En hobby jag har är att promenera längs de gator på Kungsholmen som man inte hamnar på om man inte har något specifikt ärende i krokarna. På Chapmansgatan finns inte mycket annat än bostäder, såvitt jag vet, så antingen ska man hälsa på någon eller så har man valt just den här lilla gatan för att ta sig ner till eller upp från Norr Mälarstrand. Eller också är man bara en nyfiken själ. Min fantasi triggas så bra i de här kvarteren. Jag vet allt om de som bor här.
Det var på Facebook jag råkade se att Naturhistoriska skulle arrangera utomhusvisningar och jag bokade plats direkt, till det allra första tillfället, som ägde rum klockan 10 i går förmiddag. Det var vi visst flera som hade gjort, men jag var den enda som dök upp. Jag erbjöds en museipall och frågade om inte guiden också skulle ha en, så att jag skulle slippa sitta som en ensam elev framför fröken vid promenadens stopp. Hon gick med på det.
Vi gick runt huvudbyggnaden och tittade på dess material och nyligen rengjorda fasad, såg entréer – betydligt diskretare än huvudingången – till olika avdelningar där diverse studier görs på djur och natur, gick genom ett skogsparti och såg grannbyggnader för ytterligare forskningsområden och Cosmonovas tolvkantiga hus, passerade en utomhusutställning med olika stenarter och tittade på Vegamonumentet. Själva obelisken, till minne av Nordenskiölds expedition genom Nordostpassagen med fartyget Vega, har stått där sedan 1930-talet, men jag hade en vag känsla av att jag aldrig riktigt sett den här platsen, trots att jag vet att jag tagit promenaden mellan universitetet och Naturhistoriska ett antal gånger genom åren och inte borde ha kunnat missa den. Sedan fick jag veta att dammen framför monumentet anlades först 2016, året för museets hundraårsjubileum, vilket förklarar saken. Den var tydligen en del av planen redan när museibyggnaderna uppfördes.
Guiden berättade allt möjligt intressant om museets historia och nuvarande verksamhet utifrån platserna vi passerade och under andra omständigheter hade jag nog gjort lite anteckningar och tagit några bilder (utöver dem ovan, som jag tog på vägen dit och därifrån), men det kändes ohövligt att hålla på med mobilen samtidigt som jag utgjorde hela publiken. Här kommer istället en sju minuter lång film som också kom till när Naturhistoriska fyllde 100 år.
I dag är en bra stegdag – knappt 20 000, och detta åstadkommet före lunch! Sen lunch, vid halv två, men ändå. Och värmeböljan håller i sig. Under promenerandet lyssnade jag på förra veckans Naturmorgon samtidigt som jag försökte räkna ut hur många steg per dag jag behöver gå under andra halvan av 2020 för att nå mitt dagssnittsmål. Hjärnan höll på att överhettas fullständigt av ansträngningen.
(Så småningom kom jag fram till hur mycket jag behöver promenera i höst för att kompensera för min immobila karantäntillvaro under våren och i mitt just då helt utmattade tillstånd utgick jag ifrån att det blir omöjligt. Även nu under eftermiddagen, när livsandarna så smått har börjat återvända, misstänker jag att det här totalt sett blir ett dåligt stegår.)
Just nu använder jag en uppsättning bokmärken med den här utformningen. Kanske hade brorsbarnen inspirerats av hotellbesök när de i helgen som gick ritade upp och klippte ut en hel hög biljetter till sina föräldrar och till mig som vi kunde använda som värdecheckar för frukost och bad i poolen. Jag löste inte in alla, men fick frukost och bad ändå. Tecknen där uppe i hörnet, återkommande på varje biljett, tror jag är deras gemensamma logga.
”There’s an app for that”, säger Apple, och ”there’s a Seinfeld episode about that”, säger jag (och jag är inte alls ensam, visar en googling). Nu när jag har tagit fram boktipsstickor med förnamn till oss som bemannar Rotundan på Stadsbiblioteket, tänkta att sätta i böcker som vi ställer på hyllan för ”personalens lästips”, associerar jag förstås till avsnittet ”The Comeback” i säsong 8, där Elaine hyr film från hyllan med personalens favoriter i videobutiken och alltid väljer de som rekommenderas av en Vincent. Jag hoppas att mina kolleger har lust att använda stickorna och vem vet, kanske kommer någon besökare framöver att notera att någon av oss har precis rätt smak, men det kommer inte att vara jag. Mina bokval – utifrån vilka författare det pratats om i mina favoritpoddar, vilka länder jag besökt, vilken läsning som valts i mina bokcirklar – följer en logik som ingen annan kan se.
Min balkong på Kungsholmen, där jag tillbringar kvällen med ett glas rabarbersaft i Mumbai vid 00-talets mitt, tillsammans med HA på Lidingö.
En av fördelarna med en digital bokcirkel med bara två medlemmar är flexibiliteten. Last Man in Tower av Aravind Adiga är inte svårläst, men ganska tjock, och eftersom vi båda fick tidsnöd bestämde vi oss för att kvällens träff skulle handla om de sex första kapitlen. Det är drygt halva boken, vi har lärt känna personerna som bebor torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society och kunde spekulera kring vad som ska hända med Masterji, Mrs Puri, Ajwani och de andra, med sina olika inställningar till erbjudandet från en hal affärsman om att få bra betalt för att flytta från sina hem. Om alla går med på det ska huset rivas, men titeln antyder att en man vägrar in i det sista. Hur det går vet vi vid nästa träff.
I morse, före öppning, hade vi utrymningsövning på Stadsbiblioteket. Min uppgift var att stå på helspänn i Rotundans informationsdisk och låtsas att jag hade ett helt vanligt pass. Givetvis hade jag lägligt nog påmint mig om var neonvästarna finns och listorna över vilka platser man ska söka av, så när det öronbedövande larmet slogs på drog jag genast västen över huvudet, tog min lista och följde den systematiskt. Mitt i sirenvrålet gick jag runt för att hitta de ”besökare” i form av pappersark som placerats ut på olika ställen och hade under tiden två skuggande personer i hälarna. Ska det letas besökare ska det göras bra och jag var en av de sista som kom ut till samlingspunkten vid Spelbomskans torg. Min chef – den ena av de två skuggorna som följt mitt metodiska sökande – sa att mitt epitet hädanefter är ”robotdammsugaren”. Jag vet inte hur träffande det är, eftersom en robotdammsugare rör sig i blindo och fastnar under soffan rätt som det är, men jag väljer att ta det som beröm.
Romanen Mudbound av Hillary Jordan – Mississippi på svenska – var inte dålig, men ingen favorit. Precis som när jag läst andra halvbra romaner som utspelar sig i ett visst sammanhang i historien, i det här fallet det segregerade södra USA under andra världskriget, uppskattade jag den för inblicken i det historiska skeendet, även om den skönlitterära upplevelsen inte var fantastisk. Det var inte bortkastad lästid, trots allt.
Tillräckligt engagerad blev jag för att vilja se Netflix-filmatiseringen, för jämförelsens skull snarare än längtan att dyka ner i Mississippigyttjan och den ohyggliga diskrimineringen igen. Efter lite övertalning lyckades jag få LW att gå med på att ha den som Distansfilmklubbsfilm.
Jag vet inte om det var mina ojanden efter romanläsningen, filmens trailer eller något annat som fått LW att utgå ifrån att filmen skulle vara ett enda vältrande i förtryck och grymhet, men när hon väl sett den tyckte hon att den trots allt hade vissa nyanser. Det har den, och förutom att visa hur en hårt arbetande och jämförelsevis självständig svart familj hålls nedtryckt av ortens rasister finns flera andra lager och beståndsdelar – lantbruks- och markägarliv, trohet och otrohet, föräldrar och barn, krig och krigserfarenhet och gränsöverskridande vänskap. Och Ku Klux Klan. Förtrycket och grymheten får ändå sista ordet. Nästan.
Under vårt eftersnack kunde jag inte låta bli att redogöra för skillnaderna i förhållande till boken, vad som skurits bort och hur personporträtten förenklats. Vissa osympatiska sidor hade faktiskt slipats av en smula i kanterna, som tittare orkar man väl inte hur depraverade drag som helst.
Jag vet inte om jag kan rekommendera filmen. Den som väljer att se den behöver hur som helst vara på ett gott och stabilt grundhumör.
Ett sista dopp i poolen före hemfärd till Stockholm. Den här midsommarhelgen har jag badat fyra gånger, varav tre i pool, visserligen, med det motsvarar ändå ungefär tio års svenskt utomhusbad för min del. Minst. Nu håller jag mig på land ett tag.
I morse kom en liten brorsdotter inspringande i mitt sovrum iförd förkläde och inte så mycket mer. Jag hade utlovat kakbak så snart hon vaknade och det löftet såg hon till att jag infriade. Vi förberedde degen – hon provsmakade efter varje tillsatt ingrediens – och när hennes bror hade vaknat kavlade vi och stansade ut deras favoritformer, enhörningar respektive ananaser, i takt till Sällskapsresans soundtrack. Efter frukost fick alla varsin kaka. Jag förärades en enhörning med guldhorn, man i rosa glitterglasyr samt körsbärssvans.
Svägerskan hade sagt att jag kunde ta med en glasflaska hemifrån, för hon tänkte att vi skulle göra rabarbersaft. En blandning av egna och grannars rabarber kokades till saft medan jag var sysselsatt med annat och när det var dags för socker bad svägerskan mig hälla i det och röra – jag måste ju få känna mig delaktig i produktionen! Så nu har jag en flaska rabarbersaft. Som jag gjort själv. Typ.
En annan bra aktivitet för faster från storstan var cykelturen i grön miljö. Vi hälsade på kossor och fikade medhavd tårta och brorsdottern och jag delade på en näve smultron som egentligen inte var helt mogna, men ändå. Jag hade plockat dem och brorsdottern, som ville smaka, räknade och såg till att vi fick hälften var, så att det blev rättvist. Det spelade ingen roll att svägerskan förklarade att när någon annan plockat smultron och bjuder på dem räknas inte hälften var som rättvist. En krånglig filosofisk fråga.
Theomis 