Distansfilmklubb: Det svåra livet

LW:s och min Distansfilmklubb har följt ett antal olika linjer, från glättigt till seriöst, med eller utan samband från gång till gång, och nu har vi valt ytterligare ett nytt spår, nämligen att ägna flera träffar i följd åt en serie dokumentärfilmer. Nyligen har SVT Play lagt upp de sista två filmerna i Tom Alandhs dokumentärsvit om Pia, vars liv präglats av drogmissbruk och hemlöshet, men vi börjar från början. I går kväll såg vi den första filmen, ”Det svåra livet”, från 2001.

Det framgår inte hur processen bakom filmens tillkomst såg ut, hur idén uppstod och hur Tom Alandh kom i kontakt med de medverkande. Han säger, som speakerröst i filmen, att han första gången såg Pia när hon sålde Situation Sthlm vid Karlaplan och det låter som att tanken att följa henne var mer eller mindre spontan, även om det förstås inte behöver vara så. Men det var så mina tankar gick under filmen – vad intressant det måste vara att som filmande, skrivande eller ljudupptagande person, vilket medium man nu föredrar, bara välja ut och följa någon. Inte till ett kort reportage, utan något matigare. Ett sammanhang, en livshistoria, en vardag. Som tittare har man nog redan en uppfattning om beståndsdelarna i en hemlös och utsatt persons liv, som kampen för att få tak över huvudet, mötena med socialtjänsten, vännerna i samma situation, återfallen i drogmissbruk, och allt det där finns med, men för oss som varken är hemlösa eller jobbar som socialsekreterare är det ändå upplysande, och hur mycket en människa än följer ett mönster är hon unik.

Filmen är mycket mer gestaltande än redogörande, med lågmält talande ögonblick från Pias och ex-partnern Gunnars dagar och nätter, men genom Pias mamma Ann-Mari får vi bakgrundsinformation, om än helt kortfattad. Kontrasten är slående när vi möter mamman, pensionerad lärare, i hennes ljusa lägenhet med prydlig bokhylla, porslinssaker, lampetter och förgyllda ramar. Hon nämner hur alkohol och droger kom i Pias väg när hon gick i skolan på 60- och 70-talet och beskriver de olika slags svårigheter som uppstår när ens nu 46-åriga dotter är hemlös drogmissbrukare, framför allt våndan att sedan länge vara beredd på det värsta, men också hur ”etablerade damer”, som hon säger, reagerar när de just berättat om sina framgångsrika barn och Ann-Mari säger att hennes dotter Pia är narkoman.

Gunnar, far till Pias ena barn och fortfarande med på en kant av Pias liv, porträtteras som en djupt sympatisk och empatisk person, mitt i sitt eget elände. I början berättar han att han hittat ”ett superbt soprum” att övernatta i och senare delar han och Pia golvutrymme i obestämbara miljöer.

Och i centrum står Pia, med sitt illrött färgade hår. Stark och svag samtidigt, som hon både säger och visar när kameran följer henne genom motgångarna och de mindre och mer sällsynta ljusningarna. Hon är förtvivlad över den situation hon hamnat i och trött på smörgåsar, ständigt dessa smörgåsar som välmenande organisationer skänker. Men hon är inte otacksam, bara trött. Och på mötena med socialsekreterarna gaskar hon upp sig och lyfter fram att hon faktiskt kämpar på riktigt bra under rådande omständigheter.

De 19 år som gått sedan inspelningen ger upplevelsen en extra dimension – samtidsskildringen, avsedd att vara en osminkad rapport från verkligheten runtomkring oss, har fått nostalgisk patina. När jag följer Pia och Gunnar, hänger med in i Situation Sthlms lokaler, ner i tunnelbanan och ut på gatan, är det omöjligt att inte notera den gamla kassaapparaten och de gamla telefonerna, för att inte tala om telefonkioskerna. Mycket är sig likt i de olika Stockholmsmiljöerna, men jag letar efter olikheterna.

Filmens tempo är långsamt och berättandet är inte särskilt rafflande, men jag vill veta vad som hände sedan och väntar ganska otåligt på Distansfilmklubbens nästa möte.

(Gårdagens spårade ur lite på slutet.)

Distansfilmklubb: Sense and Sensibility

Jag ville se ”Florence Foster Jenkins” med Meryl Streep och Hugh Grant, LW ville se ”School of Rock” med Jack Black. Det blev ”Sense and Sensibility” från 1995 (så jag fick igenom Hugh Grant, i alla fall). Har vi sett den förr? Ja, ett antal gånger. Hittade vi nya vinklar? Jajamän. Skrattade vi åt Mrs Jennings och Sir John Middleton? Absolut, i alla fall jag.

Distansfilmklubb: Clueless

Kvällens distansfilmklubbsfilm är kanske den mest lättsamma vi tittat på hittills – men har man inte sett ”Clueless” har man väl missat en av 90-talets filmklassiker? Så luckan är härmed tilltäppt.

Jag gillade: 1. Att huvudpersonen Cher, spelad av Alicia Silverstone, levererar humoristiska standardrepliker på ett imponerande humoristiskt sätt. Och att skådespelarna överlag håller sig över skämskuddegränsen, trots att det är en tonårsfilm med tonårshandling och en hel del år på nacken. 2. Att ”loosely based on Jane Austen’s 1815 novel Emma” faktiskt stämmer, mer än jag trodde. 3. Att den nya, töntiga tjejen på skolan nämner ”coke” och menar kokain, medan de populära tjejerna som tar sig an henne som sitt lilla projekt utgår ifrån att de pratar om Coca-Cola.

Under filmklubbssnacket kunde vi inte låta bli att kolla skådespelaråldrar på IMDB. Skillnaden mellan verklig och spelad ålder är kanske inte fullt så dramatisk som i den ännu mer klassiska high school-filmen ”Grease”, men ändå anmärkningsvärd.

Distansfilmklubb: Satyagraha

Hur ofta ser jag filmer på hindi? Även om de i allmänhet gör ett på tok för överspänt intryck på nordisk filmpublik är det kul att det finns ett visst utbud på Netflix. LW och jag i Distansfilmklubben såg i kväll ”Satyagraha” (uttalat något i stil med satt-ja-gra). Jag kände inte igen ordet, men det är tydligen vad Mahatma Gandhi kallade sin icke-våldsfilosofi, ”sanningens väg” på sanskrit.

En av skådespelarna var i alla fall bekant, nämligen Amitabh Bachchan, den äldre mannen till vänster i bild. Hösten för snart två år sedan bodde AE och jag fyra nätter på Royal Residency Hotel i Gorakhpur i nordöstra Indien och åt frukost varje morgon i dess restaurang Shahansha, vilket lär syfta på actionfilmen ”Shahensha” från 1988, där Amitabh Bachchan spelar en dubbelnatur, både polis och bov, om jag förstått saken rätt. Restaurangens väggar var tapetserade med bilder från hans filmer från olika decennier. Hans utseende har förstås förändrats över tid, från svarthårig yngling till svarthårig medelålders man med vitt skägg och svartbågade glasögon till salt-och-peppar-looken i ”Satyagraha” från 2013, med betoning på salt, men han är alltid lätt att känna igen.

Den här gången spelar han den pensionerade läraren Dwarka, en man med starkt rättspatos och självuppoffrande hjältemod. Huvudperson är dock hans sons bästa vän Manav – längst till höger – som gör en hastig moralisk resa från pengahungrig player till politisk aktivist mot stadens korrumperade styre. Det är också filmens hela konflikt och budskap – den ohederliga lokala makthavaren är inte lite ohederlig och folket måste gå samman och göra hårt motstånd, men inte så hårt att det går överstyr. Det gör det, förstås.

LW och jag pratade en hel del om igenkänning utifrån våra respektive Indienvistelser, något jag ju kan riktigt vältra mig i, men den här gången gällde mina starkaste associationer inte bara verklighetens Indien utan också diktens. Den som nog kan kallas huvudperson i Aravind Adigas Last Man in Tower, som HA och jag läste nyligen, är Masterji, en principfast man som liksom Dwarka är pensionerad lärare och änkling och bryr sig mer om andra värden en pengar. Vidare indisk kulturkonsumtion får utvisa om det här är standardattribut hos en stoisk hjälte.

”Satyagraha” har inga ambitioner att röra sig inom trovärdighetens ramar och det händer till och med att karaktärerna brister ut i sång på bästa Bollywoodmanér. Den har fått etiketten ”Inspiring” av Netflix. Jodå. Överspelad till tusen, men det är en fin, sedelärande och uppmuntrande historia om civilkurage.

Distansfilmklubb: Spelling the Dream

Finns det ens stavningstävlingar för barn och unga i Sverige? I USA är det ju en stor grej och kvällens Distansfilmklubbsfilm ”Spelling the Dream” handlade om sådana – och mer specifikt om att många av de tävlande som gör riktigt bra ifrån sig har indiskt ursprung.

Även om själva tävlingarna är ett spritt och populärt fenomen måste elitstavningsbarnen och deras familjer och livsstil utgöra en mycket smal nisch, och det är det som gör sådana här filmer sevärda. Hur är det att ägna all sin fritid åt att studera svåra ord? Hur gör man det på snabbast möjliga sätt? Hur kan föräldrar och syskon hjälpa till?

En lagom rolig, intressant och annorlunda feel-good-film om stenhårda proffs vars karriär tar slut senast vid 15 års ålder.

Distansfilmklubb: Jane

”Ni kommer att höra djurens läten under natten”, sa våra guider när JF och jag övernattade i safaritält på Taronga Zoo i Sydney i höstas, och de poängterade att vi skulle hålla oss vid tältklungan och inte röra oss längre bort än till byggnaden med enkla toaletter och duschar. Det var nog mest för att vi inte skulle villa bort oss i mörkret, det strök inte runt några farligare djur än vilda kalkoner och de vanliga smådjuren som gillar träd och buskar, men helt omöjligt var det inte att inhägnade djur rymde. ”If it’s the chimps, you’re on your own!” – deras sätt att med djurskötarskämt upplysa oss om att schimpansen betraktas som deras farligaste djur.

I går var LW:s och min distansfilmklubbsfilm ”Jane” från 2017, en dokumentär om Jane Goodall. Den absolut största behållningen var att se de många filmklippen från 60-talet, då naturfotografen Hugo van Lawick, senare hennes make, kom till Gombe i Tanzania, där Jane Goodall observerade schimpanser – och själv observerades genom Hugos filmkamera. Bland det mest spektakulära var också det faktum att Jane – 26 år när hon ensam inledde sin vistelse i schimpansernas habitat – inte var det minsta nervös inför närheten till de vilda djuren. Först en bra bit in i studien fick hon se exempel på det extrema våld schimpanserna kan utsätta varandra för.

Det är en film om både liv och verk, vilket förstås är vanligt i biografiska dokumentärer, men jag reagerar ändå på öppenhjärtigheten kring det privata, som familjeliv och moderskap. Å ena sidan – det privata och professionella var integrerat på ett sällsynt sätt i Jane Goodalls forskargärning. Å andra sidan – dokumentationen i rörliga bilder och hennes egna reflektioner kring sig själv och sina närmaste i speakerform blir en väldigt intim kombination.

I vilket fall som helst är det en unik inblick i ett unikt liv och i en otroligt spännande kunskapsresa på området schimpanser, från gissningar och missuppfattningar till belagt vetande.

Distansfilmklubb: Välkommen till Marly-Gomont

Distansfilmklubbens senaste film var ”Mudbound”, som tog upp rasism i 40-talets Mississippi. Dessförinnan såg vi ”Becoming” om Michelle Obama, till stor del i egenskap av förebild som svart framgångsrik kvinna, och innan dess ”What Happened, Miss Simone?”, som åtminstone delvis handlar om Nina Simones engagemang i medborgarrättsrörelsen.

Graden av allvar i filmerna varierar, men ingen av dem kan tävla i lättsamhet med ”Välkommen till Marly-Gomont” (i original ”Bienvenue à Marly-Gomont”, på engelska ”The African Doctor”), som bygger på en verklig historia om rasistiska fördomar och berättar den i form av en komedi. En kongolesisk läkare – eller rättare sagt en läkare från Zaire – slår sig ned med sin familj i det lilla nordfranska samhället Marly-Gomont 1975, dit han rekryterats för att öppna en läkarpraktik för invånarna. De har länge saknat en lokal läkare, eftersom få i branschen ser en flytt till Marly-Gomont som ett smart karriärsdrag, men Seyolo Zantoko, som utbildat sig i Frankrike, vill gärna bli fransk medborgare och ge sina barn tillgång till fransk utbildning och det här ser han som en chans till det så god som någon.

En klassisk komediscen är när bussen kör iväg från en hållplats på en landsväg mellan åkrar, regnet faller och bakom bussen uppenbarar sig mamma, pappa och två barn med resväskor, mamman och barnen ditflugna från Zaire. De står på rad, som seriefigurer, och bestörtningen som mamman visar över att de inte precis ska bo på Champs-Élysées är långt ifrån realistisk, men att skådespelerskan Aïssa Maïga gör ett underhållande porträtt går inte att förneka (hon spelade också mamman i ”The Boy Who Harnessed the Wind, som vi såg för några veckor sedan).

De tystlåtna och fördomsfulla bönderna, den godmodiga och uthålliga Seyolo Zantoko, hans frus bullriga släktingar från Bryssel, hans dotters sensationella fotbollstalang – allt är uppskruvat på max. Slutet är lyckligt. En konventionell men trevlig film om att vara snäll, med roliga 70-talskläder och fransk lantmiljö som bonus. En kopp varm choklad med tillbehör och ett filmsklubbssamtal på det och måndagskvällen är komplett.

Distansfilmklubb: Mudbound

Romanen Mudbound av Hillary Jordan – Mississippi på svenska – var inte dålig, men ingen favorit. Precis som när jag läst andra halvbra romaner som utspelar sig i ett visst sammanhang i historien, i det här fallet det segregerade södra USA under andra världskriget, uppskattade jag den för inblicken i det historiska skeendet, även om den skönlitterära upplevelsen inte var fantastisk. Det var inte bortkastad lästid, trots allt.

Tillräckligt engagerad blev jag för att vilja se Netflix-filmatiseringen, för jämförelsens skull snarare än längtan att dyka ner i Mississippigyttjan och den ohyggliga diskrimineringen igen. Efter lite övertalning lyckades jag få LW att gå med på att ha den som Distansfilmklubbsfilm.

Jag vet inte om det var mina ojanden efter romanläsningen, filmens trailer eller något annat som fått LW att utgå ifrån att filmen skulle vara ett enda vältrande i förtryck och grymhet, men när hon väl sett den tyckte hon att den trots allt hade vissa nyanser. Det har den, och förutom att visa hur en hårt arbetande och jämförelsevis självständig svart familj hålls nedtryckt av ortens rasister finns flera andra lager och beståndsdelar – lantbruks- och markägarliv, trohet och otrohet, föräldrar och barn, krig och krigserfarenhet och gränsöverskridande vänskap. Och Ku Klux Klan. Förtrycket och grymheten får ändå sista ordet. Nästan.

Under vårt eftersnack kunde jag inte låta bli att redogöra för skillnaderna i förhållande till boken, vad som skurits bort och hur personporträtten förenklats. Vissa osympatiska sidor hade faktiskt slipats till i kanterna, som tittare orkar man väl inte hur depraverade drag som helst.

Jag vet inte om jag kan rekommendera filmen. Den som väljer att se den behöver hur som helst vara på ett gott och stabilt grundhumör.

Distansfilmklubb: Becoming

Inför Michelle Obamas Sverigebesök i april förra året pratade Sara Stenholm och Ginna Lindberg i USApodden om kommentarer i dansk media efter att ex-first ladyn varit i Köpenhamn. Den show hon turnerade med, uppbyggd kring hennes självbiografi från 2018, beskrevs som en mammagruppsträff som kanske hade gått hem i USA och besvikelsen var stor över att intervjufrågorna som ställdes till henne var ”fördummande”. Men hade de verkligen förväntat sig politiskt innehåll, undrade SR-journalisterna, när nu Michelle Obama varit så tydlig med att hennes offentliga politiska engagemang är över. I USApodden-avsnittet veckan därpå nämnde de kort att de båda varit på Michelle Obamas show i Globen, att de inte imponerats av det peppiga innehållet och – de kunde inte låta bli att säga det – att det var för lite politik.

De reaktionerna hade jag i bakhuvudet när LW och jag skulle ägna Distansfilmklubbens möte åt Netflix-dokumentären i samma ämne och med samma namn som Michelle Obamas bok och scenshow, ”Becoming”. Framför allt handlar dokumentären om den USA-turné som föregick framträdandena i Europa och om jag förstod det lite otydliga upplägget rätt visar den hur hon dels om och om igen upprepar showen, där intervjuaren byts ut från stad till stad, och dels deltar i gruppdiskussioner med ungdomar, i synnerhet unga mörkhyade kvinnor och flickor. Därutöver boksigneringar med långa köer och insprängt bland turnéklippen en del privat inriktat innehåll, scener från föräldrahemmet, några personliga intervjufrågor, gamla foton från uppväxten. Enligt dokumentären gör hon stormsuccé vart hon än kommer och även om klippen kanske inte är hundra procent representativa tror jag som danskarna – det här går hem i USA på ett helt annat sätt än i Skandinavien. Tjejerna nästan svimmar i hennes närvaro, hennes betydelse som kändis och förebild är kolossal. Vi förstår att hon är intelligent, kompetent och en framgångsrik yrkesperson, men det är den personliga framgångssagan som lyfts fram. Klassresan och pionjärinsatserna. ”Om jag kunde komma så här långt kan du det också.”

Jag var inte påläst på Michelle Obamas bakgrund och blev lite upplyst på det området, men mer än en dokumentär är detta 90 minuter hopklippt turnédokumentation och utifrån de nedslagen ett idolporträtt av en kvinna som är lätt att se upp till, inget snack om den saken. Störst underhållningsvärde hade interaktionen mellan Michelle Obama och hennes hardcore fans, så starstruck att de inte vet vart de ska ta vägen. Och där sitter fru Obama bakom signeringsbordet, cool as a cucumber, van att hantera beundrare vars hänryckning strålar ur ögonen och orsakar tunghäfta, tårar och andra åkommor. Då är det amerikanskt på ett ganska härligt sätt.

Distansfilmklubb: What Happened, Miss Simone?

Någon gång i tonåren upptäckte jag ”Don’t Smoke in Bed” med Nina Simone, den klassiska inspelningen från debutskivan som kom 1958 (vilket jag kollade upp just nu och knappast visste då), med ackompanjemang mest i pauserna mellan långsamt sjungna strofer – låten växlar mellan Nina Simones själfulla röst och effektfullt pianospel. Jag vet inte vad man ska kalla genren. Det är som ett litet musikaliskt drama i ödesmättad moll. Jag minns att pappa och brorsan inte såg storheten alls.

I övrigt har jag inte varit en så väldigt trogen Nina Simone-lyssnare, jag kan mest hitsen, men har ändå alltid sett henne som en av artisterna jag gillar. Därför blev jag enormt förvånad under kvällens Distansfilmklubbsfilm, ”What Happened, Miss Simone?”. Att hon var ett pianospelande underbarn och att Nina Simone är ett taget artistnamn är den typen av information man inte nödvändigtvis känner till om en artist och kan bli upplyst om i en dokumentärfilm, men engagemanget i medborgarrättsrörelsen, hennes psykiska instabilitet, det dysfunktionella äktenskapet, perioden i Liberia – det var som att hela Nina Simones liv var löpsedelsstoff och jag har missat alltihop. Det mesta av det spektakulära var sorgligt snarare än upplyftande, men intressant och på det hela taget väl skildrat i filmen.

LW var lika överraskad av innehållet som jag och efter filmen diskuterade vi hur lite vi visste om hur lite vi visste om Nina Simone.