Distansfilmklubb: Det sköra livet, del 2

Nu har LW och jag och vår Distansfilmklubb avslutat sviten om Pia. Vi såg i kväll den andra och sista delen av den sista dokumentärfilmen om henne, ”Det sköra livet”. (Tidigare filmer är omskrivna här.)

Flera år avverkas på 58 minuter. I en sekvens från 2015 träffar Pia en vän som fortfarande lever ett ganska trasigt liv och de går tillsammans och ser en utställning på Fotografiska, där en videoinstallation visar filmklipp från Kina. 2016 bläddrar hon fram två uppslag i Situation Sthlm där hon är intervjuad. Hela filmsviten börjar med att Pia säljer tidningen vid Karlaplan 2001, men nu, nämner Tom Alandh som speakerröst, är det knappt någon av försäljarna från den tiden som lever. 2017 flyttar Pia tillbaka till Stockholm från Hudiksvallstrakten där hon bott ett antal år. Det bidrar till att seriens cirkel sluts. 2018 följer vi med Pia och hennes mamma Ann-Mari – nu med en grav synskada – på en Lars Lerin-utställning på Liljevalchs. 2020 fyller Pia 65 och ska fira med familjen kring ett fikabord med tårta. När hon sitter med smink och spegel innan de andra kommer säger hon, med sin vanliga uppsluppna men svarta humor, att man måste måla sig mycket i den här åldern och dessutom måste hon bli så snygg att folk inte tänker på att hon, på grund av sin sjukdom, har slang i näsan.

Pias värld har smält samman med min. Kanske såg jag henne sälja de hemlösas tidning någonstans i Stockholms innerstad 2001 och kanske såg jag henne på Fotografiska eller Liljevalchs under 2010-talet – jag besökte de båda utställningarna. Även om jag till och med köpte ett tidningsnummer av Pia någon gång säger det sig självt att distansen är kortare till den som går runt och ser på konst i samma utställningslokal som man själv.

Nu har jag genomspoilat hela dokumentärfilmsserien, men bara det faktum att filmen från 2001 om missbrukaren Pia fått uppföljningar fram till 2020 avslöjar att hon inte går under. Hur som helst kan jag varmt rekommendera allihop, men inte fristående utan som en helhet, och även om det är svårt att recensera dokumentära livsskildringar har det också varit riktigt givande att ha filmklubbssamtal genom serien.

Nästa Distansfilmklubbsmöte handlar om något annat.

Distansfilmklubb: Det sköra livet, del 1

”Det sköra livet” är sista filmen om Pia, men delad i två timslånga avsnitt. Nu har LW och jag sett del 1.

Vid det här laget har man hamnat långt ifrån den första filmens avsikt – att följa en människa som lever på samhällets baksida – vilket förstås är en fantastisk förändring. Det är med andra ord helt andra aspekter av livet än droger och hemlöshet nu definierar Pias liv. Den typen av problematik hör istället hemma i hennes jobb med missbrukande kvinnor – precis som i den förra filmen – och den finns också kvar hos gamla vänner som hon träffar på gatan i Stockholm ibland. Och hos dottern, som åkt fast för narkotikabrott. Dottern är fortfarande det stora orosmolnet. I övrigt behandlas vardagsliv, flyttar, vänner, sjukdom, mamma Ann-Maris kamp mot sin allt svagare syn, sonens nya flickvän och hennes två hundar. Nästan det enda som gör dokumentärens objekt – några familjemedlemmar i fyra generationer – speciella är att de varit med i en rad dokumentärfilmer och man undrar hur det ska gå för dem.

Vi tittar vidare.

Distansfilmklubb: Leva livet

Det går bra för Pia! Nu har LW och jag sett ”Leva livet”, del tre i dokumentärserien vi följer. Den förra filmen var från 2004 och den här kom 2011, med sekvenser filmade under åren däremellan. Pia lämnar det gamla missbrukarlivet steg för steg – håller sig drogfri, får bättre boendemöjligheter, börjar jobba, tar körkort – och har vid filmens slut bytt sida helt och hållet och är nu den som hjälper andra som fastnat i träsket. Samtidigt knyts filmen ihop med de tidigare delarna på så sätt att luckor fylls i, vi får veta mer om Pias familjeförhållanden och tragedier genom livet och hon sätter också nya ord på sin relation med sin mamma, hennes mest beständiga stöd i livet, som hon inte kunnat låta bli att utnyttja på ett nedbrytande sätt.

Att mamma Ann-Mari blir äldre och svagare är sorgligt men naturligt. Att Pias dotter mår dåligt är betydligt mer oroande. Kommer hon att följa i sin mors spår?

Medan film två var som en förlängning av film ett var den här, trots nedslagen under flera års tid, som en summerande uppföljning, en bonusfilm för att vi ska få veta vad som hände sedan. Det verkar närmast bekymmersamt att Tom Alandh har haft stoff till två filmer till.

En hittills obesvarad fråga är om och i så fall hur själva filmandet har påverkat Pias resa. Har det varit ett störande moment, en stress över att privatlivet lämnas ut, en chans att få analysera och bolla den egna situationen, kanske rentav en spark i baken på väg framåt? Vi får se om frågan tas upp innan filmsviten tar slut.

Distansfilmklubb: Det nya livet

Nu har vi sett Tom Alandhs dokumentärfilm ”Det nya livet” från 2004, om Pias fortsatta kamp mot drogmissbruk och en osäker boendesituation. Egentligen tyckte jag nog bättre om den första filmen om Pia, ”Det svåra livet”, som LW och jag såg vid vårt förra Distansfilmklubbmöte, men det var intressant att träffa dem igen två, tre år senare, Pia, Gunnar, Pias mamma Ann-Mari och vid det här tillfället också dottern Jenny och väninnan Ami, med flera personer i Pias närhet. Ami står för filmens förvandlingsnummer, när hon får nya tänder. Hon förändras från en till synes tandlös gumma med insjunket ansikte till en mycket fräschare person med fullt garnityr, ny hållning och tydligare tal.

Ett nytt fokus i filmen, och ett nytt fokus i Pias liv, får man anta, är konsten. Pia har ärvt konstnärligt anlag från sin mor och även Ami målar, de går på kurs och är representerade på en konstutställning. Vi får också se Pia och Ann-Mari tillsammans mer än i förra filmen och kan lägga ett par små nya pusselbitar till Pias bakgrund, men mestadels är det ändå mer av samma sak som sist – Pias chanser och misslyckanden, som följer på varandra under filmens tillblivelse, och mammans reaktioner på dessa.

Jag kommer att tänka på Hostage, en dokumentär grafisk roman av min favoritserietecknare Guy Delisle, om en hjälparbetare som blir kidnappad och hålls fången i Tjetjenien. Jag blir aldrig uttråkad när jag läser Guy Delisles böcker, jag uppskattar dem från början till slut, inklusive Hostage, men jag märkte att den bitvis var ovanligt långsam och repetitiv. Det slog mig först efteråt att det var en självklarhet – berättelsens tempo och innehåll skulle matcha en kidnappad mans upplevelser. Det är händelsefattigt att hållas fången under lång tid.

Jag försöker tänka på samma sätt om ”Det nya livet”, där ett par år har gått sedan sist, men det mest bara fortsätter att vara mer av samma sak. Om det är livets stora drag som ska skildras, och det ska göras uppriktigt, är det så det ser ut för de flesta av oss, tyvärr också för många som försöker bryta ett destruktivt mönster.

På sätt och vis finns det ett större hopp om ett ordnat liv i den här delen, men också mer sorg. LW ville gärna se den tredje filmen med en gång – hur ska det gå? – men vi nöjde oss med en och har nu tre filmer kvar.

Distansfilmklubb: Det svåra livet

LW:s och min Distansfilmklubb har följt ett antal olika linjer, från glättigt till seriöst, med eller utan samband från gång till gång, och nu har vi valt ytterligare ett nytt spår, nämligen att ägna flera träffar i följd åt en serie dokumentärfilmer. Nyligen har SVT Play lagt upp de sista två filmerna i Tom Alandhs dokumentärsvit om Pia, vars liv präglats av drogmissbruk och hemlöshet, men vi börjar från början. I går kväll såg vi den första filmen, ”Det svåra livet”, från 2001.

Det framgår inte hur processen bakom filmens tillkomst såg ut, hur idén uppstod och hur Tom Alandh kom i kontakt med de medverkande. Han säger, som speakerröst i filmen, att han första gången såg Pia när hon sålde Situation Sthlm vid Karlaplan och det låter som att tanken att följa henne var mer eller mindre spontan, även om det förstås inte behöver vara så. Men det var så mina tankar gick under filmen – vad intressant det måste vara att som filmande, skrivande eller ljudupptagande person, vilket medium man nu föredrar, bara välja ut och följa någon. Inte till ett kort reportage, utan något matigare. Ett sammanhang, en livshistoria, en vardag. Som tittare har man nog redan en uppfattning om beståndsdelarna i en hemlös och utsatt persons liv, som kampen för att få tak över huvudet, mötena med socialtjänsten, vännerna i samma situation, återfallen i drogmissbruk, och allt det där finns med, men för oss som varken är hemlösa eller jobbar som socialsekreterare är det ändå upplysande, och hur mycket en människa än följer ett mönster är hon unik.

Filmen är mycket mer gestaltande än redogörande, med lågmält talande ögonblick från Pias och ex-partnern Gunnars dagar och nätter, men genom Pias mamma Ann-Mari får vi bakgrundsinformation, om än helt kortfattad. Kontrasten är slående när vi möter mamman, pensionerad lärare, i hennes ljusa lägenhet med prydlig bokhylla, porslinssaker, lampetter och förgyllda ramar. Hon nämner hur alkohol och droger kom i Pias väg när hon gick i skolan på 60- och 70-talet och beskriver de olika slags svårigheter som uppstår när ens nu 46-åriga dotter är hemlös drogmissbrukare, framför allt våndan att sedan länge vara beredd på det värsta, men också hur ”etablerade damer”, som hon säger, reagerar när de just berättat om sina framgångsrika barn och Ann-Mari säger att hennes dotter Pia är narkoman.

Gunnar, far till Pias ena barn och fortfarande med på en kant av Pias liv, porträtteras som en djupt sympatisk och empatisk person, mitt i sitt eget elände. I början berättar han att han hittat ”ett superbt soprum” att övernatta i och senare delar han och Pia golvutrymme i obestämbara miljöer.

Och i centrum står Pia, med sitt illrött färgade hår. Stark och svag samtidigt, som hon både säger och visar när kameran följer henne genom motgångarna och de mindre och mer sällsynta ljusningarna. Hon är förtvivlad över den situation hon hamnat i och trött på smörgåsar, ständigt dessa smörgåsar som välmenande organisationer skänker. Men hon är inte otacksam, bara trött. Och på mötena med socialsekreterarna gaskar hon upp sig och lyfter fram att hon faktiskt kämpar på riktigt bra under rådande omständigheter.

De 19 år som gått sedan inspelningen ger upplevelsen en extra dimension – samtidsskildringen, avsedd att vara en osminkad rapport från verkligheten runtomkring oss, har fått nostalgisk patina. När jag följer Pia och Gunnar, hänger med in i Situation Sthlms lokaler, ner i tunnelbanan och ut på gatan, är det omöjligt att inte notera den gamla kassaapparaten och de gamla telefonerna, för att inte tala om telefonkioskerna. Mycket är sig likt i de olika Stockholmsmiljöerna, men jag letar efter olikheterna.

Filmens tempo är långsamt och berättandet är inte särskilt rafflande, men jag vill veta vad som hände sedan och väntar ganska otåligt på Distansfilmklubbens nästa möte.

(Gårdagens spårade ur lite på slutet.)

Distansfilmklubb: Sense and Sensibility

Jag ville se ”Florence Foster Jenkins” med Meryl Streep och Hugh Grant, LW ville se ”School of Rock” med Jack Black. Det blev ”Sense and Sensibility” från 1995 (så jag fick igenom Hugh Grant, i alla fall). Har vi sett den förr? Ja, ett antal gånger. Hittade vi nya vinklar? Jajamän. Skrattade vi åt Mrs Jennings och Sir John Middleton? Absolut, i alla fall jag.

Distansfilmklubb: Clueless

Kvällens distansfilmklubbsfilm är kanske den mest lättsamma vi tittat på hittills – men har man inte sett ”Clueless” har man väl missat en av 90-talets filmklassiker? Så luckan är härmed tilltäppt.

Jag gillade: 1. Att huvudpersonen Cher, spelad av Alicia Silverstone, levererar humoristiska standardrepliker på ett imponerande humoristiskt sätt. Och att skådespelarna överlag håller sig över skämskuddegränsen, trots att det är en tonårsfilm med tonårshandling och en hel del år på nacken. 2. Att ”loosely based on Jane Austen’s 1815 novel Emma” faktiskt stämmer, mer än jag trodde. 3. Att den nya, töntiga tjejen på skolan nämner ”coke” och menar kokain, medan de populära tjejerna som tar sig an henne som sitt lilla projekt utgår ifrån att de pratar om Coca-Cola.

Under filmklubbssnacket kunde vi inte låta bli att kolla skådespelaråldrar på IMDB. Skillnaden mellan verklig och spelad ålder är kanske inte fullt så dramatisk som i den ännu mer klassiska high school-filmen ”Grease”, men ändå anmärkningsvärd.

Distansfilmklubb: Satyagraha

Hur ofta ser jag filmer på hindi? Även om de i allmänhet gör ett på tok för överspänt intryck på nordisk filmpublik är det kul att det finns ett visst utbud på Netflix. LW och jag i Distansfilmklubben såg i kväll ”Satyagraha” (uttalat något i stil med satt-ja-gra). Jag kände inte igen ordet, men det är tydligen vad Mahatma Gandhi kallade sin icke-våldsfilosofi, ”sanningens väg” på sanskrit.

En av skådespelarna var i alla fall bekant, nämligen Amitabh Bachchan, den äldre mannen till vänster i bild. Hösten för snart två år sedan bodde AE och jag fyra nätter på Royal Residency Hotel i Gorakhpur i nordöstra Indien och åt frukost varje morgon i dess restaurang Shahansha, vilket lär syfta på actionfilmen ”Shahensha” från 1988, där Amitabh Bachchan spelar en dubbelnatur, både polis och bov, om jag förstått saken rätt. Restaurangens väggar var tapetserade med bilder från hans filmer från olika decennier. Hans utseende har förstås förändrats över tid, från svarthårig yngling till svarthårig medelålders man med vitt skägg och svartbågade glasögon till salt-och-peppar-looken i ”Satyagraha” från 2013, med betoning på salt, men han är alltid lätt att känna igen.

Den här gången spelar han den pensionerade läraren Dwarka, en man med starkt rättspatos och självuppoffrande hjältemod. Huvudperson är dock hans sons bästa vän Manav – längst till höger – som gör en hastig moralisk resa från pengahungrig player till politisk aktivist mot stadens korrumperade styre. Det är också filmens hela konflikt och budskap – den ohederliga lokala makthavaren är inte lite ohederlig och folket måste gå samman och göra hårt motstånd, men inte så hårt att det går överstyr. Det gör det, förstås.

LW och jag pratade en hel del om igenkänning utifrån våra respektive Indienvistelser, något jag ju kan riktigt vältra mig i, men den här gången gällde mina starkaste associationer inte bara verklighetens Indien utan också diktens. Den som nog kan kallas huvudperson i Aravind Adigas Last Man in Tower, som HA och jag läste nyligen, är Masterji, en principfast man som liksom Dwarka är pensionerad lärare och änkling och bryr sig mer om andra värden en pengar. Vidare indisk kulturkonsumtion får utvisa om det här är standardattribut hos en stoisk hjälte.

”Satyagraha” har inga ambitioner att röra sig inom trovärdighetens ramar och det händer till och med att karaktärerna brister ut i sång på bästa Bollywoodmanér. Den har fått etiketten ”Inspiring” av Netflix. Jodå. Överspelad till tusen, men det är en fin, sedelärande och uppmuntrande historia om civilkurage.

Distansfilmklubb: Spelling the Dream

Finns det ens stavningstävlingar för barn och unga i Sverige? I USA är det ju en stor grej och kvällens Distansfilmklubbsfilm ”Spelling the Dream” handlade om sådana – och mer specifikt om att många av de tävlande som gör riktigt bra ifrån sig har indiskt ursprung.

Även om själva tävlingarna är ett spritt och populärt fenomen måste elitstavningsbarnen och deras familjer och livsstil utgöra en mycket smal nisch, och det är det som gör sådana här filmer sevärda. Hur är det att ägna all sin fritid åt att studera svåra ord? Hur gör man det på snabbast möjliga sätt? Hur kan föräldrar och syskon hjälpa till?

En lagom rolig, intressant och annorlunda feel-good-film om stenhårda proffs vars karriär tar slut senast vid 15 års ålder.

Distansfilmklubb: Jane

”Ni kommer att höra djurens läten under natten”, sa våra guider när JF och jag övernattade i safaritält på Taronga Zoo i Sydney i höstas, och de poängterade att vi skulle hålla oss vid tältklungan och inte röra oss längre bort än till byggnaden med enkla toaletter och duschar. Det var nog mest för att vi inte skulle villa bort oss i mörkret, det strök inte runt några farligare djur än vilda kalkoner och de vanliga smådjuren som gillar träd och buskar, men helt omöjligt var det inte att inhägnade djur rymde. ”If it’s the chimps, you’re on your own!” – deras sätt att med djurskötarskämt upplysa oss om att schimpansen betraktas som deras farligaste djur.

I går var LW:s och min distansfilmklubbsfilm ”Jane” från 2017, en dokumentär om Jane Goodall. Den absolut största behållningen var att se de många filmklippen från 60-talet, då naturfotografen Hugo van Lawick, senare hennes make, kom till Gombe i Tanzania, där Jane Goodall observerade schimpanser – och själv observerades genom Hugos filmkamera. Bland det mest spektakulära var också det faktum att Jane – 26 år när hon ensam inledde sin vistelse i schimpansernas habitat – inte var det minsta nervös inför närheten till de vilda djuren. Först en bra bit in i studien fick hon se exempel på det extrema våld schimpanserna kan utsätta varandra för.

Det är en film om både liv och verk, vilket förstås är vanligt i biografiska dokumentärer, men jag reagerar ändå på öppenhjärtigheten kring det privata, som familjeliv och moderskap. Å ena sidan – det privata och professionella var integrerat på ett sällsynt sätt i Jane Goodalls forskargärning. Å andra sidan – dokumentationen i rörliga bilder och hennes egna reflektioner kring sig själv och sina närmaste i speakerform blir en väldigt intim kombination.

I vilket fall som helst är det en unik inblick i ett unikt liv och i en otroligt spännande kunskapsresa på området schimpanser, från gissningar och missuppfattningar till belagt vetande.