Distansfilmklubb: Norrmalmstorg (eller: Hur jag började frossa i Norrmalmstorgsdramat)

Även om förra Distansfilmklubbsfilmen L och jag såg, ”Stockholm”, inte satte jättedjupa spår väcktes ett intresse för det verkliga händelseförloppet, alltså Norrmalmstorgsdramat 1973. Det skulle vara intressant att se en spelfilm med något större ambitioner att hålla sig till fakta, sa vi, och hittade snart just en sådan på Öppet arkiv, ”Norrmalmstorg” från 2003. Där fanns också dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat inifrån” från samma år.

Dokumentären hade vi som förberedelsematerial och i förrgår följde vi Distansfilmklubbsformen – startade spelfilmen samtidigt på varsitt håll och diskuterade den i videochatt efteråt. Även om den här gestaltningen inte är lika fantasifull som den amerikanska versionen har filmskaparna inte kunnat låta bli att lyfta fram och skruva till en och annan komisk aspekt av det bisarra rånet och lagt till och dragit ifrån lite här och var för att förstärka och komprimera, men i stora drag är det det verkliga skeendet som skildras. Som dokumentär kryddning visas också en del autentiska TV-klipp från det hårdbevakade dramat. Filmen är made-for-TV men med en bra uppsättning skådisar, som Torkel Petersson, Shanti Roney och Tuva Novotny, och kanske var jag allra mest imponerad av Shanti Roneys 70-talsfrisyr, stylad till en autentiskt ostylad look, som på en tonåring som just stigit upp ur sängen.

Hade de valt att vara ännu mer verklighetstrogna hade de gjort frisyren ännu mer ovårdat spretig. Så såg Clark Olofsson såg ut på den tiden, men så var hans framtoning också så typisk för sin tid att den verkar närmast parodisk, åtminstone på några decenniers avstånd. Själva anledningen till att jag gärna ville se ”Stockholm” var att jag för en tid sedan såg dokumentären ”Clark – en rövarhistoria” och ville ha den i färskt minne för att kunna jämföra dikt – en ganska löst verklighetsbaserad spelfilm – och verklighet – eller vad man nu ska kalla den kritiserade dokumentären.

Det är svårt att definiera Clark Olofssons roll i Norrmalmstorgsdramat, dithämtad av polisen efter att rånaren Janne Olsson begärt det. Enligt gisslan hade Clark en positiv inverkan genom att han lugnade ner stämningen på insidan, men i och med att han lierade sig med Janne Olsson kan han väl inte betraktas som något annat än en inbjuden medrånare. Anledningen till att ”Clark – en rövarhistoria” kritiserats, och även anmälts men friats, är att den låter en livsstilskriminell breda ut sig och försvara sina handlingar utan mothugg. Den glorifierade självbilden från 60-70-tal hänger kvar hos den utsläppta kåkfararpensionär som porträtteras – och till och med begår brott medan kameran rullar.

Att bankrånets natur och färgstarka personligheter har gjort det till en ännu pågående mediesensation är inte konstigt, men det har ändå varit en intressant upptäckt hur enkelt det är att ta del av de inblandades personliga upplevelser, utöver allmänna skildringar och analyser. Jag var inte född när det hände, men det ligger ännu inte alltför långt tillbaka i tiden, huvudrollsinnehavarna är i livet, de har varit talföra genom åren och media har gett dem utrymme. Det är framför allt Clark Olofsson och en av kvinnorna i gisslan, Kristin Enmark, som uppmärksammats och delat med sig och det är också främst de två som befäst det fenomen som fick namnet Stockholmssyndromet.

Bara genom att kolla fritt tillgängligt public service-material har jag alltså – efter amerikanska ”Stockholm” – sett två dokumentärer och en spelfilm och därutöver lyssnat på P1-dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat”, OBS-essän ”Fyrtio år sedan Norrmalmstorgsdramat” och ”Kvinnan bakom Stockholmssyndromet” i Morgonpasset i P3. Alla bjuder de på någon ny vinkel och några nya detaljer. Det är svårt att sluta när man väl kommit igång.

Eftersom rånet blev serietidningsartad spänningsunderhållning redan när det ägde rum och både förövare och offer fått en märklig hjältestatus sedan dess är det viktigt att påminna sig om att förövarna var förövare och offren offer. Det spelar ingen roll att Clark Olofsson lyckades snacka sig ur en fällande dom och att Kristin Enmark i telefon med Olof Palme från banken hävdade att hon litade på rånarna och hellre ville släppas fri tillsammans med dem än att polisen skulle storma lokalen. Både uttryckligen och mellan raderna visar rapporteringen och historierna att båda parter får leva med obehagliga konsekvenser efter rånet.

Särskilt efter att ha hört en vän till mina föräldrar berätta om vilka men hon fick som bankpersonal vid ett rån för många år sedan har jag fått mycket stor respekt för psykologiska konsekvenser av hot. De rånare som hävdar att de aldrig skadade någon – för att de aldrig använde sitt vapen – pratar i nattmössan. Det är sådant man behöver tänka på när man tar del av historierna om brott och brottslingar, inklusive sådana som tror att de är gentlemannatjuvar eller till och med Robin Hood.

Distansfilmklubb: Stockholm

Ja, den är based on an absurd but true story, det stämmer väl, den som känner till Norrmalmstorgsdramat kan utan problem se att ”Stockholm” med Ethan Hawke och Noomi Rapace bygger på det bankrånet, som i sanning var absurt. Men rånarnas och gisslans relationer och beteende och – framför allt – själva ”stockholmssyndromet” är synnerligen fantasifullt skildrat.

L och jag såg den i går kväll och under distansfilmklubbssnacket efteråt kunde vi ge oss hän åt det som irriterade, som att skådespelarna – alla engelsktalande – har de mest märkliga uttal av svenska namn och andra ord och att själva bankbyggnaden, om det ens var en riktig byggnad, knappast står i Stockholm och definitivt inte vid Norrmalmstorg. Men förutom de våldsamma och alltför löjliga och tillspetsade bitarna år jag lov att medge att både Ethan Hawke och Noomi Rapace gjorde underhållande insatser.

Distansfilmklubb: American Factory

I går kopplade Distansfilmklubben upp sig igen. L och jag såg den här gången en dokumentär, ”American Factory” från 2019, inspelad på och kring en fabrik i Ohio, tidigare General Motors, därefter Fuyao, efter ett kinesiskt uppköp. Där tillverkas bilglas av amerikansk och kinesisk personal.

Grupperna kunde förstås inte vara mer olika. Kineserna är disciplinerade, välorganiserade och skickliga, till priset av att vara hårt styrda och osjälvständiga och dessutom långt ifrån sina familjer, och amerikanerna, som borde uppleva fördelen att befinna sig på hemmaplan, stämplas som ineffektiva och tvingas finna sig i både sänkta löner och en arbetskultur de inte förstår sig på. Den som väljer att revoltera behandlas inte nådigt.

Vi såg också en bonusfilm på tio minuter där paret Obama, som har gått in i filmproduktionsbranschen, pratar med de två filmarna bakom dokumentären, som också är ett par. Samtalet var mest ett ömsesidigt hyllande och gav inte någon vidare inblick i filmskapandet, men i alla fall en kort bakgrund till parets initiativ att göra dokumentären.

Det var också det vi pratade om när själva filmklubben drog igång – motiv, blick, bakomliggande historia. Som svensk tittare står man ideologiskt närmare amerikanerna, men kanske särskilt vad gäller arbets- och företagskultur är vi snarare en tredje punkt i förhållande till USA och Kina, med platta organisationer och hög arbetsmoral. För oss är alltså hela bunten – arbetsgivare och arbetstagare av båda nationaliteter – främmande fåglar, samtidigt som perspektivet är amerikanskt. Vissa kineser kommer till tals och vi följer med in på möten specifikt för kinesiska medarbetare, men ambitionen är knappast objektivitet. Det vore för övrigt en svår konst att inför västerländska ögon skildra en företagsfest under några amerikaners besök på Fuyao i Kina på ett kulturellt begripligt sätt. Filmarna föll istället för frestelsen att visa en av de amerikanska företagsrepresentanterna blankögd av för mycket risvin och intervjua honom under de omständigheterna. Han – och vi – har just sett sång- och dansbegåvade medarbetare framföra musikaliska hyllningar till Fuyaos företagsanda i en poppigt dunkande show och djupt rörd uttrycker amerikanen sin insikt: ”We are one.”

”American Factory” är långt ifrån en solskenshistoria, men den är inte heller alltför besvärande mörk. En tillgängligt framställd samtidsskildring.

Meryl Marathon

I går hade L och jag distansfilmklubb – Netflix-tittande på varsitt håll – och bestämde oss för ett ”Meryl Marathon”.

Först såg vi ”The Laundromat”, om läckan av Panamadokumenten 2016, en lektion i det globala ekonomiska fiffel som pågår runtomkring oss. Meryl Streep spelar en lite småvimsig dam som drabbas av en ekonomisk förlust på grund av mygel inom och långt bortom ett försäkringsbolag, vilket hon bestämmer sig för att gå till botten med, och utöver ramberättelsen visas tablåer från olika delar av världen där mer mygel sker. Ciceroner och föreläsare genom det komplexa fifflet är knösarna Mossack och Fonseca – spelade av Gary Oldman och Antonio Banderas – som tillsammans bildade toppen av Panamapyramiden. Löst based on a true story, med andra ord.

Efter att ha videochattat (i brist på bättre ord, vad heter det egentligen?) i Messenger om filmens kvaliteter färdades vi bakåt i tiden, dels för att film nummer två var äldre och dels för att den utspelade sig under växlande perioder under 1900-talet. En något yngre Meryl Streep spelar i ”The Iron Lady” Margaret Thatcher som stigande politisk stjärna, som tuff premiärminister och som demenssjuk gammal dam efter makens död. Hans bortgång skildras inte i filmen, däremot närvarar maken som hallucination på ett först lustigt och sedan oerhört sorgligt sätt. Alexandra Roach – som också är med i Sanditon, som jag börjat följa – spelar en ung Margaret, handelsbodsinnehavarens dotter som slår sig fram i den helt mansdominerade politiska sfären.

Och så växlade vi till Messenger igen och pratade. Det var förstås svårt att inte recensera politiken, tiden och Thatcher själv, men vi kunde ändå få till lite fördjupning av att dela och jämföra intryck och omdömen.

För mig som tycker att bokcirkeln är historiens bästa och enklaste koncept för intellektuellt utbyte är det här egentligen en självklar form. Att kalla det filmklubb och ha digital kontakt specifikt för att diskutera det vi sett gör det hela strukturerat och därför just fördjupande. Svårare än så är det inte, ändå krävdes coronaisolering för att vi skulle komma på tanken att ha distansfilmklubb.