Det var på Facebook jag råkade se att Naturhistoriska skulle arrangera utomhusvisningar och jag bokade plats direkt, till det allra första tillfället, som ägde rum klockan 10 i går förmiddag. Det var vi visst flera som hade gjort, men jag var den enda som dök upp. Jag erbjöds en museipall och frågade om inte guiden också skulle ha en, så att jag skulle slippa sitta som en ensam elev framför fröken vid promenadens stopp. Hon gick med på det.

Vi gick runt huvudbyggnaden och tittade på dess material och nyligen rengjorda fasad, såg entréer – betydligt diskretare än huvudingången – till olika avdelningar där diverse studier görs på djur och natur, gick genom ett skogsparti och såg grannbyggnader för ytterligare forskningsområden och Cosmonovas tolvkantiga hus, passerade en utomhusutställning med olika stenarter och tittade på Vegamonumentet. Själva obelisken, till minne av Nordenskiölds expedition genom Nordostpassagen med fartyget Vega, har stått där sedan 1930-talet, men jag hade en vag känsla av att jag aldrig riktigt sett den här platsen, trots att jag vet att jag tagit promenaden mellan universitetet och Naturhistoriska ett antal gånger genom åren och inte borde ha kunnat missa den. Sedan fick jag veta att dammen framför monumentet anlades först 2016, året för museets hundraårsjubileum, vilket förklarar saken. Den var tydligen en del av planen redan när museibyggnaderna uppfördes.

Guiden berättade allt möjligt intressant om museets historia och nuvarande verksamhet utifrån platserna vi passerade och under andra omständigheter hade jag nog gjort lite anteckningar och tagit några bilder (utöver dem ovan, som jag tog på vägen dit och därifrån), men det kändes ohövligt att hålla på med mobilen samtidigt som jag utgjorde hela publiken. Här kommer istället en sju minuter lång film som också kom till när Naturhistoriska fyllde 100 år.