Viss brist på tyngd och nyans, men jag är nöjd

Din tentamen är välskriven och bjuder på flera intressanta analyser. Du har en fin känsla för texttolkning som kommer fram särskilt väl i svaret på fråga 2. Jag önskar dock att du arbetat mer med kursens facklitteratur. Det hade kunnat ge mer tyngd och nyans åt dina resonemang. Betyg: B.

Det är helt okej med mig att det inte blev toppbetyg på hemtentan i ”Stockholm i litteraturen”, inte för att jag inte lade ner engagemang på skrivandet, men den kom till i ett pressat läge och lämnades in för sent. Mest är jag glad över att den ändå togs emot.

Fråga 1 gick ut på att beskriva flanörinslagen i tre av kursens skönlitterära texter från varsitt sekel. Jag valde den inte så lite krystade trion ”Fredmans epistel n:o 48” (1769) av Bellman, Förvillelser (1895) av Söderberg och Mannen på balkongen (1967) av Sjöwall-Wahlöö och försökte visa hur de alla låter läsaren veta precis var händelseförloppet utspelar sig genom regelbundna omnämnanden av specifika platser i Stockholm. Fråga 2 erbjöd inga egna val, uppgiften var att jämföra Artur Lundkvists dikt ”Staden” (1927) och Johannes Anyurus dikt ”Tid: en sång om Trojas murar” (2003). Det var ju roligt att just den texttolkningen blev lyckad, diktanalys är inte mitt specialområde.

I båda fallen gjorde jag mitt bästa för att inkorporera hänvisningar till facklitteraturen, framför allt den huvudsakliga fackboken i litteraturlistan, Alexandra Borgs En vildmark av sten : Stockholm i litteraturen 1897-1916, men gav upp efter att gång på gång konstaterat att de relevanta partierna egentligen bara i sin tur var hänvisningar till andra litteraturvetares verk. Så jag håller med om att den delen var ganska halvhjärtad.

Det är roligt att lära sig nya saker och det är tillfredsställande att bocka av uppgifter. De romaner jag läst under kursen finns nu i min Goodreads-lista och snart trillar väl högskolepoängen in. Det var det!

Höstens utgivning i nya fikarummet

I det så kallade ”trapprummet” på Stadsbibblans administrativa plan, ett rum med en liten köksdel och en trappa upp till taket som länge varit ett övermöblerat arbetsrum, har rensats och gjorts om till ett litet fikarum med vinkelsoffa. Där bredde J och jag ut oss i eftermiddag och tittade på smittsäkert digitala bokpresentationer. Det är förstås jättetrist att inte kunna gå på förlagens presentationer av höstutgivningen på vanligt sätt, men fenomenalt att så enkelt kunna del av innehållet på sin egen skärm i vinkelsoffan. Med höstig dekor. Snart kommer årets bästa tid.

Aktualitet, mervärde och rena linjer

”Lag Sporrenstrand & Kjellberg har satsat på aktualitet, mervärde och rena linjer. Vi lyfter bibliotekariekompetensen och bibliotekets USP.”

Vi vet inte hur många konkurrenter vi har i Stockholmsbibliotekens skyltningstävling, men vi vet att vi åtminstone tävlar med ytterligare en skyltning i vårt eget hus, nämligen barn- och ungdomsavdelningens urgulliga tablå med läsande barnboksfigurer, varav en i en hemvirkad hängmatta.

På vuxenavdelningen har vi inget pynt utan radar upp litteratur aktuell i TV, radio, press och poddar. Kul för den som tittat på Babel eller lyssnat på Lundströms bokradio att hitta relaterade böcker och kul för den som ser en intressant bok att få tips på relaterade medieproduktioner. Är tanken. Vi får se vad domarna på bibliotekskansliet tycker. Nu har vi i alla fall skickat in bilder och motivering.

Legionärerna – P.O. Enquists undersökning

Jag visste ingenting om baltutlämningen till Sovjetunionen efter andra världskrigets slut innan vi i bokcirkeln bestämde att vi skulle läsa något av nyligen bortgångna P.O. Enquist och valde dokumentärromanen Legionärerna från 1968, och nu vet jag ännu mindre. Nä, det är inte sant, jag vet mycket mer, men det P.O. Enquist försöker reda ut genom att under 60-talet gräva i och följa upp händelserna – både hur det egentligen gick till och om olika svenska aktörer gjorde rätt eller fel – ter sig nu som ett ännu mer komplext och kompakt mysterium.

Mest förbryllande är det litterära verkets form och ideologiska grund. Innehållet är dokumentärt, men klassifikationen roman och därmed finns fiktiva inslag, men vi vet inte vilka. Bonniers litterära magasin ska tydligen 1970 ha avslöjat att boken innehåller påhittade personer – men P.O. Enquist har sitt på det torra, det han har skrivit är ju skönlitteratur. Vanligtvis är en dokumenärroman en i grunden sann historia där författaren har tagit sig vissa friheter, som att att förenkla en alltför trasslig väv av trådar eller använda sin fantasi på de punkter där dokumentationen inte kan ge besked, som hur dialoger kan ha låtit och vad som kan ha försiggått i personernas tankar och känsloliv, men så ser inte Legionärerna ut. Där följer vi ”undersökaren”, en person som av allt att döma är identisk med författaren, och hans självpåtagna uppdrag att utreda alla turer kring de 167 baltiska soldater som stred på axelmakternas sida, befann sig i Sverige 1945 och på Sovjetunionens begäran överlämnades till dem och ett ovisst öde. Politiker fattade beslutet på märkliga grunder. Diverse svenska organisationer protesterade. Media tog ställning åt ena hållet, sedan åt andra. Så komplex brukar ju verkligheten vara, det snåriga förloppet köper jag, men märkligast av allt i sammanhanget är att det så småningom framkommer att ”undersökaren”, med sina vänstersympatier, från början bestämt sig för att den svenska regeringens beslut var riktigt, vilket förmodligen, säger han, styr honom i undersökarrollen.

När jag jobbade på Slussens bibliotek, där vi från folkbiblioteket kompletterade Stadsmuseets Faktarums litteraturutbud bland annat med ett skönlitterärt bestånd om Stockholm och Stockholms historia, brukade en av museimedarbetarna mellan raderna uttrycka sin skepsis till nyttan av att lära sig något om historia genom romaner. Vad vet man som läsare om en romanförfattares förmåga och ambitioner att göra research? Eller hur många medvetet utbroderade eller rent kontrafaktiska inslag boken har? Jag förstår så klart hur han tänkte, men har samtidigt många gånger konstaterat romanens förmåga att förflytta en till en plats och en tid på så sätt att man plötsligt får ett sammanhang och historien blir begriplig. Per Anders Fogelströms Henning har aldrig existerat, men han har gett mängder av läsare en förståelse för en inflyttad arbetares liv i Stockholm under 1800-talets andra hälft. (Ett dåligt exempel, egentligen, eftersom jag själv inte läst Mina drömmars stad. Jag grundar detta på ofta upprepad hörsägen.)

P.O. Enquists undersökning var omfattande, både i form av arkivgrävande och inhämtande av information i samtiden, tillräckligt kort tid efter själva händelserna för att inblandade personer fortfarande skulle vara i livet och möjliga att söka upp. Ändå valde han romanformen och var därmed fri att behandla sitt material hur han ville, behövde inte förhålla sig till en journalists eller forskares formella och etiska regler, kunde skruva till och hitta på vid behov och behålla sina förutfattade meningar. Under läsningen vacklade jag mellan åsikten att det var ett intressant beslut som kan ha gjort slutprodukten bättre och frustrationen över att jag förkovrade mig i ett för mig främmande ämne, men att nästan 500 sidor lärdomar inte var att lita på.

Så här i efterhand är jag mest benägen att hålla med museikollegan. ”[E]ftersom den är en roman kan den förbli i den spänning som byggs upp i den, utan att behöva ge facit, någon slutgiltig förklaring, någon förlösning”, stod det i Svenska dagbladet 2018, då Legionärerna fyllde 50 år och gavs ut på nytt. Jag ser det inte så, det är snarare skönlitteraturen som brukar vilja paketera verkligheten med början, mitt och slut, medan den dokumentära formen får lov att acceptera att någon slutgiltig förklaring inte går att vaska fram. Med andra ord kräver jag jag inte att P.O. Enquist skulle servera en komplett redogörelse och ett moraliskt ställningstagande angående baltutlämningen, särskilt inte det sistnämnda, men jag hade nog hellre än en dokumentärroman läst just en undersökning.

Livesändningspremiär för Sporrenstrand & Thorburn

Vi ser ut som sportkommentatorer, men ska här strax börja prata om böcker i Stadsbibliotekets styrelserum. Det blev kanske inte den proffsigaste livesändningen som gjorts på Facebook, men i går blev den i alla fall genomförd, vår debut i det här formatet, ”Litteratur med Thorburn & Sporrenstrand”. Temat var ett slags internationell fruktsallad och stilen lätt kultursnobbigt dryg. Vi hade i alla fall roligt och fick prata om bra böcker.

Ikz

Nu har ytterligare gamla böcker från magasinet dammats av och lagts på scannern, för omslagsuppdatering på biblioteket.se! Den här gången har jag varit och botaniserat på signum Ikz (”Särskilda sceniska konstnärer”, som alla vet). Hur snygg är inte den här boken om revykungen Ernst Rolf! (Jag vet inte mycket om honom – borde kanske läsa boken – men ser på Wikipedia att han dog vid 41 års ålder och hann vara gift tre gånger.)

Tre boktips varje vecka

Min kollega J är den flitigaste läsaren i min bekantskapskrets och har dessutom gott minne. Därför kan jag kasta ut ungefär vilken boktipsfråga som helst – något om naturen, något mörkt och mystiskt, något om syskon, något som påminner om The Crown – och fram rasslar en titel och ett entusiastiskt föredrag om varför boken ska läsas bums. Det här utnyttjas just nu till veckovis återkommande tips på Stadsbibliotekets Facebook-sida. Vi får se hur länge vi håller på. Bokbanksmässigt skulle vi nog kunna hålla igång i åratal.

Du som undrar vad du ska läsa härnäst – fråga en bibliotekarie. Gillar du inte tipsen – fråga hans eller hennes kollega. Vi har alla olika smak, men tillsammans är vi en välfungerande boktipsmaskin.

Mannen på balkongen

Jag hade bara läst en av tio i sviten ”Roman om ett brott” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, nämligen Den vedervärdige mannen från Säffle, så det gladde mig att den som valts ut till kursen ”Stockholm i litteraturen” var en annan, Mannen på balkongen från 1967. Det är den tredje i serien och antagligen den som tydligast skildrar Stockholm, den läsare som kan Vasastan, framför allt, kan enkelt följa i förövarens och polisernas spår.

Under gårdagens distansbokcirkel med H – som återigen ställer upp som diskussionskompis kring en av mina kursböcker – pratade vi om staden, tiden, polisväsendet. Brotten är grymma, en flickmördare går lös, men trots mördaren, en brutal rånare i en biroll och allmänt fokus på samhällets förfall skvallrar många detaljer om en mer oskuldsfull tid och en stad som verkar ha vimlat av poliser. Mördaren slår till i parker och att han lyckas välja platser och tidpunkter då ingen polispatrull håller uppsikt tycks vara oerhört förvånande. I övriga sammanhang genom boken, när någon i stans vimmel behöver anmäla något otillbörligt, finns alltid en konstapel i närheten.

Vi gillade boken båda två. Stilen är torrt rapporterande, men jakten är ändå en jakt, en kamp mot klockan och irrelevanta stickspår, och genom dialoger och interaktion lär vi känna poliserna, Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra. I utgåvan från Piratförlaget finns lite bonusmaterial i slutet, som förteckningen över poliser ovan.

Lite svamligt men engagerat är pratet mellan tre Sjöwall Wahlöö-fans i ”Podd om ett brott” – jag började lyssna på avsnittet om Mannen på balkongen för att få lite extra kött på benen när jag hade ett par kapitel kvar, men stängde av för att lyssna vidare senare när jag upptäckte att slutet avslöjas – men den som är nyfiken på de politiska aspekterna av historien och vilka starka känslor läsare kan få för respektive polis rekommenderas att lyssna. Då och då beskrivs detaljer ur handlingen en aning felaktigt, men det kan man leva med.

Just For Fun – en svenska rapporterar från Amerika 1946

Nu har jag scannat ganska många omslag till resehandböcker från Stadsbibblans magasin – även om det handlar om en droppe i havet – och jag besparar er en kavalkad, men måste visa den här lilla karamellen. Bland resehandböckerna slank det med diverse reseskildringar, som den läckert randiga Just For Fun – brev från Amerika av Tora Nordström-Bonnier från 1946. Jag har inte läst särskilt mycket i den, även om det var frestande, men bläddrade lite i kapitlet om svenskar. Där står att författaren inte ”träffat en enda person i detta land – där man träffar nya personer varje dag – som inte på fläcken dragit fram sina svenska, norska eller danska släktförbindelser: en brors fru, en systers svärmor är det minsta man har att komma med. Och sedan är steget inte långt till konversation om punchen, skålandet, tackandet för sist och andra av våra vilda seder”.

Jag ska inte ha för höga förhoppningar – det är nog inte en ny Ester Blenda Nordström, namnet till trots – men boken åker upp på läslistan.

Karin Boyes Astarte

Ur ett brev från Karin Boye till Astartes danska översättare.

”Är det den med skyltdockan?” frågade kollegan J när jag sa att jag skulle börja läsa Karin Boyes roman Astarte från 1931. Det sa jag att det var, för det var ungefär det jag fått reda på av snabb research inför läsningen av boken som kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen”. Därför var jag inställd på att en skyltdocka skulle stå i centrum för alltihop, rentav vara huvudperson, och nog för att historien är udda, men centralfigurerna är ändå människor.

Precis som med Hjalmar Söderbergs Förvillelser gick H med på att ha Astarte som cirkelbok innan den tas upp på kommande föreläsning på min kurs och vi diskuterade den i förmiddags. Det var, som alltid, bra att få prata om den efter läsningen, men ingen av oss uppskattade den eller såg riktigt dess förtjänster. På sätt och vis är det en Stockholmsskildring, men mest på ett filosofiskt plan. Det handlar om konsumism, modernitet, ytlighet, kvinnligt och manligt, social och intellektuell status, småstads- och storstadsliv – Karin Boye passar på att stoppa in ämne efter ämne i tablåerna som beskriver ett antal ungdomar och vuxna vars vägar korsas, men som inte hålls ihop av en samlad intrig.

I sin samtid beskrevs romanen av recensenterna, givetvis manliga, som en liten ”damroman”, som uppehåller sig vid mode och liknande fenomen, men även om vanan att läsa politiskt och symboliskt laddade romaner såg annorlunda ut 1931 och bokens djup och budskap gick recensenterna förbi undrar jag hur den kunde läsas som något lättsamt. Personligen uppfattade jag den som överlastad av ideologiska reflektioner och skulle som recensent inte ge den något högt betyg, men som underhållningslitteratur skulle den än mindre hålla måttet.

Jag tar med mig en insikt av läsningen och kan nästan garantera att det inte är något Karin Boye hade kunnat ana skulle ha någon vidare betydelse för framtida läsare. Ynglingen Tage står på Sankt Eriksbron och ser ljusreklam och Kungstornens restauranger – på den här tiden var det Sveriges högsta skyskrapor och det var väl inte så mycket i vägen för sikten, trots att de ligger en bra bit bort – och bara det ger mig en schyst tidsreseupplevelse, men så står det också att ”bron skakade av spårvagnsdån och ett norrgående tåg djupt nedanför 
svepte in honom i ett fuktigt moln av vit ånga”. Jag måste ha gått över Sankt Eriksbron många gånger medan tåg passerat där nedanför och att det fanns ånglok vid den här tiden är heller ingen nyhet, men just det här var ett fenomen jag varken läst om tidigare eller hade räknat ut själv. En klockren ögonblicksskildring levandegör Karin Boyes Stockholm för mig. Symboliken i den klassklättrande Tages ärelystna spejande över staden, och kanske också tågets framfart där nere, blir genast mindre intressant.