MDCVII Inför Vietnam 8: En hälsning från Margaret Pemberton

I dag, tio dagar före Vietnamresan, öppnar jag den här begagnade boken jag beställt och upptäcker en hälsning från författaren till en Emma. Känner plötslig samhörighet med både den förra ägaren och författaren. ”Emma, Hope you find your trip to Vietnam as fascinating as I found mine. Margaret Pemberton, April 2012”.

MDLXXXVIII Isola – en liten ö i Protektoratet Sverige

9789127149830På den senaste förlagsdagen för bibliotekarier, i Norstedtshuset i september, var journalisten Åsa Avdic en av de gästande författarna. Hon presenterade sin debutroman Isola och sa bland annat att hon velat skriva en bok som hon slapp göra research inför och därför valde ett slags kontrafaktisk framtidsvision, som bygger på ett omskrivet förflutet. 1989 omtalas som året för murkuppen, istället för murens fall. Sedan 1995 är Protektoratet Sverige en del av den Sovjetliknande Vänskapsunionen, enligt ”Internationell uppslagsbok” från 2016, som citeras i bokens inledning, innan handlingen hoppar fram till maj 2037, sedan tillbaka till mars 2037. Förvirrande? Inte så farligt, egentligen. Berättelsens dramatik utspelar sig i mars och händelserna utreds i maj. Protektoratet Sverige ägnar sig mycket åt utredningar, förhör, övervakning, hot och tvång.

Men det dröjer innan sista pusselbiten hamnar rätt. I en påhittad verklighet har man som läsare svårt att lista ut mönstret, vad är rimligt och orimligt, väntat och oväntat i Protektoratet Sverige 2037? Även när den för hela historien avgörande handlingen begås är det inte självklart att det är just där gränsen överskrids. Obehagliga saker händer hela tiden.

Det är en spännande berättelse med olika realitetsnivåer – äkta beteende, spel för gallerierna, dubbelspel, trippelspel – och jag uppskattade perspektivbytena, även om jag lekte redaktör emellanåt och ifrågasatte stil och upplägg. Annas och Henrys röster, deras respektive stycken i jagform, kompletterar varandra innehållsmässigt på ett bra sätt, men de är tillbakablickande och redogörande, så när berättar de sina historier och för vem? Inte i maj 2037, när allt är över, det passar inte in i pusslet. Och samtidigt som styckena är vittnesmålsbetonade blir de också bitvis litterärt stämningsskapande med formuleringar som egentligen har klassisk tredjepersonsform och minskar trovärdigheten. Nours roll hade jag också ändrat lite på, Annas mamma, vars egen historia bidrar till helheten på ett smart sätt. Medan Anna jobbat sig upp till hjältinnestatus, tack vare sin extrema envishet och trots sitt intakta samvete, är Nour ett enpartistatens offer, en tidigare lojal medborgare som stötts ut och som skadar sig själv fysiskt för att eventuellt få en stämpel som obrukbar och därmed kunna lämna landet för att ta hand om sin döende far i Bosnien. Hon bor i Olof Palme-kvarteren, stadens fattigområde som tidigare gick under namnet Gamla stan, där hon också inrett ett rum åt sin dotterdotter. Tack vare Nour får läsaren ett lite fastare grepp om det politiska läget och ett Stockholm som bara delvis går att känna igen, och jag hade gärna velat veta ännu mer – det är ju de bitarna som är de mest kittlande i en dystopisk framtidsskildring av ens hemstad – men då hade Nour behövt vara mindre osympatisk och situationen för Annas dotter mindre hopplös.

De övriga miljöerna är dels grå korridorer, kontor och förhörsrum, som bara kan nås efter rigorösa säkerhetskontroller, och dels ön Isola långt ute i Stockholms skärgård. Det är på de platserna den egentliga intrigen utspelar sig – mellan Anna, Henry, Katja, Översten, Ordföranden, Sekreteraren, den kvinnliga förhörsledaren, den manliga förhörsledaren – men vad som händer avstår jag ifrån att berätta. Ingenting är ändå som man tror.

Även om författaren hade för avsikt att inte göra research undrar jag ändå över ett par möjliga inspirationskällor. Inte för att jag har läst någon av böckerna, men jag tittar på Adlibris beskrivning av 40 ”lyckliga” år : en kontrafaktisk berättelse om ett kommuniststyrt Sverige av Gunnar Bernstrup och Jörgen Westerhov och ser vissa likheter, även om den berättelsen utspelar sig 1989, då hammaren och skäran prytt Stockholms stadshus istället för tre kronor i 40 år och medborgarna lever i ”tystnad och lydnad inför överheten”. Och så kombinerar man den med Staden utan kvinnor, där Madeleine Hessérus målar upp ett framtida Stockholm med en mur som skiljer de norra delarna – männens område – från de södra, där kvinnorna ockuperat en militäranläggning. En befrielserörelse huserar i skärgården. Till råga på allt hade Madeleine Hessérus föregående roman – visserligen på ett inte alltför likartat tema – titeln Till Isola.

Jag vet inte hur stor succé Isola blivit och jag vet inte om jag hade läst den om jag inte hade råkat höra författaren prata om den, förmodligen inte. Men den är såld till nio länder, ser jag, så förhoppningen är väl att den bärs upp av den skandinaviska spänningsvågen. Läsvärd är den, hur som helst, om man klarar lite ångest och bildlig och bokstavlig klaustrofobi.

MDLV Qaisar är klok och bildning är bra, eller: Läs klassiker och låt ingen stoppa dig

Tack vare att en av våra kolleger tilldelades Svenska Akademiens bibliotekariepris förra året har Stockholms stadsbibliotek fått pengar till två frukostsamtal för personalen, varav det första ägde rum i morse. Samtalsledare var Yukiko Duke, gäster Aase Berg och Qaisar Mahmood, ämnet ”förändrade bildningsideal i en allt mer individanpassad verklighet”.

Summan av kardemumman – jag är team Qaisar. Jag tycker och tror att han har rätt när han rannsakar vissa sanningar som utvecklats och hålls högt av medlemmar i kpk-ligan – den kulturpolitiskt korrekta. Han återkom flera gånger till kanonbegreppet – litteraturkanon, teaterkanon, filmkanon – och att det sägs att det är oviktigt, ja, så oviktigt att man inte ens kan säga att någon kanon över huvud taget finns. Det är klart att den finns. De som hävdar att den inte gör det är kulturellt medvetna och visserligen välmenande personer som eftersträvar ett inkluderande förhållningssätt genom att säga att var och en själv avgör vilka konstnärliga verk som är bra och viktiga. Men till saken hör att dessa personer i allmänhet själva känner till och förmodligen har tagit del av de verk som utgör världens och Sveriges kanon och därmed både har skaffat sig gemensamma referensramar och en stabil grund för att ta till sig och bedöma andra verk.

Så vad är egentligen problemet för den som inte tagit del av kulturklassikerna? Om kulturen inte ska rangordnas, om Stålmannen är lika bra som Strindberg, spelar det väl ingen roll vad man läser och vilka litterära referensramar läsningen ger? Problemet visar sig, enligt Qaisar, när någon gör resan från Tensta till Östermalm, bildligt talat eller kanske bokstavligt, och upptäcker att den gemenskap som utgörs av kulturellt bildade personer omgärdas av osynliga väggar.

Qaisar Mahmood hämtade sina exempel från teater- och filmsammanhang medan den litterära kanon är den mest relevanta i mitt yrke och den jag intresserat mig för mest genom åren. Min benägenhet att acceptera vissa verk som särskilt viktiga betyder inte att jag tycker att en politiskt sanktionerad litterär kanon nödvändigtvis är en god idé, men om man frågar mig om man bör läsa en och annan klassiker svarar jag ja. Det är ju inte säkert att klassikerna med något slags objektivitet kan sägas utgöra det bästa från sin respektive epok, men de började vid någon tidpunkt anses viktiga och har behållit sin relevans till i dag. Det innebär både att många läst dem och att de företeelser de tar upp har – eller har fått – något mått av allmängiltighet, och däri ligger poängen med att läsa klassiker. Det blir ett slags direktväg till tankar och idéer som inte bara påverkat väldigt många läsare under lång tid utan också fortsätter leta sig in i litteratur och andra kulturella yttringar. Jag kan träffa personer vars bakgrund inte liknar min, som inte är i samma ålder, kanske inte ens lever i samma land men som liksom jag i ett samtal om klass kan associera till Jane Austens satiriska porträtt, eller tänka på Brott och straff när det handlar om en förövares uppfattning om skuld. Jag förstår vad Kafkaartat innebär för att jag har läst Kafka och vet att ”storebror ser dig” som i Orwells 1984.

Aase Berg sa precis i början av samtalet att hon ofta känt sig brädad av kulturellt bevandrade personer hon träffat som citerar rader av Proust ur minnet, men nu har hon bestämt sig för att om hon läser en roman som någonstans refererar till Strindberg och hon missar den blinkningen behöver inte det vara pinsamt. Jag håller med till hundra procent, det är inte alls pinsamt, men utan att vara lika beläst som Aase Berg, med stor sannolikhet, har jag ändå ett annat perspektiv på blinkningar till litterära klassiker. Avsikten med författarens Strindbergsreferens lär inte vara att sätta dit bildningssträvande romanläsare med dåligt självförtroende, och om boken i fråga förlorar relevans om subtila referenser inte upptäcks är den helt enkelt inte särskilt bra. En roman behöver så klart kunna stå på egna ben – och läsaren som anar Strindbergs stämma får en bonusupplevelse, en extra dimension rentav, om referensen gjorts av en intressant anledning.

Oavsett läsarnas grad av litteraturhistorisk bevandring utnyttjar alla tiders författare att sedan länge döda kolleger trampat upp vissa stigar, redan tänkt det de tänkt. Jag är för övrigt övertygad om att läsare ibland upptäcker litterära referenser som författaren inkorporerat utan att veta om det själv.

För att vara riktigt tydlig: Man är inte en sämre människa om man inte läser klassiker. Det är inte heller så att klassikerna är bra medan allt annat är bleka kopior. Och det går absolut att ifrågasätta urvalet – många manliga författare och få kvinnliga, en skev fördelning utifrån klass och andra grupptillhörigheter – men det är inte en anledning att förkasta litteratur med klassikerstatus, tvärtom. Ställ fram urvalet i ljuset, fundera på hur det speglar människors förutsättningar genom historien och vad det lär oss om hur vi kan tänka om vår samtid och framtid. Och den som blir avogt inställd av skevheten kanske faktiskt får tugga i sig att en gammal roman skriven av en välbärgad mansperson kan vara helt briljant och läsvärd för vem som helst.

Om jag tänker bort det faktum att jag är bibliotekarie med några terminers litteraturvetenskap i ryggsäcken och låtsas att jag visar ett första intresse för litterära tungviktare vill jag inte att mina frågor, till exempel vid en biblioteksdisk, ska få någon att tro att jag skäms för att fram till i dag ha läst fel böcker. Vad som anses fint och fult och rätt och fel i lässammanhang växlar med tiden, och just nu verkar vi alltså vara inne i en fas där värderingen i sig är ful och fel. Det är fint att säga ”du duger som du är”, men den som vill komma vidare i fråga om bildning behöver istället få höra ”ja, visst klarar du en utmaning!”. Det är så man öppnar dörrar.

MDLII En massa saker Peter Englund minns

9789127149663Peter Englund är född 1957 i Boden. Han kommer ihåg ett och annat från sin uppväxt, inzoomade detaljer och lite större sammanhang, specifika händelser i familjen och generella företeelser som andra i samma generation också minns. I boken Jag kommer ihåg radas minnena upp ett och ett i små numrerade stycken. Jämngamla får säkert en ordentlig nostalgitripp av läsningen. Min egen historia började tjugo år senare, så jag nostalgitrippar utifrån hörsägen. Upplägget var inte alls som jag hade förväntat mig, men det var trivsam – och väldigt snabb – läsning.