Nu går Stadsbiblioteket över till digitala cirklar

Den digitala bokcirkeln från Stadsbibblans styrelserum gick bättre än väntat, jag var fullt förberedd på tekniskt strul. Uppsalastudenten i biblioteks- och informationsvetenskap som var med som iakttagare måste ha undrat vad det var vi läst egentligen – vi pratade om en död farmor i en fåtölj, ett barn på stöldturné, en stackars man som hängde och dinglade i en fälla men lyckligtvis överlevde och andra märkliga och obehagliga inslag.

Trots de makabra delarna gillade jag Kåda, ger den fyra stjärnor av fem. Den röda tråden under vårterminens träffar i bokcirkelserien ”Lysande utsikter” är att de böcker vi pratar om har tilldelats deckarpriset Glasnyckeln och Kåda av danska Ane Riel alltså är en sådan, 2016 års vinnare. Men det är ingen deckare. Den har fått ett par andra priser också, för böcker i spänningsgenren, och spännande är den, historien om vad som händer en isolerad familj med förvrängd världsbild.

Familjen – ett förklarande reportage utan slut

I går läste jag ut maffiaskildringen Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. Anledningen till att det tog mig en vecka har helt och hållet att göra med min fulla kalender, det är en riktig bladvändare, som grundligt och medryckande skildrar en släkt som står för omfattande kriminalitet i Göteborgsområdet och som just nu förekommer flitigt i media i och med vad som verkar vara deras nya specialitet – vägspärrar.

Jag vill gärna uppleva att jag fått nya insikter och lärdomar när jag vänt sista sidan i en bok, i synnerhet en fackbok förstås, och jag funderar nu på vad jag har lärt mig. Jag skulle vilja säga att jag förstår klanideologin bättre – hur konflikter ska lösas inom släkten eller med hjälp av respekterade personer inom den egna kulturen – och det gör jag väl, men frustrationen under och efter läsningen är stor och frågorna många.

Särskilt grundligt beskrivs familjens överhuvud, en imam som i sin roll som religiös ledare gärna vill framstå som from, men som man med större säkerhet – utifrån boken – kan kalla stolt. Och mäktig. Och mot journalisten Johanna Bäckström Lerneby oerhört sympatisk och översvallande gästfri. Så länge de har den relationen, som intervjuad och intervjuare i imamens hem i Angered, har han chansen att framställa sig som en klok man från en annan kultur, där medling i konflikter är ett välgörande, fredsskapande uppdrag, och att polisen har missförstått allting när de menar att han skapar och upprätthåller ett parallellsamhälle där rättsväsendet stängs ute. Själv är han ostraffad och när det gäller hans barns och barnbarns kriminalitet svarar han bara att familjen är stor och att han inte kan ha kännedom om allt eller veta något med säkerhet ifall den han konfronterar i frågan nekar till att ha begått brott.

Jag betvivlar inte alls att författaren ihärdigt ställde honom mot väggen, men skulle så gärna vilja komma närmare sanningen. I vilken mån tror han på sina egna ord? Kanske är han from och rättrådig i sina egna ögon, tror fullt och fast på intern konfliktlösning och ser konflikterna i sig som ofrånkomliga och helt naturliga vardagsfenomen – det framgår tydligt vid ett intervjutillfälle att hämndspiraler som konsekvens av hederskränkning, hur obetydligt den än börjar, betraktas som det mänskliga och enda möjliga sättet att agera och att bara en uppgörelse mellan rätt familjeföreträdare kan stoppa förloppet. Författaren jämför med sin egen kultur och menar att det i hennes släkt också är självklart att ställa upp för varandra, men att det snarare handlar om att ”hjälpa till att flytta, vara barnvakt, sjösätta en båt eller låna ut ett släp”. Eftersom konflikterna i Angeredsfamiljen kan börja med att unga pojkar bråkar, varpå de blandar in äldre bröder och därefter fäder, trycker hon också på att när vuxna blir inkopplade i barns bråk är den självklara följden att bråket stoppas, inte att det eskalerar. Hon får inte tillstymmelsen till gehör för tankegången, vare sig från imamen eller från den son som sitter med. Här, om inte förr, blir det uppenbart hur massiv kulturkrocken är och att det tycks vara omöjligt för polis och andra myndigheter att resonemangsvägen styra in familjemedlemmarna på ett laglydigt spår.

Och här, om inte förr, måste man börja påminna sig regelbundet om att alla från Mellanöstern inte hamnar i och upprätthåller konflikter som sätter skräck i hela grannskapet. För det är vad som pågår här, det handlar inte bara om en hedersfokuserad moralsyn, utan om en kriminell livsstil som är mycket svårare att förklara än att bara hänvisa till vikten av heder. Misshandels- och mordfall tycks kunna härledas till hedersrelaterade konflikter och allmänt samlande av våldskapital – vilket borde få vilken människa som helst, oavsett kulturell tillhörighet, att omvärdera familjens livsstil – men indrivning av påhittade skulder, narkotikaförsäljning, systematiskt bidragsfusk och allsköns trafikförseelser – hör allt det där till den kriminalitet inom familjen som imamen tyvärr inte har någon säker vetskap om? Förmodligen inte, för det verkar alla andra ha.

Boken bygger på mängder av dokument upprättade av olika myndigheter, på författarens närvaro vid rättsliga förhandlingar och på intervjuer med bland annat polisen och till viss del familjen själv. Det är nog så gediget det kan bli. Min frustration över obesvarade frågor är väl ofrånkomlig, jag kan bara pussla ihop en bild av familjen utifrån den information som har gått att få fram kring just de brottsaktiva individerna och själva den ljusskygga verksamheten, sammanställd av och filtrerad genom en journalist. Det är en imponerande journalistisk gärning jag tar del av, men ändå. Min fyrkantiga förväntan på insikter och kunskap var väl helt enkelt orimlig från början.

Imamen förblir ostraffad (förlåt, det är nog en spoiler för den som liksom jag dras in i berättelsen som om det vore en thriller), men får det mer hett om öronen när rättsväsendet ligger på och han slutar så småningom också att svara på författarens intervjuförfrågningar. Att ställa upp på intervjuer är frivilligt och när familjemedlem efter familjemedlem åker fast för det ena eller andra och man själv blir brottsmisstänkt är väl livssituationen pressad. Men som läsare blir man så klart nyfiken. Skulle han återigen ha bjudit på frukt i sitt kök och vidhållit att familjen på det stora hela är hederlig men missförstådd? Angående hans egen roll tar författaren sig friheten att formulera hans tankar:

Och nu hade polisen mage att gripa honom. Familjens överhuvud. En religiös from man. Ostraffad sedan tidigare, och en medborgare som under årens lopp hjälpt polisen att hålla ordning i stadsdelen. Så många gånger som han hade medlat mellan familjer eller gäng som var i luven på varandra. Så många gånger som han hade sett till att det inte spillts blod i Angered. Han hade hjälpt polisen, och det här var tacken.

Man vill så gärna att det ska finnas en lösning. Även om det finns delar av den presenterade moralsynen som jag själv ser som förkastlig är det fullt möjligt att bekräfta andra delar. Att stå vid varandras sida inom familjen, att respektera sina äldre, även att medla och lösa konflikter är bra, och konflikter uppstår inom alla familjer. Omfattande lagbrott, däremot, förekommer inte i alla familjer, och i de fall det sker räcker det aldrig med familjens eget problemlösande ansvar.

Sekulariserade svenskar brukar inte vilja bli påminda om att svensk lagstiftning bygger på en kristen syn på rätt och fel, men så ser historien ut, och i andra delar av världen har andra uppfattningar varit rådande. Det har legat där i bakhuvudet under hela läsningen.

I slutet av boken säger författaren att ett slut är svårt att få till, eftersom berättelsen pågår där ute. Att det stämmer är lätt att se även för oss som befinner oss en bit ifrån Göteborg – media rapporterar, som sagt, om Angered i synnerhet och gängkriminalitet i allmänhet nästan varje dag just nu. Jag har knappt googlat någonting under läsningen, faktiskt, utan har velat följa bokens kronologi, men så föll jag till föga och kollade upp den advokat familjen konsekvent anlitar. Det första jag såg var en dygnsgammal artikel om att han just fått en skarp varning från Advokatsamfundet efter att ha fört ut information från sina häktade klienter, i strid med restriktioner.

Något som drar ner min läsupplevelse är de återkommande avsnitten som handlar om Maria, en caféägare som har fått ett gäng skoningslösa utpressare efter sig och inte vågar vända sig till polisen. Hon är påhittad. Det spelar tyvärr ingen roll att allt som händer henne är hämtat från verkliga fall, Marias historia hör hemma i en roman. Det är min främsta invändning mot en annars genomintressant skildring direkt ut verkligheten.

(Är det dålig smak mitt i allt elände att äta violpistoler under läsningen?)

Nu, stockholmare, får ni läsa facklitteratur!

Det ni ser här är bibliotekets sätt att göra det bästa av saken.

Problem: Biblioteket har en ansträngd budget och den pott som gått till ”Nyhetshörnet” – kortlåneexemplar av nya, eftertraktade titlar – har dragits in.

Problem: Det finns en stark topplistetendens på biblioteken, alltså att alla vill läsa några få, nya titlar som det pratas och skrivs extra mycket om just nu, trots att vi har huset fullt av bra men mindre rampljusbelysta böcker. Intet ont i att vilja läsa de aktuella skönlitterära snackisarna, men reservationsköerna blir extrema.

Lösning: De allra flesta böckerna i Nyhetshörnet har varit skönlitteratur på svenska. En skylthylla för sådana finns uppe i Rotundan – med normallång lånetid – och utan exemplaren med kortlån har vi inte tillräckligt många böcker sammanlagt för att fylla både Rotundans nyhetshylla och Nyhetshörnet på entréplan, som formellt sett avvecklades när pengarna drogs in. Ny skönlitteratur lånas i en farlig fart. Alltså – i Nyhetshörnet ställer vi numera nya fackböcker! Inte läromedel och avhandlingar och inte heller näringstabeller och noter för nybörjare på blockflöjt, men sådant som är av lite mer allmänt intresse.

Nu återstår att se om vi kan lura på besökarna de här nyheterna i beståndet. Jag tror faktiskt det. I alla fall tror jag att det blir snabb cirkulation på de här exemplaren helt enkelt för att de syns och ser fräscha ut. Och så får låntagarna något att göra medan de väntar på att deras köplats nummer 258 ska ticka ner och de äntligen ska få vilken bok det nu är som toppar DN:s lista för stunden.

Hundra år av ensamhet – den kanske mest myllrande bok jag läst

I min bokcirkel – den jag brukar kalla ”min privata bokcirkel” för att skilja den från cirkelträffarna i jobbet, och även dem på tu man hand med HA – växlar vi mellan nya böcker och klassiker. Nya böcker är sådana som har något eller några år på nacken, de ska ha hunnit komma ut i pocket för pocketköparna i gruppen, men inte ha hunnit falla i glömska. Klassiker är sådana som av andra skäl än aktualitet har räddats från att falla i glömska, kan man väl säga, och i den kategorin har vi läst böcker från alla möjliga tider. Den här gången var det dags för en klassiker och det blev Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, från 1967. På svenska kom den 1970 och den senaste översättningen är gjord av Lina Wolff, utkommen i år. En nyaktuell klassiker, med andra ord. Vi diskuterade den i förrgår.

Jag minns att jag vid förra träffens slut kommenterade att det var dags för en klassiker igen och ofint nog utbrast ”å nej!” när jag blev påmind om att den titel som stod på tur i vår nedskrivna lista var en i genren magisk realism. Murakami, Stephen King – jag har verkligen fått kämpa de få gånger jag tagit mig an böcker där det realistiska kryddats med så kallad förhöjd verklighet. Hur skulle jag klara 430 sidor colombianska galenskaper från 60-talet? Riktigt bra, visade det sig.

Den stora skillnaden mellan att läsa fantasy och att komma till kapitlet i en Stephen King-roman där något övernaturligt inträffar är att man i det första fallet vet att man får lov att acceptera en hel alternativ värld med helt egna regler. Hundra år av ensamhet hamnar på rätt sida av den skiljelinjen för mig. Nu är visserligen fantasy inte heller en genre jag uppskattar, men av någon anledning uppfattade jag de flygande mattorna, gengångarna och de i största allmänhet orimliga händelserna som tillräckligt naturliga i sitt eget sammanhang för att ostört kunna följa med på färden genom sju generationer i familjen Buendías historia.

Det är skruvat, färgstarkt och mustigt och den ena generationen är prilligare än den andra, tokroliga affärsidéer avlöses av våldsamma dödsfall och orkar man inte hålla reda på vem som är vem – de manliga familjemedlemmarna heter nästan samma sak – är det bara att hålla i hatten och blåsa på. Därmed inte sagt att det är lättsamt, snarare ganska ansträngande. Jag är själv överraskad över att den långa, bisarra och bitvis repetitiva läsningen var så lustfylld som den var, även om åsikterna i gruppen gick isär om den saken. Alla hade inte heller tagit sig igenom alltihop.

Analysen hoppar jag över här, det finns redan så mycket skrivet. Som vanligt är den kanske största behållningen att jag nu har en egen uppfattning om en bok som hittills bara varit en berömd titel, dessutom från en världsdel som nästan är en enda vit fläck på min litterära karta.

Varför just The Silent Patient?

(Jag avslöjar inte gåtans lösning, men beskriver vissa aspekter av handlingen och utfärdar därför en *SPOILERVARNING* för den som vill hålla sitt blad oskrivet inför läsning av The silent patient/Den tysta patienten.)

Även om det är ganska sällsynt så händer det att jag sätter upp en deckare eller thriller på läslistan. Antingen behöver den behandla ämnen som särskilt intresserar mig (jag har en märklig dragning till ryska inslag och till organiserad brottslighet, tillsammans eller var för sig) eller också blir jag lockad av extra entusiastiska omdömen. Sedan blir spänningsromanerna sällan prioriterade, trots att de hamnat i listan, men nu har en blivit avbetad – som så ofta tack vare en bokcirkel, den här gången min och HA:s – och det var den allmänna hyllningskören som fick mig att trilla dit. Yukiko Dukes rekommendation i sin YouTube-kanal blev till slut den avgörande faktorn.

Jag har svårt att förklara hur mina förväntningar kan bli så höga. Om jag faktiskt fick stora läsupplevelser, eller i alla fall spänningskickar, av att läsa thrillers skulle jag väl göra det oftare. Istället inbillar jag mig då och då – som inför läsningen av The Silent Patient av Alex Michaelides, avhandlad med HA i går – att jag kommer att bli lika uppslukad av nervpirrande läsning som recensenterna och bokbloggarna och blir i slutänden lite besviken, nästan varje gång.

Jag hade inte tråkigt när jag läste The Silent Patient, tvärtom. Och tack vare min bristande beläsenhet i genren förutsåg jag heller inte upplösningen. Men kom igen, ska vi gå på att ”den tysta patienten” – den morddömda kvinnan som inte sagt ett ord på flera år – har skrivit en dagbok med genomtänkt dramaturgi och fullständiga dialoger? Och att hon i realtid skriver att hon tror att någon bryter sig in i hennes hus? Och sedan att kriminalvårdsanstalten där hon spärrats in bedrivs som en lekstuga? Inte för att HA och jag är särskilt insatta i kriminalvård, men vi hade svårt att köpa behandlingen av de intagna och personalens intriger sinsemellan, för att inte tala om att bokens huvudperson, psykoterapeuten Theo, agerar grävande privatdetektiv i den tysta patientens fall som komplement till de mycket tysta terapisessioner han har med henne. Av kollegerna på anstalten betraktas hon som ett hopplöst fall, så han får full kreativ frihet när han som nyanställd terapeut ber att få ta sig an just henne.

Som vanligt när jag har läst ut en bok som jag tycker har vissa brister blir jag extra nyfiken på hur omdömena på Goodreads ser ut. Är det en så här omskriven bok – dessutom utsedd till fjolårets bästa thriller på sajten – kan man vara säker på att många velat dela med sig av sina uppfattningar och analyser. När twisten i slutet väl avslöjats tänker jag mig att genren i allmänhet kräver att läsaren ska begripa vad som hänt och varför och därför var det intressant att se att olika tolkningar representerades av olika Goodreads-medlemmar. Inte för att twisten i sig var tvetydig, utan för att en viss persons bevekelsegrunder kunde uppfattas på olika sätt, eller flera sätt samtidigt. Jag kan inte bestämma mig för om det ger boken en extra dimension eller om det, på grund av just kriminalgenren, är ett slags misslyckande.

Egentligen tror jag att underavdelningen ”domestic thrillers” eller ”domestic crime novels”, den som varit så populär sedan Gone Girl kom och som The Silent Patient också tillhör, är en som passar mig ganska bra. Författaren briljerar inte med svåra termer från någon obskyr polisgren, det finns inslag av klurigt lurendrejeri vars avslöjande är själva belöningen och jag tänker mig att möjligheterna är stora att ge historien litterära kvaliteter. Det finns inga fasta roller i ”domestic”-genren, ingen lönnfet och försupen kommissarie behövs, utan relationer och livsöden står i fokus. Det är kanske den förhoppningen, om det goda hantverket, som gör mig lite snopet otillfreds, men mest förbryllar det mig att något som ter sig som en dussinthriller – spännande, men smått ologisk och lite tafflig – höjs till skyarna. Varför just den här? Den som har svar på frågan, vill säga emot mig eller tipsa om bättre spänningsläsning får gärna höra av sig.

Bomullsängeln – den första i sviten, men den sista för mig

Det var en ”ren njutning, rakt igenom” att arbeta med materialet och att skriva Bomullsängeln, sa Susanna Alakoski på Bibliotekstjänsts förlagsdag i höstas. Hon sa också att förläggaren kallat den en blivande klassiker. ”Ja, det är det”, lade hon till.

Jag log lite inombords, skrev ner hennes kommentarer bland mina anteckningar från dagen – i sällsynta fall är det charmigt när någon tar stora ord i munnen om sig själv – och mindes samtidigt läsningen av Susanna Alakoskis Svinalängorna från 2006, skildringen av en finsksvensk familj i Ystad på 1960-talet som jag uppfattade som ovanligt rak och lättsam, om det nu är rätt ord, om svåra sociala frågor. Utan att ha läst någon annan av hennes romaner, bara läst om dem och om henne och hört intervjuer, tänker jag sedan dess att hon är en författare jag gillar.

Utifrån hennes beskrivning av Bomullsängeln, första delen i en planerad kvartett som tar avstamp i hennes farmors historia, anade jag med en gång att berättelsen om den gudfruktiga, väna Hilda och hennes politiskt medvetna och kaxiga väninna Helli skulle vara en av många böcker som för fram en förvrängd bild av kristen tro. Dels fanns det historiska sammanhanget – 1900-talets första decennier på finsk landsbygd, där förtryckande och bestraffande religiösa föreställningar tycks ha predikats mer högljutt än det kärleksfulla budskapet, som på många andra håll – och dels är det närapå den enda bild av kristen övertygelse som skildras i svensk skönlitteratur. Jag hade ingen anledning att tro att jag skulle ogilla boken som litterärt verk i övrigt, men istället för att lägga till den i läslistan blev jag sugen på att beta av hennes tidigare titlar.

Det var ingen överraskning alls att boken ett knappt år senare valdes i min privata bokcirkel, vi växlar ju mellan klassiker och relativt nyutkomna snackisar, så det var bara att ge sig i kast med uppgiften. Det fanns ju faktiskt andra, ganska tungt vägande, skäl för mig att vilja läsa den, som hade att göra med Finlands historia, som jag vet sorgligt lite om, och bomullsindustrin i Österbotten utifrån arbetarnas perspektiv – hur ofta läser jag om sådant? Och så gillar jag författaren.

Jag önskar att min upplevelse hade blivit annorlunda, men ja, det var en skildring av gudsfruktan som prickar in varenda vanföreställning och överraskande nog nej, historien berättades inte på ett sätt som jag uppskattade. Maria Schottenius i DN menar att författaren hittar ”berättargrepp, som fyller på kunskapsförråd utan att tappa nerven”, medan Gunilla Brodrej i Expressen anser att personerna inte får liv och att det har att göra med för torrt formulerade fakta om de historiska skeenden de finns där för att förmedla. Hon avslöjar till och med sin upptäckt att en googling på en symaskinsmodell som nämns leder henne till en text i en museidatabas som lyder nästan exakt som beskrivningen i boken.

Jag vet inte om det är just den aspekten av berättandet som la hinder i vägen för mig, men kan bara konstatera att det blev långrandigt, trots att det egentligen inte är händelsefattigt. Kanske hade jag för dålig förförståelse inom de olika ämnen som tas upp, som industrihistorien och konflikterna mellan olika politiska inriktningar i Finland, för att kunna läsa med bibehållet flyt. Kanske var det mitt bristande tålamod med unga, osäkra, passiva kvinnor – även om Hilda faktiskt inte alls är oavbrutet mjäkig. Mest var det nog den sirligare inriktning Susanna Alakoskis språk har fått, med uttryck som ”det var hemligorden, längtansorden” och detaljerade naturbeskrivningar, som visserligen gör jobbet att tala om för mig hur det känns, låter och ser ut i ett för mig främmande landskap, men som finns där som en poäng i sig, istället för ett naturligt komplement till handlingen. En smaksak, helt enkelt, trevligt för den som gillar det, tradigt för mig.

Som lök på laxen finns också försöken till 1800-talsspråk. Jag är verkligen ingen expert på området, men det var omöjligt att undgå verben. ”Wasa 9 juli 1858. Blåbärsriset är brunt, eldningsförbud hava utfärdats. Brunnar sinar och skogsbränderna avlösa varandra.” Såvida ”eldningsförbud” inte står i plural har vi först ett felaktigt användande av den gamla pluralformen av verb, därefter ett fall där pluralformen valts bort och sedan är den tillbaka igen. Så snart 1800-talstexterna dök upp var valet av verbform konsekvent inkonsekvent.

Jag for ner till bror – någonstans i mellersta Norrland. Testamente – finska Tornedalen. Och så Bomullsängel – Österbotten. Jag har inte alls tyckt om böckerna lika mycket som de flesta, tyvärr, men vidgat mina geografiska läsvyer åt norr och nordost.

Jag vill läsa mer om Indien

I måndags gick jag till Söderbokhandeln på jakt efter deckaren The Silent Patient och kom ut med Dagar i Mahuldiha, berättelser och reportage från östra Indien. Den förstnämnda hade de inte, den andra frestades jag att köpa efter att Mumbai-skildringen Last Man in Tower gett mersmak.

Jag gick vidare till Södermannagatan och The English Bookshop, där de inte heller hade The Silent Patient, men kunde beställa ett exemplar åt mig. Så vad hade de om Indien? Inte så mycket, varken fack- eller skönlitterärt, men i bokkatalogen kunde tjejen bakom disken få fram alla möjliga titlar som fanns i hyllorna på The English Bookshop i Uppsala. Hon vred på skärmen och visade en tabell där det i en av kolumnerna stod korta innehållsbeskrivande texter och jag fastnade för två romaner, i övrigt helt okända för mig. De levererades snabbt och i dag gick jag dit och hämtade dem, The Windfall av Diksha Basu och We That Are Young av Preti Taneja. Jag har nog aldrig tidigare köpt en bok som på omslaget skyltar med att Vogue kallat den ”ultra-charming”. Jag ser oväntat mycket fram emot att läsa den – det var den glassigt utformade The Windfall – och även den andra förstås, en omskrivning av Kung Lear med New Delhi som spelplats.

Nu har vi läst ut Last Man in Tower

Så har H och jag haft Facetime-bokcirkel nummer två om Last Man in Tower av Aravind Adiga. Vid tillfälle ett satt jag på balkongen med möjlig risk att störa mina grannar bakom balkongavdelarna med tämligen långvarigt pladder om en bok om just grannar. Vid det här tillfället var jag inomhus, högblank i ansiktet framför skärmen, men med nyfärgade fransar och bryn. Det hör inte till vanligheterna att jag bokar in en ansiktsbehandling, men för några timmar sedan skakade jag av mig regnet efter promenaden genom stan och blev nedbäddad på en brits på en salong på Rehnsgatan, och själva frans- och brynfärgningen var en premiär. Ögonbrynen bryr jag mig egentligen inte så mycket om och jag bad om mycket diskret färgning, men att få mörkare ögonfransar gillar jag skarpt. Kanske klarar jag mig med mindre frekvent mascaraanvändande framöver.

Last Man in Tower hamnade på min TBR-lista efter att jag läst och uppskattat författarens debutroman The White Tiger och trots att genre och ämne inte riktigt är H:s kopp te gick hon med på cirkelbokvalet med påpekandet att det är bra att bredda sin läsning. Det slutade också, väntat nog, med att jag var den som tyckte bäst om boken, även om den inte var en lika häftig läsupplevelse som The White Tiger. Det finns förstås likheter – båda romanerna skildrar ett orättvist och hierarkiskt uppdelat indiskt samhälle och persongalleriet är färgstarkt och skruvat på ett delvis liknande sätt – men trots dramatiken, från det dagliga spionaget grannar emellan till den skurkaktiga fastighetsmagnatens obehagliga metoder, är Last Man in Tower jämförelsevis subtil, och kanske lite onödigt ordrik.

Grannarna är många i det hus historien kretsar kring, de introduceras i rask takt och utmejslas därefter genom sina interaktioner i ett ganska utdraget tempo, samtidigt som vi får reda på hur var och en resonerar kring handlingens stora fråga – de boende erbjuds dubbla marknadsvärdet för sina lägenheter, men bara om alla väljer att anta erbjudandet och lämna torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society, där många av dem bott i stora delar av sina liv. Lyckas de komma överens om detta – spoiler: att komma överens är svårt – ska huset rivas och lämna plats för lyxbostäder. Trots personförteckningen i bokens början går en hel del av ens läsfokus åt till att hålla isär Ajwani, Kothari och Kudwa, familjen Puri och paret Pinto och diverse barn. De gånger vi lämnar Vishram Society är det oftast för att följa historiens bad guy Dharmen Shah, den fula fisk till affärsman som började från noll och har bestämt sig för att bygga upp sitt imperium till vilket pris som helst, och jag behövde ärligt talat anstränga mig en hel del även för att få grepp om honom.

Problem och händelseförlopp är intressanta, men inte rafflande, och man behöver gripas av dem för att hålla sig motiverad genom mer än 400 sidor – om man inte, som jag, så lätt fångas av atmosfären i en schyst Indienskildring. Jag som i de flesta fall har svårt för skönlitterära miljöbeskrivningar låter mig tjusas av det en gång så stolta torn A i Vishram Society, nu nedgånget, med vittrande fasad och stillastående hiss, men ändå med en standard – eller kanske bara en nedärvd, symbolisk status – som gör lägenheterna till medelklassbostäder, i kontrast till slummens kyffen precis runt knuten.

För den som vill fördjupa sig i urban utveckling, klassklyftor, individualism och moral i förhållande till pengar är Last Man in Tower en rik källa att ösa ur, och jag hade förväntat mig den typen av problematisering av samhällsstrukturer, men också lite mer äventyr. Tur att Aravind Adiga har skrivit fler böcker. Jag blev inte helt såld den här gången, men heller inte ett dugg avskräckt.

Sandra tipsar

”There’s an app for that”, säger Apple, och ”there’s a Seinfeld episode about that”, säger jag (och jag är inte alls ensam, visar en googling). Nu när jag har tagit fram boktipsstickor med förnamn till oss som bemannar Rotundan på Stadsbiblioteket, tänkta att sätta i böcker som vi ställer på hyllan för ”personalens lästips”, associerar jag förstås till avsnittet ”The Comeback” i säsong 8, där Elaine hyr film från hyllan med personalens favoriter i videobutiken och alltid väljer de som rekommenderas av en Vincent. Jag hoppas att mina kolleger har lust att använda stickorna och vem vet, kanske kommer någon besökare framöver att notera att någon av oss har precis rätt smak, men det kommer inte att vara jag. Mina bokval – utifrån vilka författare det pratats om i mina favoritpoddar, vilka länder jag besökt, vilken läsning som valts i mina bokcirklar – följer en logik som ingen annan kan se.

Mygel i Mumbai

Tillbringar kvällen med ett glas rabarbersaft i Mumbai vid 00-talets mitt, tillsammans med H på Lidingö.

En av fördelarna med en digital bokcirkel med bara två medlemmar är flexibiliteten. Last Man in Tower av Aravind Adiga är inte svårläst, men ganska tjock, och eftersom vi båda fick tidsnöd bestämde vi oss för att kvällens träff skulle handla om de sex första kapitlen. Det är drygt halva boken, vi har lärt känna personerna som bebor torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society och kunde spekulera kring vad som ska hända med Masterji, Mrs Puri, Ajwani och de andra, med sina olika inställningar till erbjudandet från en hal affärsman om att få bra betalt för att flytta från sina hem. Om alla går med på det ska huset rivas, men titeln antyder att en man vägrar in i det sista. Hur det går vet vi vid nästa träff.