Öst ur västliga ögon och tvärtom

Everything my guidebook said was true and also meaningless. Yes, the East was vast, teeming, and infinitely complex, but wasn’t the West also? Pointing out that the East was an inexhaustible source of riches and wonder only implied that it was peculiarly the case, and not so for the West. The Westerner, of course, took his riches and wonder for granted, just as I had never noticed the enchantment of the East or its mystery. If anything, it was the West that was often mysterious, frustrating, and really interesting, a world utterly different from everything I had known before I began my education. As with the Westerner, the Easterner was never so bored as he was when on his own shores.

Huvudpersonen, vietnamesisk flykting och kommunistisk sympatisör i USA, sitter på flyget på väg till Filippinerna och reagerar på det han läser i en guidebok om Asien. Bra formulerat, tyckte jag och fotade av citatet, och hittade det sedan som ett av just nu 353 (!) citat ur The Sympathizer inskrivna av läsare på Goodreads.

Jag läser och läser inför morgondagens dubbla evenemang, möte med bokcirkeln och samtal mellan Viet Thanh Nguyen och Andreas Norman på Handelshögskolan, där Internationell författarscen återigen äger rum.

Yukiko Dukes boktipsvideor

Har just sett den senaste av Yukiko Dukes förträffliga boktipsvideor. De flesta följer formatet tre bokpresentationer på totalt fem till åtta minuter, titlar med ett tydligt gemensamt tema eller bara tre bra böcker, inte hoptussade på annat sätt än romaner för sig och fackböcker för sig. Det enkla är ofta det bästa och Yukiko Duke är ett bokpresentationsproffs, som lyfter fram böckerna som lästips, men ändå beskriver dem tillräckligt objektivt för att tittaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning.

I beskrivningen av sin YouTube-kanal citerar hon två författare. Franz Kafka sa: ”Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok skall vara ishackan till den frusna sjön inom oss.” Ignacy Krasicki sa: ”Boken är en kamrat för livet, en osjälvisk vän, en sambo som inte besvärar.” Yukiko håller med Krasicki.

Hon skriver också: ”Böcker hjälper oss att förstå världen och oss själva.” Jag håller med Yukiko.

Poesiantologier du inte visste fanns

Just nu försöker jag hålla igång tre skylthyllor i rotundan – personalens tips (där vi var tre kolleger som tog ett grepp och började från noll för en vecka sedan), Nobelprishyllan och poesiantologihyllan. Poesin är enklast.

Tidigare fanns det ett helt gäng poesiansvariga i huset som jobbade med Poesibazaren (vårt showroom för de senaste par årens diktsamlingar), arrangerade en ganska stor mängd program och också, antar jag, tog hand om poesiskylthyllorna i rotundan. På ena halvan ställs nya diktsamlingar, över den andra står det ”Tema”, men det har inte direkt upprätthållits på sista tiden. I samband med att vi blev radikalt färre medarbetare på Stadsbiblioteket försvann de mest aktiva poesibibliotekarierna och nu är det min kollega M som i princip har tagit över hela skutan.

Det som gläder mig mest är att programmet Månadens diksamling fortsätter – första tillfället för året är 26 februari – och vad gäller skyltningen är jag själv numera indragen. M och jag har gjort upp en temaplan för de kommande månaderna och jag började enkelt med ”poesiantologier du inte visste fanns”. Det rör sig visserligen mer än man kanske tror på poesiavdelningen, men just den här temaskyltningen är kanske mer rolig än lockande för hemlån. Just nu står där bland annat dikter från Beckomberga, tågpoesi, en limericksamling, svensk poesi rörande Italien och ett antal antologier som blir intressanta bara för att de representerar en annan tid. Att hitta temaenliga böcker att skylta med är lätt som en plätt, antologier står för sig både i hyllan i rotundan och nere i magasinet och det är bara att plocka de som ser roliga ut, och det skulle förvåna mig om det blir luckor på skylthyllan i alltför snabb takt. Men blir det huggsexa om tågpoesi och åttiotiotalsdikter är ingen gladare än jag.

Personaltipsen och romaner av Nobelpristagare går däremot som smör. Det är inte alltid lätt att veta vad som funkar. Vissa genomarbetade och – tycker man själv – frestande bokutställningar står orörda tills man ger upp och byter ut dem, medan andra skyltningar, som den rad av matchande tunna Dostojevskij-böcker jag satte fram häromveckan, försvinner i ett nafs.

Bokcirkeln har läst Sent på dagen av Tessa Hadley

LateAtt jag hade hört så mycket gott om Tessa Hadley från kolleger och andra läsande personer påverkade förstås min inställning till hennes roman Late in the Day (Sent på dagen), som kom ut för ganska precis ett år sedan, och det fick inte alls den där negativa effekten som höga förväntningar kan ge, utan tvärtom. Hade jag inte vetat något om boken hade jag kanske, till en början, uppfattat historien om två par i Londons intellektuella övre medelklass som ett lite banalt känslosamt drama, mellan konstnärinnan med dåligt självförtroende, den egocentriska före detta poeten, den vackra, ytliga lyxhustrun och den jovialiska konstgalleriägaren vars plötsliga död utspelar sig på de första sidorna. Men när jag nu visste att andra sett ett djup utgick jag ifrån att det fanns där.

Den beskrivning av romanens handling som jag i alla fall fått för mig att jag hört, och som lät ganska intressant, var att den skulle utforska hur de tre återstående personerna i en nära sammansvetsad kvartett hanterar den fjärdes bortgång, men dödsfallet var snarare ett berättartekniskt verktyg för att ställa relationer fullständigt på ända och sedan genom tillbakablickar gradvis avslöja hur relationerna uppstod.

Jag tror att avsikten är att läsaren ska fundera på frågor om könsroller, klass och status, värderingar som går i arv eller revolteras mot eller både och, självuppfyllelse, misstag och moral. Jag tror också att ens uppfattning om romanfigurerna och deras agerande kan se väldigt olika ut beroende på ens egna övertygelser. Att författaren bygger upp och bibehåller mitt engagemang för de fyra huvudpersonerna, som inte sällan är osympatiska – förutom den som dött, jag tror hon leker med det typiska beteendet att bara minnas en människas ljusaste sidor – ser jag som ett slags kvalitetsbevis, eftersom rena relationsdramer egentligen inte är min genre, men jag hittar snart det sätt att läsa boken som passar mig. De många tillbakablickarna ger inte bara en kronologisk bakgrund, utan är ett intrikat pussel där nya bitar hela tiden kompletterar bilden och avslöjar nya motiv. En del bitar är allmän utfyllnad, medan andra är starkt betydelsebärande och tvingar mig omvärdera de redan lagda. Då börjar jag tycka att det är riktigt intressant.

När det gäller avslöjanden om personernas karaktärsdrag utifrån vad de gjort och sagt i det förflutna tror jag också att läsupplevelsen kan vara ganska individuell. De flesta hajar nog till lite extra under ett särskilt öppenhjärtigt samtal mellan Alex (den före detta poeten) och Zachary (galleristen), där det framgår hur Alex egentligen ser på sin frus konstnärliga begåvning och potential. Själv lyfte jag fram på bokcirkeln på Non Solo Bar i kväll att det som råkade få mig att ändra uppfattning om Alex var det mer anspråkslösa samtalet där frun nämner inför vännerna att Alex när han tog körkort inte sa något till henne förrän han var godkänd och klar. Han må alltså vara stolt och högdragen, men inte tillräckligt självsäker för att lita på att han redan från början hade det där körkortet som i en liten ask. Bäst att inte riskera att tappa ansikten inför frugan. Är det ett beteende värdigt den uppburna poeten?

Av oss fyra i min privata bokcirkel hade en läst boken på svenska, en lyssnat på svenska, en lyssnat på engelska och jag hade läst den på engelska. Omdömena var blandade men ganska mittemellan, ingen hade upptäckt en ny favorit, ingen hade ogillat den, men det fanns en hel del att prata om och tolkningarna skiftade. På sista tiden har jag läst en bit i fortsättningen på den bok vi pratade om i gruppen senast, Haruki Murakamis En idé uppenbarar sig eller del ett av Mordet på kommendören (jag har hittills aldrig hört någon använda den där deltiteln) och det var en befrielse att läsa Tessa Hadleys språk, både följsamt och lagom komplext, som passade mig mycket bättre. Och så gillade jag att det var så londonskt.

Stockholm för foodisar

Kosthållningen de här mellandagarna är ganska bedrövlig. I morse åt jag en kall varm macka med getost och annat som blivit över från julmatlagning, vid kyrkkaffet i Korskyrkan fanns det kladdkaka som behövde gå åt och jag var inte svårövertalad, sedan thai-take-away i Huddinge och sent i kväll varm choklad och fröknäcke med brie. Julgodis däremellan.

StockholmfrFoodisaravJonasCrambyI fantasin har jag samtidigt ätit stans bästa ramen, hantverkspizza, klassiska köttbullar och gelato. Det är Stockholm för foodies jag haft som följeslagare i informationsdisken före jul och i soffan och sängen sedan jag kommit tillbaka till Stockholm efter julfirandet. Jag gillar flera aspekter av boken. Till exempel hoppas lyxkrogarna (nästan) över för att de är för berömda, eller lättfunna, för en svensk publik och jag håller fullständigt med om att det är betydligt mer intressant att läsa om vilka korvkiosker som är riktigt bra. Nu gillar jag inte ens korv särskilt mycket och kommer kanske inte att få någon vidare praktisk användning för informationen, med det ligger mer spännande research bakom de texterna än vad som skulle ha framgått i en text av många om Frantzén eller Ekstedt eller Oaxen (fast alla dessa kommer ändå med på olika hörn i boken, de verkar ofrånkomliga när det handlar om Stockholmsmat). Restaurang- och matbeskrivningarna är personliga och ofta underhållande och jag gillar de små rutorna där utvalda restaurangrepresentanter berättar var i Stockholm de själva gärna går ut och äter. Självklart anas så småningom ett slags klubb för inbördes beundran, men det är bara charmigt.

Om några år kommer vi att le lite åt bokens formgivning, de lite extra tjocka bladen med matt yta och helsidesfoton med skarp blixt, som snapshots från 90-talet på bästa kompisarna. Här finns för övrigt många nostalgiska referenser till 90-talet, då författaren var tjugo plus och krogupplevelserna måste ha gjort starka intryck.

Naturligtvis har jag nu en lista på ställen jag vill testa, även om jag förstås inte vet hur pass lik eller olik smak jag och författaren har. Han gillar tydligen ”stök”, något som om och om igen bedöms som ett plus hos barerna som beskrivs. Möjligen betyder stökigt uppsluppet och frejdigt, annars har jag en tendens att suckande önska att den som dras till stök skulle växa upp någon gång (eller komma över sin ålderskris). Å andra sidan måste ju den som uppskattar Totemo Ramen och Bageri Petrus ha gott omdöme.

The Librarian Is In – poddsorg och poddtips

På den halvtimmeslånga promenaden till Korskyrkan, under två timmars städning på översta våningen, på hemvägen och under framplockandet av lunchjulmat från balkongen lyssnade jag på poddar. Det publiceras visserligen färre avsnitt så här under den största storhelgen och flera av poddarna jag följer lägger istället för nytt material upp hopsamlade klipp från året som gått – sådant hoppar jag över – men det har definitivt ackumulerats en bra samling olyssnade avsnitt under de dagar jag varit upptagen med familjejul i Örebro.

Det blev mest amerikansk politik, men så såg jag att ett nytt avsnitt av The Librarian Is In las upp i går, podden där två bibliotekarier som jobbar inom New York Public Library pratar böcker och ganska mycket strunt. När jag började lyssna på dem, för drygt två år sedan, tyckte jag att det var kul att få höra personligt prat från just NYPL-medarbetare, sedan tröt tålamodet när det lite högstadiebetonade flamsandet i studion tog över på bekostnad av de ämnen som egentligen skulle avhandlas, men så bestämde jag mig för att ha överseende med transportsträckorna för att få ta del av Gwens och Franks diskussioner om böcker de läst och om olika aspekter av både läsning och att arbeta med litteratur.

Och nu ska Gwen sluta. Gwen – den som håller ihop podden, väger upp tramset, låter Frank hållas en stund för att sedan lotsa samtalet tillbaka eller vidare mot något som ger lyssnaren substans. Som avskedsgåva till Frank hade hon äntligen läst hans favoritbok Wuthering Heights och poddavsnittet bestod mestadels av ett samtal om den, inte jättedjupt, vilket nog delvis hade att göra med att Frank var oförberedd, samtalsämnet var en överraskning för honom, men ändå intressant. Bland annat jämförde hon de uppfattningar hon fått om Catherines och Heathcliffs historia från referenser i andra sammanhang med den förstahandsupplevelse hon nu fått och jag håller verkligen med – av snacket, både i populärkultur och från hängivna fans – tror man att det är fråga om en visserligen stormig (i ordets alla bemärkelser) men innerlig romantisk saga, när det i själva verket handlar om två personer som växer upp som syskon och själsfränder och aldrig utgör ett par. Deras intensivt nära relation hade kunnat leda till äktenskap, men gör inte det, på grund av missförstånd och stolthet, och den egentliga passionen dem emellan är egentligen som starkast när Catherine redan är död och Heathcliff … ja, vi kan säga att han har svårt att hantera sin saknad. Jag kommer att tänka på Den allvarsamma leken, som har en liknande überromantisk stämpel och som handlar om hur Arvid och Lydia visserligen vill ha ett förhållande, men är för oseriösa och taskiga mot både varandra och sina andra respektive att det varken blir hackat eller malet och alla blir olyckliga. Två väldigt olika romaner vars berömda par står väldigt mycket längre från Romeo och Julia än man tror innan man väl sätter sig och läser.

Tanken är att The Librarian Is In ska återkomma om ett par månader med en ny programledare vid Franks sida. Just nu är jag mer sugen på att leta upp äldre avsnitt jag missat, men visst, jag får ge den nya konstellationen en chans. Det återstår att se om jag kommer att kunna rekommendera podden fortsättningsvis, men om du gillar boksnack som böljar mellan personliga associationer och bibliotekarievärdigt kunnande är det värt att bläddra tillbaka i det 156 avsnitt långa arkivet. Till viss del handlar det om vad som är aktuellt i bokvärlden, men avsnittens inspelningsdatum har sällan betydelse. Som med de flesta poddar, särskilt de personligt färgade, är det mer avgörande att man lyssnar på fler än ett avsnitt och lär känna programledarna.

Tack, Gwen och Frank, för underhållningen och boktipsen. Jag har uppskattat igenkänningen när det har handlat om biblioteksjobb och haft nytta av att lära mig engelska bibliotekstermer, tänkt på annat när det blivit för mycket ”ungdomsböcker som passar lika bra för vuxna” och glatt mig åt inblickar i litteratur som inte slagit i Sverige och ett amerikanskt perspektiv på det som är lika populärt hos oss.

MDCXXXIII Litteraturbankens ljudarkiv

15936686_10154872875289761_2573468287583878318_o

Litteraturbanken tipsar på Facebook om sitt ljudarkiv med litterära uppläsningar. Jag lyssnar sällan på inspelade uppläsningar (undantaget är när jag lyssnar på en bok samtidigt som jag läser den, för att hålla uppe tempot inför en läsdeadline), men jag tipsar vidare, idén är sympatisk. Varför inte höra Horace Engdahl läsa en dikt av Almqvist?