Piratens hydda

I tre år i rad har jag fått en måltid på Västeråsrestaurangen Agrill i julklapp av min bror och svägerska, en och samma måltid, alltså, som skjutits upp i tre år. För två år sedan sockrades julklappen med ett besök på ett escape room i samma stad. Den här lördagen hade varit inbokad ganska länge och nu måste det bara bli av! Gårdagen blev därför en rysare, när jag stannade hemma för att jag kände av en – mycket mild och hostfri – halsåkomma, men under kvällen kunde jag med gott samvete säga att jag inte kände mig sjuk. Jag skulle alltså ta tåget till Västerås som planerat.

Jag hade förväntat mig en nästan tom tågvagn, men så var det faktiskt inte, däremot tillräckligt glest för att man skulle kunna hålla coronaanpassat avstånd. För att först kunna sitta ett tag på Västerås stadsbibliotek (jag vet, jag är en oförbätterlig biblioteksnörd) tog jag ett tidigt tåg och hann bara med nöd och näppe med min lördagsmorgonrutin – lyssnade på Naturmorgons grodspecial, köpte tulpaner på ICA Kungsholmstorg och gick sedan raskt till Centralen.

På biblioteket fick jag musikrummet helt för mig själv och valde platsen med bäst domkyrkoutsikt. Där satt jag och läste, skrev, åt choklad och drack te (försiktigt och diskret, jag frågade aldrig om förtäringsreglerna) tills brorsan, svägerskan och brorsonen kom till stan och vi möttes på gatan utanför för att ta en kort promenad till escape roomet Quezzle på Hantverkargatan 2A. Det var en vanlig port med porttelefon och vi började undra om utmaningarna att öppna lås och dörrar började redan där. När vi släpptes in tog vi trapporna upp som angivet och kom till en vanlig lägenhetsdörr. En helt normal trappuppgång har aldrig känts så mystisk.

Jag ska inte avslöja för mycket och förstöra någons upplevelse, men kan säga så mycket som att vi kom in i ett neutralt ”väntrum”, fick några instruktioner och släpptes sedan in i ”Piratens hydda”, där vi skulle ta reda på vilka uppgifter som skulle lösas, lösa dem och sedan kunna ta oss ut. Brorsan har varit på escape rooms på olika håll i Östeuropa och sedan i Sverige, och tidigare erfarenhet är definitivt en fördel. Utan något annat att förhålla mig till än det jag såg hade jag fokuserat på de fysiska tingen i rummet och inte börjat leta efter olika slags … tecken. Det gick att fuska med ledtrådar och vi tog några stycken. Jag hade behövt alla.

Sedan åt vi gott på Agrill. Trivsamt, få gäster, personlig service, blå himmel utanför fönstren. Mycket, mycket bra julklapp.

En våldsam calima

Så kom plötsligt en calima, sandstorm från Sahara. Tegelpannor har krossats, trafikskyltar hamnat i vägrenen, palmblad – och hela palmer – knäckts, solstolar vält ner i poolerna.

Förmiddagens stretchpass på hotellet, som skulle ha flyttats inomhus, till konferensrummet, fick ändå ställas in eftersom instruktörens nycklar till materialboxen hade flugit bort, och vi utgår ifrån att marknaden vi tänkt gå på också ställdes in. Inte ens de stormarknader vi försökte besöka istället hade öppet och polisen spärrade av vissa vägar för trafik. Svenska kyrkan i Los Christianos, däremot, hade öppet som vanligt, så där åt vi lunch och barnen hittade en lekhörna.

Bilden, som ser ut som ett gulnat vykort från 60-talet, är tagen vid besöket på Panorama, hotellet där mamma och pappa har bott ett tiotal gånger. Efter att ha sett Los Christianos och Panorama flydde vi sandvindarna och åkte tillbaka till vårt hotell, brorsan, svägerskan och jag gick på ett extrainsatt stretchpass i konferensrummet som ersättning för det inställda och sedan blev det hämtpizza och ett parti Exploding Kittens. Jag exploderade först och sedan mamma, medan proffsspelarna i barnfamiljen gick vidare.

Stretchinstruktören sa att den här caliman har tre gånger så mycket sand och tre gånger så starka vindar jämfört med en normal. I morgon är det vår sista dag innan vi åker hem tisdag morgon. Vi får se hur vädret utvecklar sig – och om flygtrafiken kommer igång.

Stretching i Mirador-tornet

Om man med semester menar att man är ledig och tar dagen som den kommer är jag riktigt dålig på semester. Dagens höjdpunkt var därför att boka in och sedan delta i ett stretchpass som ägde rum i tornet ”Mirador” på hotellet – Meliá Jardines del Teide. En tid att passa, en aktivitet att genomföra.

Mamma, svägerskan och jag var de enda deltagarna i instruktörens lista, så därför låg bara hans och våra mattor i tornrummet, med varsin liten handduk och müslibar. Sedan kom tre finska kvinnor vars bokning hade kommit bort. Det blev en lagom grupp till slut. Vi stretchade i en dryg halvtimme med utsikt över hav, berg och hotellanläggning.

Framme vid bananplantagen

Sju personer mellan sju och sjuttioett gick upp fruktansvärt tidigt i morse, flög från Arlanda, mellanlandade i Köpenhamn och flög vidare till Teneriffas södra flygplats, Aeropuerto de Tenerife Sur Reina Sofía.

Sedan tidig kväll är vi framme vid Hotel Rural El Patio vid bananplantagen, som föräldrarna har pratat mycket om efter deras tre tidigare besök. I morgon utforskar vi området i dagsljus.

Snart åker vi till Teneriffa

Vad har vi här för collage? Jo, det är illustrationerna längs med det översiktsschema pappa skickat till deltagarna i sällskapsresan till Teneriffa över sportlovet (föräldrarna, brorsfamiljen och jag, sju personer). Där finns hotellet vi bor på de första två nätterna, ett par restauranger, nästa hotell, fler restauranger, Svenska kyrkan, en marknad.

Som vana Teneriffaresenärer vill mamma och pappa visa oss sina favoritställen. Frågar man pappa vad som är så bra med Teneriffa säger han i allmänhet att man kan göra ”ingenting” (med vilket han menar vila och sitta med ett sudoku vid poolen, misstänker jag), men dels brukar de ju faktiskt åka omkring och se ett och annat och dels är den mellangamla och den yngsta generationen mycket begivna på aktiviteter. Det blir nog fullt program.

Jag gillar allt slags resande, men är det någon variant som ligger utanför mitt spektrum är det en vecka på en Kanarieö. Nu tror jag som sagt inte att det enbart blir sol och bad, men på något sätt har jag vant mig vid tanken på att åka till en klassisk semesterort och ser fram emot att packa blommiga plagg och låna en av mammas stråhattar.

En sista chokladgran

img_0551När J och jag var inne i stan under mellanlandningen i London (efter att ha rest från Christchurch, mellanlandat i Brisbane och mellanlandat i Dubai) lämnade jag henne på Costa, korsade Oxford Street och gick in på Marks & Spencer för att köpa några juliga sötsaker. Snabbt som ögat skulle det gå, vi skulle snart ta oss till Heathrow med allt bagage. Under Australien- och Nya Zeeland-vistelsen hade jag sett skojiga Cadbury-figurer med jultema, men sansat mig, vi skulle ju till England som allra sista anhalt på hemvägen, så nu spanade jag efter de typiskt lila Cadbury-produkterna. Och spanade och spanade. Ett par stycken, rätt trista, hittade jag, inte de drivor jag hade förväntat mig – Marks & Spencer kanske aldrig har det, när jag tänker efter – så jag fick ta ett varv till i godishyllorna och kolla efter något annat. Snabbt. Till slut fastnade jag för kolafyllda chokladgranar och rafsade åt mig åtta, en var till alla oss som skulle fira jul tillsammans plus en extra för säkerhets skull (det vill säga en extra till mig). Och så ställde jag mig i kö. Och så betalade jag. Och så tittade jag på kvittot och såg att det visst var tre för två, det hade ju inte framgått i hyllan. Då blev jag snål och tänkte att jag ju får en till gratis. Frågade kassörskan, som redan hade börjat hjälpa nästa kund. Jo, det skulle gå bra att hämta en till. Jag skyndade tillbaka in i butiken, tappade ett mynt ur plånboken, det försvann under en ställning, ingen idé att försöka ta fram det, hade inte ens någon aning om vilken valuta det kan ha varit. Hämtade en gran, viftade med den mot kassörskan när jag trängde mig förbi kunderna och gick mot närmaste utgång. Väl ute kände jag inte igen mig alls, jag hade hamnat på fel kurs och var inte kvar på Oxford Street. In i varuhuset igen och ut på andra sidan. Mot Costa, där min kopp med alldeles för varm varm choklad nu var mer lagom. Eller lite väl ljum, kanske.

Jag har nu ätit upp den sista granen och började fundera på hur det egentligen blev med de sju granarna till oss julfirare. Och faktiskt, jag glömde dem inte hemma i Stockholm, inte heller lades de i en skål på någon undanskymd plats för att bara gå åt till hälften. Granarna och ett fat med fikabröd stod på bordet framför TV:n kvällen före julafton, när vi alla hemma hos mamma och pappa tittade på ett avsnitt av barnprogrammet Bon (trots att bara två i sällskapet tillhörde målgruppen, vi har inte mer sofistikerad smak än så) och därefter en hopklippt kavalkad av filmade födelsedagar och midsommaraftnar på 80-talet. Pappa filmade för det mesta – med den där mastodontkameran kopplad till en videobandspelare med axelrem, jag minns det tydligt – och någon gång var det mamma som filmade och kommenterade lite i bakgrunden. Min bror och jag var nästan alltid huvudpersonerna i bild och ibland var storasyster med. Det är brorsan som har jobbat med att digitalisera och sätta ihop klippen på sista tiden och det måste vara väldigt många år sedan jag och föräldrarna såg dem, och svägerskan och brorsbarnen hade kanske inte sett någonting alls. I klippen blir vi syskon uppvaktade med födelsedagspresenter på sängen, sedan reses en midsommarstång, någon gång kom en luciasekvens – jag vägrar sjunga framför kameran, lillebror blir irriterad – och sedan är det ett nytt år med nya födelsedagspresenter. Ett värdigt tillfälle för gott fika med engelska chokladgranar (som jag hade uppskattat ännu mer om det inte hade varit för jultandvärken, men ändå).

(Möjligen är det nu någon som hållit antalet granar i huvudet – ja, det blev ytterligare en över. Den fick L på vår senaste film- och fudgekväll, som om det behövs extra sötsaker då.)