En sista chokladgran

img_0551När J och jag var inne i stan under mellanlandningen i London (efter att ha rest från Christchurch, mellanlandat i Brisbane och mellanlandat i Dubai) lämnade jag henne på Costa, korsade Oxford Street och gick in på Marks & Spencer för att köpa några juliga sötsaker. Snabbt som ögat skulle det gå, vi skulle snart ta oss till Heathrow med allt bagage. Under Australien- och Nya Zeeland-vistelsen hade jag sett skojiga Cadbury-figurer med jultema, men sansat mig, vi skulle ju till England som allra sista anhalt på hemvägen, så nu spanade jag efter de typiskt lila Cadbury-produkterna. Och spanade och spanade. Ett par stycken, rätt trista, hittade jag, inte de drivor jag hade förväntat mig – Marks & Spencer kanske aldrig har det, när jag tänker efter – så jag fick ta ett varv till i godishyllorna och kolla efter något annat. Snabbt. Till slut fastnade jag för kolafyllda chokladgranar och rafsade åt mig åtta, en var till alla oss som skulle fira jul tillsammans plus en extra för säkerhets skull (det vill säga en extra till mig). Och så ställde jag mig i kö. Och så betalade jag. Och så tittade jag på kvittot och såg att det visst var tre för två, det hade ju inte framgått i hyllan. Då blev jag snål och tänkte att jag ju får en till gratis. Frågade kassörskan, som redan hade börjat hjälpa nästa kund. Jo, det skulle gå bra att hämta en till. Jag skyndade tillbaka in i butiken, tappade ett mynt ur plånboken, det försvann under en ställning, ingen idé att försöka ta fram det, hade inte ens någon aning om vilken valuta det kan ha varit. Hämtade en gran, viftade med den mot kassörskan när jag trängde mig förbi kunderna och gick mot närmaste utgång. Väl ute kände jag inte igen mig alls, jag hade hamnat på fel kurs och var inte kvar på Oxford Street. In i varuhuset igen och ut på andra sidan. Mot Costa, där min kopp med alldeles för varm varm choklad nu var mer lagom. Eller lite väl ljum, kanske.

Jag har nu ätit upp den sista granen och började fundera på hur det egentligen blev med de sju granarna till oss julfirare. Och faktiskt, jag glömde dem inte hemma i Stockholm, inte heller lades de i en skål på någon undanskymd plats för att bara gå åt till hälften. Granarna och ett fat med fikabröd stod på bordet framför TV:n kvällen före julafton, när vi alla hemma hos mamma och pappa tittade på ett avsnitt av barnprogrammet Bon (trots att bara två i sällskapet tillhörde målgruppen, vi har inte mer sofistikerad smak än så) och därefter en hopklippt kavalkad av filmade födelsedagar och midsommaraftnar på 80-talet. Pappa filmade för det mesta – med den där mastodontkameran kopplad till en videobandspelare med axelrem, jag minns det tydligt – och någon gång var det mamma som filmade och kommenterade lite i bakgrunden. Min bror och jag var nästan alltid huvudpersonerna i bild och ibland var storasyster med. Det är brorsan som har jobbat med att digitalisera och sätta ihop klippen på sista tiden och det måste vara väldigt många år sedan jag och föräldrarna såg dem, och svägerskan och brorsbarnen hade kanske inte sett någonting alls. I klippen blir vi syskon uppvaktade med födelsedagspresenter på sängen, sedan reses en midsommarstång, någon gång kom en luciasekvens – jag vägrar sjunga framför kameran, lillebror blir irriterad – och sedan är det ett nytt år med nya födelsedagspresenter. Ett värdigt tillfälle för gott fika med engelska chokladgranar (som jag hade uppskattat ännu mer om det inte hade varit för jultandvärken, men ändå).

(Möjligen är det nu någon som hållit antalet granar i huvudet – ja, det blev ytterligare en över. Den fick L på vår senaste film- och fudgekväll, som om det behövs extra sötsaker då.)

Jag har matat en muräna!

När brorsan pratade om att han hade i uppgift att mata de bortresta grannarnas muräna såg jag framför mig ett grått urtidsdjur med en uppsyn som sa att den ville vara i fred, inte en vackert mönstrad ormliknande varelse i ett akvarium med en massa färgglada fiskkompisar (även om det tydligen inte rådde full harmoni, muränan hade tendenser att attackera vissa av vännerna).

Med ett par dagars mellanrum skulle muränan få tre handskalade räkor och i dag var matardag. Jag skulle få äran att genomföra processen från början till slut, vilket snarare än ett uttryck för generositet var ett sätt för min bror att slippa skala räkorna. Förutom skalandet skulle fiskmat som såg ut som buljongtärningar lösas upp i vatten och jag skulle via garaget gå in i ett slags maskinrum bakom vardagsrummets vinkelformade akvarium, där ett nät kunde lyftas upp för att blottlägga vattenytan. Med en tång stack jag ner en räka och försökte locka muränan och samtidigt hindra andra varelser med räkintresse. Brorsan och brorsbarnen, osynliga från stället där jag klättrat upp för att nå vattnet, gastade instruktioner från andra sidan akvariet. Till slut blev muränan varse att det var matdags och simmade fram och bet till – jag kände i tången hur stark den var – och jag laddade snabbt om så att den fick alla sina tre räkor. Sedan i med buljongmaten. Klart! En höjdpunkt under julhelgen!

Klassisk juldag plus tandvärk

Efter ytterligare ett besök på Folktandvårdens jourklinik har jag fått en penicillinkur utskriven. Har jag tur är det början på slutet av tandvärkskarusellen. Vi får se. Hur som helst är jag knappast avskräckt i fråga om sötsaker. Mamma delar min entusiasm.

Och ingen jul utan pussel. Det här 1000-bitarspusslet hade brorsan designat och beställt och det levererades i november, rapporterat i familjetråden i WhatsApp medan jag var i Blue Mountains i Australien. Motivet är flingpaket, hans och familjens gemensamma passion, vilket gjorde pusslet geometriskt regelbundet och lättlagt, men inte tråkigt. Pusselorken var inte på topp på grund av tandeländet, men jag gillade det skarpt.

Om någon undrar är samtliga flingpaket sådana som brorsans familj har eller har haft hemma. Jag kände igen tre som jag själv transporterat till Sverige från olika länder.

Juldagsmorgon

Hemma från julottan. Har gått och lagt mig igen. I glipan i draperiet till gästrummet skymtar julgranen och på golvet framför leker en tioåring med Harry Potter-lego och en sjuåring med ett dockskåp medan hon stämningsfullt sjunger Lars Vegas Trio (”Klockan nästan slagit sju, ro hit paketen nu!”). Den tjutande ambulansen körd av Barbie är för närvarande tyst.

Brorsan var uppe till tre i natt och ville sova vidare, men svägerskan och jag hade bestämt oss för att gå på julottan klockan sju i Almby kyrka och en tidigt vaken flicka i ny snöleoparddräkt ville följa med. Det var nästan helt fullt i den lilla kyrkan och om det inte hade varit för tandvärken – i dag kompletterad med en svullen kind – hade jag gärna sjungit med i När juldagsmorgon glimmar och Det är en ros utsprungen istället för att humma orörligt.

Men just precis nu gör det inte så ont. Jag vilar vidare.

Smärtstillande charader

Tandvärk under julhelgen, det önskar jag att alla skulle slippa. Tandvärk borde bli satt på paus under alla större firanden. Ska jag vara optimistisk är jag ändå glad att det finns jourkliniker och att mitt avtal med Folktandvården Vasastan gäller även när jag får en akuttid i Örebro. Min två och en halv vecka gamla provisoriska lagning togs bort, en infektion blottades, tanden rengjordes på insidan och en ny lagning sattes dit.

Men det gör fortfarande ont och tabletterna verkar inte förslå. Då behövs distraktion och med en brorson och en brorsdotter i huset – deras farmors och farfars hus – distraheras man i överflöd. Brorsdottern ville leka charader. Här föreställer hon – ja, vad då? Rätt svar: Ett geléhallon. Det tog lika lång tid att komma fram till som när brorsonen låtsades vara en fjärrkontroll.

MDCXXX Svenskt caféfika med mamma

IMG_0017

Hemma i Stockholm. Redan första dagen i Vietnam, för en och en halv vecka sedan, skickade jag ett sms till mamma och sa att jag planerade att komma och hälsa på dagen efter hemkomsten. Pappa är i Kalifornien och Las Vegas med brorsan några dagar, på en elektronikmässa, så det var bara hon och jag som fikade på CS Café & Deli, som ligger oväntat placerat längs en större bilväg i Tumba.

Vinter. Fika. Mamma.