Badbiljett

Just nu använder jag en uppsättning bokmärken med den här utformningen. Kanske hade brorsbarnen inspirerats av hotellbesök när de i helgen som gick ritade upp och klippte ut en hel hög biljetter till sina föräldrar och till mig som vi kunde använda som värdecheckar för frukost och bad i poolen. Jag löste inte in alla, men fick frukost och bad ändå. Tecknen där uppe i hörnet, återkommande på varje biljett, tror jag är deras gemensamma logga.

Oavbrutet badande

Ett sista dopp i poolen före hemfärd till Stockholm. Den här midsommarhelgen har jag badat fyra gånger, varav tre i pool, visserligen, med det motsvarar ändå ungefär tio års svenskt utomhusbad för min del. Minst. Nu håller jag mig på land ett tag.

Guldhorn och körsbärssvans

I morse kom en liten brorsdotter inspringande i mitt sovrum iförd förkläde och inte så mycket mer. Jag hade utlovat kakbak så snart hon vaknade och det löftet såg hon till att jag infriade. Vi förberedde degen – hon provsmakade efter varje tillsatt ingrediens – och när hennes bror hade vaknat kavlade vi och stansade ut deras favoritformer, enhörningar respektive ananaser, i takt till Sällskapsresans soundtrack. Efter frukost fick alla varsin kaka. Jag förärades en enhörning med guldhorn, man i rosa glitterglasyr samt körsbärssvans.

Svägerskan hade sagt att jag kunde ta med en glasflaska hemifrån, för hon tänkte att vi skulle göra rabarbersaft. En blandning av egna och grannars rabarber kokades till saft medan jag var sysselsatt med annat och när det var dags för socker bad svägerskan mig hälla i det och röra – jag måste ju få känna mig delaktig i produktionen! Så nu har jag en flaska rabarbersaft. Som jag gjort själv. Typ.

En annan bra aktivitet för faster från storstan var cykelturen i grön miljö. Vi hälsade på kossor och fikade medhavd tårta och brorsdottern och jag delade på en näve smultron som egentligen inte var helt mogna, men ändå. Jag hade plockat dem och brorsdottern, som ville smaka, räknade och såg till att vi fick hälften var, så att det blev rättvist. Det spelade ingen roll att svägerskan förklarade att när någon annan plockat smultron och bjuder på dem räknas inte hälften var som rättvist. En krånglig filosofisk fråga.

En klassisk midsommar

En klassisk midsommar brukar innebära Små grodorna i duggregn, och det har ju sin charm, men ibland får man den där solvarma midsommaraftonen med familj, grönska, blomsterprakt, bad, grillning och marängtårta. Morgon med bok i solstol, solnedgång beskådad från färja. Bindning av krans, som slokade direkt i högsommarvärmen. God mat med glada barn och vuxna.

Där fick du, coronan, som sätter stopp för så mycket roligt!

Fransk chokladtårta på altanen

Den här veckan skulle jag ha varit i Narvik – dumma corona – och i upprörd protest ställde jag in mina semesterdagar. Förutom i dag. En extra ledig dag precis före midsommar, alltså, och en chans att åka till Örebro på extra lång långhelg.

SJ säljer begränsat antal biljetter till sina avgångar och jag såg att de flesta hade lediga platser bredvid sig i tågvagnen, men min vy in mot sittplatserna hade jag genom glasväggen i det trånga utrymmet vid dörrarna. Där stod jag och en mängd andra midsommarresenärer packade som sillar, vi som köpt biljetter där bokad sittplats inte ingick. Det begränsade antalet var alltså på tok för obegränsat.

Pappa fyllde år förra veckan och blev i kväll firad med chokladguldmedalj, några presenter och sin favorittårta på föräldrarnas altan. Härligt väder. En bra start på Örebrovistelsen.

Vinkar till föräldrarna igen

Restriktionsanpassat besök från Örebro! Utomhusvistelse med avstånd och mindre än två timmars resväg (pappa: ”Två timmar och tre minuter enligt Google, men mamma kör så fort”).

Efter picknicklunchen på Skeppsholmen med ett par meter mellan oss blev jag kvar på Kastellholmen ett tag, med sällskap ur djurriket. De må vara många, för många, tror jag, men jag gillar kanadagäss.

Hemåt via Karl XII:s torg och spektakulära tulpanplanteringar.

Socialt distanserat fika – eller: Hej därborta!

Först var det bestämt, sedan var det tveksamt, sedan blev det av ändå – påskfika med föräldrarna på Skeppsholmen! Det är så svårt att göra rätt under de konstiga rådande omständigheterna, men såvitt jag minns har jag inte firat en enda påsk utan föräldrarna sedan jag föddes, och jag tror vi lyckades ordna en relativt smittmässigt säker lösning. Mamma och pappa tog bilen till Stockholm och vi satt kanske två och en halv meter ifrån varandra på en lång bänk. Riskerna är ju större för dem än för mig, så mamma hade gjort matsäck till oss alla, medan jag bara hade köpt macarons från Petite France, i separata cellofanpåsar, hanterade med handskar. Ett paket med mackor låg förberett på min plats, kakor kastade vi bokstavligen mellan oss. Sedan halvskrek vi över avståndet och var inte lite uttittade vid promenadstråket längs med vattnet, men folk förstod nog precis vad vi höll på med.

Under promenaden hem – SL-kortet brinner inne nästan helt den här perioden – fick jag en notis om pågående Facebook-sänd körkonsert från Kungsholms kyrka. Jag lyssnade medan jag gick längs Hantverkargatan och hade den sluttande kyrkogården till höger om mig, med kyrkan uppe i backen. Det är långt ifrån samma sak att gå ute på gatan och att sitta i en kyrkbänk, men vad roligt det är ändå, att sådana här framträdanden görs så tillgängliga.

Piratens hydda

I tre år i rad har jag fått en måltid på Västeråsrestaurangen Agrill i julklapp av min bror och svägerska, en och samma måltid, alltså, som skjutits upp i tre år. För två år sedan sockrades julklappen med ett besök på ett escape room i samma stad. Den här lördagen hade varit inbokad ganska länge och nu måste det bara bli av! Gårdagen blev därför en rysare, när jag stannade hemma för att jag kände av en – mycket mild och hostfri – halsåkomma, men under kvällen kunde jag med gott samvete säga att jag inte kände mig sjuk. Jag skulle alltså ta tåget till Västerås som planerat.

Jag hade förväntat mig en nästan tom tågvagn, men så var det faktiskt inte, däremot tillräckligt glest för att man skulle kunna hålla coronaanpassat avstånd. För att först kunna sitta ett tag på Västerås stadsbibliotek (jag vet, jag är en oförbätterlig biblioteksnörd) tog jag ett tidigt tåg och hann bara med nöd och näppe med min lördagsmorgonrutin – lyssnade på Naturmorgons grodspecial, köpte tulpaner på ICA Kungsholmstorg och gick sedan raskt till Centralen.

På biblioteket fick jag musikrummet helt för mig själv och valde platsen med bäst domkyrkoutsikt. Där satt jag och läste, skrev, åt choklad och drack te (försiktigt och diskret, jag frågade aldrig om förtäringsreglerna) tills brorsan, svägerskan och brorsonen kom till stan och vi möttes på gatan utanför för att ta en kort promenad till escape roomet Quezzle på Hantverkargatan 2A. Det var en vanlig port med porttelefon och vi började undra om utmaningarna att öppna lås och dörrar började redan där. När vi släpptes in tog vi trapporna upp som angivet och kom till en vanlig lägenhetsdörr. En helt normal trappuppgång har aldrig känts så mystisk.

Jag ska inte avslöja för mycket och förstöra någons upplevelse, men kan säga så mycket som att vi kom in i ett neutralt ”väntrum”, fick några instruktioner och släpptes sedan in i ”Piratens hydda”, där vi skulle ta reda på vilka uppgifter som skulle lösas, lösa dem och sedan kunna ta oss ut. Brorsan har varit på escape rooms på olika håll i Östeuropa och sedan i Sverige, och tidigare erfarenhet är definitivt en fördel. Utan något annat att förhålla mig till än det jag såg hade jag fokuserat på de fysiska tingen i rummet och inte börjat leta efter olika slags … tecken. Det gick att fuska med ledtrådar och vi tog några stycken. Jag hade behövt alla.

Sedan åt vi gott på Agrill. Trivsamt, få gäster, personlig service, blå himmel utanför fönstren. Mycket, mycket bra julklapp.

En våldsam calima

Så kom plötsligt en calima, sandstorm från Sahara. Tegelpannor har krossats, trafikskyltar hamnat i vägrenen, palmblad – och hela palmer – knäckts, solstolar vält ner i poolerna.

Förmiddagens stretchpass på hotellet, som skulle ha flyttats inomhus, till konferensrummet, fick ändå ställas in eftersom instruktörens nycklar till materialboxen hade flugit bort, och vi utgår ifrån att marknaden vi tänkt gå på också ställdes in. Inte ens de stormarknader vi försökte besöka istället hade öppet och polisen spärrade av vissa vägar för trafik. Svenska kyrkan i Los Christianos, däremot, hade öppet som vanligt, så där åt vi lunch och barnen hittade en lekhörna.

Bilden, som ser ut som ett gulnat vykort från 60-talet, är tagen vid besöket på Panorama, hotellet där mamma och pappa har bott ett tiotal gånger. Efter att ha sett Los Christianos och Panorama flydde vi sandvindarna och åkte tillbaka till vårt hotell, brorsan, svägerskan och jag gick på ett extrainsatt stretchpass i konferensrummet som ersättning för det inställda och sedan blev det hämtpizza och ett parti Exploding Kittens. Jag exploderade först och sedan mamma, medan proffsspelarna i barnfamiljen gick vidare.

Stretchinstruktören sa att den här caliman har tre gånger så mycket sand och tre gånger så starka vindar jämfört med en normal. I morgon är det vår sista dag innan vi åker hem tisdag morgon. Vi får se hur vädret utvecklar sig – och om flygtrafiken kommer igång.