Borrar och skruvar gör jag inte om jag slipper

Gardinstången som jag drog runt med på stan i går men som därefter inte syntes till återfanns utanför ytterdörren, frukostmackan med den sista hemodlade tomaten från AE breddes och åts och jag messade brorsan för att fråga om den första TV:n jag köper på 25 år verkligen skulle gå in i hans bil. Sedan kunde dagen börja!

Den utlovade fixardagen med bror och svägerska har länge varit efterlängtad och när jag skulle bestämma dess innehåll var det ny TV och uppsättande av draperi som jag tyckte var mest angeläget. Av de medföljande brorsbarnen var det brorsonen som tyckte att själva fixandet verkade kul, och av fixandet var det köp och uppsättning av TV-skärm som var intressant. Själv tittade jag mest på. Jag älskar att få lägenhetsfix i present. Det här var tredje gången.

Allt är inte färdigpiffat i lägenheten efter dagens aktivitet, men den tunga skärmen sitter mot all förmodan fast i väggen, och kan även vinklas åt sidorna, och de två draperivåder (eller gardiner, snarare) jag köpte på Pingstkyrkans second hand-butik i Skellefteå för ett drygt år sedan hänger nu från taket mellan köksskänk och schäslong. Om något praktiskt i hemmet är för besvärligt bestämmer jag mig ofta för att det egentligen inte är så viktigt, som att ha en fungerande TV. Har jag efter dessa år vant mig av vid bekvämt TV-tittande, eller kommer jag att bingea som aldrig förr? Det återstår att se!

Vad är det för fel på Kungsholmen?

Dag tre under Sandras kulturfestival och Kungsholmen stod på tur, efter att Vasastan och Östermalm avverkats, men ibland får man lov att lyssna på publiken och publiken ville ha Östermalm. Alltså blev det en repris på gårdagens fullsatta Östermalmsvandring, plus en dagtidsvandring, en kortare variant av Östermalmsrundan, specifikt för föräldrarna. Det är inte alla stockholmsguider som får vandringsdeltagare särskilt tillresta från Örebro.

Efter kvällsturen gick jag och två av deltagarna och åt på K25, den halvindustriella men lagom gemytliga food court-miljön där det knappast var rusning. Att äta med vänner på lokal är en uppskattad exklusivitet i min coronaanpassade tillvaro, särskilt två på samma gång.

Familjetid och tysta timmar i skogen

I februari skaffade jag en ny mobil och beställde ett fodral till den. I förrgår, drygt fem månader senare, fick jag ett meddelande om att mobilfodralpaketet var framme i Sverige. Eller i alla fall ett paket från Kambodja, som jag tror och hoppas innehåller mitt mobilfodral. I dag skulle jag och brorsan köpa grädde på Coop i Haga Centrum i Örebro. Ut klev jag ur bilen och ut trillade min fodrallösa mobil, rätt ner i asfalten. Sprickor på baksidan, vid kameralinserna. Såvitt jag har märkt beter sig kamerafunktionerna som de ska och jag försöker att inte tänka på hur fult det är och hur mycket pengar som flugit sin kos inför nästa mobilbyte.

Sedan åkte vi till föräldrarna och åt tårta och jag läste i en ”kontaktbok” som de hittat i gömmorna, den lilla anteckningsbok som mina lärare skrev meddelanden i till mamma och pappa när jag gick på Magdalenaskolan i Uppsala. Det var en humörhöjare. ”Hon skriver svenska som en vuxen redan. Vad måtte det bliva av ett sådant barn?” Jag gick i tvåan. Visserligen står det också att jag inte tycktes ”gilla matte något vidare, där går det lite långsammare”. Och: ”Ibland pratar hon lite för mycket med Jonathan på lektionerna. På tisdag d. 18.3 har jag samlat kvarsittningstid för dem som fått ”pinnar”. Sandra får 20 min kvarsittning.” Nog för att jag inte minns det som att jag hundra procent av tiden var ”snäll, flitig och duktig” och ”en ideal elev” – autentiska citat! – men kvarsittningen för att ha pratat med klasskompisen hade jag definitivt förträngt.

Vi hade inte gjort upp några exakta planer för min dygnslånga Örebrovistelse, men det viktiga var att fira brorsonens födelsedag i går och att plocka bär med mamma i dag, och så blev det. Med trollfrisyr efter gårdagens våldsamma bollkastande i poolen mellan mig, brodern och brorsbarnen – jag hade inte med mig min varmluftsborste, enda räddningen – vaknade jag i brorsfamiljens gästrum, som jag börjar betrakta som mitt, och vi åt altanfrukost i fint sommarväder, som jag börjar betrakta som en självklarhet i Ekeby-Almby. Sist vaknade brorsonen, som hade varit uppe till efter midnatt. Han föddes 1 augusti 2009 klockan 23.54 och satt under gårdagskvällen på golvet och byggde Harry Potter-lego medan nedräkningen till födelseögonblicket pågick. Sedan firade han att han fyllde elva år genom att dansa i sin nya badponcho i sex minuter medan han kastade presentsnören över huvudet och rundade matbordet.

Dagen efter var han trött och stannade hemma medan vi andra åt Margaretatårta hos föräldrarna för att efterskottsfira de tre av oss som heter i Margareta i andranamn. I år var Margaretatårtan en citronkladdkaka, dekorerad av brorsdottern.

Brorsfamiljen åkte sedan hem för att ta emot ytterligare övernattande gäster, medan mamma och jag ägnade större delen av eftermiddagen och kvällen åt att plocka blåbär i en fenomenal blåbärsskog och hallon i ”hallonhimlen”, snår med vilda hallon som inte precis bara vi känner till, men där det är ett väldigt bra bärår. I blåbärsskogen såg vi en annan plockare och några förbipasserande som promenerade, rastade hundar och kom på mountainbikes, men i hallonhimlen var vi ensamma. Det är nämligen inte alla som som förstår – inte mamma heller – att det var ett ultimat bärplockarväder. Mysigt duggregn, nästan bara som en dimma, härliga höstdofter och samtidigt ganska varmt. Koftan blev fuktig och jag fick svepa in mig i min torra sjal på det svala tåget hem, och trollfrisyren var trolligare än någonsin, men det var det värt. Jag fick mammas hallon, några röda vinbär hon hittade i buskagen och en del av hennes blåbär, så nu har jag ett schyst litet lager att frysa in. Dessutom hade de små salladsplantorna jag tittade på hemma hos föräldrarna för några veckor sedan växt till en monstruös djungel, så sallad fick jag också med mig, en rejäl påse.

Eftersom pappa inte orkar särskilt långvariga utflykter i naturen numera blir det bara korta turer även för mamma och själv är jag väldigt sällan på skogsutflykt. Vi som brukar prata oavbrutet gick i dag, liksom vid tidigare bärplockningstillfällen, tyst och plockade på varsitt håll. Tiden gick väldigt fort. Vi är för lite i skogen.

Från Kungsholmen till Ekeby-Almby

Efter en sen eftermiddagsresa till Örebro, ett elvaårsfirande på altan med familj, släkt och corndogs och en hysterisk bollkastningsmatch i poolen när solen gått ner känns två timmar ”Naturmorgon i P1” följt av en arbetsdag hemma i Stockholm mycket avlägset.

Av mig fick brorsonen två tredimensionella pusselartade prylar (tänk Rubiks kub), men favoritpresenten var nog den ovan, Harry Potter-lego.

Hur man skrämmer två barn på biblioteksbesök

En person ville ha detaljhandledning i att ladda ner Sandmannen till en läsplatta, en annan ville ha Tandooriälgen som ljudbok från magasinet och en tredje frågade om wifi:et – samtidigt – medan jag var ensam bakom disken på Stadsbibblans entréplan. Sedan blev det fullständig stiltje. Även familjen med ett gällt skrikande barn gick därifrån.

Min bror, svägerska och brorsbarn hade signalerat att de kanske skulle kunna titta förbi under sin Stockholmsvistelse i dag och frågan var hur stora möjligheter jag skulle ha att gå ifrån mina åtaganden och visa dem runt. När de kom hade jag gått upp till Rotundan och hade förstås även där ansvar för att besvara besökarnas alla frågor, men jag bedömde att läget var lugnt, såg att ett par kolleger fanns tillgängliga och skolkade ett slag – det finns ju så mycket intressant att titta på på biblioteket och de fyra örebroarna har sett alldeles för lite vid de få tidigare besöken.

Höjdpunkten var Svea – vår ”återlämningsrobot” eller ”sorteringsverk”, Svea har båda funktionerna. Kidsen lade böcker på bandet och såg dem åka iväg till rätt bokvagn, där de rutschade ner med en smäll. Brorsdottern hade en halmhatt med kattöron på sig och brorsonen en keps och hatt och keps fick också ta varsin tur med Svea under glada tillrop.

Stämningen var god när den guidade visningen fortsatte via hemliga vägar till källarmagasinet och vidare med en hiss till källaren under källaren – vi kallar den Gropen. Jag gillar Gropen, den har en dammigt bortglömd och ödslig charm, men kan själv tycka att det är obehagligt att stå i hissen vänd mot dörrparet, förvänta sig att snart komma ner till källarmagasinets compactushyllor och istället känna ett kallt drag bakom ryggen, när det andra dörrparet öppnar sig mot den nedsläckta Gropen – vilket händer när man råkar trycka på fel hissknapp. På väg ner med familjen berättade jag om den känslan lite för inlevelsefullt. Hissdörrarna öppnade sig mot mörkret i Gropen, brorsdottern började gråta, brorsonen stod tvekande i dörröppningen, svägerskan med brorsdottern i famnen hade kanske inte kommit över skrämselhickan av att nyss ha sett en råttfälla i ett hörn, brorsan stegade rakt ut för att visa att det inte var någon fara och jag började genast leta efter något att distrahera barnen med.

Det är ett märkligt rum, fullt med bråte men högt i tak, instängdhet och rymd på samma gång. Och otroligt märklig luft, som om sandpartiklar lossnar från väggarna och svävar runt när man rör sig. Jag tror att barnen i alla fall tyckte att det var spännande – lagom spännande – att klättra i den korta men mycket branta och rangliga trappan upp till en mystiskt placerad dörr, som ännu mer mystiskt leder till ett utrymme bakom källarmagasinets compactushyllor. Genom en passage mellan hyllorna – dess bredd beror på hur compactushyllorna är vevade – kan man ta sig ut till magasinets gång. Därifrån gick vi bort till en dörr som leder ut fast ändå inte, man kommer till ett utrymme som skapats i ett hörn mellan den kantiga byggnad som omringar en rund byggnad – Stadsbiblioteks form är nog unik i sitt slag. För att riktigt skrämma livet ur barnen visade jag den grav som någon av kollegerna byggt upp där, komplett med torra grenar och fuskspindelväv, antagligen som en extra otäck detalj på bibliotekets spökvandringar, fast jag har faktiskt aldrig frågat någon om saken. Och heller aldrig gått någon spökvandring, så helt säker kan jag inte vara.

Visserligen gick den allra sista delen av visningen genom barnavdelningens arbetsrum, med allt pysselmaterial, och vidare ut till sagorummet och själva bibliotekslokalen med barn- och ungdomsböcker, men jag är ändå orolig att jag gett mina unga släktingar ärr för livet. Jag hoppas att jag får fler chanser att visa bibliotekets intressanta gömmor och kommer ihåg att hoppa över de ruskigaste.

Innan de kom till mig hade gänget varit och fikat på Mr Cake. De valde mellan olika bakverk att ta med till mig och det blev till slut en illröd croissant, trots en misstanke att jag kunde ha valt en sådan själv någon gång. Och visst hade jag det, jag har bara besökt Mr Cake två eller tre gånger, jag minns inte exakt, men jag minns mycket väl att jag i påskas åt red velvet-croissanten med citronfyllning. Jag har verkligen ingenting emot en repris.

Badbiljett

Just nu använder jag en uppsättning bokmärken med den här utformningen. Kanske hade brorsbarnen inspirerats av hotellbesök när de i helgen som gick ritade upp och klippte ut en hel hög biljetter till sina föräldrar och till mig som vi kunde använda som värdecheckar för frukost och bad i poolen. Jag löste inte in alla, men fick frukost och bad ändå. Tecknen där uppe i hörnet, återkommande på varje biljett, tror jag är deras gemensamma logga.

Oavbrutet badande

Ett sista dopp i poolen före hemfärd till Stockholm. Den här midsommarhelgen har jag badat fyra gånger, varav tre i pool, visserligen, med det motsvarar ändå ungefär tio års svenskt utomhusbad för min del. Minst. Nu håller jag mig på land ett tag.

Guldhorn och körsbärssvans

I morse kom en liten brorsdotter inspringande i mitt sovrum iförd förkläde och inte så mycket mer. Jag hade utlovat kakbak så snart hon vaknade och det löftet såg hon till att jag infriade. Vi förberedde degen – hon provsmakade efter varje tillsatt ingrediens – och när hennes bror hade vaknat kavlade vi och stansade ut deras favoritformer, enhörningar respektive ananaser, i takt till Sällskapsresans soundtrack. Efter frukost fick alla varsin kaka. Jag förärades en enhörning med guldhorn, man i rosa glitterglasyr samt körsbärssvans.

Svägerskan hade sagt att jag kunde ta med en glasflaska hemifrån, för hon tänkte att vi skulle göra rabarbersaft. En blandning av egna och grannars rabarber kokades till saft medan jag var sysselsatt med annat och när det var dags för socker bad svägerskan mig hälla i det och röra – jag måste ju få känna mig delaktig i produktionen! Så nu har jag en flaska rabarbersaft. Som jag gjort själv. Typ.

En annan bra aktivitet för faster från storstan var cykelturen i grön miljö. Vi hälsade på kossor och fikade medhavd tårta och brorsdottern och jag delade på en näve smultron som egentligen inte var helt mogna, men ändå. Jag hade plockat dem och brorsdottern, som ville smaka, räknade och såg till att vi fick hälften var, så att det blev rättvist. Det spelade ingen roll att svägerskan förklarade att när någon annan plockat smultron och bjuder på dem räknas inte hälften var som rättvist. En krånglig filosofisk fråga.

En klassisk midsommar

En klassisk midsommar brukar innebära Små grodorna i duggregn, och det har ju sin charm, men ibland får man den där solvarma midsommaraftonen med familj, grönska, blomsterprakt, bad, grillning och marängtårta. Morgon med bok i solstol, solnedgång beskådad från färja. Bindning av krans, som slokade direkt i högsommarvärmen. God mat med glada barn och vuxna.

Där fick du, coronan, som sätter stopp för så mycket roligt!

Fransk chokladtårta på altanen

Den här veckan skulle jag ha varit i Narvik – dumma corona – och i upprörd protest ställde jag in mina semesterdagar. Förutom i dag. En extra ledig dag precis före midsommar, alltså, och en chans att åka till Örebro på extra lång långhelg.

SJ säljer begränsat antal biljetter till sina avgångar och jag såg att de flesta hade lediga platser bredvid sig i tågvagnen, men min vy in mot sittplatserna hade jag genom glasväggen i det trånga utrymmet vid dörrarna. Där stod jag och en mängd andra midsommarresenärer packade som sillar, vi som köpt biljetter där bokad sittplats inte ingick. Det begränsade antalet var alltså på tok för obegränsat.

Pappa fyllde år förra veckan och blev i kväll firad med chokladguldmedalj, några presenter och sin favorittårta på föräldrarnas altan. Härligt väder. En bra start på Örebrovistelsen.