Samlar steg i värmen

I dag är en bra stegdag – knappt 20 000, och detta åstadkommet före lunch! Sen lunch, vid halv två, men ändå. Och värmeböljan håller i sig. Under promenerandet lyssnade jag på förra veckans Naturmorgon samtidigt som jag försökte räkna ut hur många steg per dag jag behöver gå under andra halvan av 2020 för att nå mitt dagssnittsmål. Hjärnan höll på att överhettas fullständigt av ansträngningen.

(Så småningom kom jag fram till hur mycket jag behöver promenera i höst för att kompensera för min immobila karantäntillvaro under våren och i mitt just då helt utmattade tillstånd utgick jag ifrån att det blir omöjligt. Även nu under eftermiddagen, när livsandarna så smått har börjat återvända, misstänker jag att det här totalt sett blir ett dåligt stegår.)

En klassisk midsommar

En klassisk midsommar brukar innebära Små grodorna i duggregn, och det har ju sin charm, men ibland får man den där solvarma midsommaraftonen med familj, grönska, blomsterprakt, bad, grillning och marängtårta. Morgon med bok i solstol, solnedgång beskådad från färja. Bindning av krans, som slokade direkt i högsommarvärmen. God mat med glada barn och vuxna.

Där fick du, coronan, som sätter stopp för så mycket roligt!

Två trevliga väder i dag

Jag med mina pluviofiliska tendenser tillhör ju den minoritet som är som mest nöjd när det regnar (så länge regnet inte ställer till med praktiska problem), men att det pastelliga kvällsljuset var fint var vi nog flera som höll med om nere vid Norr Mälarstrand. Variation och kontraster är alltid bäst.

En tid för fugleæg och ljusblått nagellack

Trots att jag sällan påverkas av väder (utöver mina starka känslor för nederbörd, naturligtvis, som är det bästa jag vet) måste jag säga att dagens solsken lyfte livslusten lite extra. Whittards te nummer 7, det gröna med mango och bergamott, hade jag väntat in säsongen för – det är ett ypperligt vårte – och Anthon Bergs Fugleæg börjar dyka upp i butikerna.

Dessutom var jag helnöjd med dagens outfit, med den lite tantiga blommiga klänningen, en bortglömd kofta som kom fram vid en garderobsrensning förrförra veckan och det ljusblå nagellacket som inte är ett av mina mest använda.

"Stockholm är en snösockrad tavla i guldram"

Vintern var konstig, men våren är normal. Sol och fågelkvitter ena dagen, snöstorm andra. Storm kanske är att ta i, men det snöade när jag gick till jobbet i morse och jag kom att tänka på ”Snöstorm över Stockholm”, en fem minuter lång film från 1934 som delades i någon av de Stockholmsnostalgiska grupperna på Facebook för några veckor sedan. Är väldigt förtjust i sådan vardagsdokumentation. Klicka på bilden och dimp ner mitt i 30-talet (via Filmarkivet)!

Kvällsjobb vid skylthyllorna

Äntligen – snö! Som stannar på marken! Ett tunt skikt, men ändå, jag får både den efterlängtade vinterkänslan (även om det är på tok för sent) och kontrasteffekten mellan de vajande palmer jag gick under häromdagen, klädd i något kort och blommigt, och ankomsten till jobbet via den lätt halkiga gångvägen längs Observatorielundens bergssida i ett hjälpligt vitt landskap. (Vanligtvis går jag inte till jobbet via Obsan, men nu hade jag haft ledig förmiddag och kom direkt från Centralbadet och 50 minuters massage, det bästa att lägga friskvårdspengen på. Nackdelen med massage före jobbet är att man behöver gå runt med massageolja som hamnat i håret.)

Att jobba till 21.30 en kväll i veckan är inget jag gör frivilligt, men det har sina fördelar. Mot slutet av kvällspasset brukar det vara lugnt i rotundan och jag kan ägna mig ostört ganska långa stunder åt en av mina stora passioner – bokskyltning. Här ses de ryska diktsamlingarna som stått framme under februari månad och snart ska bytas ut mot ett nytt tema. De kanske inte har försvunnit från poesiskylthyllan i en alltför rasande takt, men jag har definitivt behövt fylla luckor efter lånade böcker oftare än jag vågade hoppas. Som vanligt får jag en glädjekick varje gång en ålderstigen diktsamling av Pusjkin eller Brodsky, med skavt och omodernt omslag, får komma upp ur magasinet för första gången på länge och mot alla odds lockar en besökare till lån. Eller ännu hellre – en obskyr rysk poet jag aldrig hört talas om, men vars verk finns i våra gömmor, orörda sedan femton, tjugo år.

I mars ska kollegan M skylta med diktsamlingar med självbiografiskt innehåll. Nog för att det finns ganska många, men att söka fram dem är definitivt mer krävande än att samla ihop poesi på svenska översatt från ryska. Några snabba kommandon så spottar vår katalog fram en sådan lista. Hälsningar från en som kan knepen att göra det lätt för sig utan att det riktigt märks.

En våldsam calima

Så kom plötsligt en calima, sandstorm från Sahara. Tegelpannor har krossats, trafikskyltar hamnat i vägrenen, palmblad – och hela palmer – knäckts, solstolar vält ner i poolerna.

Förmiddagens stretchpass på hotellet, som skulle ha flyttats inomhus, till konferensrummet, fick ändå ställas in eftersom instruktörens nycklar till materialboxen hade flugit bort, och vi utgår ifrån att marknaden vi tänkt gå på också ställdes in. Inte ens de stormarknader vi försökte besöka istället hade öppet och polisen spärrade av vissa vägar för trafik. Svenska kyrkan i Los Christianos, däremot, hade öppet som vanligt, så där åt vi lunch och barnen hittade en lekhörna.

Bilden, som ser ut som ett gulnat vykort från 60-talet, är tagen vid besöket på Panorama, hotellet där mamma och pappa har bott ett tiotal gånger. Efter att ha sett Los Christianos och Panorama flydde vi sandvindarna och åkte tillbaka till vårt hotell, brorsan, svägerskan och jag gick på ett extrainsatt stretchpass i konferensrummet som ersättning för det inställda och sedan blev det hämtpizza och ett parti Exploding Kittens. Jag exploderade först och sedan mamma, medan proffsspelarna i barnfamiljen gick vidare.

Stretchinstruktören sa att den här caliman har tre gånger så mycket sand och tre gånger så starka vindar jämfört med en normal. I morgon är det vår sista dag innan vi åker hem tisdag morgon. Vi får se hur vädret utvecklar sig – och om flygtrafiken kommer igång.

En soldos ingen ville missa

J och jag behövde lite sol och några tusen steg och gick direkt från gudstjänsten i Korskyrkan till Djurgårdsfärjan, trängde oss ombord, åkte över och gick på luftiga gångvägar bort till Rosendal, där vi återigen befann oss i ett tätt kluster av stockholmare och Stockholmsbesökare. Solabstinensen är stor. (Och själv saknar jag snön mycket mer än solen. Det är tidig februari och jag har ännu inte gett upp hoppet.)