När jag bingetittade på dramaserien ”The People v. O.J. Simpson” för några år sedan kunde jag konstatera att den långa, direktsända biljakten var det enda jag mindes från rapporteringen om mordfallet 1995. Efter seriens slut, med följande slukande av en dokumentärserie om samma fall, var jag under en period O.J. Simpson-expert. Kanske hade mitt omdöme om podden ”Confronting: O.J. Simpson With Kim Goldman” blivit annorlunda om det inte hade gått så lång tid mellan min intensiva O.J. Simpson-fas och poddupptäckten, men nu har jag lyssnat med blandade känslor.

Kim Goldman vill påminna världen om att mordet hade två offer – inte bara O.J.:s exfru Nicole, som förstås drog åt sig nästan all uppmärksamhet när det begav sig, utan också Kims bror Ron – och hon söker svar på frågor som uppstod under rättegången där O.J. Simpson slutligen frikändes, en dom som blivit minst sagt ifrågasatt.

De här avsikterna med podden är helt rimliga och relevanta. Det blir fruktansvärt sorgligt när minnena av Ron står i fokus och vad gäller grävandet i svårbegripliga beslut och skeenden under rättegången imponeras jag av de stora namn som låter sig intervjuas under poddseriens gång, delvis samma personer som jag såg tolkade av skådespelare i dramaserien. Eftersom min expertfas var ganska kortvarig och det lär finnas ett oändligt utbud av böcker, filmer och annat dokumentärt, granskande och analyserande material kan jag inte bedöma hur unika intervjuerna är, men det låter onekligen som att Kim Goldman bemöts som en gammal bekant av de intervjuade och att flera av dem med en informell ton kommer med ganska avslöjande detaljer och egna åsikter kring rättegången och allt som omgärdade den.

På så sätt är podden definitivt intressant och upplysande. Att ett sådant här undersökande arbete görs med en personlig utgångspunkt brukar dessutom ge ett stort mervärde, men det är på den punkten det brister. Den som är bitter – ett förståeligt känslotillstånd i sammanhanget – har dåliga förutsättningar att agera professionellt och förhålla sig objektivt. Ett återkommande förlopp genom serien är att Kim Goldman intervjuar någon, nämner för vederbörande att hon hyser den största respekt, är enormt tacksam för medverkan och så vidare och så vidare på amerikanskt manér, varpå eftersnacket med producenten och samtalspartnern Nancy Glass visar att hon i själva verket var missnöjd med den intervjuade personen och vad han eller hon sagt. Jag vet inte om det i amerikanska öron ger ett uppriktigt intryck. Mina svenska tolkar det som falskt, som att lyssna på två tonårstjejer som bakom en låst dörr avslöjar för varandra vad de egentligen tycker om vissa klasskompisar, fast med ingredienser som död, våld, sorg och förmodad rättsröta.

Missnöjet som uppstår och uttrycks under poddavsnitten är i grunden detsamma som det egentliga skälet att spela in podden – den ouppfyllda önskan att en gång för alla få bekräftat och erkänt att O.J. Simpson mördade Kims bror, att rättegången skulle ha förlöpt och slutat på ett helt annat sätt och att familjen Goldman fått utstå dubbelt lidande. Man står tveklöst på Kim Goldmans sida, hon är ett offer som söker upprättelse, och de oegentligheter – ibland flagrant fulspel – som tycks ha försiggått i samband med rättsfallet är djupt upprörande, men den självhävdande attityden och dövheten för andra perspektiv är en störande grundton. Trots allt. Av den anledningen blev det ett långt uppehåll mellan januari, då jag lyssnade på åtta avsnitt, och nu i sommar, då jag lyssnat på de två återstående och tre kortare bonusavsnitt, mest för att slutföra det jag påbörjat. I synnerhet extraavsnitten bygger på att man genom podden jobbat upp engagemang i frågor om våld i nära relationer – vilket lär vara den yttersta orsaken bakom morden, nämligen O.J.:s okontrollerade våldsamhet mot exfrun – och om sorg. Eller snarare att man jobbat upp engagemang för Kim Goldman och hennes situation.

För den som är specialintresserad av fallet O.J. Simpson, eller kanske av brottsofferpsykologi, kan jag rekommendera podden. För den som är ute efter högkvalitativ true crime i allmänhet finns det bättre alternativ.