Som tur är ska vi prata mer om Testamente

På tisdagar deltar jag i onlineföreläsningar och på söndagar i onlinegudstjänster, i förrgår var jag med en stund på brorsans socialt distanserade 40-årsfirande via FaceTime och i går hade H och jag FaceTime-bokcirkel, första tillfället av två om Nina Wähäs Testamente.

Jag är rädd att jag var ganska onyanserad och ska bättra mig till nästa gång. Mer än något annat har det att göra med språket. Amatörverk av personer som har en spännande och viktig historia att berätta – flyktingars flykt, brottslingars väg ut – kan jag läsa med stor behållning utan att besväras något vidare av vare sig klyschor eller språkliga missar. Det överseendet har jag inte när jag läser det som amerikaner kallar ”literary fiction”, böcker vars försäljningsargument helt enkelt är hög litterär kvalitet.

Att Testamente ibland utbrister i engelska uttryck är förstås ingen miss: ”De skulle alltid vara förenade, like it or not.” ”Ett annat släkte, all together.” Men varför? Man kan väl säga att företeelsen passar med tiden för bokens tillkomst – den gavs ut tidigt 2019 – men berättelsen är en tillbakablick på 1900-talet, mest 1980-talets början, men som längst tillbaka till sent 1920-tal. Är det för att vi inte ska glömma att berättaren, som annars håller sig ganska osynlig, hör hemma i en annan tid? Jag skulle nog inte ha något emot greppet om jag såg syftet, men när stilen i övrigt ska ta en tillbaka till dåtidens isolerade tornedalska lantbruksliv undrar jag varje gång vad det är för poäng jag inte förstår. När sedan en av personerna i det tidiga 1980-talet, visserligen mer världsvan än de andra, godkänner sin bondska mammas nya friare med ett ”It’s a keeper!” har greppet gått över från konstigt till fel.

Ännu mindre försonligt inställd är jag till de uttryck som är uppenbart direktöversatta från engelska till smått förvrängd svenska, eller bara delar av meningar som lånat engelsk grammatik. Lägg till detta felaktigt använt bildspråk (”snöbollseffekten” är inte att i efterhand se en liten händelses roll i ett större skeende) och allmänna små stilbrott, där vissa ord sticker ut i en i övrigt enhetlig stil. När jag sedan börjar haka upp mig på talspråkssyntax och smärre upprepningar som hade kunnat snyggas till har jag kanske gått för långt. H försökte ta mig ur tunnelseendet och påpekade att felaktigt bildspråk också kan vara ett medvetet grepp. Jo, kanske. Men jag blir inte övertygad om att så är fallet.

Vi tänkte båda på Karin Smirnoffs Jag for ner till bror när vi läste om lantbruksfamiljen långt upp i norr med en pappa som misshandlar fru och barn psykiskt och fysiskt. En skillnad är att den familj Nina Wähä skildrar består av mamma, pappa och inte två utan tolv barn, eller fjorton, beroende på hur man räknar. Istället för att stirra på ord hade jag ju kunnat fundera lite mer på vad syskonens olika livsval representerar, hur mamman gör sin radikala resa, hur familjerelationer förändras från generation till generation och vad som går att säga om pappans förvandling från nittonårig soldat med charmen i behåll till vedervärdig tyrann. Jag är inte blind för den myllrande värld som målas upp, med symbolik, utveckling och budskap, men blir liksom för stolt för att att låta romanen öppna de dörrarna åt mig när jag inte gett hantverket godkänt.

Innan vi har vår andra bokcirkelträff ska jag läsa ett par recensioner och se om jag trots allt knuffas över tröskeln. Jag vet, inte minst utifrån bibliotekets milslånga reservationskö, att det är en omåttligt populär roman.

The Sellout – som skriven av sinnessjuka änglar

När jag gjorde reklam på Stadsbibblans Instagram för cirkelträffen om The Sellout av Paul Beatty, träff två i terminens ”Lysande utsikter-serie”, citerade jag en blurb på bokens baksida: ”The Sellout is brilliant. Amazing. Like demented angels wrote it.”

Brilliant – jo, kanske, jag har inte läst något liknande och ger den höga poäng för innovation och berättarkonst. Det är bitvis som att läsa ursinnigt framförd estradpoesi.

Amazing – det är en fråga om smak. För mig blev förhållandet mellan ansträngning och behållning inte det bästa. De långa, vilt formulerade meningarna kan både uppfattas som ytterst raffinerade och onödigt tillkrånglade. De är fullmatade med substans och signaler, men tränger undan själva handlingen i lite för stor utsträckning.

Like demented angels wrote it – det är ett sätt att uttrycka det. Innehållet är både lyriskt och politiskt, med ett akademiskt lager och en gangsters grova språk.

I det jag läst och hört om boken har den sammanfattats som en amerikansk satir om en man som får för sig att lokalt återinföra slaveri och segregation. Den skulle vara skruvad och humoristisk. Nu har jag inte läst recensioner eller längre texter, bara kortare beskrivningar och boktips, men utifrån den informationen föreställde jag mig något slags skröna om en bisarr alternativ verklighet. Istället är det en hyfsat realistisk skildring av en socialt utsatt kalifornisk småstad och en rad invånare – några av dem ordentligt bisarra, visserligen – som brottas med diverse svårigheter, alltid med rasism i botten. Bonbons pappa och sedan Bonbon själv arbetar med stort engagemang för att väcka debatt kring sakernas tillstånd, men med helgalna metoder. Särskilt pappan. Och det som slog mig mest, och som jag tycker definierar romanen lika mycket som själva sedeskildringen, är att handlingen alltså förmedlas med en vokabulär som är som hämtad från valfri barnförbjuden hiphopskiva. Inte oavbrutet, men som en genomgående stil. Stereotypa uppfattningar om afroamerikaner (eller ”afrikanamerikaner”, enligt den svenska översättningen) kritiseras och problematiseras, samtidigt som det klassiska svarta ghettospråket befästs. (Detta trots att den lilla staden som beskrivs, Dickens, inte är en klassisk asfaltsdjungel, åtminstone inte helt och hållet, med tanke på att Bonbon har odlingar och boskap och rider på sin häst till den lokala donutbutiken, för att delta i mötena med den tankesmedja hans pappa grundat.)

Om jag ändå ska nämna en bok jag kan dra paralleller till vore det den också nyligen lästa The Sympathizer. Klurigt och kunnigt skriven, bitvis våldsam och grov och behandlande ett allvarligt och konfliktbelastat ämne ur 1900-talets historia.

Inför kvällens cirkelträff läste jag de första kanske 30 sidorna på både svenska och engelska, sedan valde jag svenska, sedan bytte jag till engelska på slutet. Översättaren tycks ha fattat beslutet att prioritera innehåll före stil. Det är ofta uppenbart vilka fraser som används i originalet, eftersom de har översatts ordagrant. Vi konstaterade i kväll att boken uppfattas som grövre på svenska, när diverse fula och nedsättande ord har tagits ur sina mer idiomatiska sammanhang, men trots den typen av konsekvenser kan jag inte kritisera översättarens insats. Det går inte att både behålla både ordens egentliga innebörd (”if you snooze, you lose” blir ”sover du, förlorar du”) och uttryckens ton, och väljer man tonen skulle den ändå aldrig bli densamma på svenska. Som översättningskänslig läsare såg jag förstås några missar på de sidor jag läste på båda språken, ett tolkningsfel och två små felstavningar, men det är ingenting mot de klavertramp man nästan alltid hittar om man letar i översatta böcker.

För att höra lite mer om innehållet – kolla gärna Yukiko Dukes boktipsvideo (från 1.52).

Mina tre senaste cirkelträffar och allt som rymts i dem

För tre veckor sedan ledde jag terminens första träff i läsecirkelserien ”Lysande utsikter”, om The White Tiger av Aravind Adiga, och den här veckan blev det två cirkelträffar, den första av tre med kollegan J om årets Stockholm läser-bok, Carina Rydbergs Den högsta kasten, och en med privata cirkeln, om Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Ska jag rangordna utifrån innehåll uppskattade jag The White Tiger mest av dessa tre väldigt olika romaner, trots en del jobbigt, stötande och politiskt tveksamt innehåll. Den beskriver ett Indien som lever upp till alla ens fördomar om lågkastigas starkt begränsade människovärde, släktens överdrivna äktenskapskontroll, fiffel och fusk för att överleva dagen eller tjäna ännu några miljoner rupier. Men så är den också så där underhållande som jag hoppades att den skulle vara. Skruvad och bitsk.

Kombinationen av igenkänning och det fullständigt främmande var optimal under min läsning. Mina korta men intensiva möten med Indien – två besökta orter är med i boken – gav ett försprång, men det som var bekant var inte bara sådant jag sett och upplevt på plats. Huvudpersonen säger att han utifrån sitt livs historia vill berätta hur man blir en bra indisk entreprenör, och han rör sig från barndomens kontakt med Ganges heliga men omåttligt förorenade vatten (som man sett på TV, även om man inte varit där) till storstadens callcenterkontor (som man också hört talas om i media). Däremellan gör han en klassresa på absurda vägar och gör de mest befängda bekantskaper. De flesta vill honom inte väl och han har själv heller inga problem att offra människor på vägen – bokstavligen.

Styrelserummet var bokat, så jag fick ta gruppen till det näst bästa rummet på Stadsbibliotekets administrativa plan, nämligen runda rummet (det är inte runt, men där finns ett runt bord). Nästan alla var väldigt pratsugna och ungefär halva styrkan hade varit i Indien och ville gärna dela med sig av sina erfarenheter och intryck. Vi pratade mycket om moral och hierarkier mellan människor, social kontroll, manipulation och förtryck. Det är lätt att koka ner bokens handling till den typen av allvarliga frågor, men samtidigt tyckte jag ju att läsupplevelsen var så rolig. Det verkar inte riktigt som att de andra höll med. Jag kanske har konstig humor.

En given koppling mellan The White Tiger och Den högsta kasten är att den senare delvis också utspelar sig i Indien, ungefär halva boken om inte mer, men skildringarna är så enormt olika att jag knappt associerar den ena handlingen med den andra alls.

Jag och min medledare J har haft svårt att locka folk till våra tre Stockholm läser-cirkelträffar på Stadsbiblioteket – vi konkurrerar både med oss själva och varandra inom Stockholms stadsbibliotek, även om underlaget egentligen borde finnas i Stockholm för ganska många boksamtal – så den här gången hade vi bara två deltagare. Jag är väl bekant med båda, eftersom de var stammisar på Sture biblioteks läsecirkelträffar i flera år.

Det knepigaste med att ha en läsecirkel om romanen Den högsta kasten är att den redogör för verkliga händelser bland verkliga, namngivna – och ofta välkända – personer och därmed inte låter sig diskuteras utifrån vanliga romanfrågeställningar. Varför låter författaren advokaten Rolf vara så avvisande gentemot Carina efter att hon förklarat honom sin kärlek? hade man kunnat fråga, om inte författaren och bokens Carina varit samma person och Rolf en verklig Stockholmsadvokat som liksom Carina under 90-talets mitt frekventerade krogen PA & Co, där de lärde känna varandra. Står det att han var avvisande får man alltså anta att han var det och istället diskutera varför Carina väljer att så öppenhjärtigt beskriva sin olyckliga kärlek, hur mycket av hennes beskrivning av till exempel Rolfs beteende som är hennes subjektiva uppfattning eller en efterhandskonstruktion – eller om hon trots allt förvrängt verkligheten för att den ska passa romanen. För Den högsta kasten utger sig inte för att vara en självbiografi eller ett reportage, utan just en roman.

Vi behövde i alla fall inte överrumplas av genreproblematiken, med tanke på att vi cirkelledare skrivit den nya pocketutgåvans bokcirkelfrågor och alltså redan vänt ut och in på boken – grundligt – och formulerat diskussionspunkter som är anpassade till bokens speciella form. Under träffen kom vi bland annat in på bilder och symbolik, som är extra kul att prata om med vana, uppmärksamma läsare. Att episoden om att döda korpar och den om att rädda fjärilar var varandras spegelbilder hade inte gått dem förbi (och det tänkte jag på först vid andra läsningen).

Även mötet om den tredje boken, Jag for ner till bror, ägde faktiskt rum på Stadsbiblioteket. Hittills har min privata bokcirkel alltid träffats på caféer, men så frågade jag dem om de var intresserade av en visning med påföljande cirkelträff på min arbetsplats, och det var de. Så vi tog en snabb titt på lite inredningsdetaljer och konst och gick i några hemliga utrymmen innan vi pratade om boken – i fina Styrelserummet, förstås.

Jag for ner till bror, första delen i romantrilogin om syskonen Kippo, blev ju enormt hyllad när den kom 2018 och man får en särskild känsla när man väl läst en sådan bok och plötsligt vet vad det är alla snackar om. Efter alla dessa år av cirklande tycker jag fortfarande lika mycket om att dela mina läsintryck och brukar kunna babbla på hur länge som helst, men jag verkar få svårare och svårare att avgöra vad jag egentligen tycker, och det gäller inte minst när jag på förhand tagit del av många andras åsikter. Hur känner jag inför den här historien som forsade fram mellan pärmarna, full av våld, hemligheter och äktsvensk landsbygdsvardag? Jag köpte inte allt, men blev aldrig less. Våldsskildringarna var groteska, men språket imponerade. Vill jag ha mer? Jag vet inte.

Två i gruppen hade redan läst nästa del, men vi höll samtalet till del ett, om Janas återkomst till hemorten Smalånger någonstans i Västerbotten (bara författaren vet var, om ens hon) och hennes utforskande av invånarnas kollektiva minne. Ibland minns de olika och vissa ljuger, men Jana frågar vidare och den historia som rullas upp visar sig vara hennes egen. När nu dessa berättelser ur det förflutna ska komma i dagen, hur ska de nå Jana och oss läsare? Jo, hon hittar inte bara tillbaka till sin bror och sina grannar, hon får också jobb i hemtjänsten och därmed dagliga doser historiskt skvaller. Jag måste erkänna att jag trots all brutalitet lät mig dras med i handlingen, men läser man vissa omständigheter som författartrick snarare än naturligt händelseförlopp är det trots allt ett tecken på distans.

Under en välfungerande läsecirkelträff är det lika intressant att få bekräftelse som att bli emotsagd och förutsättningen är att alla vill och vågar vara uppriktiga. Den av oss som tyckte minst om boken, och som uppenbarligen inte rycktes med alls, sa att hon skulle ha gett upp på sidan 60 om det inte varit en bokcirkelbok. Den som tyckte mest om boken, en helt ny medlem, hyllade den helt oberörd av den kritik som bland annat kom från mig. Och min kritik blev också bemött av en som såg annorlunda på det beteende bland byborna som jag uppfattade som extremt och knappast trovärdigt. Det extrema i att i Bullerbyaktiga Vaxholm få reda på att en granne går runt beväpnad kan jämföras med samma information i en utsatt betongförort, sa hon för att sätta Smalångers självmordsnormalisering i perspektiv. Det ligger något i det.

Från ett myllrande Indien till Stockholms krogvärld, därifrån till en liten påhittad västerbottnisk ort och vidare vart då? Vart som helst. Det är det fina.

MMCDVI Northanger Abbey i brittiskt blommig miljö

Bokcirkel med bibliotekariekolleger på Tea & Garden – en sådan lyx! Själva afternoon tea-et, förstås, men framför allt att få prata om Jane Austens Northanger Abbey på precis det sätt vi vill – fullt fokus på boken (Helena kanske skulle protestera mot detta, AnnCharlotte och jag kom ofta in på de olika filmversioner vi sett), djupdykning i rollfigurer, vändningar i handlingen, vad vi skrattade åt, hur kul det tidiga 1800-talets läsare kan ha tyckt att de parodiska delarna var. Humorn är definitivt min favoritsida av Jane Austen.

Tack vare mina två besök i Bath kände jag igen några av miljöerna som beskrevs, som ”the Pump-room”, en mingelplats för societeten. Vill man dit i dag går det bra att boka via Bookatable.

Litterärt afternoon tea om Det regnade fåglar

Visst, det ligger en hel del arbete bakom sådana här begivenheter, men ändå, vilken ynnest. I går fick man sitta på jobbet, prata om en riktigt bra bok, bjuda cirkeldeltagarna på afternoon tea på blommigt porslin och, bäst av allt, mittemot, vid bordets andra kortända, satt bokens översättare, pratade språktänk och bidrog med kuriosa direkt från författarens mun.

DCCCXX Franskt 1800-tal – läs med oss!

Snart drar vi igång vår franska höst på Gamla stans bibliotek och Sture bibliotek, med diverse aktiviteter. Den som kan avvara tre tisdagskvällar under hösten rekommenderas å det varmaste att anmäla sig till Gamla stans bokcirkel som avslutas med ett besök på Nationalmuseum. Alltihop är kostnadsfritt. Du kommer inte att ångra dig!

 

Franskt 1800-tal

Tycker du om att prata böcker med likasinnade i trivsam miljö? Och därefter gå med bokcirkelgruppen på Nationalmuseum för vidare förkovran? Då är det här en serie för dig! Temat är franskt 1800-tal, ett samarbete mellan Gamla stans bibliotek och Nationalmuseum, i samband Nationalmuseums utställning ”Det moderna livet”.

Vi träffas på Gamla stans bibliotek vid två tillfällen och delar våra intryck av en bok vi alla läst, med två bibliotekarier som samtalsledare. Biblioteket bjuder på fika. Vid det tredje tillfället träffas vi på Nationalmuseum.

Tisdagen 25/9 kl. 18.00, Gamla stans bibliotek, Tyska stallplan 2
Läsecirkel kring Den dödsdömde och andra noveller av Guy de Maupassant
Guy de Maupassant (1850-1893) är kanske mest känd för novellen Fettpärlan och romanen Bel Ami. Som novellförfattare visar han upp enorm berättarglädje och produktivitet. Samlingen Den dödsdömde innehåller tjugo korta berättelser.

Tisdagen 16/10 kl. 18.00, Gamla stans bibliotek, Tyska stallplan 2
Läsecirkel kring Damernas paradis av Émile Zola
För författaren, dramatikern och poeten Émile Zola (1840-1902) var realistiska miljöskildringar av grundläggande betydelse. Le Bon Marché i Paris stod som förebild för det varuhus som Damernas paradis porträtterar, en modern företeelse under det sena 1800-talet.

Tisdagen 30/10 kl. 18.00, Nationalmuseum, Södra Blasieholmshamnen
Vi får en visning av utställningen ”Det moderna livet – franskt 1800-tal”. Den berättar om samhällsförändringarna i Frankrike under förrförra seklet och om hur de påverkade konsten.

Föranmälan: gamlastan.ssb@stockholm.se eller 08-508 30 795.
Gäller för samtliga tre tillfällen. Ingen kostnad. Begränsat antal platser.

CCLXXXVI Bokcirklar

Det här med bokcirklar. Jag gläder mig åt att ha fått delta i sådana genom åren och att det verkar fortsätta så.

Det började med studiegruppen under kursen Litteraturvetenskap A i Uppsala, vårterminen 1996. Kursens seminarier ägde rum tre gånger i veckan i slottets norra torn och litteraturlistan var lång. Fem av oss på kursen var redan bekanta med varandra för att vi terminen dessförinnan läst Kulturvetenskaplig baskurs, och vi bestämde oss snart för att träffas en gång i veckan och prata om de senast lästa texterna. Vi trängde ihop oss hemma hos varandra, i studentrum och små lägenheter, och tyckte att det där var en så förträfflig tradition att den fördes över till nästa termin, B-kursen, för att sedan aldrig riktigt upphöra.

Efter B-kursen splittrades gruppen till olika andra kurser, men vi träffades alltså fortfarande, men med en ny etikett. Nu var vi en bokcirkel. Våra seminarier hade höstterminen 1996 börjat klockan tolv (med andra ord prick kvart över, som det ska vara i den akademiska världen), så varje onsdag bjöd en av oss de andra på frukost innan vi cyklade till slottet. När nu bokcirkeln skulle få ett namn blev det FDFK, Före Detta FrukostKlubben. Inte jätteklatschigt, kanske, och Frukostklubben hade vi aldrig kallat oss, vad jag kan minnas, men FDFK heter vi än.

De första åren träffades vi regelbundet och hade läst en bok till varje tillfälle. Det var nya och gamla romaner och även lite ungdomslitteratur. När vi därefter började bo i olika städer blev det bara sporadiska träffar, och nu, med ett antal barn i bilden, är det ännu svårare. Men vi är fortfarande FDFK, och varje gång jag har kontakt med någon av dem, som Erica som jag hade mitt årliga Ofvandahlsfika med nyligen, kommer det upp – ska vi inte försöka ses? Jo, det ska vi. Börjar vi kolla datum nu är mitten av hösten en rimlig uppskattning.

Min andra bokcirkel hade mer början, mitt och slut, även om slutet kom efter att en inbokad träff blev inställd och sedan aldrig flyttades. Jag minns att vi skulle ha läst Skynda, kom och se av Lotta Lundberg och att jag hade ett biblioteksex hemma länge men utan bokcirkeldatum inte hittade motivationen att läsa den. Bokcirkeln bestod av mig från Stadsbiblioteket, tre medarbetare på Stadsmuseet och en kusin till en av dem. Vi, minus kusinen, jobbade då med Stockholmskällan och sågs med jämna mellanrum till vardags. Det var otroligt roligt att även ses i varandras hem och äta middag tillsammans. Böckerna kom kanske i andra hand, men var ändå skälet till att vi träffades.

Och så för två år sedan startade vi Sture biblioteks läsecirklar. Där är konceptet en bok – en kväll. Man anmäler sig till det tillfälle man är intresserad av, så det blir inte en fast grupp, även om flera personer är återkommande. Alla bokcirklar jag varit med i har inneburit att jag läst sådant jag inte skulle ha valt själv, vilket är väldigt berikande, särskilt som man får diskutera boken efteråt och antingen kan konstatera att man fått öppnade ögon eller att den var usel och att man visste det från början, och särskilt inför Stures cirklar har jag läst en blandad kompott – klassiskt, romantiskt, urbant, samhällskritiskt, svenskt, amerikanskt, isländskt, franskt.

Den senaste Sturecirkeln var den om Jens Liljestrands Novellix-novell Sandhamn som jag ledde tillsammans med kollegan AnnCharlotte häromveckan. Den ena överraskningen var att det dök upp en kvinna med latinamerikanskt ursprung som forskade i latinamerikansk litteratur. Hon hade med sig ganska avancerade anteckningar om berättelsen, kring ord, karaktärer och teman. Jag älskade det. Hon hade fått prata hela kvällen om hon velat. Eller ja, vi tyckte ju olika om mycket, så jag själv hade inte kunnat hålla tyst. Den andra överraskningen var att novellen, efter att ha tecknat ett porträtt av huvudpersonen, mest kretsar kring en grovt skildrad pedofilisk handling – och det gruppen valde att prata om var den glassiga miljön på Sandhamn och de tjusiga människor som åker dit på somrarna. Och det här var inte cirkeldeltagare som var för känsliga för att våga prata om obehagligheter, så på något sätt kan de inte ha sett det skildrade som alltför uppseendeväckande. Det chockerade mig faktiskt. Ska man se något gott i det hela så är det väl att det här är charmen med läsecirklar med olika konstellationer varje gång – samtalen kan ta vilka riktningar som helst och det går sällan att göra gissningar på förhand. Ingen läser en bok på samma sätt som någon annan.

Det har också blivit några lösa kompisbokcirklar de senaste åren, där de mest frekventa har varit de som ägt rum på Espresso House på Sveavägen med Gospelcenter-Jonas. På Gospelcenter finns många borde-läsa-böcker. Några av dem har det blivit.

Så – är en gammal hederlig företeelse som bokcirklar på väg att dö ut? Knappast. Att prata böcker verkar bli enklare och enklare. Förutom bokcirklar i hem, på bibliotek, på radio och på andra sätt är bokbloggsutbudet stort och där finns förstås interaktiva möjligheter, för att inte tala om framtidens böcker med sociala funktioner.

Ett litet PS. Den här texten påbörjades i förrgår på ett annat Espresso House på Sveavägen. Nu har jag gått igenom den och ändrat på alla möjliga ställen för att göra den begriplig. Saken var nämligen den att ett par, kanske ryskt, satt bakom en vägg från mig sett och pratade tyst. Hade de fört ett vanligt, normalhögt samtal hade det nog inte varit något problem, men den tjejens röst var inte bara tyst, den var ynklig och vädjande och igång konstant, och sammantaget, rösten, satsmelodin, en vägg emellan, lät det som att man stängt in en stackars hundvalp i en skrubb och stod utanför och lyssnade på ett oupphörligt gnällande. Jag satt i bästa fåtöljen och hade beställt en helt egenkomponerad is-latte macchiato med hasselnötssmak, men hjärnan kunde bara sysselsätta sig med en sak. Gnället. Vanligtvis är jag långt ifrån lättstörd, men det här var något utöver det vanliga.