Legionärerna – P.O. Enquists undersökning

Jag visste ingenting om baltutlämningen till Sovjetunionen efter andra världskrigets slut innan vi i bokcirkeln bestämde att vi skulle läsa något av nyligen bortgångna P.O. Enquist och valde dokumentärromanen Legionärerna från 1968, och nu vet jag ännu mindre. Nä, det är inte sant, jag vet mycket mer, men det P.O. Enquist försöker reda ut genom att under 60-talet gräva i och följa upp händelserna – både hur det egentligen gick till och om olika svenska aktörer gjorde rätt eller fel – ter sig nu som ett ännu mer komplext och kompakt mysterium.

Mest förbryllande är det litterära verkets form och ideologiska grund. Innehållet är dokumentärt, men klassifikationen roman och därmed finns fiktiva inslag, men vi vet inte vilka. Bonniers litterära magasin ska tydligen 1970 ha avslöjat att boken innehåller påhittade personer – men P.O. Enquist har sitt på det torra, det han har skrivit är ju skönlitteratur. Vanligtvis är en dokumenärroman en i grunden sann historia där författaren har tagit sig vissa friheter, som att att förenkla en alltför trasslig väv av trådar eller använda sin fantasi på de punkter där dokumentationen inte kan ge besked, som hur dialoger kan ha låtit och vad som kan ha försiggått i personernas tankar och känsloliv, men så ser inte Legionärerna ut. Där följer vi ”undersökaren”, en person som av allt att döma är identisk med författaren, och hans självpåtagna uppdrag att utreda alla turer kring de 167 baltiska soldater som stred på axelmakternas sida, befann sig i Sverige 1945 och på Sovjetunionens begäran överlämnades till dem och ett ovisst öde. Politiker fattade beslutet på märkliga grunder. Diverse svenska organisationer protesterade. Media tog ställning åt ena hållet, sedan åt andra. Så komplex brukar ju verkligheten vara, det snåriga förloppet köper jag, men märkligast av allt i sammanhanget är att det så småningom framkommer att ”undersökaren”, med sina vänstersympatier, från början bestämt sig för att den svenska regeringens beslut var riktigt, vilket förmodligen, säger han, styr honom i undersökarrollen.

När jag jobbade på Slussens bibliotek, där vi från folkbiblioteket kompletterade Stadsmuseets Faktarums litteraturutbud bland annat med ett skönlitterärt bestånd om Stockholm och Stockholms historia, brukade en av museimedarbetarna mellan raderna uttrycka sin skepsis till nyttan av att lära sig något om historia genom romaner. Vad vet man som läsare om en romanförfattares förmåga och ambitioner att göra research? Eller hur många medvetet utbroderade eller rent kontrafaktiska inslag boken har? Jag förstår så klart hur han tänkte, men har samtidigt många gånger konstaterat romanens förmåga att förflytta en till en plats och en tid på så sätt att man plötsligt får ett sammanhang och historien blir begriplig. Per Anders Fogelströms Henning har aldrig existerat, men han har gett mängder av läsare en förståelse för en inflyttad arbetares liv i Stockholm under 1800-talets andra hälft. (Ett dåligt exempel, egentligen, eftersom jag själv inte läst Mina drömmars stad. Jag grundar detta på ofta upprepad hörsägen.)

P.O. Enquists undersökning var omfattande, både i form av arkivgrävande och inhämtande av information i samtiden, tillräckligt kort tid efter själva händelserna för att inblandade personer fortfarande skulle vara i livet och möjliga att söka upp. Ändå valde han romanformen och var därmed fri att behandla sitt material hur han ville, behövde inte förhålla sig till en journalists eller forskares formella och etiska regler, kunde skruva till och hitta på vid behov och behålla sina förutfattade meningar. Under läsningen vacklade jag mellan åsikten att det var ett intressant beslut som kan ha gjort slutprodukten bättre och frustrationen över att jag förkovrade mig i ett för mig främmande ämne, men att nästan 500 sidor lärdomar inte var att lita på.

Så här i efterhand är jag mest benägen att hålla med museikollegan. ”[E]ftersom den är en roman kan den förbli i den spänning som byggs upp i den, utan att behöva ge facit, någon slutgiltig förklaring, någon förlösning”, stod det i Svenska dagbladet 2018, då Legionärerna fyllde 50 år och gavs ut på nytt. Jag ser det inte så, det är snarare skönlitteraturen som brukar vilja paketera verkligheten med början, mitt och slut, medan den dokumentära formen får lov att acceptera att någon slutgiltig förklaring inte går att vaska fram. Med andra ord kräver jag jag inte att P.O. Enquist skulle servera en komplett redogörelse och ett moraliskt ställningstagande angående baltutlämningen, särskilt inte det sistnämnda, men jag hade nog hellre än en dokumentärroman läst just en undersökning.

Förortsskildringen Klass

Inför sista föreläsningen i ”Stockholm i litteraturen” kunde vi välja mellan att läsa Still av Hassan Loo Sattarvandi och Klass av Elise Karlsson. Min kurslitteraturbokcirkelkompis H och jag valde gemensamt den av de två förortsskildringarna som inte verkade handla om droger, nämligen Klass. Cirkeln hade vi i förrgår.

En SVT-skribent skriver att Klass ”utforskar förorten, universitetet och resan däremellan” och hade jag bara läst den formuleringen hade jag säkert kunnat bli sugen på boken även om den inte var kurslitteratur. Nu kan jag konstatera att beskrivningen stämmer, men det var inte en bok för mig. Jag tycks nämligen ha stora empatiproblem när det gäller romaner om unga kvinnor som ältar, velar och inte kommer någonvart.

Hon är fast, Hélène, i ett slags psykologisk förortsfälla och även i begränsningen som kommer av att hon varit utstött i skolan. Bara det hade varit tillräckliga hinder i en skildring av en ung människas väg till och genom universitetsstudier, men här skruvas handlingen till av två extra element. Det ena är att Hélène visserligen har en ickesvensk förälder, men till skillnad från dem hon växt upp med i Rinkeby har hon nordiskt utseende. Alltså upplever hon att hon sticker ut hemma i sin förort och på universitetet smälter hon in till utseendet, men är på insidan en förortstjej som känner sig främmande bland medelklasstudenterna. Det andra tillskruvandet är att en lärare Hélène hade på högstadiet har skrivit en bok om sin tid med klassen i Rinkeby och när den nu ska publiceras blir Hélène och en av hennes gamla klasskamrater på förhand upprörda över den bild de förväntar sig att få se etablerad som sanning, lärarens bild av dem och platsen de kommer ifrån. På flera sätt ställs alltså frågor om vem som får och kan representera och definiera förorten.

De frågorna i sig är intressanta och meningsfulla och jag har egentligen ingenting emot premisserna, men det finns definitivt svagheter i händelseförloppet, särskilt kring boken om skolklassen. Hélène och klasskompisen som, på varsitt sätt, bävar inför en snedvriden beskrivning av sig själva, bestämmer att Hélène i den coolare kompisens namn ska skriva en motskrift som avslöjar hur det egentligen var och de räknar med att deras bok ska göra succé. Den planen, i kombination med hur Hélène genom att förföra lärarens pojkvän kommer över hennes bokmanus före publiceringen, tillhör de mer orimliga inslagen och personligen är jag inte heller så förtjust i den skrivprocess som följer. Hélène bearbetar lärarens manus genom att spränga in sina egna erfarenheter och perspektiv och det hela blir ett övertydligt sätt att visa att förortsrepresentanten själv kan ta över tolkningsföreträdet.

Så långt var H och jag ganska överens, men skildringen av huvudpersonens inre liv och handlingar, eller brist på handlingar, var det jag som hade problem med. Den enkla förklaringen är att jag inte känner igen mig och därför inte förstår, Hélène är formad av erfarenheter jag inte har haft och hennes personlighet, värderingar, hur hon analyserar sin omgivning – de flesta av hennes egenskaper är raka motsatsen mot mina egna. Att drabbas av osäkerhet och skylla sina tillkortakommanden på andra är en naturlig följd av att själv ha blivit förfördelad och jag får dåligt samvete av att jag låter mig provoceras av det som nog ska ses som allmänt mänsklig svaghet, men kan inte låta bli att med viss upprymdhet nicka åt DN-recensentens krassa tolkning:

[Hélènes] bild av andra människors världar är den där sortens aggressiva abstraktion som man håller sig med en bit upp i åren, och sedan förhoppningsvis mjukar upp; föreställningen att alla andra är på ett visst sätt, alla andra är ytliga/självsäkra/lyckliga.

Det är en aning trångt att som läsare vara inlåst i jagberättarens syn på världen, eftersom man kan ana vidden av hur en ung, depressivt färgad självupptagenhet styr hennes blick.

Nog för att jag är ganska fast i min uppfattning – inte ens cirkelsamtalet fick mig att vekna, vilket faktiskt händer ibland – men jag försöker förstå. Jag har lyssnat på två författarintervjuer om boken och en radiorecension, utöver de recensioner jag läst. Nu blir jag inte klokare på boken, men om kursen ville få mig att reflektera över förortsskildrande litteratur är väl syftet uppnått.

Mannen på balkongen

Jag hade bara läst en av tio i sviten ”Roman om ett brott” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, nämligen Den vedervärdige mannen från Säffle, så det gladde mig att den som valts ut till kursen ”Stockholm i litteraturen” var en annan, Mannen på balkongen från 1967. Det är den tredje i serien och antagligen den som tydligast skildrar Stockholm, den läsare som kan Vasastan, framför allt, kan enkelt följa i förövarens och polisernas spår.

Under gårdagens distansbokcirkel med H – som återigen ställer upp som diskussionskompis kring en av mina kursböcker – pratade vi om staden, tiden, polisväsendet. Brotten är grymma, en flickmördare går lös, men trots mördaren, en brutal rånare i en biroll och allmänt fokus på samhällets förfall skvallrar många detaljer om en mer oskuldsfull tid och en stad som verkar ha vimlat av poliser. Mördaren slår till i parker och att han lyckas välja platser och tidpunkter då ingen polispatrull håller uppsikt tycks vara oerhört förvånande. I övriga sammanhang genom boken, när någon i stans vimmel behöver anmäla något otillbörligt, finns alltid en konstapel i närheten.

Vi gillade boken båda två. Stilen är torrt rapporterande, men jakten är ändå en jakt, en kamp mot klockan och irrelevanta stickspår, och genom dialoger och interaktion lär vi känna poliserna, Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra. I utgåvan från Piratförlaget finns lite bonusmaterial i slutet, som förteckningen över poliser ovan.

Lite svamligt men engagerat är pratet mellan tre Sjöwall Wahlöö-fans i ”Podd om ett brott” – jag började lyssna på avsnittet om Mannen på balkongen för att få lite extra kött på benen när jag hade ett par kapitel kvar, men stängde av för att lyssna vidare senare när jag upptäckte att slutet avslöjas – men den som är nyfiken på de politiska aspekterna av historien och vilka starka känslor läsare kan få för respektive polis rekommenderas att lyssna. Då och då beskrivs detaljer ur handlingen en aning felaktigt, men det kan man leva med.

Karin Boyes Astarte

Ur ett brev från Karin Boye till Astartes danska översättare.

”Är det den med skyltdockan?” frågade kollegan J när jag sa att jag skulle börja läsa Karin Boyes roman Astarte från 1931. Det sa jag att det var, för det var ungefär det jag fått reda på av snabb research inför läsningen av boken som kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen”. Därför var jag inställd på att en skyltdocka skulle stå i centrum för alltihop, rentav vara huvudperson, och nog för att historien är udda, men centralfigurerna är ändå människor.

Precis som med Hjalmar Söderbergs Förvillelser gick H med på att ha Astarte som cirkelbok innan den tas upp på kommande föreläsning på min kurs och vi diskuterade den i förmiddags. Det var, som alltid, bra att få prata om den efter läsningen, men ingen av oss uppskattade den eller såg riktigt dess förtjänster. På sätt och vis är det en Stockholmsskildring, men mest på ett filosofiskt plan. Det handlar om konsumism, modernitet, ytlighet, kvinnligt och manligt, social och intellektuell status, småstads- och storstadsliv – Karin Boye passar på att stoppa in ämne efter ämne i tablåerna som beskriver ett antal ungdomar och vuxna vars vägar korsas, men som inte hålls ihop av en samlad intrig.

I sin samtid beskrevs romanen av recensenterna, givetvis manliga, som en liten ”damroman”, som uppehåller sig vid mode och liknande fenomen, men även om vanan att läsa politiskt och symboliskt laddade romaner såg annorlunda ut 1931 och bokens djup och budskap gick recensenterna förbi undrar jag hur den kunde läsas som något lättsamt. Personligen uppfattade jag den som överlastad av ideologiska reflektioner och skulle som recensent inte ge den något högt betyg, men som underhållningslitteratur skulle den än mindre hålla måttet.

Jag tar med mig en insikt av läsningen och kan nästan garantera att det inte är något Karin Boye hade kunnat ana skulle ha någon vidare betydelse för framtida läsare. Ynglingen Tage står på Sankt Eriksbron och ser ljusreklam och Kungstornens restauranger – på den här tiden var det Sveriges högsta skyskrapor och det var väl inte så mycket i vägen för sikten, trots att de ligger en bra bit bort – och bara det ger mig en schyst tidsreseupplevelse, men så står det också att ”bron skakade av spårvagnsdån och ett norrgående tåg djupt nedanför 
svepte in honom i ett fuktigt moln av vit ånga”. Jag måste ha gått över Sankt Eriksbron många gånger medan tåg passerat där nedanför och att det fanns ånglok vid den här tiden är heller ingen nyhet, men just det här var ett fenomen jag varken läst om tidigare eller hade räknat ut själv. En klockren ögonblicksskildring levandegör Karin Boyes Stockholm för mig. Symboliken i den klassklättrande Tages ärelystna spejande över staden, och kanske också tågets framfart där nere, blir genast mindre intressant.

På promenad med Tomas Weber 1895

I går kom tjänstlediga kollegan M in på biblioteket och berättade om sina pågående studier, bland annat en uppsats han skriver i litteraturvetenskap. Där stod vi i rotundan, bokstavligen omringade av tusentals böcker, och den bok han skriver om är den som låg framför mig på disken, Hjalmar Söderbergs Förvillelser, som är kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen” och som jag skulle ha digital bokcirkel med H om just i går.

Tematiken M skriver om rör ekonomi och estetik – pappan som spelar bort pengar, reklamen för kaffesurrogat på ridån på operan (!), inköp av flärdfullt röda handskar – men som många andra före mig intresserade jag mig mest för Tomas Webers flanerande i centrala Stockholm. 19-20-åriga Tomas Weber, hans tjejer, hans familjs sociala umgänge, hans brist på pengar och brist på meningsfull sysselsättning är egentligen ganska ospännande och språket, det som gör Söderberg till Söderberg, har inte samma stuns här som i senare verk. På så sätt var det något av en besvikelse, men råkar man vara sekelskiftes- och Stockholmsromantiker är det förstås en fröjd att följa med från handskbutiken på Arsenalsgatan i inledningen (”En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan.”) och vidare över Norrmalm och Östermalm, fram och tillbaka, med detaljerat beskrivna promenadvägar. Det talas om en mekanisk verkstad ”ute på Kungsholmen”, men så långt sträcker sig inte herr Webers promenader. Han är visserligen på väg till Karolinska institutet, strax bortom dagens Stadshus, för att söka rätt på en studiekamrat, men stöter ”oförmodadt” på honom redan ”i viadukten under järnvägen”. Så är det oavbrutet, det går inte långa stunders söderbergskt flanerande mellan mötena med bekanta. Och det är för övrigt inte bara Kungsholmen som beskrivs som perifert, Tomas Weber tar också en spårvagn från trakten kring Norra Bantorget ”tillbaka till stadens centrum”.

Vill man gå samma vägar som Tomas Weber kan man enkelt notera de omkring 200 namnen på gator och platser (jag gjorde en lista under läsningen, jag vet att det tyder på en osund fascination), men det var bara samtidens stockholmska läsare som verkligen kunde se omgivningarna framför sig, för även om det finns miljöbeskrivningar är huvudpersonens visuella intryck inte fullt så viktiga för Söderberg att rapportera om som själva adresserna.

Tur då att Stockholmskällan finns, för den som blir sugen på att titta på foton från 1890-talets mitt. Inte för att jag direkt tog mig tid att slå upp miljöerna under läsningen – jag hade ju en deadline i form av bokcirkel och var fullt upptagen med att lista alla nämnda platser – men i början av romanen står att från ”Operabyggnaden ljödo hammarslag och grundläggarsång” och jag mindes att jag hade sett någon bild på vårt nuvarande operahus under uppbyggnad. Den var jag tvungen att slå upp. Förvillelser gavs ut 1895, fotot är från 1896.

Ur Stadsmuseets samling, okänd fotograf.

Den som vill läsa Förvillelser kan förstås låna ett biblioteksex, men hela texten finns också på Litteraturbanken, att läsa direkt eller ladda ner som EPUB-fil.

Pesten i gammal översättning

På träffen med min privata bokcirkel för fem veckor sedan hade en av deltagarna uppmärksammat att Pesten av Albert Camus har lyfts fram i media som en återaktualiserad roman och tyckte att den vore intressant som cirkelbok till nästa tillfälle. Visserligen skulle den läsas som en krigsallegori när den kom 1947, men det är förstås som epidemiskildring den är intressant i våra dagar, och inte behöver man vara någon särskilt skarp litteraturanalytiker för att se parallellerna.

Det börjar med några få sjukdomsfall för att sedan öka. Myndigheterna rapporterar dödssiffror, men invånarna i den drabbade staden har till en början svårt att tolka dem, eftersom de inte vet i vilken takt människorna där dör under vanliga omständigheter. Samhället får brist på viktigt material. Vissa butiker stänger. Vården går på högvarv och begravningsfrågan blir mer och mer akut. Sjuka måste isoleras och deras anhöriga får inte träffa dem.

Hade jag läst boken för bara några månader sedan hade jag inte haft en aning om hur realistisk beskrivningen av förloppet är och förmodligen hade jag upplevt den som ganska tradig, särskilt som den svenska översättningen från 1948 är styltigt gammalmodig. Trots att jag hade goda incitament, med en cirkelträff framför mig och all igenkänning, var språket ett visst hinder – så när jag för bara några dagar sedan upptäckte att den nyöversättning jag gärna hade önskat alldeles snart kommer ut på Bonniers visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Cirkelträffen hade vi i går, så tajmingen för oss var inte perfekt, men hur perfekt är den inte för det läsande Sverige som just nu inte verkar vilja något hellre än att läsa Pesten? På biblioteket är den gamla översättningen väldigt efterfrågad och efter den nya blir det förmodligen rusning.

Det var inte så dumt att prata av sig med de andra – i WhatsApp – när det nu handlade om något som vi alla berörs av. Men jag har bestämt mig – jag ska läsa Jan Stolpes översättning också, med förord av Per Svensson, så snart jag kan.

Nu har vi pratat klart om Testamente

En uppföljning om Nina Wähäs Testamente, som jag diskuterade med H för andra gången i går (här skrev jag av mig efter vår första digitala bokcirkelträff). Nu hade H läst till slutet och vi kunde prata om flera överraskande drag som kommer sent i boken. Eftersom jag nämner ett par av dem nedan kommer här en

SPOILERVARNING!

När vi konstaterat att varken H eller jag blivit jätteförtjust i boken sökte vi fram några recensioner och läste valda stycken högt. För vi visste det ju från början – hyllningarna vet inga gränser. Expressens rubrik: ”Hon är så bra att jag blir vansinnig”. Och: ”Jag är fullkomligt uppslukad ända från start”, säger Aase Berg i DN, ”för Wähä kan verkligen skriva.” Och vidare i DN-recensionen: ”Det viktigaste är språket, som ofta bryter fram i överrumplande stringens.” Tycke och smak är ju helt individuellt, och tydligen också uppfattningen om språklig stringens och kvalitet överlag.

Under vårt första boksamtal skrattade H när jag, som ett slags eftergift efter att jag ondgjort mig över just språkkvaliteten, sa att boken kan fungera som diskussionsunderlag för vidare funderingar på hur livet förändrats, eller inte, under de senaste generationerna i ett tornedalskt lantbrukssamhälle. Det där med ”diskussionsunderlag” tyckte hon var en riktig sågning. Det var inte menat att vara alltför drygt och elakt, mest uppriktigt, och även nu efter vårt senaste samtal håller jag fast vid det. Ämnena som behandlas är inte alls ointressanta, men det är för många och viktiga aspekter runtomkring som drar ner min upplevelse och därmed min öppenhet för att ta till mig berättelsen som en analys i sig själv.

Aase Berg tar faktiskt också upp en aspekt som hon tycker drar ner trovärdigheten, nämligen själva det testamente pappan skrivit och som familjen och vi läsare får ta del av i slutet av boken, där han framstår som mycket verbal och klarsynt. I bokens början skildras alltså pappan som en fåordig sadist som terroriserar och traumatiserar den familj som man sedan följer, och förutom att den extrema personlighet som presenterats inte stämmer överens med testamentets innehåll förvånas jag av att pappans roll så snabbt blir så förminskad. Från att ha etablerats som den tyranniska mörka skugga som faller över allt och alla i den stora familjen – om än på mycket olika sätt för de olika barnen – blir han mest en del av det lantliga, gammalmodiga och isolerade liv som syskonen i olika grad bryter med. Tills strålkastaren plötsligt vänds mot honom som förövare igen och han mördas under diffusa omständigheter.

I en intervju i Sydsvenskan säger Nina Wähä att hon tror att alla familjer är fulla av elände och att man gör klokt i att ta ”kontroll över sin berättelse” och därmed bearbeta den. Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, men det här är ytterligare ett av de tillfällen då jag blir påmind om en kommentar från Dr Phil. Eftersom jag bara har sett några enstaka avsnitt (om ens det, enstaka halva kanske – vill gärna framhålla detta) vet jag inte om det är en standardreaktion från hans sida eller ej, men det var ett svar till en kvinna med pågående elände i sin familj, av en riktigt svår art. När hon som ett konstaterande av något självklart sa att hemska saker pågår i alla familjer sa Dr Phil nej, så är det inte. Det finns gradskillnader i elände. Vardagsbekymmer och slitningar i relationer är vanligt, grova övergrepp är ovanligt.

Inte för att jag tror att Nina Wähä fullt ut vill normalisera en sadistisk familjefar, däremot passar det liksom in i vår tids klyschor. Det traditionella livets attribut är här en stor syskonskara, en våldsam pappa, en kuvad mamma och en flagrant dubbelmoral. När barnen närmar sig vuxen ålder flyttar de flesta ifrån sin hembygd och det finns inte så mycket stabilitet och värderingar att ta med sig, utan vägen som möjligen kan leda till lycka är normbrytandets, nya livsstilar som indikerar att det traditionella livets ramar var ett fängelse. Det gäller även mamman, som inte bara behöver lämna det destruktiva äktenskapet utan också börja dejta och älska sin kropp. Hade inte kontakten med männen skett via annons och brev hade det varit en historia direkt från utgivningsåret 2019, snarare än tidigt 1980-tal.

Som om jag inte hade dissat nog undrar jag genom läsningen varför det behöver vara hela tolv syskon plus två som dött. ”Ni måste dessvärre lära känna dem allihopa”, informerar och beklagar berättaren på första sidan. Även en syskonskara på, säg, åtta hade varit stor, kunnat inbegripa många personlighetsdrag, livsval och öden och varit 33 procent enklare att hålla isär. Men eftersom jag till skillnad från den stora majoriteten inte tycks vara mottaglig för bokens företräden ska jag avhålla mig från vidare förbättringsförslag.

Som tur är ska vi prata mer om Testamente

På tisdagar deltar jag i onlineföreläsningar och på söndagar i onlinegudstjänster, i förrgår var jag med en stund på brorsans socialt distanserade 40-årsfirande via FaceTime och i går hade H och jag FaceTime-bokcirkel, första tillfället av två om Nina Wähäs Testamente.

Jag är rädd att jag var ganska onyanserad och ska bättra mig till nästa gång. Mer än något annat har det att göra med språket. Amatörverk av personer som har en spännande och viktig historia att berätta – flyktingars flykt, brottslingars väg ut – kan jag läsa med stor behållning utan att besväras något vidare av vare sig klyschor eller språkliga missar. Det överseendet har jag inte när jag läser det som amerikaner kallar ”literary fiction”, böcker vars försäljningsargument helt enkelt är hög litterär kvalitet.

Att Testamente ibland utbrister i engelska uttryck är förstås ingen miss: ”De skulle alltid vara förenade, like it or not.” ”Ett annat släkte, all together.” Men varför? Man kan väl säga att företeelsen passar med tiden för bokens tillkomst – den gavs ut tidigt 2019 – men berättelsen är en tillbakablick på 1900-talet, mest 1980-talets början, men som längst tillbaka till sent 1920-tal. Är det för att vi inte ska glömma att berättaren, som annars håller sig ganska osynlig, hör hemma i en annan tid? Jag skulle nog inte ha något emot greppet om jag såg syftet, men när stilen i övrigt ska ta en tillbaka till dåtidens isolerade tornedalska lantbruksliv undrar jag varje gång vad det är för poäng jag inte förstår. När sedan en av personerna i det tidiga 1980-talet, visserligen mer världsvan än de andra, godkänner sin bondska mammas nya friare med ett ”It’s a keeper!” har greppet gått över från konstigt till fel.

Ännu mindre försonligt inställd är jag till de uttryck som är uppenbart direktöversatta från engelska till smått förvrängd svenska, eller bara delar av meningar som lånat engelsk grammatik. Lägg till detta felaktigt använt bildspråk (”snöbollseffekten” är inte att i efterhand se en liten händelses roll i ett större skeende) och allmänna små stilbrott, där vissa ord sticker ut i en i övrigt enhetlig stil. När jag sedan börjar haka upp mig på talspråkssyntax och smärre upprepningar som hade kunnat snyggas till har jag kanske gått för långt. H försökte ta mig ur tunnelseendet och påpekade att felaktigt bildspråk också kan vara ett medvetet grepp. Jo, kanske. Men jag blir inte övertygad om att så är fallet.

Vi tänkte båda på Karin Smirnoffs Jag for ner till bror när vi läste om lantbruksfamiljen långt upp i norr med en pappa som misshandlar fru och barn psykiskt och fysiskt. En skillnad är att den familj Nina Wähä skildrar består av mamma, pappa och inte två utan tolv barn, eller fjorton, beroende på hur man räknar. Istället för att stirra på ord hade jag ju kunnat fundera lite mer på vad syskonens olika livsval representerar, hur mamman gör sin radikala resa, hur familjerelationer förändras från generation till generation och vad som går att säga om pappans förvandling från nittonårig soldat med charmen i behåll till vedervärdig tyrann. Jag är inte blind för den myllrande värld som målas upp, med symbolik, utveckling och budskap, men blir liksom för stolt för att att låta romanen öppna de dörrarna åt mig när jag inte gett hantverket godkänt.

Innan vi har vår andra bokcirkelträff ska jag läsa ett par recensioner och se om jag trots allt knuffas över tröskeln. Jag vet, inte minst utifrån bibliotekets milslånga reservationskö, att det är en omåttligt populär roman.

The Sellout – som skriven av sinnessjuka änglar

När jag gjorde reklam på Stadsbibblans Instagram för cirkelträffen om The Sellout av Paul Beatty, träff två i terminens ”Lysande utsikter-serie”, citerade jag en blurb på bokens baksida: ”The Sellout is brilliant. Amazing. Like demented angels wrote it.”

Brilliant – jo, kanske, jag har inte läst något liknande och ger den höga poäng för innovation och berättarkonst. Det är bitvis som att läsa ursinnigt framförd estradpoesi.

Amazing – det är en fråga om smak. För mig blev förhållandet mellan ansträngning och behållning inte det bästa. De långa, vilt formulerade meningarna kan både uppfattas som ytterst raffinerade och onödigt tillkrånglade. De är fullmatade med substans och signaler, men tränger undan själva handlingen i lite för stor utsträckning.

Like demented angels wrote it – det är ett sätt att uttrycka det. Innehållet är både lyriskt och politiskt, med ett akademiskt lager och en gangsters grova språk.

I det jag läst och hört om boken har den sammanfattats som en amerikansk satir om en man som får för sig att lokalt återinföra slaveri och segregation. Den skulle vara skruvad och humoristisk. Nu har jag inte läst recensioner eller längre texter, bara kortare beskrivningar och boktips, men utifrån den informationen föreställde jag mig något slags skröna om en bisarr alternativ verklighet. Istället är det en hyfsat realistisk skildring av en socialt utsatt kalifornisk småstad och en rad invånare – några av dem ordentligt bisarra, visserligen – som brottas med diverse svårigheter, alltid med rasism i botten. Bonbons pappa och sedan Bonbon själv arbetar med stort engagemang för att väcka debatt kring sakernas tillstånd, men med helgalna metoder. Särskilt pappan. Och det som slog mig mest, och som jag tycker definierar romanen lika mycket som själva sedeskildringen, är att handlingen alltså förmedlas med en vokabulär som är som hämtad från valfri barnförbjuden hiphopskiva. Inte oavbrutet, men som en genomgående stil. Stereotypa uppfattningar om afroamerikaner (eller ”afrikanamerikaner”, enligt den svenska översättningen) kritiseras och problematiseras, samtidigt som det klassiska svarta ghettospråket befästs. (Detta trots att den lilla staden som beskrivs, Dickens, inte är en klassisk asfaltsdjungel, åtminstone inte helt och hållet, med tanke på att Bonbon har odlingar och boskap och rider på sin häst till den lokala donutbutiken, för att delta i mötena med den tankesmedja hans pappa grundat.)

Om jag ändå ska nämna en bok jag kan dra paralleller till vore det den också nyligen lästa The Sympathizer, om Vietnamkriget. Klurigt och kunnigt skriven, bitvis våldsam och grov och behandlande ett allvarligt och konfliktbelastat ämne ur 1900-talets historia.

Inför kvällens cirkelträff läste jag de första kanske 30 sidorna på både svenska och engelska, sedan valde jag svenska, sedan bytte jag till engelska på slutet. Översättaren tycks ha fattat beslutet att prioritera innehåll före stil. Det är ofta uppenbart vilka fraser som används i originalet, eftersom de har översatts ordagrant. Vi konstaterade i kväll att boken uppfattas som grövre på svenska, när diverse fula och nedsättande ord har tagits ur sina mer idiomatiska sammanhang, men trots den typen av konsekvenser kan jag inte kritisera översättarens insats. Det går inte att behålla både ordens egentliga innebörd (”if you snooze, you lose” blir ”sover du, förlorar du”) och uttryckens ton, och väljer man tonen skulle den ändå aldrig bli densamma på svenska. Som översättningskänslig läsare såg jag förstås några missar på de sidor jag läste på båda språken, ett tolkningsfel och två små felstavningar, men det är ingenting mot de klavertramp man nästan alltid hittar om man letar i översatta böcker.

För att höra lite mer om innehållet – kolla gärna Yukiko Dukes boktipsvideo (från 1.52).

Mina tre senaste cirkelträffar och allt som rymts i dem

För tre veckor sedan ledde jag terminens första träff i läsecirkelserien ”Lysande utsikter”, om The White Tiger av Aravind Adiga, och den här veckan blev det två cirkelträffar, den första av tre med kollegan J om årets Stockholm läser-bok, Carina Rydbergs Den högsta kasten, och en med privata cirkeln, om Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Ska jag rangordna utifrån innehåll uppskattade jag The White Tiger mest av dessa tre väldigt olika romaner, trots en del jobbigt, stötande och politiskt tveksamt innehåll. Den beskriver ett Indien som lever upp till alla ens fördomar om lågkastigas starkt begränsade människovärde, släktens överdrivna äktenskapskontroll, fiffel och fusk för att överleva dagen eller tjäna ännu några miljoner rupier. Men så är den också så där underhållande som jag hoppades att den skulle vara. Skruvad och bitsk.

Kombinationen av igenkänning och det fullständigt främmande var optimal under min läsning. Mina korta men intensiva möten med Indien – två besökta orter är med i boken – gav ett försprång, men det som var bekant var inte bara sådant jag sett och upplevt på plats. Huvudpersonen säger att han utifrån sitt livs historia vill berätta hur man blir en bra indisk entreprenör, och han rör sig från barndomens kontakt med Ganges heliga men omåttligt förorenade vatten (som man sett på TV, även om man inte varit där) till storstadens callcenterkontor (som man också hört talas om i media). Däremellan gör han en klassresa på absurda vägar och gör de mest befängda bekantskaper. De flesta vill honom inte väl och han har själv heller inga problem att offra människor på vägen – bokstavligen.

Styrelserummet var bokat till ett annat möte, så jag fick ta gruppen till det näst bästa rummet på Stadsbibliotekets administrativa plan, nämligen runda rummet (det är inte runt, men där finns ett runt bord). Nästan alla var väldigt pratsugna och ungefär halva styrkan hade varit i Indien och ville gärna dela med sig av sina erfarenheter och intryck. Vi pratade mycket om moral och hierarkier mellan människor, social kontroll, manipulation och förtryck. Det är lätt att koka ner bokens handling till den typen av allvarliga frågor, men samtidigt tyckte jag ju att läsupplevelsen var så rolig. Det verkar inte riktigt som att de andra höll med. Jag kanske har konstig humor.

En given koppling mellan The White Tiger och Den högsta kasten är att den senare delvis också utspelar sig i Indien, ungefär halva boken om inte mer, men skildringarna är så enormt olika att jag knappt associerar den ena handlingen med den andra alls.

Jag och min medledare J har haft svårt att locka folk till våra tre Stockholm läser-cirkelträffar på Stadsbiblioteket – vi konkurrerar både med oss själva och varandra inom Stockholms stadsbibliotek, även om underlaget egentligen borde finnas i Stockholm för ganska många boksamtal – så den här gången hade vi bara två deltagare. Jag är väl bekant med båda, eftersom de var stammisar på Sture biblioteks läsecirkelträffar i flera år.

Det knepigaste med att ha en läsecirkel om romanen Den högsta kasten är att den redogör för verkliga händelser bland verkliga, namngivna – och ofta välkända – personer och därmed inte låter sig diskuteras utifrån vanliga romanfrågeställningar. Varför låter författaren advokaten Rolf vara så avvisande gentemot Carina efter att hon förklarat honom sin kärlek? hade man kunnat fråga, om inte författaren och bokens Carina varit samma person och Rolf en verklig Stockholmsadvokat som liksom Carina under 90-talets mitt frekventerade krogen PA & Co, där de lärde känna varandra. Står det att han var avvisande får man alltså anta att han var det och istället diskutera varför Carina väljer att så öppenhjärtigt beskriva sin olyckliga kärlek, hur mycket av hennes beskrivning av till exempel Rolfs beteende som är hennes subjektiva uppfattning – eller om hon trots allt förvrängt verkligheten för att den ska passa romanen. För Den högsta kasten utger sig inte för att vara en självbiografi eller ett reportage, utan just en roman.

Vi behövde i alla fall inte överrumplas av genreproblematiken, med tanke på att vi cirkelledare skrivit den nya pocketutgåvans bokcirkelfrågor och alltså redan vänt ut och in på boken – grundligt – och formulerat diskussionsämnen som är anpassade till bokens speciella form. Under träffen kom vi bland annat in på bilder och symbolik, som är extra kul att prata om med vana, uppmärksamma läsare. Att episoden om att döda korpar och den om att rädda fjärilar var varandras spegelbilder hade inte gått dem förbi (och det tänkte jag på först vid andra läsningen).

Även mötet om den tredje boken, Jag for ner till bror, ägde faktiskt rum på Stadsbiblioteket. Hittills har min privata bokcirkel alltid träffats på caféer, men så frågade jag dem om de var intresserade av en visning med påföljande cirkelträff på min arbetsplats, och det var de. Så vi tog en snabb titt på lite inredningsdetaljer och konst och gick i några hemliga utrymmen innan vi pratade om boken – i fina Styrelserummet, förstås.

Jag for ner till bror, första delen i romantrilogin om syskonen Kippo, blev ju enormt hyllad när den kom 2018 och man får en särskild känsla när man väl läst en sådan bok och plötsligt vet vad det är alla snackar om. Efter alla dessa år av cirklande tycker jag fortfarande lika mycket om att dela mina läsintryck och brukar kunna babbla på hur länge som helst, men jag verkar få svårare och svårare att avgöra vad jag egentligen tycker, och det gäller inte minst när jag på förhand tagit del av många andras åsikter. Hur känner jag inför den här historien som forsade fram mellan pärmarna, full av våld, hemligheter och äktsvensk landsbygdsvardag? Jag köpte inte allt, men blev aldrig less. Våldsskildringarna var groteska, men språket imponerade. Vill jag ha mer? Jag vet inte.

Två i gruppen hade redan läst nästa del, men vi höll samtalet till del ett, om Janas återkomst till hemorten Smalånger någonstans i Västerbotten (bara författaren vet var, om ens hon) och hennes utforskande av invånarnas kollektiva minne. Ibland minns de olika och vissa ljuger, men Jana frågar vidare och den historia som rullas upp visar sig vara hennes egen. När nu dessa berättelser ur det förflutna ska komma i dagen, hur ska de nå Jana och oss läsare? Jo, hon hittar inte bara tillbaka till sin bror och sina grannar, hon får också jobb i hemtjänsten och därmed dagliga doser historiskt skvaller. Jag måste erkänna att jag trots all brutalitet lät mig dras med i handlingen, men läser man vissa omständigheter som författartrick snarare än naturligt händelseförlopp är det trots allt ett tecken på distans.

Under en välfungerande läsecirkelträff är det lika intressant att få bekräftelse som att bli emotsagd och förutsättningen är att alla vill och vågar vara uppriktiga. Den av oss som tyckte minst om boken, och som uppenbarligen inte rycktes med alls, sa att hon skulle ha gett upp på sidan 60 om det inte varit en bokcirkelbok. Den som tyckte mest om boken, en helt ny medlem, hyllade den helt oberörd av den kritik som bland annat kom från mig. Och min kritik blev också bemött av en som såg annorlunda på det beteende bland byborna som jag uppfattade som extremt och knappast trovärdigt. Det extrema i att i Bullerbyaktiga Vaxholm få reda på att en granne går runt beväpnad kan jämföras med samma information i en utsatt betongförort, sa hon för att sätta Smalångers självmordsnormalisering i perspektiv. Det ligger något i det.

Från ett myllrande Indien till Stockholms krogvärld, därifrån till en liten påhittad västerbottnisk ort och vidare vart då? Vart som helst. Det är det fina.