Biden och Trump på sandlådans botten

I går kväll var jag väldigt sugen på att se debatten mellan Biden och Trump och tyckte det var synd att den skulle äga rum tre på natten svensk tid. I dag har jag följt reaktionerna, både på morgonen före jobbet och på kvällen efter. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men den allmänna uppfattningen var att det här var den mest kaotiska och bråkiga presidentkandidatdebatten någonsin. Det jag hört av den är småbitar som spelats upp i CNN, BBC och USApodden, mestadels samma om och om igen, och det spelar ingen roll att jag även hört de starka kommentarerna och att fyra år av Trump-kommunikation passerat – jag häpnade ändå över den låga intellektuella nivån.

När högt uppsatta politiker, för att inte tala om världsledare, debatterar framför TV-kameror räknar jag kallt med att det ska handla om komplexa frågor som utmanar och övergår mina egna tankar och uppfattningar och kräver mycket god inblick i vår politiska samtid. Den här gången blev jag istället övertygad om att jag själv och vilken nyhetsläsande medmänniska som helst bakom varsin pulpet hade levererat en mer relevant debatt om USA:s in- och utrikespolitiska framtid.

Medieetiska resonemang i lekprogramsformat

”När är det befogat att någon hängs ut i media – och när ska en person tvärtom skyddas från offentligheten? […] Mediecheferna Jan Helin, Karin Olsson och Stefan Eklund utsätts för påhittade men realistiska situationer och får välja om de ska publicera eller ej. Därefter avgör medieombudsmannen Ola Sigvardsson om han skulle fria eller fälla publiceringen.”

Vilken otrolig ynnest att innehållet från Bokmässan – som genomförs utan besökare för första gången sedan 1985 – gjorts fritt tillgängligt för alla på mässans webbplats. Jag har gjort en lång lista på föredrag och samtal som jag betar mig igenom och i går såg jag en paneldiskussion med ett ovanligt upplägg under rubriken ”Uthängd eller skyddad?”. Jag tror så här – seriösa yrkespersoner, i det här fallet mediechefer, medieombudsmannen och en kulturantropolog, är nog både måna om sin professionella image och fast i givna former när det gäller framträdanden på scener och framför kameror och funderar inte så mycket på om formatet för ett panelsamtal kan varieras, till och med hanteras lite kreativt. Ett allvarligt ämne som medieetik inbjuder knappast till spexiga idéer, och vem vill riskera att framstå som tillgjord eller plojig i sin yrkesroll?

Jag ska inte utmåla personer i de branscher som dessa fyra representerar som trista och fyrkantiga – jag har hört hur många spännande samtal som helst med journalister och publicister av olika slag – men kan konstatera att någon den här gången fick en bra idé och att jag gärna skulle se fler seriösa scensamtal stöpas i en form som förtydligar innehållet på ett så här lättillgängligt sätt. Moderatorn målar upp ett scenario där de tre panelisterna ska tänka sig att de arbetar på en ”lokal redaktion i en mellanstor kommun i Sverige”. Där startar en sen kväll ett händelseförlopp som inleds med en eldsvåda och snart växer till en story med känsliga detaljer om lokalt kända personers privatliv. Inför varje vändning i förloppet får de tre frågan om de skulle välja att publicera eller inte och på vilka grunder de fattar sina beslut. Allt går snabbt, både samtalet och de fiktiva nyhetshändelserna, det hinner bli både rörigt och snaskigt – allt för att utmana deras omdömen – och till sist kommer medieombudsmannen med utlåtanden och avslutande resonemang. Det är pedagogiskt, medryckande, rätt kul – och seriöst. Bra jobbat.

Danskt fika

Torvehallerne i Köpenhamn, det vill säga de två saluhallsbyggnaderna fulla av delikatesser nära Nørreport, är ett måste under ett besök i stan, men de läckra tårtorna, färska pastaknytena, hummusen i lösvikt och mycket annat gott får man bara lov att passera. Sötsaker med längre hållbarhet, däremot, och även sådant som bröd går att köpa med sig, och från förra helgen har jag både flødeboller i ett köksskåp och ett tungt och kompakt rågbröd i frysen, som jag skivade så tunt och jämnt jag kunde utan att det hela föll sönder i mjukt smul.

I dag kunde jag därmed bjuda LW på danskt fika, både mackor och sött. Köpenhamnsupplevelse på Kungsholmen.

Församlingsdag i Järfälla (eller: En man går till skogen för att hugga ved)

”Det kan till exempel vara en man som går till skogen för att hugga ved tillsammans med sin granne och så råkar yxjärnet lossna från skaftet och döda grannen. Mannen kan då rädda sitt liv genom att fly till en av dessa städer.” 5 Mosebok 19:5 taget ur sitt sammanhang är ganska obegripligt, men det var en av några olika bibelverser vi hade att välja på till en fotoutmaning under dagens församlingsdag.

Vanligtvis har Korskyrkan en församlingshelg varje år, men coronaåret 2020 blev den nedskalad till en församlingsdag med deltagarna utportionerade på olika håll i stan. Vi som bor i innerstaden buntades ihop med norra Stockholm, så trots den geografiska indelningen fick jag långt att åka, från Kungsholmen till Järfälla, men särskilt med tanke på den ytterst begränsade mobiliteten just nu var det lätt att se SL-resan som ett äventyr. Det blev en varierad dag, med prat, mat och tipspromenad, mestadels med personer jag inte kände sedan tidigare, och för att ändå göra något gemensamt med resten av församlingen fick vi fotoutmaningen. Ett par unga killar stod för instruktionerna i en uppspelad video. De hade valt ut en uppsättning lösryckta och udda bibelställen som vi iscensatte gruppvis och bilderna laddades upp på Korskyrkans medlemssida på Facebook, där vi fick se hur utmaningen antagits även i de andra delarna av stan. ”Allt fett tillhör Herren” (3 Mos 3:16) var särskilt kreativt behandlat, men jag är nöjd med vårt val. Jag var gruppens fotograf, men tog också på mig att leta upp rekvisita (som yxa dög en stekspade) och föreslå komposition i form av poser och placering. När man är mitt uppe i att lösa uppgiften ser man knappt det befängda i att regissera främmande personer som ska låtsas hugga ved eller omkomma i en vedhuggningsolycka.

Distansfilmklubb: Det sköra livet, del 2

Nu har LW och jag och vår Distansfilmklubb avslutat sviten om Pia. Vi såg i kväll den andra och sista delen av den sista dokumentärfilmen om henne, ”Det sköra livet”. (Tidigare delar är omskrivna här.)

Flera år avverkas på 58 minuter. I en sekvens från 2015 träffar Pia en vän som fortfarande lever ett ganska trasigt liv och de går tillsammans och ser en utställning på Fotografiska, där en videoinstallation visar filmklipp från Kina. 2016 bläddrar hon fram två uppslag i Situation Sthlm där hon är intervjuad. Hela filmsviten börjar med att Pia säljer tidningen vid Karlaplan 2001, men nu, nämner Tom Alandh som speakerröst, är det knappt någon av försäljarna från den tiden som lever längre. 2017 flyttar Pia tillbaka till Stockholm från Hudiksvallstrakten där hon bott ett antal år. Det bidrar till att seriens cirkel sluts. 2018 följer vi med Pia och hennes mamma Ann-Mari – nu gravt synskadad – på en Lars Lerin-utställning på Liljevalchs. 2020 fyller Pia 65 och ska fira med familjen kring ett fikabord med tårta. När hon sitter med smink och spegel innan de andra kommer säger hon, med sin vanliga uppsluppna men svarta humor, att man måste måla sig mycket i den här åldern och dessutom måste hon bli så snygg att folk inte tänker på att hon, på grund av sin sjukdom, har slang i näsan.

Pias värld har smält samman med min. Kanske såg jag henne sälja de hemlösas tidning någonstans i Stockholms innerstad 2001 och kanske såg jag henne på Fotografiska eller Liljevalchs under 2010-talet – jag besökte de båda utställningarna. Även om jag till och med köpte ett tidningsnummer av Pia någon gång säger det sig självt att distansen är kortare till den som går runt och ser på konst i samma utställningslokal som man själv.

Nu har jag genomspoilat hela dokumentärfilmsserien, men bara det faktum att filmen från 2001 om missbrukaren Pia fått uppföljningar fram till 2020 avslöjar att hon inte går under. Hur som helst kan jag varmt rekommendera allihop, men inte fristående utan som en helhet, och även om det är svårt att recensera dokumentära livsskildringar har det också varit riktigt givande att ha filmklubbssamtal genom serien.

Nästa Distansfilmklubbsmöte handlar om något annat.

Dammsuga i mörker

Under en eftermiddag i en källarlokal hos Bonniers förra hösten var vi ett gäng bibliotekarier som fick godbitar ur vårutgivningen presenterade för oss. En av titlarna jag blev nyfiken på var en självbiografisk amerikansk roman, av och om en städerska. Ett ovanligt perspektiv, tänkte jag, och tyckte att det lät intressant att en kvinna som i verkliga livet städade hos förmögna personer och hade som konstprojekt att fotografera sig själv iförd deras kläder valde att skriva en bok om detsamma. Det var så den beskrevs. Udda och kaxig, men inte direkt oanständig. Det var nog en lite pryd förlagsperson som presenterade Dammsuga i mörker (Vacuum in the Dark). Den är direkt oanständig.

Och den uppfattningen bekräftar nog att jag själv är en pryd person. Jag blir ofta överraskad av att läsa recensioner av böcker som vältrar sig i obscent innehåll där recensenten kommenterar och bedömer allt utom just det, som om det inte borde höja ett enda ögonbryn, men i fallet Dammsuga i mörker representeras faktiskt två fullständigt olika hållningar i de stora tidningarnas litteraturdelar – antingen är Jen Beagins andra roman en välskriven och rolig bok om de stora livsfrågorna eller också är den ett onyanserat hopkok av äckliga detaljer som borde väljas bort till förmån för vilken läsning som helst med lite substans. Det är förstås det förstnämnda som överraskar mig och det senare jag håller med om, med en liten avvikelse.

När HA och jag hade vår bokcirkel för två i kväll var det ingen tvekan om att vi båda såg allt annat än litterär kvalitet i den ena vulgära scenen efter den andra och HA hade haft svårt att ta sig igenom eländet. Själv led jag med både huvudpersonen, som i någon mån är alltså författaren själv, och med hela den sfär av förlag och läsare som efterfrågar tarvligheter och tillskriver dem existentiellt djup. Men jag hade trots allt inte svårt att läsa ut boken. Jag tror att det var en kombination av avtrubbning längs vägen, några motvilliga skratt här och där och uppbyggd motivation att helt enkelt ta reda på hur det går.

Märk väl – jag illustrerar det här inlägget med den enda av omslagsvarianterna som inte har ekivokt motiv.

Distansfilmklubb: Det sköra livet, del 1

”Det sköra livet” är sista filmen om Pia, men delad i två timslånga avsnitt. Nu har LW och jag sett del 1.

Vid det här laget har man hamnat långt ifrån den första filmens avsikt – att följa en människa som lever på samhällets baksida – vilket förstås är en fantastisk förändring. Det är med andra ord helt andra aspekter av livet än droger och hemlöshet nu definierar Pias liv. Den typen av problematik hör istället hemma i hennes jobb med missbrukande kvinnor – precis som i den förra filmen – och den finns också kvar hos gamla vänner som hon träffar på gatan i Stockholm ibland. Och hos dottern, som åkt fast för narkotikabrott. Dottern är fortfarande det stora orosmolnet. I övrigt behandlas vardagsliv, flyttar, vänner, sjukdom, mamma Ann-Maris kamp mot sin allt svagare syn, sonens nya flickvän och hennes två hundar. Nästan det enda som gör dokumentärens objekt – några familjemedlemmar i fyra generationer – speciella är att de varit med i en rad dokumentärfilmer och man undrar hur det ska gå för dem.

Vi tittar vidare.

En andra boktipssändning från Stadsbibliotekets styrelserum

Det här var andra gången jag och kollegan boktipsar under rubriken ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn” och konceptet har vidareutvecklats med ett tydligare genomgående tema – vi valde det lite publikfriande ”spänningslitteratur” vid det här tillfället – samt småkakor.

Varsågoda – sex bra böcker med spännande intriger!