Klöverplantor växer

När jag ser hur klövern på balkongen spretar över kanterna tänker jag på när jag köpte den i början av balkongsäsongen. Klöverplantorna stod utanför blomsteraffären och frestade och jag tog en av dem och gick in för att betala. Där inne såg jag en fin kruka på en hylla, med en färg i samma skala som klöverbladen.

Jag sa till tjejen bakom disken att jag gärna ville köpa den krukan och pekade upp mot den höga hyllan. ”Till klövern? Nej, den där krukan är alldeles för stor. Det skulle se konstigt ut. Kanske om du köper två plantor.” Jag stod på mig ett slag men hon var helt säker på sin sak och jag började se mig om efter andra fina krukor som eventuellt skulle få godkänt, men hittade ingen jag gillade. Så jag köpte min klöverplanta och gick.

Zinkkrukan jag planterat den i har vidare omkrets än den snygga vinröda i butiken och att döma av klöverns växtkraft är det nog bara krukans mått som sätter gränser.

Med sina blommor är den en populär restaurang också.

Lyssnar på resepodd

Jag har upptäckt att jag är långpoddlyssnare. Är avsnittet under 50 minuter är det över för fort, knappt värt att börja. Jag hårdrar det lite, förstås, det finns ett antal poddar i min lista som gör välproducerade avsnitt på kanske en halvtimme och dessutom hinner jag inte lyssna klart på långa avsnitt om jag till exempel lyssnar på väg till jobbet, vilket innebär tråkig uppstyckning, men faktum kvarstår – när en podd jag följer släpper nya avsnitt blir jag gladare ju längre de är.

Resepodden Tur & Retur är av den snackiga sorten, i samtals- eller intervjuformat, utan ambitioner att vara särskilt tajt och stringent, men ofta trevlig. Det hjälper så klart att jag är väldigt intresserad av ämnet. Aspekterna på resande växlar en del, så jag väljer och vrakar, ”Att resa med hund i Europa” hoppade jag över, till exempel, men i dagarna har jag lyssnat både på ”Att resa ensam” och ”Yrke: Flygvärdinna”, på en dryg timme respektive en och en halv.

Avsnittet om att resa ensam är ett samtal mellan programledaren och en väninna till henne, båda vana resenärer. De pratar om bättre och sämre sidor av ensamresande utifrån egna erfarenheter och skiljer sig visserligen genom att ha ensamrest i olika åldrar, till olika slags platser, under olika långa tidsperioder och med olika syften, men de känner varandra sedan länge och samtalsformen gör att de dras mot konsensus. Det är alltså inte en objektiv och mångsidigt belysande exposé över fenomenet och när en viss hållning slås fast av den ena talaren är den andra inne på samma spår.

Det gör inget – Tur & Retur är en personligt hållen podd om resor, inte ett samhällsmagasin från SR, och var jag en poddproducerande privatperson skulle jag säkert göra likadant – det är bara min källkritiska sida som inte kan låta bli att reflektera över att det är skillnad på poddar och poddar. Och sådana reflektioner kommer gärna till en när man inte riktigt håller med om innehållet, i det här fallet för att jag helt enkelt har andra intressen och syn på resande än de två personer jag lyssnar på. Till vissa delar, vill säga, där finns mycket igenkänning också.

Något som tas upp, och som är återkommande i podden, är resande för att – i liten skala – prova på ett annat liv, genom att välja ett Airbnb-boende istället för hotell i en främmande stad och skaffa sig vanor, som att gå till ett gym och få ett favoritcafé. Jag är helt med på noterna. Det handlar också ganska mycket om traditionellt sol-och-bad-resande, som inte alls är min kopp te. En anledning att vilja resa som nämns som tämligen självskriven är att vilja komma bort från vardagen. ”Svenskarna reser inte till någonting … dom reser från någonting”, står det i inledningen till min favoritfilm ”Sällskapsresan”. Så har det aldrig varit för mig, jag är alltid hundra procent intresserad av att besöka själva resmålet, inte av att komma bort. Om något är jag nog FOMO-drabbad – ”fear of missing out”, för den som inte hajar klyket – och grämer mig över missade födelsedagsfikor eller någon spännande talare på biblioteket som mina kolleger får ta hand om, medan jag själv högst frivilligt sitter på en restaurang i New York eller ett tåg i Indien. Mer arbetsamma aspekter av vardagen – balkongens sprickande trätrall, ett stort uppdateringsarbete i Stockholmskällans databas – är med största sannolikhet kvar när jag kommer tillbaka. Och svenska väderlekar stör mig inte.

De båda resenärerna i podden är också helt överens om att det borde vara okontroversiellt att under en resa med en eller flera vänner välja att ta en dag eller några timmar för sig själv. Det är något jag kanske bör hålla med om och jag kan acceptera det i teorin. Jag har också, enstaka gånger, varit iväg på resor där jag och resesällskapet skilts åt, men allt beror på hur det görs och även vad det är för slags resa. Det är väl enklare att praktisera ensamtid på en sol-och-bad-vistelse än under krävande strapatser i en oprövad kultur, men oavsett, skulle jag säga, behöver sådant dryftas innan man åker för att förväntningarna ska bli rätt. Reser man helt på egen hand, däremot, är ju friheten total. Den friheten kan, enligt podden, utnyttjas till att röra sig snabbt genom ett museum istället för att gå in på djupet och ”läsa alla lappar”. Återigen – vi är olika.

Sedan önskar jag att jag hade modet att inspireras av de sätt de nämner att man kan träffa folk på, som att bo på hostel, vilket inte längre nödvändigtvis är en plats som befolkas uteslutande av festglada ungdomar, och att man kan komma in i ett lokalt gäng som utövar samma träningsform som man själv. Jag har inte rest mycket ensam, men när jag har gjort det har jag följt samma mönster som när jag reser med sällskap, nämligen redan på hemmaplan bokat konsertbiljetter och guidade turer, markerat butiker jag vill besöka och packat böcker jag vill läsa och sedan sysselsatt mig med detta. Med andra ord är jag inte ens ute efter det som poddpratarna menar är det kanske viktigaste skälet att resa ensam, nämligen den maximala möjligheten att vara spontan. Fast jag hårdrar igen, mellan inbokade aktiviteter finns alltid utrymmen att gå vilse i gränder, impulsköpa fler böcker, fika och annat viktigt. Och då tänker jag på en storstad i väst eller av liknande snitt. På vietnamesisk landsbygd får man vara sjukt flexibel.

Några ord om intervjun med flygvärdinnan också. Jag visste inte att: Det kan hända att en flygplansdörr öppnas i ”armerat” läge av misstag, vilket leder till utlöst rutschkana vilket är jättedyrt. Kapten och styrman äter olika maträtter, i den händelse maten är dålig. Vissa bolag slår på säkerhetsbältesskylten när den ena av piloterna lämnar cockpit för att gå på toaletten. Besättningen måste motsvara en person per femtio säten så snart det finns passagerare ombord, oavsett om det är en enda eller ett fullt flygplan.

Flygvärdinneavsnittet var ett bra exempel på fördelarna med att det får ta tid, det var informationsrikt och pedagogiskt samtidigt som det inte fanns någon anledning att stressa igenom intervjun, så även det personliga hanns med. De nyfikna frågorna hade definitivt kunnat vara mina egna.

Vi resenärer är långt ifrån en homogen grupp, även om själva passionen är gemensam. Jag är hemskt förtjust i att resepassionen har gett upphov till resepoddar och resepoddarna får sedan leva med att jag med min personliga passion plockar isär, analyserar, hissar och dissar. Jag tänkte säga att det särskilt under coronaåret 2020 är lockande att konsumera andras reseerfarenheter, men det är det faktiskt alltid.

Paraplystölden mellan bergstopparna

Vårt resesällskap på sju personer delade på sig efter att ha bott sista natten på Hotel Rural El Patio vid bananplantagen på Teneriffas nordvästra sida och tog varsin väg mot den sydvästra. Medan min bror, svägerska och brorsbarn körde runt nästan hela ön längs kusten valde mamma, pappa och jag slingriga bergsvägar med spektakulära vyer.

Vi stannade vid Mirador de la Cruz de Hilda, en utsiktsplats och en enkel servering med bergstoppar så långt ögat nådde, och förmodligen en startpunkt för vandringsleder, av skyltarna i närheten att döma. Trots att bilvägen inte var särskilt spatiös hade det mer eller mindre bildats en parkeringsplats där, med bilar längs bergväggen och lite varstans. Vi ställde vår lilla hyrbil i en ledig lucka. Serveringen låg en bit nedanför själva vägens nivå och eftersom pappa har svårt att gå i trappor stannade han i bilen och bredde ut sig i baksätet medan mamma och jag gick ner och köpte glass.

Vi tittade på utsikten, satte oss en liten stund vid ett bord i blåsten och köpte med oss en glass till pappa också innan vi gick tillbaka uppför trappan. Det var då det egendomliga inträffade. En man korsade just vägen, från den sida där vår bil stod parkerad över till den andra, och först noterade jag inget särskilt, men så kom han fram mot oss med min ryggsäck i handen och sa något i stil med: ”Den här var därborta” – han pekade mot bilen – ”och mannen där sa att ni var och köpte glass.” Jag tackade när han lämnade över ryggsäcken, han gick vidare och min hjärna började måla upp ett möjligt logiskt sammanhang. Hade jag tagit ut ryggsäcken ur bilen, ställt den i vägrenen, glömt den där och gått iväg? Nej. Jag hade min handväska över axeln, behövde inget från ryggsäcken just då och hade inte rört den där den stod på golvet där framme på passagerarsidan, det var jag faktiskt helt säker på. Därefter hade jag slut på rimliga förklaringar. Vi gick in i bilen, jag berättade för pappa att jag just återfått min ryggsäck från en främmande karl och pappa sa då att en man hade öppnat den olåsta passagerarframdörren och frågat hur läget var. Pappa hade svarat att det var bra och att han satt och väntade på oss. Återigen tänkte hjärnan att jo, när pappa sitter så där och slumrar mitt på dagen kan det faktiskt se ut som att han inte mår något vidare och en omtänksam förbipasserande kanske vill höra sig för …

Sannolikt var det helt enkelt en tjuv som körde ett knep där vid turistansamlingen, antog att han sedan plötsligt mötte sina offer med stöldgodset fullt synligt och var på vippen att bli påkommen. Och så drog han till med något som lät hyfsat trovärdigt. Jag kollade förstås direkt om något fattades i ryggsäcken, konstaterade att det enda av värde – nämligen mina stora brusreducerande lurar – var kvar och antog att innehållet var intakt, men dragkedjan var stängd på ett sätt som jag aldrig stänger den, så jag visste att jag själv inte var den sista som drog i den. Det tog någon dag innan jag kunde konstatera att två saker var borta – laddkabeln till min powerbank, som jag kan leva utan, jag har en till likadan, och mitt kära franska paraply, som det är värre med.

Paraplyet, som jag fått i present i Nice, var min trotjänare från 2016 och framåt, jag återfick det efter att ha glömt det i rumänska Cluj-Napoca samma år och det var så kompakt och samtidigt robust och hade en så fin och ovanlig färg – men jag betvivlar starkt att tjuven såg de här företrädena. Jag tror inte heller att han var ute efter en laddkabel. De båda prylarna kanske hamnade i vägkanten vid Mirador de la Cruz de Hilda efter att den klåfingriga människan hastigt öppnat och stängt min ryggsäck, varpå han gentilt återbördade den.

Jag grunnade länge på den ovanliga stölden, eller stöldförsöket, och gjorde sedan som jag brukar när jag förlorat någon ägodel jag var fäst vid – försökte ersätta den. Jag lade en massa tid på googling, hittade några paraplymodeller med liknande mått, några andra med liknande färg, några från samma märke och till slut några av samma modell men med helt fel nyanser. Några verkade trots allt hyfsat snygga och praktiska, så jag slog till. Hur många blev det till slut – fem, kanske? Av någon anledning kompenserade jag kvantitativt.

Att jag fick ett paraply i födelsedagspresent för tre veckor sedan berodde nog inte på att JH och SB noterat att min paraplysamling växt och antagit att jag börjat samla, snarare att de vet att jag är regnfantast och gillar katter. Så jag fick ett kattparaply. I dag invigde jag det (himlen är blå på bilden, men det regnade faktiskt). Skulle jag bara ha ett enda paraply skulle jag inte välja ett mönstrat, men så är ju inte fallet. Nu känns det helt rätt att bland alla enfärgade ha en lite skojigare variant att välja vid lämpliga tillfällen.

Hur man skrämmer två barn på biblioteksbesök

En person ville ha detaljhandledning i att ladda ner Sandmannen till en läsplatta, en annan ville ha Tandooriälgen som ljudbok från magasinet och en tredje frågade om wifi:et – samtidigt – medan jag var ensam bakom disken på Stadsbibblans entréplan. Sedan blev det fullständig stiltje. Även familjen med ett gällt skrikande barn gick därifrån.

Min bror, svägerska och brorsbarn hade signalerat att de kanske skulle kunna titta förbi under sin Stockholmsvistelse i dag och frågan var hur stora möjligheter jag skulle ha att gå ifrån mina åtaganden och visa dem runt. När de kom hade jag gått upp till Rotundan och hade förstås även där ansvar för att besvara besökarnas alla frågor, men jag bedömde att läget var lugnt, såg att ett par kolleger fanns tillgängliga och skolkade ett slag – det finns ju så mycket intressant att titta på på biblioteket och de fyra örebroarna har sett alldeles för lite vid de få tidigare besöken.

Höjdpunkten var Svea – vår ”återlämningsrobot” eller ”sorteringsverk”, Svea har båda funktionerna. Kidsen lade böcker på bandet och såg dem åka iväg till rätt bokvagn, där de rutschade ner med en smäll. Brorsdottern hade en halmhatt med kattöron på sig och brorsonen en keps och hatt och keps fick också ta varsin tur med Svea under glada tillrop.

Stämningen var god när den guidade visningen fortsatte via hemliga vägar till källarmagasinet och vidare med en hiss till källaren under källaren – vi kallar den Gropen. Jag gillar Gropen, den har en dammigt bortglömd och ödslig charm, men kan själv tycka att det är obehagligt att stå i hissen vänd mot dörrparet, förvänta sig att snart komma ner till källarmagasinets compactushyllor och istället känna ett kallt drag bakom ryggen, när det andra dörrparet öppnar sig mot den nedsläckta Gropen – vilket händer när man råkar trycka på fel hissknapp. På väg ner med familjen berättade jag om den känslan lite för inlevelsefullt. Hissdörrarna öppnade sig mot mörkret i Gropen, brorsdottern började gråta, brorsonen stod tvekande i dörröppningen, svägerskan med brorsdottern i famnen hade kanske inte kommit över skrämselhickan av att nyss ha sett en råttfälla i ett hörn, brorsan stegade rakt ut för att visa att det inte var någon fara och jag började genast leta efter något att distrahera barnen med.

Det är ett märkligt rum, fullt med bråte men högt i tak, instängdhet och rymd på samma gång. Och otroligt märklig luft, som om sandpartiklar lossnar från väggarna och svävar runt när man rör sig. Jag tror att barnen i alla fall tyckte att det var spännande – lagom spännande – att klättra i den korta men mycket branta och rangliga trappan upp till en mystiskt placerad dörr, som ännu mer mystiskt leder till ett utrymme bakom källarmagasinets compactushyllor. Genom en passage mellan hyllorna – dess bredd beror på hur compactushyllorna är vevade – kan man ta sig ut till magasinets gång. Därifrån gick vi bort till en dörr som leder ut fast ändå inte, man kommer till ett utrymme som skapats i ett hörn mellan den kantiga byggnad som omringar en rund byggnad – Stadsbiblioteks form är nog unik i sitt slag. För att riktigt skrämma livet ur barnen visade jag den grav som någon av kollegerna byggt upp där, komplett med torra grenar och fuskspindelväv, antagligen som en extra otäck detalj på bibliotekets spökvandringar, fast jag har faktiskt aldrig frågat någon om saken. Och heller aldrig gått någon spökvandring, så helt säker kan jag inte vara.

Visserligen gick den allra sista delen av visningen genom barnavdelningens arbetsrum, med allt pysselmaterial, och vidare ut till sagorummet och själva bibliotekslokalen med barn- och ungdomsböcker, men jag är ändå orolig att jag gett mina unga släktingar ärr för livet. Jag hoppas att jag får fler chanser att visa bibliotekets intressanta gömmor och kommer ihåg att hoppa över de ruskigaste.

Innan de kom till mig hade gänget varit och fikat på Mr Cake. De valde mellan olika bakverk att ta med till mig och det blev till slut en illröd croissant, trots en misstanke att jag kunde ha valt en sådan själv någon gång. Och visst hade jag det, jag har bara besökt Mr Cake två eller tre gånger, jag minns inte exakt, men jag minns mycket väl att jag i påskas åt red velvet-croissanten med citronfyllning. Jag har verkligen ingenting emot en repris.

Distansfilmklubb: Satyagraha

Hur ofta ser jag filmer på hindi? Även om de i allmänhet gör ett på tok för överspänt intryck på nordisk filmpublik är det kul att det finns ett visst utbud på Netflix. LW och jag i Distansfilmklubben såg i kväll ”Satyagraha” (uttalat något i stil med satt-ja-gra). Jag kände inte igen ordet, men det är tydligen vad Mahatma Gandhi kallade sin icke-våldsfilosofi, ”sanningens väg” på sanskrit.

En av skådespelarna var i alla fall bekant, nämligen Amitabh Bachchan, den äldre mannen till vänster i bild. Hösten för snart två år sedan bodde AE och jag fyra nätter på Royal Residency Hotel i Gorakhpur i nordöstra Indien och åt frukost varje morgon i dess restaurang Shahansha, vilket lär syfta på actionfilmen ”Shahensha” från 1988, där Amitabh Bachchan spelar en dubbelnatur, både polis och bov, om jag förstått saken rätt. Restaurangens väggar var tapetserade med bilder från hans filmer från olika decennier. Hans utseende har förstås förändrats över tid, från svarthårig yngling till svarthårig medelålders man med vitt skägg och svartbågade glasögon till salt-och-peppar-looken i ”Satyagraha” från 2013, med betoning på salt, men han är alltid lätt att känna igen.

Den här gången spelar han den pensionerade läraren Dwarka, en man med starkt rättspatos och självuppoffrande hjältemod. Huvudperson är dock hans sons bästa vän Manav – längst till höger – som gör en hastig moralisk resa från pengahungrig player till politisk aktivist mot stadens korrumperade styre. Det är också filmens hela konflikt och budskap – den ohederliga lokala makthavaren är inte lite ohederlig och folket måste gå samman och göra hårt motstånd, men inte så hårt att det går överstyr. Det gör det, förstås.

LW och jag pratade en hel del om igenkänning utifrån våra respektive Indienvistelser, något jag ju kan riktigt vältra mig i, och den här gången gällde mina starkaste associationer inte bara verklighetens Indien utan också diktens. Den som nog kan kallas huvudperson i Aravind Adigas Last Man in Tower, som H och jag läste nyligen, är Masterji, en principfast man som liksom Dwarka är pensionerad lärare och änkling och bryr sig mer om andra värden en pengar. Vidare indisk kulturkonsumtion får utvisa om det här är standardattribut hos en stoisk hjälte.

”Satyagraha” har inga ambitioner att röra sig inom trovärdighetens ramar och det händer till och med att karaktärerna brister ut i sång på bästa Bollywoodmanér. Den har fått etiketten ”Inspiring” av Netflix. Jodå. Överspelad till tusen, men det är en fin, sedelärande och uppmuntrande historia om civilkurage.

The Fatal Weakness – ett familjedrama från 1947

För sju år sedan såg LW och jag pjäsen ”A Picture of Autumn”Mint Theater i New York. Sedan dess har jag inför varje New York-besök kollat repertoaren på Mint Theater men inte en enda gång lyckats pricka in någon av deras ganska glesa och korta spelperioder – förrän våren 2020, då det till och med fanns två pjäser att välja mellan de dagar JH och jag skulle vara i New York. Sedan kom coronan.

Men coronan ligger också bakom – antar jag – att vi som får nyhetsbreven från the Mint har bjudits in till ett begränsat gläntande på arkivsskåpsdörren. Jag valde att se en uppsättning från 2014, ”The Fatal Weakness”, som alltid på den här teatern en 1900-talspjäs som mer eller mindre fallit i glömska, närmare bestämt en som ursprungligen sattes upp 1947. Det är en stillsam och inte svart, kanske, men gråspräcklig komedi om en kvinna, tämligen välbärgad, som från flera håll får antydningar om att hennes man bedrar henne med ”a rather plain little woman”. Scenografin är halva nöjet, för att inte tala om kläderna – trots 1940-talsestetiken påminde huvudpersonen om Blanche i Pantertanter, där hon rakryggat sveper fram i något glänsande och dyrt.

Att sitta hemma i Stockholm med New York-teater på skärm är en ganska klen tröst, kanske, men så mycket bättre än inget. Och som insnöad nostalgiker är jag ju överlycklig över en teater som återskapar äldre pjäser på ett tidsenligt sätt. Vi som tittar är fria att tolka innehållet med våra samtida referensramar – vi har nog inget val – men tar del av skådespelet i en välgjord tidskapsel.