Andrées dagbok

Det är så mycket som är fascinerande med Salomon August Andrées polarexpedition 1897. Det är också fascinerande att den är så fascinerande, att Bea Uusmas bok Expeditionen tog Sverige med storm 2013 och att så många av oss – även om undertecknad läste boken fyra år senare – håller engagemanget uppe och aldrig riktigt slutar tänka på de tre expeditionsdeltagarna som misslyckades så kapitalt och omkom under mystiska omständigheter.

I dag läste jag den här DN-artikeln om att Andrées mestadels oläsliga dagbok ska behandlas tekniskt för att texten ska framträda. Hade det varit en del av ett Hollywood-manus hade man himlat med ögonen – men det är på riktigt! Vad var det sista expeditionsledaren skrev innan alla tre gick under? Det är så vansinnigt spännande.

Äntligen kan jag lägga Sanditon åt sidan

Ingen kan säga att jag inte gav ”Sanditon” en ärlig chans, TV-serien som inleds med och bygger vidare på Jane Austens romanfragment från 1817. Jag gav visserligen upp mitt i kampen och det blev en nästan halvårslång paus efter att jag stängt av mitt i avsnitt 5 i våras, strax innan den unga hjältinnan Charlotte ställer upp i den i övrigt helmanliga cricketmatchen. Jag fattar, jag fattar, den ödmjuka men företagsamma fattiga flickan från landet är samtidigt en Pippi Långstrump-figur, stark, rättrådig, egensinnig och bra på det mesta, hon bryter mot konventioner och slår alla med häpnad. Priset blir förstås att Charlottes hjältinneinsatser inte är ett dugg mer trovärdiga än när en manlig hjälte släcker en eldsvåda, stoppar ett slagsmål och fångar en tjuv innan TV-serieavsnittet slutar med att han klättrar upp i ett träd och plockar ner en kattunge. I Charlottes fall räddar hon hela staden Sanditons turistortsplaner från att gå i stöpet, förutom att hon står upp för de förfördelade, visar att beläsenhet är bättre än pengar, charmar stadens ungkarlar och tar hem cricketsegern åt sitt lag.

Omkring henne finns en rad sidohistorier med ett persongalleri som kan kallas färgstarkt. Eller grällt. Charlotte saknar Pippis käcka sturskhet – hennes lagom kavata frispråkighet i godhetens namn gör henne kanske snarare till en mer dämpad Anne på Grönkulla – men bland de mer utlevande bifigurerna har vi de lustiga, de ondskefullt intrigerande, de bortskämda, de driftiga och de hutlöst förmögna. De är klichéer, men de beter sig inte alltid som väntat, de kan till och med byta läger under seriens gång, och flera av dem står för frekventa skabrösa inslag. Eftervärlden har förstås ingen aning om hur romanen hade fortsatt om Jane Austen inte blivit sjuk och dött, men vi kan vara helt bombsäkra på att den inte liknat TV-serien från 2019.

Det hindrar visserligen inte somliga recensenter från att påstå att det här är något Jane Austen hade kunnat skriva om hon levt i dag. Ett anakronistiskt, överspänt mischmasch kryddat med incest? Nog för att hon har sina egna mönster och stereotyper, som de morska hjältinnorna och lyckliga sluten, men de förutsägbara elementen i det här manuset är istället starkt kopplade till politisk korrekthet i vår egen tid – vilket är synd, med tanke på att Jane Austen i original har mycket att säga som vi fortfarande kan läsa som progressivt – och när fyndig ironi ersätts med sarkasm, tokrolig men snäll humor med fars och ekivoka blinkningar, samtidens orättvisa samhällsordning med 2000-talets vänsterborgerliga ideal, ja, då är avståndet till Jane Austen ganska stort.

Seriens olyckliga slut har upprört många, men vid det laget brydde jag mig inte ett dugg om huvudpersonernas fortsatta öden. Sorgligast av allt var upptäckten att det faktiskt är samma man, Andrew Davies, som står bakom ”Sanditon”-serien och storfavoriten bland Jane Austen-filmatiseringar, ”Pride and Prejudice”-serien från 1995. Törs man ens hoppas på att det finns någon ny Austen-intresserad serieskapare där ute med mer originaltrogen inriktning?

Nu ligger Färna 15 mil bort igen

Herrgårdshelgen i Färna är över och gav mersmak. Standarden var på en så lagom nivå, med den lyxiga känslan att kunna gå från välsorterat afternoon tea direkt till ett dopp i bassängen – den inomhus eller den lilla, väl uppvärmda utebassängen i strilande regn, om man var beredd att vänta på sin tur – samtidigt som miljön var fri från överdrivet prål och skogen erbjöd naturlig trivsel. Maten utgjorde den allra mest positiva överraskningen, med inslag som dillgelé, rågflarn, kallskuren sotad fläskkotlett, smält kumminsmör, hasselnötsmajonnäs och brûlée på blondchoklad.

Spa och mat och skog

Ville jag följa med till Färna herrgård och fira 40-åringen SB? undrade MS för några veckor sedan. Ja, det ville jag. Jag blev upplockad i förmiddags i en liten vit hyr-Mercedes – sprillans ny, hade gått 27 kilometer – och efter att ha hämtat SB i Farsta drog vi iväg västerut genom höst-Sverige, mot lantlig miljö i Skinnskattebergstrakten.

Vi har roat oss non-stop, så som damer i 40-årsåldern gör, med spa och mat och marinering i oktoberblöt skog. Från niorycket maxade vi genom att sitta någon timme i loungen och dricka te och läsa. Det är, som alla vet, den bästa underhållningen.

Här syns mitt hörnrum i ett gult litet hus nära herrgårdsbyggnaden. Jag har hittat en hälsning från Gideoniterna i en skrivbordslåda. Då tänker jag alltid på min Gideonit-understödjande morfar.

Regnutsikt

Det oktoberregnar utanför balkongdörren. Tänker jag missa det? Nej. För att kunna jobba och samtidigt optimera regnupplevelsen flyttar jag helt enkelt kontoret till platsen med bäst utsikt. (Uppskattad tidsåtgång: Sju sekunder, bärande av bord samt stol två meter.)

Nobelprissamtal på jobbet

Det är inte en självklarhet att man älskar att smälla upp sin arbetsplats på TV-skärmen hemma, men det gör jag! Här pågår ett samtal, som en del av ”Nobel Calling”, om att årets mottagare av Nobelpriset i litteratur är Louise Glück …

… och här kan samtalet ses i sin helhet.

Störst av allt – en bästsäljande kriminalroman som tål att pratas om

Kanske har de flugit hit henne så att hon kan få sitta här bland de vita formfranskorna likt en Queen Latifah på Nobelkonserten.

I min – eller rättare sagt Stadsbibliotekets – bokcirkelserie ”Lysande utsikter” har vi i kväll pratat om Störst av allt av Malin Persson Giolito. Jag tyckte att den var bra. Jag blev kanske inte stum av hänförelse som författarens berömda far lär ha blivit (en historia jag gillade när jag hörde den), men jag behövde inte alls ställa samma fråga som efter att ha läst The Silent Patient, alltså: ”Hur kunde just den här, av alla spänningsromaner, bli så enormt populär?” Störst av allt sticker ut innehållsmässigt, det är bra driv i berättelsen – och dessutom råkar jag ha en särskild dragning till rättegångsskildringar, så hos mig landade den väl av det skälet.

Ett av flera teman är den unga huvudpersonens tankar om att förhålla sig på ett klokt sätt till andra etniska ursprung. En kommentar om en ”ylande” kvinna i rättssalen – möjligen en mormor till den mörkhyade skolkamraten Dennis – fick mig att skratta högt, när den plötsligt bröt av med ett, ja, oväntat bildspråk. Queen Latifah bland formfranskor. Mitt i skuld, ångest, plötsligt våld och unga människors utsläckta liv finns glimtar av drastisk ironi.

Och trots att en av deltagarna råkat läsa fel bok blev det en bra digital cirkel, med diskussionsämnen som gott och väl räckte timmen ut.

Hemgruppsträff på min egen ö

Det är flera år sedan jag var med i en hemgrupp (vilket är ett av alla namn som används för mindre grupper inom en församling). När den senaste jag var med i upplöstes – vi var bara tre personer – bestämde jag att Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola fick fylla den luckan, trots att det inte är samma sak. Det har varit otroligt givande att delta där de senaste åren, men nu har coronan satt stopp för bibelskolan.

Därför sa jag utan vidare ja när jag på Korskyrkans församlingsdag för en och en halv vecka sedan fick frågan om jag ville vara med i en hemgrupp som håller sig i centrala stan. Jag har visserligen inte alls haft något emot att åka kors och tvärs över Stockholm för att träffas hemma hos hemgruppsmedlemmar i tidigare grupper, men det finns tveklöst fördelar med geografisk närhet, inte minst nu, när man inte ska åka kollektivt.

Det blev en väldigt trevlig första träff hos ett par vid Hornsbergs strand, med mat, prat, enkelt bibelstudium och bön. Två effektiva timmar. Jag lämnade lägenheten sist, efter att ha insupit utsikten från balkongen.

Sommarleken – kanske något för dig, men inget för mig

I går var det en konstig dag – den var nästan normal. För första gången på länge var jag på en fysisk gudstjänst i Korskyrkan – jag valde att komma klockan 9 varpå ett nytt gäng kom 11, för att minimera trängseln – och därefter träffades min privata bokcirkel också på riktigt. Däremellan ett riktigt Starbucks-besök med varm choklad.

På Starbucks läste jag in i det sista i Sommarleken av Ellen Mattson innan bokcirkeln skulle prata om den över lunch i Grillska huset vid Stortorget. Det var inte en bok för mig. Eftersom jag är en lusläsande person hittade jag de ledtrådar som avslöjar tiden – 1976 – och centralfigurernas exakta åldrar – alla i övre tonåren – men hade jag inte tagit till mig den informationen hade jag definitivt trott att jag läste om barn. Nästan alla karaktärer beter sig underligt, kommer med omotiverade repliker och fattar orimliga beslut, vilket förmodligen ska förklaras av att händelserna filtreras genom den tonåriga, omogna huvudpersonen och att det helt enkelt är meningen att stämningen ska göra ett mystiskt och oberäkneligt intryck. Men det är förklaringar jag aktivt söker upp, under läsningen är trovärdigheten låg. Att de ingående miljöbeskrivningarna inte faller mig i smaken har mycket med just smak att göra, men jag har högre tolerans när beskrivningarna går att visualisera – och då menar jag utifrån sig själva, inte beroende på läsarens eventuella kännedom om bohuslänska vattennära platser. Jag ser de naturlyriska elementen och förstår att de har en funktion i sig, men när de skildrar en promenad mellan träd eller över klippor och ska förklara hur en person tar sig från en punkt till en annan blir jag alldeles för ofta bortkollrad av logiska luckor och tycker helt enkelt inte att miljöbeskrivningarna gör sitt jobb.

Bland oss i bokcirkeln fanns det olika åsikter om all beskriven natur och sommarstämning, en tyckte att den chockartade vändningen mot slutet var överflödig, en hävdade bestämt att atmosfären var mycket mer som på 1950-talet och ungdomarnas åldrar hade nog alla svårt att föreställa sig.

Sommarleken fick finfina recensioner. Jag inbillar mig att det finns en aning mer att ta fasta på för recensenter när det gäller objektiv kvalitet hos böcker än till exempel musik, men det är kanske bara inbillning, trots allt. Recensioner vägleder sällan mina bokval och jag blir mer och mer säker på att jag tycker bäst om att läsa dem i efterhand.