Nu ligger Färna 15 mil bort igen

Herrgårdshelgen i Färna är över och gav mersmak. Standarden var på en så lagom nivå, med den lyxiga känslan att kunna gå från välsorterat afternoon tea direkt till ett dopp i bassängen – den inomhus eller den lilla, väl uppvärmda utebassängen i strilande regn, om man var beredd att vänta på sin tur – samtidigt som miljön var fri från överdrivet prål och skogen erbjöd naturlig trivsel. Maten utgjorde den allra mest positiva överraskningen, med inslag som dillgelé, rågflarn, kallskuren sotad fläskkotlett, smält kumminsmör, hasselnötsmajonnäs och brûlée på blondchoklad.

Spa och mat och skog

Ville jag följa med till Färna herrgård och fira 40-åringen SB? undrade MS för några veckor sedan. Ja, det ville jag. Jag blev upplockad i förmiddags i en liten vit hyr-Mercedes – sprillans ny, hade gått 27 kilometer – och efter att ha hämtat SB i Farsta drog vi iväg västerut genom höst-Sverige, mot lantlig miljö i Skinnskattebergstrakten.

Vi har roat oss non-stop, så som damer i 40-årsåldern gör, med spa och mat och marinering i oktoberblöt skog. Från niorycket maxade vi genom att sitta någon timme i loungen och dricka te och läsa. Det är, som alla vet, den bästa underhållningen.

Här syns mitt hörnrum i ett gult litet hus nära herrgårdsbyggnaden. Jag har hittat en hälsning från Gideoniterna i en skrivbordslåda. Då tänker jag alltid på min Gideonit-understödjande morfar.

Regnutsikt

Det oktoberregnar utanför balkongdörren. Tänker jag missa det? Nej. För att kunna jobba och samtidigt optimera regnupplevelsen flyttar jag helt enkelt kontoret till platsen med bäst utsikt. (Uppskattad tidsåtgång: Sju sekunder, bärande av bord samt stol två meter.)

Störst av allt – en bästsäljande kriminalroman som tål att pratas om

Kanske har de flugit hit henne så att hon kan få sitta här bland de vita formfranskorna likt en Queen Latifah på Nobelkonserten.

I min – eller rättare sagt Stadsbibliotekets – bokcirkelserie ”Lysande utsikter” har vi i kväll pratat om Störst av allt av Malin Persson Giolito. Jag tyckte att den var bra. Jag blev kanske inte stum av hänförelse som författarens berömda far lär ha blivit (en historia jag gillade när jag hörde den), men jag behövde inte alls ställa samma fråga som efter att ha läst The Silent Patient, alltså: ”Hur kunde just den här, av alla spänningsromaner, bli så enormt populär?” Störst av allt sticker ut innehållsmässigt, det är bra driv i berättelsen – och dessutom råkar jag ha en särskild dragning till rättegångsskildringar, så hos mig landade den väl av det skälet.

Ett av flera teman är den unga huvudpersonens tankar om att förhålla sig på ett klokt sätt till andra etniska ursprung. En kommentar om en ”ylande” kvinna i rättssalen – möjligen en mormor till den mörkhyade skolkamraten Dennis – fick mig att skratta högt, när den plötsligt bröt av med ett, ja, oväntat bildspråk. Queen Latifah bland formfranskor. Mitt i skuld, ångest, plötsligt våld och unga människors utsläckta liv finns glimtar av drastisk ironi.

Och trots att en av deltagarna råkat läsa fel bok blev det en bra digital cirkel, med diskussionsämnen som gott och väl räckte timmen ut.

Hemgruppsträff på min egen ö

Det är flera år sedan jag var med i en hemgrupp (vilket är ett av alla namn som används för mindre grupper inom en församling). När den senaste jag var med i upplöstes – vi var bara tre personer – bestämde jag att Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola fick fylla den luckan, trots att det inte är samma sak. Det har varit otroligt givande att delta där de senaste åren, men nu har coronan satt stopp för bibelskolan.

Därför sa jag utan vidare ja när jag på Korskyrkans församlingsdag för en och en halv vecka sedan fick frågan om jag ville vara med i en hemgrupp som håller sig i centrala stan. Jag har visserligen inte alls haft något emot att åka kors och tvärs över Stockholm för att träffas hemma hos hemgruppsmedlemmar i tidigare grupper, men det finns tveklöst fördelar med geografisk närhet, inte minst nu, när man inte ska åka kollektivt.

Det blev en väldigt trevlig första träff hos ett par vid Hornsbergs strand, med mat, prat, enkelt bibelstudium och bön. Två effektiva timmar. Jag lämnade lägenheten sist, efter att ha insupit utsikten från balkongen.

Sommarleken – kanske något för dig, men inget för mig

I går var det en konstig dag – den var nästan normal. För första gången på länge var jag på en fysisk gudstjänst i Korskyrkan – jag valde att komma klockan 9 varpå ett nytt gäng kom 11, för att minimera trängseln – och därefter träffades min privata bokcirkel också på riktigt. Däremellan ett riktigt Starbucks-besök med varm choklad.

På Starbucks läste jag in i det sista i Sommarleken av Ellen Mattson innan bokcirkeln skulle prata om den över lunch i Grillska huset vid Stortorget. Det var inte en bok för mig. Eftersom jag är en lusläsande person hittade jag de ledtrådar som avslöjar tiden – 1976 – och centralfigurernas exakta åldrar – alla i övre tonåren – men hade jag inte tagit till mig den informationen hade jag definitivt trott att jag läste om barn. Nästan alla karaktärer beter sig underligt, kommer med omotiverade repliker och fattar orimliga beslut, vilket förmodligen ska förklaras av att händelserna filtreras genom den tonåriga, omogna huvudpersonen och att det helt enkelt är meningen att stämningen ska göra ett mystiskt och oberäkneligt intryck. Men det är förklaringar jag aktivt söker upp, under läsningen är trovärdigheten låg. Att de ingående miljöbeskrivningarna inte faller mig i smaken har mycket med just smak att göra, men jag har högre tolerans när beskrivningarna går att visualisera – och då menar jag utifrån sig själva, inte beroende på läsarens eventuella kännedom om bohuslänska vattennära platser. Jag ser de naturlyriska elementen och förstår att de har en funktion i sig, men när de skildrar en promenad mellan träd eller över klippor och ska förklara hur en person tar sig från en punkt till en annan blir jag alldeles för ofta bortkollrad av logiska luckor och tycker helt enkelt inte att miljöbeskrivningarna gör sitt jobb.

Bland oss i bokcirkeln fanns det olika åsikter om all beskriven natur och sommarstämning, en tyckte att den chockartade vändningen mot slutet var överflödig, en hävdade bestämt att atmosfären var mycket mer som på 1950-talet och ungdomarnas åldrar hade nog alla svårt att föreställa sig.

Sommarleken fick finfina recensioner. Jag inbillar mig att det finns en aning mer att ta fasta på för recensenter när det gäller objektiv kvalitet hos böcker än till exempel musik, men det är kanske bara inbillning, trots allt. Recensioner vägleder sällan mina bokval och jag blir mer och mer säker på att jag tycker bäst om att läsa dem i efterhand.

Festens bästa kaka

Direkt efter gårdagens tolvtimmarstur till Gränna fick jag skjuts till Solna och AL:s årliga tårtfest. Av coronaskäl har den skjutits upp flera månader och genomfördes nu med begränsat antal gäster som kunde avlösa varandra under dagen och kvällen. Trots begränsningarna och att jag kom sent var det ändå lite folk på plats av precis samma sammansättning som vanligt – sådana jag känner och sådana jag aldrig träffat och flera nationaliteter representerade.

Jag fikade så mycket jag orkade, men det tog stopp innan jag kom till min absoluta favoritkaka, nämligen en World Peace Cookie. Den återkommer varje år och jag blir varje år påmind om att jag borde försöka baka en sats själv (här är receptet).

Eftersom den redan låg på mitt fat stoppade jag skamlöst ner den i handväskan och åt i dag. Mmm, smälter i munnen.

Tillbaka till Gränna

I juni 2018 åkte fyra Andréebitna biblioteksarbetare till Gränna och för att rapporteringen från den roadtrip som ägde rum i dag ska bli något sånär begriplig behöver man känna till några detaljer.

Tre av oss fyra körde nu återigen till Gränna över dagen och besökte, som sist, Polarcenter, som till största delen ägnas Andréeexpeditionerna, den avblåsta 1896 och den genomförda men totalt misslyckade 1897. Av något skäl som fallit i glömska namngav vi oss själva under roadtrippen 2018 efter Spice Girls, samtidigt som vi representerade varsin expeditionsdeltagare. Vi var Crazy Spice (expeditionsledaren Salomon August Andrée), Romance Spice (Nils Strindberg, mycket upptagen av sin fästmö Anna under expeditionen), Sick Spice (Knut Fraenkel, den starkaste expeditionsdeltagaren som snart var den svagaste) samt Smart Spice (Nils Ekholm, som var med 1896 men insåg riskerna och stannade hemma 1897, vilket räddade hans liv).

I oktober 2020 var det dock Sick Spice som stannade hemma och undertecknad – Smart Spice – dokumenterade turen och skickade en kommenterad bild till Sick Spice varje timme. Här är de, med modifierade kommentarer.

  1. Romance och jag – Smart – är vid startpunkten Skarpnäck klockan 9 som överenskommet, men Crazy har fastnat vid Gullmarsplan. Roadtrippen börjar med upplockning av Crazy och fortsätter åt helt fel håll och sedan åt helt fel håll igen och plötsligt är expeditionen åter i Skarpnäck. Vi passar på att göra ett besök hemma hos Romance. Där finns det många gitarrer.
  2. Vi åker åt rätt håll och lyssnar på Spice Girls.
  3. Lunchstopp på Löfstad slott.
  4. Mätta och belåtna.
  5. Vi diggar till 100 % 80-talsmusik.
  6. Högtidlig stämning på Polarcenter, där vi bland mycket annat tittar på Strindbergs kälke.
  7. En gruppbild i Polarcenters butik, innan vi går till ett café som har polkagrismilkshake.
  8. Det regnar, vi påbörjar hemfärden och lyssnar på Rick Astley.
  9. Döner i Linköping.
  10. Mörkerkörning med balladlista.
  11. Mellan Tystberga och Vagnhärad. Romance och Crazy käbblar där framme. DJ Smart sköter beatsen från baksätet.
  12. Vi håller oss pigga med blåbärsskumtomtar (årets smak) och rastar på rastplats.

Tolv timmar, med andra ord. Helt klart värt.