Livesändningspremiär för Sporrenstrand & Thorburn

Vi ser ut som sportkommentatorer, men ska här strax börja prata om böcker i Stadsbibliotekets styrelserum. Det blev kanske inte den proffsigaste livesändningen som gjorts på Facebook, men i går blev den i alla fall genomförd, vår debut i det här formatet, ”Litteratur med Thorburn & Sporrenstrand”. Temat var ett slags internationell fruktsallad och stilen lätt kultursnobbigt dryg. Vi hade i alla fall roligt och fick prata om bra böcker.

Distansfilmklubb: Norrmalmstorg (eller: Hur jag började frossa i Norrmalmstorgsdramat)

Även om förra Distansfilmklubbsfilmen L och jag såg, ”Stockholm”, inte satte jättedjupa spår väcktes ett intresse för det verkliga händelseförloppet, alltså Norrmalmstorgsdramat 1973. Det skulle vara intressant att se en spelfilm med något större ambitioner att hålla sig till fakta, sa vi, och hittade snart just en sådan på Öppet arkiv, ”Norrmalmstorg” från 2003. Där fanns också dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat inifrån” från samma år.

Dokumentären hade vi som förberedelsematerial och i förrgår följde vi Distansfilmklubbsformen – startade spelfilmen samtidigt på varsitt håll och diskuterade den i videochatt efteråt. Även om den här gestaltningen inte är lika fantasifull som den amerikanska versionen har filmskaparna inte kunnat låta bli att lyfta fram och skruva till en och annan komisk aspekt av det bisarra rånet och lagt till och dragit ifrån lite här och var för att förstärka och komprimera, men i stora drag är det det verkliga skeendet som skildras. Som dokumentär kryddning visas också en del autentiska TV-klipp från det hårdbevakade dramat. Filmen är made-for-TV men med en bra uppsättning skådisar, som Torkel Petersson, Shanti Roney och Tuva Novotny, och kanske var jag allra mest imponerad av Shanti Roneys 70-talsfrisyr, stylad till en autentiskt ostylad look, som på en tonåring som just stigit upp ur sängen.

Hade de valt att vara ännu mer verklighetstrogna hade de gjort frisyren ännu mer ovårdat spretig. Så såg Clark Olofsson såg ut på den tiden, men så var hans framtoning också så typisk för sin tid att den verkar närmast parodisk, åtminstone på några decenniers avstånd. Själva anledningen till att jag gärna ville se ”Stockholm” var att jag för en tid sedan såg dokumentären ”Clark – en rövarhistoria” och ville ha den i färskt minne för att kunna jämföra dikt – en ganska löst verklighetsbaserad spelfilm – och verklighet – eller vad man nu ska kalla den kritiserade dokumentären.

Det är svårt att definiera Clark Olofssons roll i Norrmalmstorgsdramat, dithämtad av polisen efter att rånaren Janne Olsson begärt det. Enligt gisslan hade Clark en positiv inverkan genom att han lugnade ner stämningen på insidan, men i och med att han lierade sig med Janne Olsson kan han väl inte betraktas som något annat än en inbjuden medrånare. Anledningen till att ”Clark – en rövarhistoria” kritiserats, och även anmälts men friats, är att den låter en livsstilskriminell breda ut sig och försvara sina handlingar utan mothugg. Den glorifierade självbilden från 60-70-tal hänger kvar hos den utsläppta kåkfararpensionär som porträtteras – och till och med begår brott medan kameran rullar.

Att bankrånets natur och färgstarka personligheter har gjort det till en ännu pågående mediesensation är inte konstigt, men det har ändå varit en intressant upptäckt hur enkelt det är att ta del av de inblandades personliga upplevelser, utöver allmänna skildringar och analyser. Jag var inte född när det hände, men det ligger ännu inte alltför långt tillbaka i tiden, huvudrollsinnehavarna är i livet, de har varit talföra genom åren och media har gett dem utrymme. Det är framför allt Clark Olofsson och en av kvinnorna i gisslan, Kristin Enmark, som uppmärksammats och delat med sig och det är också främst de två som befäst det fenomen som fick namnet Stockholmssyndromet.

Bara genom att kolla fritt tillgängligt public service-material har jag alltså – efter amerikanska ”Stockholm” – sett två dokumentärer och en spelfilm och därutöver lyssnat på P1-dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat”, OBS-essän ”Fyrtio år sedan Norrmalmstorgsdramat” och ”Kvinnan bakom Stockholmssyndromet” i Morgonpasset i P3. Alla bjuder de på någon ny vinkel och några nya detaljer. Det är svårt att sluta när man väl kommit igång.

Eftersom rånet blev serietidningsartad spänningsunderhållning redan när det ägde rum och både förövare och offer fått en märklig hjältestatus sedan dess är det viktigt att påminna sig om att förövarna var förövare och offren offer. Det spelar ingen roll att Clark Olofsson lyckades snacka sig ur en fällande dom och att Kristin Enmark i telefon med Olof Palme från banken hävdade att hon litade på rånarna och hellre ville släppas fri tillsammans med dem än att polisen skulle storma lokalen. Både uttryckligen och mellan raderna visar rapporteringen och historierna att båda parter får leva med obehagliga konsekvenser efter rånet.

Särskilt efter att ha hört en vän till mina föräldrar berätta om vilka men hon fick som bankpersonal vid ett rån för många år sedan har jag fått mycket stor respekt för psykologiska konsekvenser av hot. De rånare som hävdar att de aldrig skadade någon – för att de aldrig använde sitt vapen – pratar i nattmössan. Det är sådant man behöver tänka på när man tar del av historierna om brott och brottslingar, inklusive sådana som tror att de är gentlemannatjuvar eller till och med Robin Hood.

Just in Time – min favoritjazz

I går gjorde jag en paj med lök och oliver och lyssnade på Justin Robinson-skivan ”Just in Time”. Jag vet inte exakt varför, men lök- och olivpaj förknippar jag med Uppsala och med min syster, förmodligen för att hon bakade en sådan någon gång när jag var och hälsade på henne på Dragarbrunnsgatan, i den lilla lägenhet som jag själv sedan skulle komma att bo i i nästan nio år. Att ”Just in Time” påminner om min Uppsala-tid är desto mer givet, jag köpte den efter provlyssning i lurar på en skivbörs, möjligen på Sysslomansgatan. Det var 90-tal och Spotify-eran var fortfarande en bra bit bort. Efter att ha fötts upp på jazz fusion hade jag fått smak för jazzigare jazz och arrangerade min egen utbildning i genren genom slumpvisa skivköp.

Jag kollar ”Just in Time” på Allmusic.com och informeras om att stilen är ”hard bop” eller ”post bop” och att låtarna spelades in 13 och 14 augusti 1991. Det är en märklig tanke att den här skivan ens fanns innan jag fick tag på den och att andra lyssnare förknippar den med andra platser och sammanhang. Få med studentliv i Uppsala, gissningsvis.

Något jazzlyssnarproffs kommer jag aldrig att bli, men av någon anledning lyssnade jag på just de här åtta låtarna så flitigt att jag lärde mig alla krumbukter utantill och den inte alldeles lättillgängliga musiken blev lika självklar i mina öron som vilka radioplågor som helst. Jag kan spela upp bitar av skivan i huvudet när jag vill. Vad jag egentligen tyckte om den i början – när den låg på en av platserna i min rassliga cd-växlare för fem skivor – har jag glömt. Jag utgår ifrån att lyssnandet då var mer intressant än njutbart, men nu och sedan länge är Justin Robinsons debutskiva en musikalisk motsvarighet till comfort food.

Ett bidrag till säkrare förlossningar i Burundi

Tillgång till vård på nära håll är bra och i brist på det bra vägar och transportmöjligheter. Och i brist på det? Motorcykelambulanser! Det är säkert ingen vidare upplevelse att skjutsas i vagn efter en motorcykel genom svår terräng på väg till sjukhuset, men det är en fiffig lösning på problemet.

Det blev en slant till PMU:s satsning på mc-ambulanser för gravida kvinnor och ett gåvobevis till mamma som mors dagspresent.

Läs mer om arbetet och se en kort video.

Chokladbakelse från Petite France

På Petite France jobbar en före detta kollega, en av de dåvarande medarbetarna på Stockholms stadsbiblioteks dåvarande marknadsavdelning. Nu omger hon sig istället med franskt bröd och överdådiga bakelser, som den här showstopparen.

Går jag till Petite France brukar det antingen vara för en kompisfrukost eller för att köpa med mig ett dyrt men gott levainbröd, men den här gången ville jag ha biogodis till kvällens distansfilmklubb. Den före detta kollegan var på plats i dag, vi pratade en stund, jag hade sneglat på en vaniljbulle men följde hennes rekommendation och tog chokladbakelsen. Väldigt lyxig. Skulle jag ändra på något vore det den nästan flytande kletigheten som man kan ana innanför guldströsselkanten på bilden, men själva chokladkrämen var riktigt läcker.

Threads of Hope – shoppa för en god sak!

För några veckor sedan uppmanades vi i Korskyrkan att skänka en extra slant till ett arbete för och med utsatta kvinnor i Aten som vi är indirekt delaktiga i genom ett missionärspar. Vi var många som öppnade våra plånböcker och det blev ett ordentligt bidrag till Threads of Hope, som under coronakrisen har varit tvungna att sätta verksamheten på paus. De kvinnor som genom företaget får yrkesträning och arbete har därmed fått stå utan inkomst. Det är så klart bara ett exempel av väldigt, väldigt många just nu, men arbetslöshet slår hårdare mot vissa än andra.

Stötta gärna arbetet genom att köpa en fin tygväska, ett par grillvantar eller något annat från Threads of Hopes butik! Bra presenter!

Två trevliga väder i dag

Jag med mina pluviofiliska tendenser tillhör ju den minoritet som är som mest nöjd när det regnar (så länge regnet inte ställer till med praktiska problem), men att det pastelliga kvällsljuset var fint var vi nog flera som höll med om nere vid Norr Mälarstrand. Variation och kontraster är alltid bäst.