Två från Facksal 4, en från Facksal 1

Fortsätter utveckla skyltningen i Stadsbibliotekets rotunda. På skylthyllan med personalens skönlitterära tips smyger jag nu in en del böcker från facksalarna, sådana som mycket väl kan uppskattas av den annars romaninriktade läsaren, som Astrid Lindgrens dagböcker, Louis Armstrongs memoarer eller Åsne Seierstads reportage. (Ska jag vara ärlig är det är inte enbart en läsningsvidgande strategi. Det har också att göra med att mina favoritböcker, som jag helst tipsar om, för det mesta tillhör något facksignum.)

Öst ur västliga ögon och tvärtom

Everything my guidebook said was true and also meaningless. Yes, the East was vast, teeming, and infinitely complex, but wasn’t the West also? Pointing out that the East was an inexhaustible source of riches and wonder only implied that it was peculiarly the case, and not so for the West. The Westerner, of course, took his riches and wonder for granted, just as I had never noticed the enchantment of the East or its mystery. If anything, it was the West that was often mysterious, frustrating, and really interesting, a world utterly different from everything I had known before I began my education. As with the Westerner, the Easterner was never so bored as he was when on his own shores.

Huvudpersonen, vietnamesisk flykting och kommunistisk underrättelseagent i USA, sitter på flyget på väg till Filippinerna och reagerar på det han läser i en guidebok om Asien. Bra formulerat, tyckte jag och fotade av citatet, och hittade det sedan som ett av just nu 353 (!) citat ur The Sympathizer inskrivna av läsare på Goodreads.

Jag läser och läser inför morgondagens dubbla evenemang, möte med bokcirkeln och samtal mellan Viet Thanh Nguyen och Andreas Norman på Handelshögskolan, där Internationell författarscen återigen äger rum.

Träna med utsikt

Enda sedan jag började gå till Eriksdalsbadet har det stört mig att man från alla crosstrainrar har ett antal TV-skärmar rakt framför sig i synfältet, inställda på olika kanaler. Det spelar ingen roll om den podd jag lyssnar på är superspännande, med jämna mellanrum tappar jag koncentrationen när blicken fastnar på något som försiggår på någon av skärmarna, trots att jag inte är ett dugg intresserad. Men vad såg jag när jag klev av crosstrainern vid senaste besöket? En rad crosstrainrar längst fram i lokalen, vända mot fönstret! Hur kan jag ha missat dem? Visserligen får man stå ut med att se sin egen sprattlande spegelbild när mörkret fallit, men den har man ju sett förr.

Yukiko Dukes boktipsvideor

Har just sett den senaste av Yukiko Dukes förträffliga boktipsvideor. De flesta följer formatet tre bokpresentationer på totalt fem till åtta minuter, titlar med ett tydligt gemensamt tema eller bara tre bra böcker, inte hoptussade på annat sätt än romaner för sig och fackböcker för sig. Det enkla är ofta det bästa och Yukiko Duke är ett bokpresentationsproffs, som lyfter fram böckerna som lästips, men ändå beskriver dem tillräckligt objektivt för att tittaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning.

I beskrivningen av sin YouTube-kanal citerar hon två författare. Franz Kafka sa: ”Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok skall vara ishackan till den frusna sjön inom oss.” Ignacy Krasicki sa: ”Boken är en kamrat för livet, en osjälvisk vän, en sambo som inte besvärar.” Yukiko håller med Krasicki.

Hon skriver också: ”Böcker hjälper oss att förstå världen och oss själva.” Jag håller med Yukiko.

Poesiantologier du inte visste fanns

Just nu försöker jag hålla igång tre skylthyllor i rotundan – personalens tips (där vi var tre kolleger som tog ett grepp och började från noll för en vecka sedan), Nobelprishyllan och poesiantologihyllan. Poesin är enklast.

Tidigare fanns det ett helt gäng poesiansvariga i huset som jobbade med Poesibazaren (vårt showroom för de senaste par årens diktsamlingar), arrangerade en ganska stor mängd program och också, antar jag, tog hand om poesiskylthyllorna i rotundan. På ena halvan ställs nya diktsamlingar, över den andra står det ”Tema”, men det har inte direkt upprätthållits på sista tiden. I samband med att vi blev radikalt färre medarbetare på Stadsbiblioteket försvann de mest aktiva poesibibliotekarierna och nu är det min kollega M som i princip har tagit över hela skutan.

Det som gläder mig mest är att programmet Månadens diksamling fortsätter – första tillfället för året är 26 februari – och vad gäller skyltningen är jag själv numera indragen. M och jag har gjort upp en temaplan för de kommande månaderna och jag började enkelt med ”poesiantologier du inte visste fanns”. Det rör sig visserligen mer än man kanske tror på poesiavdelningen, men just den här temaskyltningen är kanske mer rolig än lockande för hemlån. Just nu står där bland annat dikter från Beckomberga, tågpoesi, en limericksamling, svensk poesi rörande Italien och ett antal antologier som blir intressanta bara för att de representerar en annan tid. Att hitta temaenliga böcker att skylta med är lätt som en plätt, antologier står för sig både i hyllan i rotundan och nere i magasinet och det är bara att plocka de som ser roliga ut, och det skulle förvåna mig om det blir luckor på skylthyllan i alltför snabb takt. Men blir det huggsexa om tågpoesi och åttiotiotalsdikter är ingen gladare än jag.

Personaltipsen och romaner av Nobelpristagare går däremot som smör. Det är inte alltid lätt att veta vad som funkar. Vissa genomarbetade och – tycker man själv – frestande bokutställningar står orörda tills man ger upp och byter ut dem, medan andra skyltningar, som den rad av matchande tunna Dostojevskij-böcker jag satte fram häromveckan, försvinner i ett nafs.

Vi har filmkväll och är flexibla

Inför biopremiären av Downton Abbey-filmen i höstas lånade jag kollegan M:s dvd-samling med alla sex Downton Abbey-säsonger och de fyra julspecialavsnitten. Ambitionen var att hinna se om hela rasket före premiärbiobesöket, och jag kom ganska långt, men inte hela vägen, och när jag väl sett filmen slog jag av på takten och har småtittat då och då ända fram till för någon vecka sedan. Därefter lämnade jag alla filmer på M:s skrivbord precis innan jag gick på min lilla ledighet för att åka till Tallinn.

När jag kom tillbaka hade M skrivit i ett mail att det finns fler dvd:er att låna, som hennes nyinköpta exemplar av Hitchcock-filmen ”I sista minuten” med Cary Grant (”North by Northwest” från 1959). Jag skrev då att jag och min filmpolare L, som ofta ser 40-50-60-talsfilmer, just hade bokat in en träff då vi skulle se ”State of the Union” med Katharine Hepburn från 1948, och att vi under alla dessa år som vi regelbundet tittat på film aldrig valt en Hitchcock, vad jag kan minnas. M svarade bestämt att det var en allvarlig lucka som vi borde göra något åt.

I kväll kom jag över till L med en ask Coop-semlor, upplagd för presidentvalssatir från 40-talet. Vi skapade varsin extravagant kopp varm choklad, med ett överdåd av toppingalternativ, slog oss ner framför TV:n och satte igång den inspelade filmen – som visade sig vara ett barnprogram från Nickelodeon. Något hade gått snett och filmen gick inte att se på något annat sätt som vi hade tillgång till. En film som däremot fanns inspelad var ”I sista minuten”. Så det blev 50-talsthriller istället, med rappa repliker, perfekta frisyrer och en del pangpang. Filmens presidentinslag begränsades till slutscenen, med livsfarlig klättring nerför ansiktena på Mount Rushmore.