MDLVII Djupdykning i tio sonetter

Trots vår omfattande cirkelerfarenhet var det i kväll premiär för både Helena och mig att leda en läsecirkel om poesi. Sedan är ju Shakespeares sonetter inte vilken poesi som helst, det finns väl knappt några mer genomanalyserade dikter i hela litteraturhistorien.

Det var svårare än vanligt att veta hur lång tid samtalet skulle ta. De tio sonetter vi valt ut gick vi igenom med gruppen en och en, lyssnade på uppläsningar av några av dem (det finns ett rätt bra utbud på Spotify) och jämförde de engelska originalen med Eva Ströms svenska tolkningar. Hennes sonettsamling är verkligen ett suveränt verktyg i sammanhanget – på varje uppslag finns originalet, översättningen och en kort analys, tillsammans ett utmärkt underlag för diskussion. Vi hade också bett deltagarna att inför träffen välja ut en favoritrad, vilket väl hade hörsammats sådär, men jag gillade ändå greppet, eftersom det hjälpte till att leda in samtalet på språk, ordval, versmått, allitteration och vidare på stämningar och igenkänning. Det är fascinerande att påminna sig om att texterna är 400 år gamla.

När vi kom till sonetten med nummer 116, som börjar med raden ”Let me not to the marriage of true minds”, tog vi fram iPaden och visade ett klipp ur filmatiseringen av Sense and Sensibilty, där Willoughby gör ett smått skrattretande försök att charma Marianne genom att visa att han liksom hon kan sonetten utantill. En Ang Lee-film från 1995 byggd på en Jane Austen-roman från 1811 som citerar en Shakespeare-sonett från sekelskiftet 1600.

Det blev en ovanligt lång kväll, men jag tyckte i alla fall själv att den blev givande och är nöjd med experimentets utfall.

Här är alla sonetter vi pratade om. Länkarna leder till respektive sonett i fulltext tillsammans med en analys, och den som vill läsa sonetterna omskrivna på modern engelska hittar dem på No Fear Shakespeare.

12: When I do count the clock that tells the time
18: Shall I compare thee to a summer’s day?
43: When most I wink, then do mine eyes best see
66: Tired with all these, for restful death I cry
73: That time of year thou mayst in me behold
90: Then hate me when thou wilt; if ever, now
104: To me, fair friend, you never can be old
116: Let me not to the marriage of true minds
130: My mistress’ eyes are nothing like the sun
154: The little Love-god lying once asleep

MDXL Färdigpratat om Shylock

56be74a21800002d0080be6d

I kväll hade vi andra och sista träffen i Sturebibblans Shylock-serie. Efter att ha läst Köpmannen i Venedig till träffen för två veckor sedan tog jag itu med Howard Jacobsons roman, som bygger på pjäsen, och hade för avsikt att tugga mig igenom den på engelska, men gav upp. De två första kapitlen läste jag i det engelska originalet, Shylock Is My Name, och bläddrade parallellt i den svenska översättningen, Jag heter Shylock, och under läsningen av resten av boken gjorde jag tvärtom. Som vanligt när jag tittar närmare på översättningar hittade jag fel, mer eller mindre allvarliga. Trots att jag inte alls gjorde någon noggrann jämförelse, bara läste samma rad på båda språken när det var något särskilt jag undrade över, fick jag ihop en liten lista. Några av missarna tog jag upp under kvällens samtal, men jag försökte vara återhållsam.

Dessvärre var varken jag själv eller någon annan i gruppen särskilt förtjust i Jacobsons romanexperiment. Den växlar mellan reflekterande samtal två judiska män emellan – varav den ena heter Shylock och är direkt sprungen ur Shakespeares pjäs och den andra är en nutida förmögen man i nordvästra England – och ett händelseförlopp som bygger på moderniseringar av pjäsens företeelser. Portias motsvarighet, till exempel, är fortfarande en uppburen arvtagerska, men en som gjort sig känd inom reality-TV, och köpmannen Antonio har fått en ny identitet som excentrisk konst- och antikvitetshandlare.

Trots kritikerkårens positiva omdömen verkade alltså cirkeldeltagarna ganska överens om att det här beställningsverket i Hogarth Shakespeare-serien blev en märkligt krystad och i överkant skruvad kopia av originalet. Visst kan romanen säga något om hur vår tids antisemitism kan ta sig uttryck, men försöket att stöpa berättelsen i pjäsens form samtidigt som författaren tycks vara mest intresserad av att låta två judiska män diskutera sitt gemensamma utanförskap tyckte inte någon av oss ledde till en särskilt tilltalande läsupplevelse. Tyvärr.

Men det tonar inte ner min störtförtjusning i det här fördjupningskonceptet, två samtal om två besläktade böcker med samma cirkelgrupp. Mina kunskaper om Shakespeares tragiska komedi Köpmannen i Venedig och möjliga analyser av densamma har gått från noll till hundra på drygt två veckor.

MDXII Vi pratar Köpmannen i Venedig på Sture bibliotek

shakespeare-host-tva-litterara-salonger-om-shylock-13-och-27-oktober-23341

Om det var lika lätt att göra vad man borde som att veta vad man borde göra, då stod det katedraler där det står kapell och slott där fattigfolkets kojor står.

Ett visdomsord från Portia, den både förmögna och intelligenta arvtagerskan, som reder ut hela rättstvisten i Köpmannen i Venedig – utklädd till man, naturligtvis.

Pjäsen får plats i en liten och tunn bok, till exempel Ordfronts nätta pocketutgåva med den senaste svenska översättningen, från 1995, som de flesta av oss i kvällens läsecirkel hade valt. Våra omdömen var både lika och olika, som det brukar vara, men jag blev positivt överraskad av hur tolkningarna och uppfattningarna skilde sig åt och hur mycket engagemang som kom till uttryck i åsikter och analyser. Till exempel tog vissa helt och hållet fasta på huvudspåret, berättelsen om den förtryckta och slutligen hämndtörstande Shylock, och såg mest svärta, orättvisa och tragedi, medan andra – som jag – inte kunde låta bli att läsa in en del humor i bihistorierna, vilket lättade upp intrycket. Vi kände sympati för Shylock i olika grad och på olika sätt, betraktade den venetianska miljön olika (även om ingen tyckte att den var särskilt påtagligt skildrad) och hade olika mått av förståelse för Portias val av make.

Cirkelupplägget är ett experiment – om två veckor ska samma grupp komma tillbaka till Sturebibblan efter att ha läst Jag heter Shylock, eller Shylock is my name, av Howard Jacobson, utgiven i år. Konceptet tilltalar nörden i mig enormt.

MDIII Första kurskvällen hos Novellix

Då är den här terminens läsecirkelkurs igång! Kul att få låna Novellix lokal på Tjärhovsgatan, ett kontor med mycket kreativitet på liten yta. Deltagarna och vi fick precis plats, vi bjöd på fika och pratade social läsning och deltagarna antecknade. Jag är inte lika förundrad över att se huvuden böjda över anteckningsblock och mobiler som jag var första terminen, men fortfarande nyfiken på vad de tycker är värt att skriva ner.

MMCDXLII 10 sonetter av 154

Nä, man hade behövt lyda rådet på lappen, att lägga pappersasken i en tät glasask hjälpte inte alls när man får för sig att äta sina zürichska Luxemburgerli (Schweiz svar på macarons) tio dagar efter inköpet. De var knapriga som pepparkakor.

Kanske kunde vi dra lite nytta av sockerkicken i alla fall under tiden vi sovrade bland Shakespeares 154 sonetter. Helena och jag planerar en läsecirkelträff i höst då vi ska diskutera ett litet sonetturval, vi tror att tio är lagom, och dagens uppgift var att bestämma vilka. Vi kommer att behöva läsa på en del, men utlovar verkligen ingen sonettföreläsning, det ska vara som en läsecirkelträff vilken som helst, där alla bidrar med tankar, tolkningar och tyckande. Vi får se hur många vi lyckas locka. Själv känner jag mig hur som helst mer bevandrad i sonetterna nu än jag någonsin varit tidigare (men så startade jag också på en synnerligen låg nivå, trots ett par års litteraturvetenskapliga studier en gång i tiden).

Min favoritsajt för att förstå sonetterna rent språkligt är för övrigt Sparknotes och dess avdelning No Fear Shakespeare. Sonetterna översatta till modern engelska – till skillnad från litterära nytolkningar – var precis vad jag behövde.