Störst av allt – en bästsäljande kriminalroman som tål att pratas om

Kanske har de flugit hit henne så att hon kan få sitta här bland de vita formfranskorna likt en Queen Latifah på Nobelkonserten.

I min – eller rättare sagt Stadsbibliotekets – bokcirkelserie ”Lysande utsikter” har vi i kväll pratat om Störst av allt av Malin Persson Giolito. Jag tyckte att den var bra. Jag blev kanske inte stum av hänförelse som författarens berömda far lär ha blivit (en historia jag gillade när jag hörde den), men jag behövde inte alls ställa samma fråga som efter att ha läst The Silent Patient, alltså: ”Hur kunde just den här, av alla spänningsromaner, bli så enormt populär?” Störst av allt sticker ut innehållsmässigt, det är bra driv i berättelsen – och dessutom råkar jag ha en särskild dragning till rättegångsskildringar, så hos mig landade den väl av det skälet.

Ett av flera teman är den unga huvudpersonens tankar om att förhålla sig på ett klokt sätt till andra etniska ursprung. En kommentar om en ”ylande” kvinna i rättssalen – möjligen en mormor till den mörkhyade skolkamraten Dennis – fick mig att skratta högt, när den plötsligt bröt av med ett, ja, oväntat bildspråk. Queen Latifah bland formfranskor. Mitt i skuld, ångest, plötsligt våld och unga människors utsläckta liv finns glimtar av drastisk ironi.

Och trots att en av deltagarna råkat läsa fel bok blev det en bra digital cirkel, med diskussionsämnen som gott och väl räckte timmen ut.

Sommarleken – kanske något för dig, men inget för mig

I går var det en konstig dag – den var nästan normal. För första gången på länge var jag på en fysisk gudstjänst i Korskyrkan – jag valde att komma klockan 9 varpå ett nytt gäng kom 11, för att minimera trängseln – och därefter träffades min privata bokcirkel också på riktigt. Däremellan ett riktigt Starbucks-besök med varm choklad.

På Starbucks läste jag in i det sista i Sommarleken av Ellen Mattson innan bokcirkeln skulle prata om den över lunch i Grillska huset vid Stortorget. Det var inte en bok för mig. Eftersom jag är en lusläsande person hittade jag de ledtrådar som avslöjar tiden – 1976 – och centralfigurernas exakta åldrar – alla i övre tonåren – men hade jag inte tagit till mig den informationen hade jag definitivt trott att jag läste om barn. Nästan alla karaktärer beter sig underligt, kommer med omotiverade repliker och fattar orimliga beslut, vilket förmodligen ska förklaras av att händelserna filtreras genom den tonåriga, omogna huvudpersonen och att det helt enkelt är meningen att stämningen ska göra ett mystiskt och oberäkneligt intryck. Men det är förklaringar jag aktivt söker upp, under läsningen är trovärdigheten låg. Att de ingående miljöbeskrivningarna inte faller mig i smaken har mycket med just smak att göra, men jag har högre tolerans när beskrivningarna går att visualisera – och då menar jag utifrån sig själva, inte beroende på läsarens eventuella kännedom om bohuslänska vattennära platser. Jag ser de naturlyriska elementen och förstår att de har en funktion i sig, men när de skildrar en promenad mellan träd eller över klippor och ska förklara hur en person tar sig från en punkt till en annan blir jag alldeles för ofta bortkollrad av logiska luckor och tycker helt enkelt inte att miljöbeskrivningarna gör sitt jobb.

Bland oss i bokcirkeln fanns det olika åsikter om all beskriven natur och sommarstämning, en tyckte att den chockartade vändningen mot slutet var överflödig, en hävdade bestämt att atmosfären var mycket mer som på 1950-talet och ungdomarnas åldrar hade nog alla svårt att föreställa sig.

Sommarleken fick finfina recensioner. Jag inbillar mig att det finns en aning mer att ta fasta på för recensenter när det gäller objektiv kvalitet hos böcker än till exempel musik, men det är kanske bara inbillning, trots allt. Recensioner vägleder sällan mina bokval och jag blir mer och mer säker på att jag tycker bäst om att läsa dem i efterhand.

Dammsuga i mörker

Under en eftermiddag i en källarlokal hos Bonniers förra hösten var vi ett gäng bibliotekarier som fick godbitar ur vårutgivningen presenterade för oss. En av titlarna jag blev nyfiken på var en självbiografisk amerikansk roman, av och om en städerska. Ett ovanligt perspektiv, tänkte jag, och tyckte att det lät intressant att en kvinna som i verkliga livet städade hos förmögna personer och hade som konstprojekt att fotografera sig själv iförd deras kläder valde att skriva en bok om detsamma. Det var så den beskrevs. Udda och kaxig, men inte direkt oanständig. Det var nog en lite pryd förlagsperson som presenterade Dammsuga i mörker (Vacuum in the Dark). Den är direkt oanständig.

Och den uppfattningen bekräftar nog att jag själv är en pryd person. Jag blir ofta överraskad av att läsa recensioner av böcker som vältrar sig i obscent innehåll där recensenten kommenterar och bedömer allt utom just det, som om det inte borde höja ett enda ögonbryn, men i fallet Dammsuga i mörker representeras faktiskt två fullständigt olika hållningar på de stora tidningarnas litteratursidor – antingen är Jen Beagins andra roman en välskriven och rolig bok om de stora livsfrågorna eller också är den ett onyanserat hopkok av äckliga detaljer och borde väljas bort till förmån för vilken läsning som helst med lite substans. Det är förstås det förstnämnda som överraskar mig och det senare jag håller med om, med en liten avvikelse.

När HA och jag hade vår bokcirkel för två i kväll var det ingen tvekan om att vi båda såg allt annat än litterär kvalitet i den ena vulgära scenen efter den andra och HA hade haft svårt att ta sig igenom eländet. Själv led jag med både huvudpersonen, som i någon mån alltså är författaren själv, och med hela den sfär av förlag och läsare som efterfrågar tarvligheter och tillskriver dem existentiellt djup. Men jag hade trots allt inte svårt att läsa ut boken. Jag tror att det var en kombination av avtrubbning längs vägen, några motvilliga skratt här och där och uppbyggd motivation att helt enkelt ta reda på hur det går.

Märk väl – jag illustrerar det här inlägget med den enda av omslagsvarianterna som inte har ekivokt motiv.

Nu går Stadsbiblioteket över till digitala cirklar

Den digitala bokcirkeln från Stadsbibblans styrelserum gick bättre än väntat, jag var fullt förberedd på tekniskt strul. Uppsalastudenten i biblioteks- och informationsvetenskap som var med som iakttagare måste ha undrat vad det var vi läst egentligen – vi pratade om en död farmor i en fåtölj, ett barn på stöldturné, en stackars man som hängde och dinglade i en fälla men lyckligtvis överlevde och andra märkliga och obehagliga inslag.

Trots de makabra delarna gillade jag Kåda, ger den fyra stjärnor av fem. Den röda tråden under vårterminens träffar i bokcirkelserien ”Lysande utsikter” är att de böcker vi pratar om har tilldelats deckarpriset Glasnyckeln och Kåda av danska Ane Riel alltså är en sådan, 2016 års vinnare. Men det är ingen deckare. Den har fått ett par andra priser också, för böcker i spänningsgenren, och spännande är den, historien om vad som händer en isolerad familj med förvrängd världsbild.

Hundra år av ensamhet – den kanske mest myllrande bok jag läst

I min bokcirkel – den jag brukar kalla ”min privata bokcirkel” för att skilja den från cirkelträffarna i jobbet, och även dem på tu man hand med HA – växlar vi mellan nya böcker och klassiker. Nya böcker är sådana som har något eller några år på nacken, de ska ha hunnit komma ut i pocket för pocketköparna i gruppen, men inte ha hunnit falla i glömska. Klassiker är sådana som av andra skäl än aktualitet har räddats från att falla i glömska, kan man väl säga, och i den kategorin har vi läst böcker från alla möjliga tider. Den här gången var det dags för en klassiker och det blev Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, från 1967. På svenska kom den 1970 och den senaste översättningen är gjord av Lina Wolff, utkommen i år. En nyaktuell klassiker, med andra ord. Vi diskuterade den i förrgår.

Jag minns att jag vid förra träffens slut kommenterade att det var dags för en klassiker igen, men ofint nog utbrast ”å nej!” när jag blev påmind om att den titel som stod på tur i vår nedskrivna lista var en i genren magisk realism. Murakami, Stephen King – jag har verkligen fått kämpa de få gånger jag tagit mig an böcker där det realistiska kryddats med så kallad förhöjd verklighet. Hur skulle jag klara 430 sidor colombianska galenskaper från 60-talet? Riktigt bra, visade det sig.

Den stora skillnaden mellan att läsa fantasy och att komma till kapitlet i en Stephen King-roman där något övernaturligt inträffar är att man i det första fallet vet att man får lov att acceptera en hel alternativ värld med helt egna regler. Hundra år av ensamhet hamnar på rätt sida av den skiljelinjen för mig. Nu är visserligen fantasy inte heller en genre jag uppskattar, men av någon anledning uppfattade jag de flygande mattorna, gengångarna och de i största allmänhet orimliga händelserna som tillräckligt naturliga i sitt eget sammanhang för att jag ostört skulle kunna följa med på färden genom sju generationer i familjen Buendías historia.

Det är skruvat, färgstarkt och mustigt och den ena generationen är prilligare än den andra, tokroliga affärsidéer avlöses av våldsamma dödsfall och orkar man inte hålla reda på vem som är vem – de manliga familjemedlemmarna heter nästan samma sak – är det bara att hålla i hatten och blåsa på. Därmed inte sagt att det är lättsamt, snarare ganska ansträngande. Jag är själv överraskad över att den långa, bisarra och bitvis repetitiva läsningen var så lustfylld som den var, även om åsikterna i gruppen gick isär om den saken. Alla hade inte heller tagit sig igenom alltihop.

Analysen hoppar jag över här, det finns redan så mycket skrivet. Som vanligt är den kanske största behållningen att jag nu har en egen uppfattning om en bok som hittills bara varit en berömd titel, dessutom från en världsdel som nästan är en enda vit fläck på min litterära karta.

Varför just The Silent Patient?

(Jag avslöjar inte gåtans lösning, men beskriver vissa aspekter av handlingen och utfärdar därför en *SPOILERVARNING* för den som vill hålla sitt blad oskrivet inför läsning av The silent patient/Den tysta patienten.)

Även om det är ganska sällsynt så händer det att jag sätter upp en deckare eller thriller på läslistan. Antingen behöver den behandla ämnen som särskilt intresserar mig (jag har en märklig dragning till ryska inslag och till organiserad brottslighet, tillsammans eller var för sig) eller också blir jag lockad av extra entusiastiska omdömen. Sedan blir spänningsromanerna sällan prioriterade, trots att de hamnat i listan, men nu har en blivit avbetad – som så ofta tack vare en bokcirkel, den här gången min och HA:s – och det var den allmänna hyllningskören som fick mig att trilla dit. Yukiko Dukes rekommendation i sin YouTube-kanal blev till slut den avgörande faktorn.

Jag har svårt att förklara hur mina förväntningar kan bli så höga. Om jag faktiskt fick stora läsupplevelser, eller i alla fall spänningskickar, av att läsa thrillers skulle jag väl göra det oftare. Istället inbillar jag mig då och då – som inför läsningen av The Silent Patient av Alex Michaelides, avhandlad med HA i går – att jag kommer att bli lika uppslukad av nervpirrande läsning som recensenterna och bokbloggarna och blir i slutänden lite besviken, nästan varje gång.

Jag hade inte tråkigt när jag läste The Silent Patient, tvärtom. Och tack vare min bristande beläsenhet i genren förutsåg jag heller inte upplösningen. Men kom igen, ska vi gå på att ”den tysta patienten” – den morddömda kvinnan som inte sagt ett ord på flera år – har skrivit en dagbok med genomtänkt dramaturgi och fullständiga dialoger? Och att hon i realtid skriver att hon tror att någon bryter sig in i hennes hus? Och sedan att kriminalvårdsanstalten där hon spärrats in bedrivs som en lekstuga? Inte för att HA och jag är särskilt insatta i kriminalvård, men vi hade svårt att köpa behandlingen av de intagna och personalens intriger sinsemellan, för att inte tala om att bokens huvudperson, psykoterapeuten Theo, agerar grävande privatdetektiv i den tysta patientens fall som komplement till de mycket tysta terapisessioner han har med henne. Av kollegerna på anstalten betraktas hon som ett hopplöst fall, så han får full kreativ frihet när han som nyanställd terapeut ber att få ta sig an just henne.

Som vanligt när jag har läst ut en bok som jag tycker har vissa brister blir jag extra nyfiken på hur omdömena på Goodreads ser ut. Är det en så här omskriven bok – dessutom utsedd till fjolårets bästa thriller på sajten – kan man vara säker på att många velat dela med sig av sina uppfattningar och analyser. När twisten i slutet väl avslöjats tänker jag mig att genren i allmänhet kräver att läsaren ska begripa vad som hänt och varför och därför var det intressant att se att olika tolkningar representerades av olika Goodreads-medlemmar. Inte för att twisten i sig var tvetydig, utan för att en viss persons bevekelsegrunder kunde uppfattas på olika sätt, eller flera sätt samtidigt. Jag kan inte bestämma mig för om det ger boken en extra dimension eller om det, på grund av just kriminalgenren, är ett slags misslyckande.

Egentligen tror jag att underavdelningen ”domestic thrillers” eller ”domestic crime novels”, den som varit så populär sedan Gone Girl kom och som The Silent Patient också tillhör, är en som passar mig ganska bra. Författaren briljerar inte med svåra termer från någon obskyr polisgren, det finns inslag av klurigt lurendrejeri vars avslöjande är själva belöningen och jag tänker mig att möjligheterna är stora att ge historien litterära kvaliteter. Det finns inga fasta roller i ”domestic”-genren, ingen lönnfet och försupen kommissarie behövs, utan relationer och livsöden står i fokus. Det är kanske den förhoppningen, om det goda hantverket, som gör mig lite snopet otillfreds, men mest förbryllar det mig att något som ter sig som en dussinthriller – spännande, men smått ologisk och lite tafflig – höjs till skyarna. Varför just den här? Den som har svar på frågan, vill säga emot mig eller tipsa om bättre spänningsläsning får gärna höra av sig.

Bomullsängeln – den första i sviten, men den sista för mig

Det var en ”ren njutning, rakt igenom” att arbeta med materialet och att skriva Bomullsängeln, sa Susanna Alakoski på Bibliotekstjänsts förlagsdag i höstas. Hon sa också att förläggaren kallat den en blivande klassiker. ”Ja, det är det”, lade hon till.

Jag log lite inombords, skrev ner hennes kommentarer bland mina anteckningar från dagen – i sällsynta fall är det charmigt när någon tar stora ord i munnen om sig själv – och mindes samtidigt läsningen av Susanna Alakoskis Svinalängorna från 2006, skildringen av en finsksvensk familj i Ystad på 1960-talet som jag uppfattade som ovanligt rak och lättsam, om det nu är rätt ord, om svåra sociala frågor. Utan att ha läst någon annan av hennes romaner, bara läst om dem och om henne och hört intervjuer, tänker jag sedan dess att hon är en författare jag gillar.

Utifrån hennes beskrivning av Bomullsängeln, första delen i en planerad kvartett som tar avstamp i hennes farmors historia, anade jag med en gång att berättelsen om den gudfruktiga, väna Hilda och hennes politiskt medvetna och kaxiga väninna Helli skulle vara en av många böcker som för fram en förvrängd bild av kristen tro. Dels fanns det historiska sammanhanget – 1900-talets första decennier på finsk landsbygd, där förtryckande och bestraffande religiösa föreställningar tycks ha predikats mer högljutt än det kärleksfulla budskapet, som på många andra håll – och dels är det närapå den enda bild av kristen övertygelse som skildras i svensk skönlitteratur. Jag hade ingen anledning att tro att jag skulle ogilla boken som litterärt verk i övrigt, men istället för att lägga till den i läslistan blev jag sugen på att beta av hennes tidigare titlar.

Det var ingen överraskning alls att boken ett knappt år senare valdes i min privata bokcirkel, vi växlar ju mellan klassiker och relativt nyutkomna snackisar, så det var bara att ge sig i kast med uppgiften. Det fanns ju faktiskt andra, ganska tungt vägande, skäl för mig att vilja läsa den, som hade att göra med Finlands historia, som jag vet sorgligt lite om, och bomullsindustrin i Österbotten utifrån arbetarnas perspektiv – hur ofta läser jag om sådant? Och så gillar jag författaren.

Jag önskar att min upplevelse hade blivit annorlunda, men ja, det var en skildring av gudsfruktan som prickar in varenda vanföreställning och överraskande nog nej, historien berättades inte på ett sätt som jag uppskattade. Maria Schottenius i DN menar att författaren hittar ”berättargrepp, som fyller på kunskapsförråd utan att tappa nerven”, medan Gunilla Brodrej i Expressen anser att personerna inte får liv och att det har att göra med för torrt formulerade fakta om de historiska skeenden de finns där för att förmedla. Hon avslöjar till och med sin upptäckt att en googling på en symaskinsmodell som nämns leder henne till en text i en museidatabas som lyder nästan exakt som beskrivningen i boken.

Jag vet inte om det är just den aspekten av berättandet som la hinder i vägen för mig, men kan bara konstatera att det blev långrandigt, trots att det egentligen inte är händelsefattigt. Kanske hade jag för dålig förförståelse inom de olika ämnen som tas upp, som industrihistorien och konflikterna mellan olika politiska inriktningar i Finland, för att kunna läsa med bibehållet flyt. Kanske var det mitt bristande tålamod med unga, osäkra, passiva kvinnor – även om Hilda faktiskt inte alls är oavbrutet mjäkig. Mest var det nog den sirligare inriktning Susanna Alakoskis språk har fått, med uttryck som ”det var hemligorden, längtansorden” och detaljerade naturbeskrivningar, som visserligen gör jobbet att tala om för mig hur det känns, låter och ser ut i ett för mig främmande landskap, men som finns där som en poäng i sig, istället för ett naturligt komplement till handlingen. En smaksak, helt enkelt, trevligt för den som gillar det, tradigt för mig.

Som lök på laxen finns också försöken till 1800-talsspråk. Jag är verkligen ingen expert på området, men det var omöjligt att undgå verben. ”Wasa 9 juli 1858. Blåbärsriset är brunt, eldningsförbud hava utfärdats. Brunnar sinar och skogsbränderna avlösa varandra.” Såvida ”eldningsförbud” inte står i plural har vi först ett felaktigt användande av den gamla pluralformen av verb, därefter ett fall där pluralformen valts bort och sedan är den tillbaka igen. Så snart 1800-talstexterna dök upp var valet av verbform konsekvent inkonsekvent.

Jag for ner till bror – någonstans i mellersta Norrland. Testamente – finska Tornedalen. Och så Bomullsängel – Österbotten. Jag har inte alls tyckt om böckerna lika mycket som de flesta, tyvärr, men vidgat mina geografiska läsvyer åt norr och nordost.

Nu har vi läst ut Last Man in Tower

Så har H och jag haft Facetime-bokcirkel nummer två om Last Man in Tower av Aravind Adiga. Vid tillfälle ett satt jag på balkongen med möjlig risk att störa mina grannar bakom balkongavdelarna med tämligen långvarigt pladder om en bok om just grannar. Vid det här tillfället var jag inomhus, högblank i ansiktet framför skärmen, men med nyfärgade fransar och bryn. Det hör inte till vanligheterna att jag bokar in en ansiktsbehandling, men för några timmar sedan skakade jag av mig regnet efter promenaden genom stan och blev nedbäddad på en brits på en salong på Rehnsgatan, och själva frans- och brynfärgningen var en premiär. Ögonbrynen bryr jag mig egentligen inte så mycket om och jag bad om mycket diskret färgning, men att få mörkare ögonfransar gillar jag skarpt. Kanske klarar jag mig med mindre frekvent mascaraanvändande framöver.

Last Man in Tower hamnade på min TBR-lista efter att jag läst och uppskattat författarens debutroman The White Tiger och trots att genre och ämne inte riktigt är H:s kopp te gick hon med på cirkelbokvalet med påpekandet att det är bra att bredda sin läsning. Det slutade också, väntat nog, med att jag var den som tyckte bäst om boken, även om den inte var en lika häftig läsupplevelse som The White Tiger. Det finns förstås likheter – båda romanerna skildrar ett orättvist och hierarkiskt uppdelat indiskt samhälle och persongalleriet är färgstarkt och skruvat på ett delvis liknande sätt – men trots dramatiken, från det dagliga spionaget grannar emellan till den skurkaktiga fastighetsmagnatens obehagliga metoder, är Last Man in Tower jämförelsevis subtil, och kanske lite onödigt ordrik.

Grannarna är många i det hus historien kretsar kring, de introduceras i rask takt och utmejslas därefter genom sina interaktioner i ett ganska utdraget tempo, samtidigt som vi får reda på hur var och en resonerar kring handlingens stora fråga – de boende erbjuds dubbla marknadsvärdet för sina lägenheter, men bara om alla väljer att anta erbjudandet och lämna torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society, där många av dem bott i stora delar av sina liv. Lyckas de komma överens om detta – spoiler: att komma överens är svårt – ska huset rivas och lämna plats för lyxbostäder. Trots personförteckningen i bokens början går en hel del av ens läsfokus åt till att hålla isär Ajwani, Kothari och Kudwa, familjen Puri och paret Pinto och diverse barn. De gånger vi lämnar Vishram Society är det oftast för att följa historiens bad guy Dharmen Shah, den fula fisk till affärsman som började från noll och har bestämt sig för att bygga upp sitt imperium till vilket pris som helst, och jag behövde ärligt talat anstränga mig en hel del även för att få grepp om honom.

Problem och händelseförlopp är intressanta, men inte rafflande, och man behöver gripas av dem för att hålla sig motiverad genom mer än 400 sidor – om man inte, som jag, så lätt fångas av atmosfären i en schyst Indienskildring. Jag som i de flesta fall har svårt för skönlitterära miljöbeskrivningar låter mig tjusas av det en gång så stolta torn A i Vishram Society, nu nedgånget, med vittrande fasad och stillastående hiss, men ändå med en standard – eller kanske bara en nedärvd, symbolisk status – som gör lägenheterna till medelklassbostäder, i kontrast till slummens kyffen precis runt knuten.

För den som vill fördjupa sig i urban utveckling, klassklyftor, individualism och moral i förhållande till pengar är Last Man in Tower en rik källa att ösa ur, och jag hade förväntat mig den typen av problematisering av samhällsstrukturer, men också lite mer äventyr. Tur att Aravind Adiga har skrivit fler böcker. Jag blev inte helt såld den här gången, men heller inte ett dugg avskräckt.

Mygel i Mumbai

Tillbringar kvällen med ett glas rabarbersaft i Mumbai vid 00-talets mitt, tillsammans med H på Lidingö.

En av fördelarna med en digital bokcirkel med bara två medlemmar är flexibiliteten. Last Man in Tower av Aravind Adiga är inte svårläst, men ganska tjock, och eftersom vi båda fick tidsnöd bestämde vi oss för att kvällens träff skulle handla om de sex första kapitlen. Det är drygt halva boken, vi har lärt känna personerna som bebor torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society och kunde spekulera kring vad som ska hända med Masterji, Mrs Puri, Ajwani och de andra, med sina olika inställningar till erbjudandet från en hal affärsman om att få bra betalt för att flytta från sina hem. Om alla går med på det ska huset rivas, men titeln antyder att en man vägrar in i det sista. Hur det går vet vi vid nästa träff.

Legionärerna – P.O. Enquists undersökning

Jag visste ingenting om baltutlämningen till Sovjetunionen efter andra världskrigets slut innan vi i bokcirkeln bestämde att vi skulle läsa något av nyligen bortgångna P.O. Enquist och valde dokumentärromanen Legionärerna från 1968, och nu vet jag ännu mindre. Nä, det är inte sant, jag vet mycket mer, men det P.O. Enquist försöker reda ut genom att under 60-talet gräva i och följa upp händelserna – både hur det egentligen gick till och om olika svenska aktörer gjorde rätt eller fel – ter sig nu som ett ännu mer komplext och kompakt mysterium.

Mest förbryllande är det litterära verkets form och ideologiska grund. Innehållet är dokumentärt, men klassifikationen roman och därmed finns fiktiva inslag, men vi vet inte vilka. Bonniers litterära magasin ska tydligen 1970 ha avslöjat att boken innehåller påhittade personer – men P.O. Enquist har sitt på det torra, det han har skrivit är ju skönlitteratur. Vanligtvis är en dokumenärroman en i grunden sann historia där författaren har tagit sig vissa friheter, som att förenkla en alltför trasslig väv av trådar eller använda sin fantasi på de punkter där dokumentationen inte kan ge besked, som hur dialoger kan ha låtit och vad som kan ha försiggått i personernas tankar och känsloliv, men så ser inte Legionärerna ut. Där följer vi ”undersökaren”, en person som av allt att döma är identisk med författaren, och hans självpåtagna uppdrag att utreda alla turer kring de 167 baltiska soldater som stred på axelmakternas sida, befann sig i Sverige 1945 och på Sovjetunionens begäran överlämnades till dem och ett ovisst öde. Politiker fattade beslutet på märkliga grunder. Diverse svenska organisationer protesterade. Media tog ställning åt ena hållet, sedan åt andra. Så komplex brukar ju verkligheten vara, det snåriga förloppet köper jag, men märkligast av allt i sammanhanget är att det så småningom framkommer att ”undersökaren”, med sina vänstersympatier, från början bestämt sig för att den svenska regeringens beslut var riktigt, vilket förmodligen, säger han, styr honom i undersökarrollen.

När jag jobbade på Slussens bibliotek, där vi från folkbiblioteket kompletterade Stadsmuseets Faktarums litteraturutbud bland annat med ett skönlitterärt bestånd om Stockholm och Stockholms historia, brukade en av museimedarbetarna mellan raderna uttrycka sin skepsis till nyttan av att lära sig något om historia genom romaner. Vad vet man som läsare om en romanförfattares förmåga och ambitioner att göra research? Eller hur många medvetet utbroderade eller rent kontrafaktiska inslag boken har? Jag förstår så klart hur han tänkte, men har samtidigt många gånger konstaterat romanens förmåga att förflytta en till en plats och en tid på så sätt att man plötsligt får ett sammanhang och historien blir begriplig. Per Anders Fogelströms Henning har aldrig existerat, men han har gett mängder av läsare en förståelse för en inflyttad arbetares liv i Stockholm under 1800-talets andra hälft. (Ett dåligt exempel, egentligen, eftersom jag själv inte läst Mina drömmars stad. Jag grundar detta på ofta upprepad hörsägen.)

P.O. Enquists undersökning var omfattande, både i form av arkivgrävande och inhämtande av information i samtiden, tillräckligt kort tid efter själva händelserna för att inblandade personer fortfarande skulle vara i livet och möjliga att söka upp. Ändå valde han romanformen och var därmed fri att behandla sitt material hur han ville, behövde inte förhålla sig till en journalists eller forskares formella och etiska regler, kunde skruva till och hitta på vid behov och behålla sina förutfattade meningar. Under läsningen vacklade jag mellan åsikten att det var ett intressant beslut som kan ha gjort slutprodukten bättre och frustrationen över att jag förkovrade mig i ett för mig främmande ämne, men att nästan 500 sidor lärdomar inte var att lita på.

Så här i efterhand är jag mest benägen att hålla med museikollegan. ”[E]ftersom den är en roman kan den förbli i den spänning som byggs upp i den, utan att behöva ge facit, någon slutgiltig förklaring, någon förlösning”, stod det i Svenska dagbladet 2018, då Legionärerna fyllde 50 år och gavs ut på nytt. Jag ser det inte så, det är snarare skönlitteraturen som brukar vilja paketera verkligheten med början, mitt och slut, medan den dokumentära formen får lov att acceptera att någon slutgiltig förklaring inte går att vaska fram. Med andra ord kräver jag jag inte att P.O. Enquist skulle servera en komplett redogörelse och ett moraliskt ställningstagande angående baltutlämningen, särskilt inte det sistnämnda, men jag hade nog hellre än en dokumentärroman läst just en undersökning.