Bokcirkeln har läst Sent på dagen av Tessa Hadley

LateAtt jag hade hört så mycket gott om Tessa Hadley från kolleger och andra läsande personer påverkade förstås min inställning till hennes roman Late in the Day (Sent på dagen), som kom ut för ganska precis ett år sedan, och det fick inte alls den där negativa effekten som höga förväntningar kan ge, utan tvärtom. Hade jag inte vetat något om boken hade jag kanske, till en början, uppfattat historien om två par i Londons intellektuella övre medelklass som ett lite banalt känslosamt drama, mellan konstnärinnan med dåligt självförtroende, den egocentriska före detta poeten, den vackra, ytliga lyxhustrun och den jovialiska konstgalleriägaren vars plötsliga död utspelar sig på de första sidorna. Men när jag nu visste att andra sett ett djup utgick jag ifrån att det fanns där.

Den beskrivning av romanens handling som jag i alla fall fått för mig att jag hört, och som lät ganska intressant, var att den skulle utforska hur de tre återstående personerna i en nära sammansvetsad kvartett hanterar den fjärdes bortgång, men dödsfallet var snarare ett berättartekniskt verktyg för att ställa relationer fullständigt på ända och sedan genom tillbakablickar gradvis avslöja hur relationerna uppstod.

Jag tror att avsikten är att läsaren ska fundera på frågor om könsroller, klass och status, värderingar som går i arv eller revolteras mot eller både och, självuppfyllelse, misstag och moral. Jag tror också att ens uppfattning om romanfigurerna och deras agerande kan se väldigt olika ut beroende på ens egna övertygelser. Att författaren bygger upp och bibehåller mitt engagemang för de fyra huvudpersonerna, som inte sällan är osympatiska – förutom den som dött, jag tror hon leker med det typiska beteendet att bara minnas en människas ljusaste sidor – ser jag som ett slags kvalitetsbevis, eftersom rena relationsdramer egentligen inte är min genre, men jag hittar snart det sätt att läsa boken som passar mig. De många tillbakablickarna ger inte bara en kronologisk bakgrund, utan är ett intrikat pussel där nya bitar hela tiden kompletterar bilden och avslöjar nya motiv. En del bitar är allmän utfyllnad, medan andra är starkt betydelsebärande och tvingar mig omvärdera de redan lagda. Då börjar jag tycka att det är riktigt intressant.

När det gäller avslöjanden om personernas karaktärsdrag utifrån vad de gjort och sagt i det förflutna tror jag också att läsupplevelsen kan vara ganska individuell. De flesta hajar nog till lite extra under ett särskilt öppenhjärtigt samtal mellan Alex (den före detta poeten) och Zachary (galleristen), där det framgår hur Alex egentligen ser på sin frus konstnärliga begåvning och potential. Själv lyfte jag fram på bokcirkeln på Non Solo Bar i kväll att det som råkade få mig att ändra uppfattning om Alex var det mer anspråkslösa samtalet där frun nämner inför vännerna att Alex när han tog körkort inte sa något till henne förrän han var godkänd och klar. Han må alltså vara stolt och högdragen, men inte tillräckligt självsäker för att lita på att han redan från början hade det där körkortet som i en liten ask. Bäst att inte riskera att tappa ansikten inför frugan. Är det ett beteende värdigt den uppburna poeten?

Av oss fyra i min privata bokcirkel hade en läst boken på svenska, en lyssnat på svenska, en lyssnat på engelska och jag hade läst den på engelska. Omdömena var blandade men ganska mittemellan, ingen hade upptäckt en ny favorit, ingen hade ogillat den, men det fanns en hel del att prata om och tolkningarna skiftade. På sista tiden har jag läst en bit i fortsättningen på den bok vi pratade om i gruppen senast, Haruki Murakamis En idé uppenbarar sig eller del ett av Mordet på kommendören (jag har hittills aldrig hört någon använda den där deltiteln) och det var en befrielse att läsa Tessa Hadleys språk, både följsamt och lagom komplext, som passade mig mycket bättre. Och så gillade jag att det var så londonskt.

MDLVII Djupdykning i tio sonetter

Trots vår omfattande cirkelerfarenhet var det i kväll premiär för både Helena och mig att leda en läsecirkel om poesi. Sedan är ju Shakespeares sonetter inte vilken poesi som helst, det finns väl knappt några mer genomanalyserade dikter i hela litteraturhistorien.

Det var svårare än vanligt att veta hur lång tid samtalet skulle ta. De tio sonetter vi valt ut gick vi igenom med gruppen en och en, lyssnade på uppläsningar av några av dem (det finns ett rätt bra utbud på Spotify) och jämförde de engelska originalen med Eva Ströms svenska tolkningar. Hennes sonettsamling är verkligen ett suveränt verktyg i sammanhanget – på varje uppslag finns originalet, översättningen och en kort analys, tillsammans ett utmärkt underlag för diskussion. Vi hade också bett deltagarna att inför träffen välja ut en favoritrad, vilket väl hade hörsammats sådär, men jag gillade ändå greppet, eftersom det hjälpte till att leda in samtalet på språk, ordval, versmått, allitteration och vidare på stämningar och igenkänning. Det är fascinerande att påminna sig om att texterna är 400 år gamla.

När vi kom till sonetten med nummer 116, som börjar med raden ”Let me not to the marriage of true minds”, tog vi fram iPaden och visade ett klipp ur filmatiseringen av Sense and Sensibilty, där Willoughby gör ett smått skrattretande försök att charma Marianne genom att visa att han liksom hon kan sonetten utantill. En Ang Lee-film från 1995 byggd på en Jane Austen-roman från 1811 som citerar en Shakespeare-sonett från sekelskiftet 1600.

Det blev en ovanligt lång kväll, men jag tyckte i alla fall själv att den blev givande och är nöjd med experimentets utfall.

Här är alla sonetter vi pratade om. Länkarna leder till respektive sonett i fulltext tillsammans med en analys, och den som vill läsa sonetterna omskrivna på modern engelska hittar dem på No Fear Shakespeare.

12: When I do count the clock that tells the time
18: Shall I compare thee to a summer’s day?
43: When most I wink, then do mine eyes best see
66: Tired with all these, for restful death I cry
73: That time of year thou mayst in me behold
90: Then hate me when thou wilt; if ever, now
104: To me, fair friend, you never can be old
116: Let me not to the marriage of true minds
130: My mistress’ eyes are nothing like the sun
154: The little Love-god lying once asleep

MDXL Färdigpratat om Shylock

56be74a21800002d0080be6d

I kväll hade vi andra och sista träffen i Sturebibblans Shylock-serie. Efter att ha läst Köpmannen i Venedig till träffen för två veckor sedan tog jag itu med Howard Jacobsons roman, som bygger på pjäsen, och hade för avsikt att tugga mig igenom den på engelska, men gav upp. De två första kapitlen läste jag i det engelska originalet, Shylock Is My Name, och bläddrade parallellt i den svenska översättningen, Jag heter Shylock, och under läsningen av resten av boken gjorde jag tvärtom. Som vanligt när jag tittar närmare på översättningar hittade jag fel, mer eller mindre allvarliga. Trots att jag inte alls gjorde någon noggrann jämförelse, bara läste samma rad på båda språken när det var något särskilt jag undrade över, fick jag ihop en liten lista. Några av missarna tog jag upp under kvällens samtal, men jag försökte vara återhållsam.

Dessvärre var varken jag själv eller någon annan i gruppen särskilt förtjust i Jacobsons romanexperiment. Den växlar mellan reflekterande samtal två judiska män emellan – varav den ena heter Shylock och är direkt sprungen ur Shakespeares pjäs och den andra är en nutida förmögen man i nordvästra England – och ett händelseförlopp som bygger på moderniseringar av pjäsens företeelser. Portias motsvarighet, till exempel, är fortfarande en uppburen arvtagerska, men en som gjort sig känd inom reality-TV, och köpmannen Antonio har fått en ny identitet som excentrisk konst- och antikvitetshandlare.

Trots kritikerkårens positiva omdömen verkade alltså cirkeldeltagarna ganska överens om att det här beställningsverket i Hogarth Shakespeare-serien blev en märkligt krystad och i överkant skruvad kopia av originalet. Visst kan romanen säga något om hur vår tids antisemitism kan ta sig uttryck, men försöket att stöpa berättelsen i pjäsens form samtidigt som författaren tycks vara mest intresserad av att låta två judiska män diskutera sitt gemensamma utanförskap tyckte inte någon av oss ledde till en särskilt tilltalande läsupplevelse. Tyvärr.

Men det tonar inte ner min störtförtjusning i det här fördjupningskonceptet, två samtal om två besläktade böcker med samma cirkelgrupp. Mina kunskaper om Shakespeares tragiska komedi Köpmannen i Venedig och möjliga analyser av densamma har gått från noll till hundra på drygt två veckor.

MDXII Vi pratar Köpmannen i Venedig på Sture bibliotek

shakespeare-host-tva-litterara-salonger-om-shylock-13-och-27-oktober-23341

Om det var lika lätt att göra vad man borde som att veta vad man borde göra, då stod det katedraler där det står kapell och slott där fattigfolkets kojor står.

Ett visdomsord från Portia, den både förmögna och intelligenta arvtagerskan, som reder ut hela rättstvisten i Köpmannen i Venedig – utklädd till man, naturligtvis.

Pjäsen får plats i en liten och tunn bok, till exempel Ordfronts nätta pocketutgåva med den senaste svenska översättningen, från 1995, som de flesta av oss i kvällens läsecirkel hade valt. Våra omdömen var både lika och olika, som det brukar vara, men jag blev positivt överraskad av hur tolkningarna och uppfattningarna skilde sig åt och hur mycket engagemang som kom till uttryck i åsikter och analyser. Till exempel tog vissa helt och hållet fasta på huvudspåret, berättelsen om den förtryckta och slutligen hämndtörstande Shylock, och såg mest svärta, orättvisa och tragedi, medan andra – som jag – inte kunde låta bli att läsa in en del humor i bihistorierna, vilket lättade upp intrycket. Vi kände sympati för Shylock i olika grad och på olika sätt, betraktade den venetianska miljön olika (även om ingen tyckte att den var särskilt påtagligt skildrad) och hade olika mått av förståelse för Portias val av make.

Cirkelupplägget är ett experiment – om två veckor ska samma grupp komma tillbaka till Sturebibblan efter att ha läst Jag heter Shylock, eller Shylock is my name, av Howard Jacobson, utgiven i år. Konceptet tilltalar nörden i mig enormt.

MDIII Första kurskvällen hos Novellix

Då är den här terminens läsecirkelkurs igång! Kul att få låna Novellix lokal på Tjärhovsgatan, ett kontor med mycket kreativitet på liten yta. Deltagarna och vi fick precis plats, vi bjöd på fika och pratade social läsning och deltagarna antecknade. Jag är inte lika förundrad över att se huvuden böjda över anteckningsblock och mobiler som jag var första terminen, men fortfarande nyfiken på vad de tycker är värt att skriva ner.