Som tur är ska vi prata mer om Testamente

På tisdagar deltar jag i onlineföreläsningar och på söndagar i onlinegudstjänster, i förrgår var jag med en stund på brorsans socialt distanserade 40-årsfirande via FaceTime och i går hade H och jag FaceTime-bokcirkel, första tillfället av två om Nina Wähäs Testamente.

Jag är rädd att jag var ganska onyanserad och ska bättra mig till nästa gång. Mer än något annat har det att göra med språket. Amatörverk av personer som har en spännande och viktig historia att berätta – flyktingars flykt, brottslingars väg ut – kan jag läsa med stor behållning utan att besväras något vidare av vare sig klyschor eller språkliga missar. Det överseendet har jag inte när jag läser det som amerikaner kallar ”literary fiction”, böcker vars försäljningsargument helt enkelt är hög litterär kvalitet.

Att Testamente ibland utbrister i engelska uttryck är förstås ingen miss: ”De skulle alltid vara förenade, like it or not.” ”Ett annat släkte, all together.” Men varför? Man kan väl säga att företeelsen passar med tiden för bokens tillkomst – den gavs ut tidigt 2019 – men berättelsen är en tillbakablick på 1900-talet, mest 1980-talets början, men som längst tillbaka till sent 1920-tal. Är det för att vi inte ska glömma att berättaren, som annars håller sig ganska osynlig, hör hemma i en annan tid? Jag skulle nog inte ha något emot greppet om jag såg syftet, men när stilen i övrigt ska ta en tillbaka till dåtidens isolerade tornedalska lantbruksliv undrar jag varje gång vad det är för poäng jag inte förstår. När sedan en av personerna i det tidiga 1980-talet, visserligen mer världsvan än de andra, godkänner sin bondska mammas nya friare med ett ”It’s a keeper!” har greppet gått över från konstigt till fel.

Ännu mindre försonligt inställd är jag till de uttryck som är uppenbart direktöversatta från engelska till smått förvrängd svenska, eller bara delar av meningar som lånat engelsk grammatik. Lägg till detta felaktigt använt bildspråk (”snöbollseffekten” är inte att i efterhand se en liten händelses roll i ett större skeende) och allmänna små stilbrott, där vissa ord sticker ut i en i övrigt enhetlig stil. När jag sedan börjar haka upp mig på talspråkssyntax och smärre upprepningar som hade kunnat snyggas till har jag kanske gått för långt. H försökte ta mig ur tunnelseendet och påpekade att felaktigt bildspråk också kan vara ett medvetet grepp. Jo, kanske. Men jag blir inte övertygad om att så är fallet.

Vi tänkte båda på Karin Smirnoffs Jag for ner till bror när vi läste om lantbruksfamiljen långt upp i norr med en pappa som misshandlar fru och barn psykiskt och fysiskt. En skillnad är att den familj Nina Wähä skildrar består av mamma, pappa och inte två utan tolv barn, eller fjorton, beroende på hur man räknar. Istället för att stirra på ord hade jag ju kunnat fundera lite mer på vad syskonens olika livsval representerar, hur mamman gör sin radikala resa, hur familjerelationer förändras från generation till generation och vad som går att säga om pappans förvandling från nittonårig soldat med charmen i behåll till vedervärdig tyrann. Jag är inte blind för den myllrande värld som målas upp, med symbolik, utveckling och budskap, men blir liksom för stolt för att att låta romanen öppna de dörrarna åt mig när jag inte gett hantverket godkänt.

Innan vi har vår andra bokcirkelträff ska jag läsa ett par recensioner och se om jag trots allt knuffas över tröskeln. Jag vet, inte minst utifrån bibliotekets milslånga reservationskö, att det är en omåttligt populär roman.

The Sellout – som skriven av sinnessjuka änglar

När jag gjorde reklam på Stadsbibblans Instagram för cirkelträffen om The Sellout av Paul Beatty, träff två i terminens ”Lysande utsikter-serie”, citerade jag en blurb på bokens baksida: ”The Sellout is brilliant. Amazing. Like demented angels wrote it.”

Brilliant – jo, kanske, jag har inte läst något liknande och ger den höga poäng för innovation och berättarkonst. Det är bitvis som att läsa ursinnigt framförd estradpoesi.

Amazing – det är en fråga om smak. För mig blev förhållandet mellan ansträngning och behållning inte det bästa. De långa, vilt formulerade meningarna kan både uppfattas som ytterst raffinerade och onödigt tillkrånglade. De är fullmatade med substans och signaler, men tränger undan själva handlingen i lite för stor utsträckning.

Like demented angels wrote it – det är ett sätt att uttrycka det. Innehållet är både lyriskt och politiskt, med ett akademiskt lager och en gangsters grova språk.

I det jag läst och hört om boken har den sammanfattats som en amerikansk satir om en man som får för sig att lokalt återinföra slaveri och segregation. Den skulle vara skruvad och humoristisk. Nu har jag inte läst recensioner eller längre texter, bara kortare beskrivningar och boktips, men utifrån den informationen föreställde jag mig något slags skröna om en bisarr alternativ verklighet. Istället är det en hyfsat realistisk skildring av en socialt utsatt kalifornisk småstad och en rad invånare – några av dem ordentligt bisarra, visserligen – som brottas med diverse svårigheter, alltid med rasism i botten. Bonbons pappa och sedan Bonbon själv arbetar med stort engagemang för att väcka debatt kring sakernas tillstånd, men med helgalna metoder. Särskilt pappan. Och det som slog mig mest, och som jag tycker definierar romanen lika mycket som själva sedeskildringen, är att handlingen alltså förmedlas med en vokabulär som är som hämtad från valfri barnförbjuden hiphopskiva. Inte oavbrutet, men som en genomgående stil. Stereotypa uppfattningar om afroamerikaner (eller ”afrikanamerikaner”, enligt den svenska översättningen) kritiseras och problematiseras, samtidigt som det klassiska svarta ghettospråket befästs. (Detta trots att den lilla staden som beskrivs, Dickens, inte är en klassisk asfaltsdjungel, åtminstone inte helt och hållet, med tanke på att Bonbon har odlingar och boskap och rider på sin häst till den lokala donutbutiken, för att delta i mötena med den tankesmedja hans pappa grundat.)

Om jag ändå ska nämna en bok jag kan dra paralleller till vore det den också nyligen lästa The Sympathizer. Klurigt och kunnigt skriven, bitvis våldsam och grov och behandlande ett allvarligt och konfliktbelastat ämne ur 1900-talets historia.

Inför kvällens cirkelträff läste jag de första kanske 30 sidorna på både svenska och engelska, sedan valde jag svenska, sedan bytte jag till engelska på slutet. Översättaren tycks ha fattat beslutet att prioritera innehåll före stil. Det är ofta uppenbart vilka fraser som används i originalet, eftersom de har översatts ordagrant. Vi konstaterade i kväll att boken uppfattas som grövre på svenska, när diverse fula och nedsättande ord har tagits ur sina mer idiomatiska sammanhang, men trots den typen av konsekvenser kan jag inte kritisera översättarens insats. Det går inte att både behålla både ordens egentliga innebörd (”if you snooze, you lose” blir ”sover du, förlorar du”) och uttryckens ton, och väljer man tonen skulle den ändå aldrig bli densamma på svenska. Som översättningskänslig läsare såg jag förstås några missar på de sidor jag läste på båda språken, ett tolkningsfel och två små felstavningar, men det är ingenting mot de klavertramp man nästan alltid hittar om man letar i översatta böcker.

För att höra lite mer om innehållet – kolla gärna Yukiko Dukes boktipsvideo (från 1.52).

Mina tre senaste cirkelträffar och allt som rymts i dem

För tre veckor sedan ledde jag terminens första träff i läsecirkelserien ”Lysande utsikter”, om The White Tiger av Aravind Adiga, och den här veckan blev det två cirkelträffar, den första av tre med kollegan J om årets Stockholm läser-bok, Carina Rydbergs Den högsta kasten, och en med privata cirkeln, om Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Ska jag rangordna utifrån innehåll uppskattade jag The White Tiger mest av dessa tre väldigt olika romaner, trots en del jobbigt, stötande och politiskt tveksamt innehåll. Den beskriver ett Indien som lever upp till alla ens fördomar om lågkastigas starkt begränsade människovärde, släktens överdrivna äktenskapskontroll, fiffel och fusk för att överleva dagen eller tjäna ännu några miljoner rupier. Men så är den också så där underhållande som jag hoppades att den skulle vara. Skruvad och bitsk.

Kombinationen av igenkänning och det fullständigt främmande var optimal under min läsning. Mina korta men intensiva möten med Indien – två besökta orter är med i boken – gav ett försprång, men det som var bekant var inte bara sådant jag sett och upplevt på plats. Huvudpersonen säger att han utifrån sitt livs historia vill berätta hur man blir en bra indisk entreprenör, och han rör sig från barndomens kontakt med Ganges heliga men omåttligt förorenade vatten (som man sett på TV, även om man inte varit där) till storstadens callcenterkontor (som man också hört talas om i media). Däremellan gör han en klassresa på absurda vägar och gör de mest befängda bekantskaper. De flesta vill honom inte väl och han har själv heller inga problem att offra människor på vägen – bokstavligen.

Styrelserummet var bokat, så jag fick ta gruppen till det näst bästa rummet på Stadsbibliotekets administrativa plan, nämligen runda rummet (det är inte runt, men där finns ett runt bord). Nästan alla var väldigt pratsugna och ungefär halva styrkan hade varit i Indien och ville gärna dela med sig av sina erfarenheter och intryck. Vi pratade mycket om moral och hierarkier mellan människor, social kontroll, manipulation och förtryck. Det är lätt att koka ner bokens handling till den typen av allvarliga frågor, men samtidigt tyckte jag ju att läsupplevelsen var så rolig. Det verkar inte riktigt som att de andra höll med. Jag kanske har konstig humor.

En given koppling mellan The White Tiger och Den högsta kasten är att den senare delvis också utspelar sig i Indien, ungefär halva boken om inte mer, men skildringarna är så enormt olika att jag knappt associerar den ena handlingen med den andra alls.

Jag och min medledare J har haft svårt att locka folk till våra tre Stockholm läser-cirkelträffar på Stadsbiblioteket – vi konkurrerar både med oss själva och varandra inom Stockholms stadsbibliotek, även om underlaget egentligen borde finnas i Stockholm för ganska många boksamtal – så den här gången hade vi bara två deltagare. Jag är väl bekant med båda, eftersom de var stammisar på Sture biblioteks läsecirkelträffar i flera år.

Det knepigaste med att ha en läsecirkel om romanen Den högsta kasten är att den redogör för verkliga händelser bland verkliga, namngivna – och ofta välkända – personer och därmed inte låter sig diskuteras utifrån vanliga romanfrågeställningar. Varför låter författaren advokaten Rolf vara så avvisande gentemot Carina efter att hon förklarat honom sin kärlek? hade man kunnat fråga, om inte författaren och bokens Carina varit samma person och Rolf en verklig Stockholmsadvokat som liksom Carina under 90-talets mitt frekventerade krogen PA & Co, där de lärde känna varandra. Står det att han var avvisande får man alltså anta att han var det och istället diskutera varför Carina väljer att så öppenhjärtigt beskriva sin olyckliga kärlek, hur mycket av hennes beskrivning av till exempel Rolfs beteende som är hennes subjektiva uppfattning eller en efterhandskonstruktion – eller om hon trots allt förvrängt verkligheten för att den ska passa romanen. För Den högsta kasten utger sig inte för att vara en självbiografi eller ett reportage, utan just en roman.

Vi behövde i alla fall inte överrumplas av genreproblematiken, med tanke på att vi cirkelledare skrivit den nya pocketutgåvans bokcirkelfrågor och alltså redan vänt ut och in på boken – grundligt – och formulerat diskussionspunkter som är anpassade till bokens speciella form. Under träffen kom vi bland annat in på bilder och symbolik, som är extra kul att prata om med vana, uppmärksamma läsare. Att episoden om att döda korpar och den om att rädda fjärilar var varandras spegelbilder hade inte gått dem förbi (och det tänkte jag på först vid andra läsningen).

Även mötet om den tredje boken, Jag for ner till bror, ägde faktiskt rum på Stadsbiblioteket. Hittills har min privata bokcirkel alltid träffats på caféer, men så frågade jag dem om de var intresserade av en visning med påföljande cirkelträff på min arbetsplats, och det var de. Så vi tog en snabb titt på lite inredningsdetaljer och konst och gick i några hemliga utrymmen innan vi pratade om boken – i fina Styrelserummet, förstås.

Jag for ner till bror, första delen i romantrilogin om syskonen Kippo, blev ju enormt hyllad när den kom 2018 och man får en särskild känsla när man väl läst en sådan bok och plötsligt vet vad det är alla snackar om. Efter alla dessa år av cirklande tycker jag fortfarande lika mycket om att dela mina läsintryck och brukar kunna babbla på hur länge som helst, men jag verkar få svårare och svårare att avgöra vad jag egentligen tycker, och det gäller inte minst när jag på förhand tagit del av många andras åsikter. Hur känner jag inför den här historien som forsade fram mellan pärmarna, full av våld, hemligheter och äktsvensk landsbygdsvardag? Jag köpte inte allt, men blev aldrig less. Våldsskildringarna var groteska, men språket imponerade. Vill jag ha mer? Jag vet inte.

Två i gruppen hade redan läst nästa del, men vi höll samtalet till del ett, om Janas återkomst till hemorten Smalånger någonstans i Västerbotten (bara författaren vet var, om ens hon) och hennes utforskande av invånarnas kollektiva minne. Ibland minns de olika och vissa ljuger, men Jana frågar vidare och den historia som rullas upp visar sig vara hennes egen. När nu dessa berättelser ur det förflutna ska komma i dagen, hur ska de nå Jana och oss läsare? Jo, hon hittar inte bara tillbaka till sin bror och sina grannar, hon får också jobb i hemtjänsten och därmed dagliga doser historiskt skvaller. Jag måste erkänna att jag trots all brutalitet lät mig dras med i handlingen, men läser man vissa omständigheter som författartrick snarare än naturligt händelseförlopp är det trots allt ett tecken på distans.

Under en välfungerande läsecirkelträff är det lika intressant att få bekräftelse som att bli emotsagd och förutsättningen är att alla vill och vågar vara uppriktiga. Den av oss som tyckte minst om boken, och som uppenbarligen inte rycktes med alls, sa att hon skulle ha gett upp på sidan 60 om det inte varit en bokcirkelbok. Den som tyckte mest om boken, en helt ny medlem, hyllade den helt oberörd av den kritik som bland annat kom från mig. Och min kritik blev också bemött av en som såg annorlunda på det beteende bland byborna som jag uppfattade som extremt och knappast trovärdigt. Det extrema i att i Bullerbyaktiga Vaxholm få reda på att en granne går runt beväpnad kan jämföras med samma information i en utsatt betongförort, sa hon för att sätta Smalångers självmordsnormalisering i perspektiv. Det ligger något i det.

Från ett myllrande Indien till Stockholms krogvärld, därifrån till en liten påhittad västerbottnisk ort och vidare vart då? Vart som helst. Det är det fina.

Bokcirkeln har läst Sent på dagen av Tessa Hadley

LateAtt jag hade hört så mycket gott om Tessa Hadley från kolleger och andra läsande personer påverkade förstås min inställning till hennes roman Late in the Day (Sent på dagen), som kom ut för ganska precis ett år sedan, och det fick inte alls den där negativa effekten som höga förväntningar kan ge, utan tvärtom. Hade jag inte vetat något om boken hade jag kanske, till en början, uppfattat historien om två par i Londons intellektuella övre medelklass som ett lite banalt känslosamt drama, mellan konstnärinnan med dåligt självförtroende, den egocentriska före detta poeten, den vackra, ytliga lyxhustrun och den jovialiska konstgalleriägaren vars plötsliga död utspelar sig på de första sidorna. Men när jag nu visste att andra sett ett djup utgick jag ifrån att det fanns där.

Den beskrivning av romanens handling som jag i alla fall fått för mig att jag hört, och som lät ganska intressant, var att den skulle utforska hur de tre återstående personerna i en nära sammansvetsad kvartett hanterar den fjärdes bortgång, men dödsfallet var snarare ett berättartekniskt verktyg för att ställa relationer fullständigt på ända och sedan genom tillbakablickar gradvis avslöja hur relationerna uppstod.

Jag tror att avsikten är att läsaren ska fundera på frågor om könsroller, klass och status, värderingar som går i arv eller revolteras mot eller både och, självuppfyllelse, misstag och moral. Jag tror också att ens uppfattning om romanfigurerna och deras agerande kan se väldigt olika ut beroende på ens egna övertygelser. Att författaren bygger upp och bibehåller mitt engagemang för de fyra huvudpersonerna, som inte sällan är osympatiska – förutom den som dött, jag tror hon leker med det typiska beteendet att bara minnas en människas ljusaste sidor – ser jag som ett slags kvalitetsbevis, eftersom rena relationsdramer egentligen inte är min genre, men jag hittar snart det sätt att läsa boken som passar mig. De många tillbakablickarna ger inte bara en kronologisk bakgrund, utan är ett intrikat pussel där nya bitar hela tiden kompletterar bilden och avslöjar nya motiv. En del bitar är allmän utfyllnad, medan andra är starkt betydelsebärande och tvingar mig omvärdera de redan lagda. Då börjar jag tycka att det är riktigt intressant.

När det gäller avslöjanden om personernas karaktärsdrag utifrån vad de gjort och sagt i det förflutna tror jag också att läsupplevelsen kan vara ganska individuell. De flesta hajar nog till lite extra under ett särskilt öppenhjärtigt samtal mellan Alex (den före detta poeten) och Zachary (galleristen), där det framgår hur Alex egentligen ser på sin frus konstnärliga begåvning och potential. Själv lyfte jag fram på bokcirkeln på Non Solo Bar i kväll att det som råkade få mig att ändra uppfattning om Alex var det mer anspråkslösa samtalet där frun nämner inför vännerna att Alex när han tog körkort inte sa något till henne förrän han var godkänd och klar. Han må alltså vara stolt och högdragen, men inte tillräckligt självsäker för att lita på att han redan från början hade det där körkortet som i en liten ask. Bäst att inte riskera att tappa ansikten inför frugan. Är det ett beteende värdigt den uppburna poeten?

Av oss fyra i min privata bokcirkel hade en läst boken på svenska, en lyssnat på svenska, en lyssnat på engelska och jag hade läst den på engelska. Omdömena var blandade men ganska mittemellan, ingen hade upptäckt en ny favorit, ingen hade ogillat den, men det fanns en hel del att prata om och tolkningarna skiftade. På sista tiden har jag läst en bit i fortsättningen på den bok vi pratade om i gruppen senast, Haruki Murakamis En idé uppenbarar sig eller del ett av Mordet på kommendören (jag har hittills aldrig hört någon använda den där deltiteln) och det var en befrielse att läsa Tessa Hadleys språk, både följsamt och lagom komplext, som passade mig mycket bättre. Och så gillade jag att det var så londonskt.

MDLVII Djupdykning i tio sonetter

Trots vår omfattande cirkelerfarenhet var det i kväll premiär för både Helena och mig att leda en läsecirkel om poesi. Sedan är ju Shakespeares sonetter inte vilken poesi som helst, det finns väl knappt några mer genomanalyserade dikter i hela litteraturhistorien.

Det var svårare än vanligt att veta hur lång tid samtalet skulle ta. De tio sonetter vi valt ut gick vi igenom med gruppen en och en, lyssnade på uppläsningar av några av dem (det finns ett rätt bra utbud på Spotify) och jämförde de engelska originalen med Eva Ströms svenska tolkningar. Hennes sonettsamling är verkligen ett suveränt verktyg i sammanhanget – på varje uppslag finns originalet, översättningen och en kort analys, tillsammans ett utmärkt underlag för diskussion. Vi hade också bett deltagarna att inför träffen välja ut en favoritrad, vilket väl hade hörsammats sådär, men jag gillade ändå greppet, eftersom det hjälpte till att leda in samtalet på språk, ordval, versmått, allitteration och vidare på stämningar och igenkänning. Det är fascinerande att påminna sig om att texterna är 400 år gamla.

När vi kom till sonetten med nummer 116, som börjar med raden ”Let me not to the marriage of true minds”, tog vi fram iPaden och visade ett klipp ur filmatiseringen av Sense and Sensibilty, där Willoughby gör ett smått skrattretande försök att charma Marianne genom att visa att han liksom hon kan sonetten utantill. En Ang Lee-film från 1995 byggd på en Jane Austen-roman från 1811 som citerar en Shakespeare-sonett från sekelskiftet 1600.

Det blev en ovanligt lång kväll, men jag tyckte i alla fall själv att den blev givande och är nöjd med experimentets utfall.

Här är alla sonetter vi pratade om. Länkarna leder till respektive sonett i fulltext tillsammans med en analys, och den som vill läsa sonetterna omskrivna på modern engelska hittar dem på No Fear Shakespeare.

12: When I do count the clock that tells the time
18: Shall I compare thee to a summer’s day?
43: When most I wink, then do mine eyes best see
66: Tired with all these, for restful death I cry
73: That time of year thou mayst in me behold
90: Then hate me when thou wilt; if ever, now
104: To me, fair friend, you never can be old
116: Let me not to the marriage of true minds
130: My mistress’ eyes are nothing like the sun
154: The little Love-god lying once asleep