Två seriösa bibliotekarier i Facksal 1

När kollegan J tillsammans med mig eller någon annan av oss har stått i Stadsbibblans programhörna på entréplan och presenterat böcker och filmer har rubriken varit ”After Work Bok & Film”. Så vad skulle det kallas när jag och A nu planerar att presentera böcker live på Facebook? ”Boktips” är adekvat men uttjatat. ”Litteratur” är fint, det tar vi. Och ska det vara fint så ska det, förnamn går bort. Alltså: ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn”. Ett seriöst program.

Och två seriösa bibliotekarier som presenterar böcker måste ha glasögon, det säger ju sig självt. A hade redan, men jag behövde låna ett par från en annan stackars kollega. Hon såg ingenting, jag såg ingenting, men jag behövde dem bara under så lång tid som det tog att spela in två trailrar i Facksal 1.

Sändning 2 juni kl. 18 på Stadsbibliotekets Facebook-sida.

Ikz

Nu har ytterligare gamla böcker från magasinet dammats av och lagts på scannern, för omslagsuppdatering på biblioteket.se! Den här gången har jag varit och botaniserat på signum Ikz (”Särskilda sceniska konstnärer”, som alla vet). Hur snygg är inte den här boken om revykungen Ernst Rolf! (Jag vet inte mycket om honom – borde kanske läsa boken – men ser på Wikipedia att han dog vid 41 års ålder och hann vara gift tre gånger.)

Tre boktips varje vecka

Min kollega J är den flitigaste läsaren i min bekantskapskrets och har dessutom gott minne. Därför kan jag kasta ut ungefär vilken boktipsfråga som helst – något om naturen, något mörkt och mystiskt, något om syskon, något som påminner om The Crown – och fram rasslar en titel och ett entusiastiskt föredrag om varför boken ska läsas bums. Det här utnyttjas just nu till veckovis återkommande tips på Stadsbibliotekets Facebook-sida. Vi får se hur länge vi håller på. Bokbanksmässigt skulle vi nog kunna hålla igång i åratal.

Du som undrar vad du ska läsa härnäst – fråga en bibliotekarie. Gillar du inte tipsen – fråga hans eller hennes kollega. Vi har alla olika smak, men tillsammans är vi en välfungerande boktipsmaskin.

Till minne av Yahya Hassan

I dagarna har vi lyft fram böcker av nyligen avlidna författare på Stadsbiblioteket – P.O. Enquist gick bort för några dagar sedan, Maj Sjöwall i går – och på poesiskylthyllan hade kollegan M just bytt till maj månads tema, nämligen ”ung dansk poesi”. Så oändligt sorgligt att också det i kväll förvandlades till minneshylla, när notiserna började dyka upp att stjärnskottet Yahya Hassan dött, kort före sin 25-årsdag. ”Det är ju inget annat än en katastrof. Jag har känt honom sedan har var 16 år, den här lysande pojken med den enorma talangen”, sa hans förläggare Simon Pasternak i ett uttalande till pressen. När det gäller skriverier om Yahya Hassan har jag mest nåtts av skandalerna, och förläggarens ord var ett sådant rörande motgift.

Tre av dagens biblioteksbesökare

Biblioteksbesökaren som gladde mig mest: Killen vars bokcirkel ville läsa klassiker med upplyftande innehåll. Det de läst hittills var så deppigt, och så här i deppiga tider behövde de något muntrare. En rolig utmaning. Han lämnade biblioteket med Norrtullsligan och En piga bland pigor.

Biblioteksbesökaren som bekymrade mig mest: En äldre herre som behövde upprätta ett visst formellt dokument och undrade vilken samhällsinstans man vänder sig till. Svaret är att det inte finns någonstans att vända sig, om man inte råkar ha råd att anlita en jurist. Hade han varit tjugo år yngre hade han förmodligen hittat och kunnat använda den information som finns på nätet om det saken gällde, skrivit sitt dokument själv och bett ett par vänner vara vittnen, men de förmågorna och resurserna fanns inte. Det är så orimligt att det inte finns någonstans att gå med ett sådant ärende, och vart blir man hänvisad om man ringer Stockholms stad? Biblioteket. Jag gick förstås så långt jag kunde, skrev ut lämplig information och försökte ge råd, men hade inga förkunskaper och förstås ingen förpliktelse som bibliotekarie att ta mig an ärendet mer än så. När ska Norrmalm – och många andra stadsdelar – få medborgarkontor med kompetenta samhällsvägledare att skicka alla dessa medborgare till?

Biblioteksbesökaren som förbryllade mig mest: Tonåringen som skulle skriva ett skolarbete och ville läsa i äldre tidningar om det ämne hon skulle behandla. Hur gamla då? Det spelade ingen roll, gamla. Inte böcker då? Nej. Så varför just gamla tidningar? Det var lite oklart, men jag misstänkte att hon ville (eller hade fått i uppgift att) ta reda på hur man skrivit om och förhållit sig till just det här ämnet genom tiderna. Jag sa att vi tyvärr bara har relativt nya tidningar och att hon får vända sig till Kungliga biblioteket, men förslagsvis börja med att leta och läsa artiklar deras tidningsdatabas. Jo, hon hade fått det tipset av någon annan också, men hon behövde tryckta källor.

Här kommer den förbryllande sidan av saken. Det är inte första gången en elev kommer med tydliga instruktioner från läraren att tryckta källor ska användas, samtidigt som syfte och definitioner inte är alldeles glasklara. Har läraren förklarat skillnaden mellan Wikipedia och Dagens Nyheter, men utan att eleverna riktigt begripit att det är avsändaren som skiljer källorna åt snarare än själva mediet? Eller har läraren haft anledning att förenkla det hela och bara bestämt att information ska hämtas från en pappersprodukt, för att helt eliminera osäkra webbkällor? Eller vet inte läraren att en prasslig DN och dn.se har samma avsändare och att samma bok inte sällan går att läsa antingen mellan två pärmar eller i mobilen? I fallet med KB:s tidningsdatabas, där man har gamla inscannade tidningssidor framför sig på skärmen, är det extra tydligt att det handlar om digitaliserade tryckta produkter, och för övrigt har man väl under många år kunnat gå till KB för att läsa tryckta artiklar och serverats inte papper utan något annat medium, som mikrofilm. Källan är fortfarande densamma.

Men om den äldre generationen behöver lära sig att scrolla och svajpa kanske tonåringarna behöver lära sig vända blad, vad vet jag.

Garanterat föråldrade resehandböcker

Efter scoutböckerna från 1950-talet har jag fortsatt min självpåtagna uppgift att ersätta de trista grå rutorna på biblioteket.se, där det står ”Omslag saknas”, med scannade bokomslag. Jag är helt osystematisk. Just nu satsar jag på resehandböcker från magasinet – det är ju de äldre böckerna som är bildlösa på hemsidan – och jobbar mig inte igenom signum efter signum, utan plockar ut böckerna med de snyggaste, roligaste eller intressantaste omslagsbilderna.

Boken ovan, till exempel, Om Ni reser till London av Sigge Hommerberg, har inte bara ett klatschigt omslag, den är också riktigt underhållande. Av teckningsstilen att döma hade jag definitivt gissat 1950-tal, men den är faktiskt från 1971, vilket gott och väl räcker för att turisttipsen ska ha hunnit få en ordentlig nostalgisk patina.

Fotot tog jag till Stadsbibliotekets Instagram-konto, där jag också skrev in några urklippta rader från avsnittet om att resa med Londons kollektivtrafik:

  • ”Ta undergrounden, det är den bästa och enklaste sak i världen.”
  • ”Dörrarna öppnas automatiskt.”
  • ”Way out är utgången. Antingen åker man upp på rullande trappor eller i hiss.”
  • ”Och nu ska vi åka buss. Hoppa med upp! Ska vi sätta oss där uppe eller där nere? Aj, ni ska röka. All right, då måste vi sitta där uppe. Det är förbjudet att röka här nere. Förresten så har man en bra mycket bättre utsikt från andra våningen.”

Jag är inte helt säker på att mina medmänniskors intresse för gamla resehandböcker är lika stort som mitt, men oj vad frestad jag blir att ha något slags högläsning eller på annat sätt tvinga på folk de charmiga texterna.

Terränglekar av Erland Mörtberg och andra charmiga scoutböcker

När jag råkade titta på signum Rh i magasinet såg jag en rad små näpna scoutböcker, de flesta med neutral biblioteksbindning, men med en fin gammal omslagsbild innanför pärmen. Jag behövde inte kolla, jag var säker på att att de på biblioteket.se presenterades med en grå ruta där det står ”Omslag saknas”. Det gick ju inte att låta bli, jag var tvungen att scanna dem och göra dem synliga för världen.

Insatsen var en ytterst liten droppe i havet, men nu gillar jag att okynnessöka på gamla scoutböcker för att se de fina bilderna. Alla ovan är från 1950-talet.

Jag skulle få ett "hyllansvar" – det blev medicin

Här syns delar av mitt nya drottningdöme – medicinavdelningen i Facksal 2. Tio sektioner bokhyllor, ofta stökiga av flitig användning. Självklart har jag tagit tillfället i akt att sätta upp för våra tider lämplig hälsoinformation i affischhållarna mellan sektionerna och strävar i övrigt efter att studenter (vår blivande vårdpersonal) och allmänt kunskapstörstande ska hitta ett välorganiserat bestånd.

Kanske motverkar det eviga hyllstädande jag dragit igång att studenterna leker krig bland böckerna, eller vad som nu sker så fort man vänder ryggen till, men jag ska inte hoppas för mycket.

Stannar hemma, som så många andra

Jag kände efter och kände sedan efter lite till. Hade jag inte en annorlunda, ansträngd känsla i luftrören? I går, när jag jobbade till stängning, var det ödsligare än någonsin i salarna, många av våra besökare tar varningarna och rekommendationerna i coronatider på allvar, och det ska jag så klart också göra. Det var därför den där känslan, som jag inte skulle ha brytt mig om i vanliga fall, upptog mina tankar så till den milda grad.

Efter att ha tagit tempen flera gånger – under 37 grader – men ändå inte kunnat skaka av mig antydan till sjukdomssymtom ringde jag jobbets sjukanmälningsnummer, tjugo minuter för sent. Sedan sms:ade jag med min chef och det landade i en arbetsdag hemma. Det drabbar mina kolleger, som får ta extra pass i disken, men jag är glad att jag slipper bekymra mig för att möjligen utsätta våra besökare för smitta.

Det är en konstig tid. Unik. Hoppas jag.