En andra boktipssändning från Stadsbibliotekets styrelserum

Det här var andra gången jag och kollegan boktipsar under rubriken ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn” och konceptet har vidareutvecklats med ett tydligare genomgående tema – vi valde det lite publikfriande ”spänningslitteratur” vid det här tillfället – samt småkakor.

Varsågoda – sex bra böcker med spännande intriger!

Lägger undan T-shirten och blir webbredaktör

Från och med i dag och ett par månader framåt jobbar jag halvtid som webbredaktör och har halva min ordinarie bibliotekarietjänst kvar. Om det blir som det är sagt, att jag istället för att variera mellan olika slags bemanningspass under bibliotekarietiden enbart får pass i kundtjänsten, har jag nu burit min biblioteks-T-shirt för sista gången på ett tag. Den är inte obligatorisk när vi i kundtjänsten svarar på telefonsamtal och mejl.

Nog för att jag har publicerat både det ena och det andra på biblioteket.se tidigare, men min titel och mina ansvarsområden är nya. Jag är taggad!

Man hinner mer på två turer till Uppsala än på en

För tio dagar sedan var jag i Uppsala, där jag skulle ha träffat gamla kursaren EM för den årliga mockabakelsen. Det blev ingen EM, för hon var sjuk, och det blev ingen mockabakelse, för sådana finns inte längre i Ofvandahls utbud. EM har sedermera blivit frisk. Ofvandahls är det sämre med.

Jag mötte i alla fall EM:s man vid hans jobb och gjorde det honungsköp från hans biodling som också blivit årligt, bockade av mina standardstopp i stan och uträttade några ärenden. På Stadsbiblioteket ställde jag upp datorn på ett bord för att jobba lite, men fick svårt att koncentrera mig på skrivarbetet när en lite sliten och trött man i en fåtölj började snarka. Jag tog på mig personalrollen – ränderna går knappast ur under lediga dagar – och väckte honom, han bad så hemskt mycket om ursäkt och två minuter senare sov han igen. Efter fikat på Ofvandahls, där jag fick lov att acceptera en sigillbakelse, gjorde jag ett nytt försök på bibblan, satt ett tag i ett lugnt och tyst rum med min text och gick sedan vidare till en särskild biblioteksdator där den annars låsta delen av den förträffliga databasen ”Svenska dagstidningar” var tillgänglig. Efter att databasens avsändare Kungliga biblioteket under en period haft hela härligheten upplåst fick jag blodad tand och när nu Stockholms stadsbibliotek – min egen arbetsplats – inte betalar för tjänsten får man passa på när man kommer till ett bibliotek som gör det. I det här fallet var jag nyfiken på samtida recensioner av Ingrid Bergman-filmen ”På solsidan”, som HA och jag såg vid vår senaste filmcirkel. Recensenternas reaktioner var ungefär lika dämpade som våra. ”Den har Molanderfilmernas nästan traditionellt eleganta, luxuösa inramning och bereder på så vis åskådaren en känsla av ett visst välbehag”, skriver till exempel signaturen Jerome i DN 4 februari 1936, men konstaterar att människorna inte har ”levande konturer”, att fröken Bergman saknar ”den teknik och den mogenhet som uppgiften fordrar” och att regissör Gustaf Molander ”är mäktig större och bättre filmer än denna”. (Alla är barn i början, även fröken Bergman.)

I dag var jag i Uppsala igen. EM hade frågat om hon skulle kolla mockabakelseutbudet i övriga Uppsala, men det tyckte jag inte alls, sällskapet och platsen smäller högst, trots att det är ”den årliga mockabakelsen” vi pratar om när det gäller det sena födelsedagsfika jag har att se fram emot varje år. Så vi satt i vanlig ordning och fikade och pratade på Ofvandahls och tog sedan en minnestriggande promenad, den här gången till slottet, där vi läste litteraturvetenskap i slutet av förra seklet.

Nu, stockholmare, får ni läsa facklitteratur!

Det ni ser här är bibliotekets sätt att göra det bästa av saken.

Problem: Biblioteket har en ansträngd budget och den pott som gått till ”Nyhetshörnet” – kortlåneexemplar av nya, eftertraktade titlar – har dragits in.

Problem: Det finns en stark topplistetendens på biblioteken, alltså att alla vill läsa några få, nya titlar som det pratas och skrivs extra mycket om just nu, trots att vi har huset fullt av bra men mindre rampljusbelysta böcker. Intet ont i att vilja läsa de aktuella skönlitterära snackisarna, men reservationsköerna blir extrema.

Lösning: De allra flesta böckerna i Nyhetshörnet har varit skönlitteratur på svenska. En skylthylla för sådana finns uppe i Rotundan – med normallång lånetid – och utan exemplaren med kortlån har vi inte tillräckligt många böcker sammanlagt för att fylla både Rotundans nyhetshylla och Nyhetshörnet på entréplan, som formellt sett avvecklades när pengarna drogs in. Ny skönlitteratur lånas i en farlig fart. Alltså – i Nyhetshörnet ställer vi numera nya fackböcker! Inte läromedel och avhandlingar och inte heller näringstabeller och noter för nybörjare på blockflöjt, men sådant som är av lite mer allmänt intresse.

Nu återstår att se om vi kan lura på besökarna de här nyheterna i beståndet. Jag tror faktiskt det. I alla fall tror jag att det blir snabb cirkulation på de här exemplaren helt enkelt för att de syns och ser fräscha ut. Och så får låntagarna något att göra medan de väntar på att deras köplats nummer 258 ska ticka ner och de äntligen ska få vilken bok det nu är som toppar DN:s lista för stunden.

If it ain’t broke, don’t fix it – det är skillnad mellan förlegat och beprövat

Jag älskar min vändbara kappa, grå på ena sidan, beige med rosa ton på den andra. Jag är också väldigt förtjust i en tunn tygväska jag köpte i Tokyo, som är hopvikbar till en liten rektangulär kudde och som utvecklad kan bäras antingen som en vanlig tygkasse eller som ryggsäck. Sedan jag var liten har jag dragits till sådant som är multifunktionellt, smart och kompakt. Jag visste väl från början att jag skulle tillbringa livet på resande fot och i små bostäder.

Det finns också en annan filosofi kring multifunktionalitet som inte har att göra med genomtänkt och behovsanpassad konstruktion, utan att tänka utanför boxen. Ett öppet sinne för nya idéer är alltid bra, men nytänkande för sin egen skull ger sällan de bästa resultaten. I det sammanhanget brukar jag tänka på en stadsvandring jag gick för säkert tio år sedan med en grupp hippa personer med alternativa förhållningssätt till staden. För att demonstrera sitt innovativa perspektiv hade de med sig en trave plasthinkar som vi i stadsvandringsgruppen skulle vända uppochner och sitta på. Det var i för sig en bonus att kunna sitta under vandringsstoppen, men varken bekvämt eller stabilt, sitthöjden var inte heller optimal för den genomsnittliga stadsvandraråldern och jag misstänker att en och annan hink hade tappat formen vid vandringens slut. Snarare än smart problemlösning var det alltså ett sällsynt besvärligt sätt att förstöra ett antal hinkar på en och en halv timme. En hink som även fungerar som pall kan inte vara svår att designa och är säkert utmärkt i en sommarstuga eller så, men på en stadsvandring är hinkfunktionen inte lika relevant som pallfunktionen och god pallfunktion kan man få av pallar. Hopfällbara och bärbara varianter kan provas på närmaste konstmuseum.

Under studiebesöket på snart återöppningsklara Tranströmerbiblioteket i förrgår anar jag att jag såg ytterligare ett exempel på en inte så smart smart lösning, just för sittande.

En trend sedan ett antal år på nya, eller nyinredda, bibliotek är gradänger, ett eller annat slags trappliknande parti, i trä eller annat hårt och glatt material eller klätt i något mjukare. De kan finnas på en avdelning för barn eller tonåringar eller på en mer allmän plats där de kanske tilltalar studenter som vill hitta sin vrå, enskilt eller gruppvis, för att plugga eller prata beroende på rummets funktion. Gradänger kan säkert bli populära hos besökarna, i alla fall vissa, och erbjuda avslappnade och flexibla möjligheter att krypa ihop eller bre ut sig.

Men hur uttjatat och konventionellt det än är med bord och stolar gör de ändå sitt jobb rätt bra. Man har ett utrymme i lämplig höjd att placera dator, bok eller block, man har ryggstöd och kan sitta mitt emot varandra vid behov. Man behöver inte heller vara under 30 för att vara bekväm med att använda dessa möbler.

På Tranströmerbibliotekets väl tilltagna avdelning för ungdomar, kallad Punkt, finns ett rum för diverse aktiviteter där ena långväggen upptas av gradänger, snygga, inte särskilt höga, kuddar här och där. Kidsen kommer säkert att skockas. I entrén finns också en gradängkonstruktion med små uppstickande bordsskivor, typiskt studentanpassat, och på vuxenavdelningen ytterligare en, avsedd för publiken vid evenemang. Framtiden får utvisa hur den innovativa sittlösningen för publik fungerar i praktiken, men nackdelarna är inte svåra att gissa sig till. Den genomsnittliga besökaren vid biblioteksevenemang är långt över 30 och väljer förmodligen inte frivilligt att sitta i en trappa. Gradängerna är inte den grunda varianten, där vartannat trappsteg ska sittas på, utan varje trappsteg är djupt, vilket innebär att man sitter ytterst på kanten och har någon annans ben bakom sig. Kanske har det byggts något smart förrådsutrymme inuti det fristående trappartiet, i annat fall vet jag inte om man ens vinner något på att utnyttja rummets höjd, lika många personer borde ha kunnat sitta på bänkar eller stolar på samma golvyta, med en något upphöjd scen framför. Nu står istället de framträdande på golvet och publiken ser dem ovanifrån.

Det finns långt mer skadliga exempel på när innovationsivern sätter likhetstecken mellan förändring och förbättring och vem vet, tanterna som alltid står på kö för att höra aktuella författare hålla biblioteksföredrag kanske kommer att stormtrivas i publiktrappan, men om de inte gör det får de nog gilla läget. Ett gott argument för nya slags lösningar är förstås att det är värt att prova, men under mina 19 biblioteksår har jag nästan aldrig varit med om att en ny lösning efter en provperiod ersätts med en bättre, om ersättandet kostar pengar.

Gradänger i biblioteksmiljö kommer vi att få leva med, oavsett om de är multifunktionellt praktiska eller ett sämre alternativ till stolsrader. Jag är i alla fall glad över att det informationsdisklösa biblioteket är en idé som inte förespråkas lika högljutt längre, även om jag inte vågar tro att den är död.

En annan typ av sittplats på Tranströmerbibliotekets ungdomsavdelning Punkt – fönstervrå med läslampa och utsikt mot Hotell Malmen på Götgatan.

Dagen före semestern

Sista sommarmorgonen med ansvar för morgonschemat, en tankenöt av högsta svårighetsgraden, som går ut på att Stadsbibliotekets alla bemanningspunkter ska täckas under alla öppettimmar av medarbetare – alltid för få – med rätt kompetens. Det gick ändå bra till slut.

Direkt därifrån till kundtjänsten, fyra timmar med ganska hög intensitet, men i trevligt sällskap i kundtjänstrummet. A.G. klagade med några minuters mellanrum på hur hungrig han var och min medhavda frukost, som jag var för stressad för att äta med det komplicerade morgonschemat på skärmen framför mig och istället tog mellan telefonsamtalen, var alldeles för liten. Kopplade ur telefonen och gick till 7-Eleven. Fotade alla smoothies, så att A.G. kunde välja vilken han ville ha, tog två mackor till mig – sparade en till lunch – och M.S. ville ha en fruktsallad.

Under eftermiddagen hastade jag igenom listan med de mest akuta göromålen – sista chansen, ty min ynka sommarsemestervecka börjar i morgon! Bland annat uppbådade jag sinnesnärvaro nog att publicera all information (hoppas jag) om höstens bokcirkelträffar i serien ”Lysande utsikter”.

Därifrån till Centralbadet för massage hos stans bästa massös, som jag just har räknat ut att jag gått till i drygt nio år. Jag nämnde helt kort att det har gjort ont att vrida huvudet åt sidorna på sista tiden och märkte sedan under massagen att jag fick kraftiga tryck i nacken. Många, särskilt på vänster sida. Det var ganska plågsamt. Nackbearbetningen måste ha tagit tid, för plötsligt var det klart, utan huvud- och ansiktsmassagen. Synd, för den är avkopplande, men då slapp jag olja i håret. ”Det gick inte att lösa upp det spända i nacken”, sa massösen, ”det skulle ha gjort för ont!”

På utvägen passerade jag den gröna gården – där en skylt varnar för fallande päron – och sedan den lilla belamrade skoaffärens skyltfönster. För första gången gick jag in och tittade ordentligt och när jag kom ut hade jag ett par svarta och ett par ljusrosa skor i en påse.

I kväll har jag konstaterat att det är påtagligt enklare att vrida huvudet – åt vänster. Jag är frestad att komma på återbesök på Centralbadet ganska snart, tidigare än höstbesöket jag bokade in.