Hur man skrämmer två barn på biblioteksbesök

En person ville ha detaljhandledning i att ladda ner Sandmannen till en läsplatta, en annan ville ha Tandooriälgen som ljudbok från magasinet och en tredje frågade om wifi:et – samtidigt – medan jag var ensam bakom disken på Stadsbibblans entréplan. Sedan blev det fullständig stiltje. Även familjen med ett gällt skrikande barn gick därifrån.

Min bror, svägerska och brorsbarn hade signalerat att de kanske skulle kunna titta förbi under sin Stockholmsvistelse i dag och frågan var hur stora möjligheter jag skulle ha att gå ifrån mina åtaganden och visa dem runt. När de kom hade jag gått upp till Rotundan och hade förstås även där ansvar för att besvara besökarnas alla frågor, men jag bedömde att läget var lugnt, såg att ett par kolleger fanns tillgängliga och skolkade ett slag – det finns ju så mycket intressant att titta på på biblioteket och de fyra örebroarna har sett alldeles för lite vid de få tidigare besöken.

Höjdpunkten var Svea – vår ”återlämningsrobot” eller ”sorteringsverk”, Svea har båda funktionerna. Kidsen lade böcker på bandet och såg dem åka iväg till rätt bokvagn, där de rutschade ner med en smäll. Brorsdottern hade en halmhatt med kattöron på sig och brorsonen en keps och hatt och keps fick också ta varsin tur med Svea under glada tillrop.

Stämningen var god när den guidade visningen fortsatte via hemliga vägar till källarmagasinet och vidare med en hiss till källaren under källaren – vi kallar den Gropen. Jag gillar Gropen, den har en dammigt bortglömd och ödslig charm, men kan själv tycka att det är obehagligt att stå i hissen vänd mot dörrparet, förvänta sig att snart komma ner till källarmagasinets compactushyllor och istället känna ett kallt drag bakom ryggen, när det andra dörrparet öppnar sig mot den nedsläckta Gropen – vilket händer när man råkar trycka på fel hissknapp. På väg ner med familjen berättade jag om den känslan lite för inlevelsefullt. Hissdörrarna öppnade sig mot mörkret i Gropen, brorsdottern började gråta, brorsonen stod tvekande i dörröppningen, svägerskan med brorsdottern i famnen hade kanske inte kommit över skrämselhickan av att nyss ha sett en råttfälla i ett hörn, brorsan stegade rakt ut för att visa att det inte var någon fara och jag började genast leta efter något att distrahera barnen med.

Det är ett märkligt rum, fullt med bråte men högt i tak, instängdhet och rymd på samma gång. Och otroligt märklig luft, som om sandpartiklar lossnar från väggarna och svävar runt när man rör sig. Jag tror att barnen i alla fall tyckte att det var spännande – lagom spännande – att klättra i den korta men mycket branta och rangliga trappan upp till en mystiskt placerad dörr, som ännu mer mystiskt leder till ett utrymme bakom källarmagasinets compactushyllor. Genom en passage mellan hyllorna – dess bredd beror på hur compactushyllorna är vevade – kan man ta sig ut till magasinets gång. Därifrån gick vi bort till en dörr som leder ut fast ändå inte, man kommer till ett utrymme som skapats i ett hörn mellan den kantiga byggnad som omringar en rund byggnad – Stadsbiblioteks form är nog unik i sitt slag. För att riktigt skrämma livet ur barnen visade jag den grav som någon av kollegerna byggt upp där, komplett med torra grenar och fuskspindelväv, antagligen som en extra otäck detalj på bibliotekets spökvandringar, fast jag har faktiskt aldrig frågat någon om saken. Och heller aldrig gått någon spökvandring, så helt säker kan jag inte vara.

Visserligen gick den allra sista delen av visningen genom barnavdelningens arbetsrum, med allt pysselmaterial, och vidare ut till sagorummet och själva bibliotekslokalen med barn- och ungdomsböcker, men jag är ändå orolig att jag gett mina unga släktingar ärr för livet. Jag hoppas att jag får fler chanser att visa bibliotekets intressanta gömmor och kommer ihåg att hoppa över de ruskigaste.

Innan de kom till mig hade gänget varit och fikat på Mr Cake. De valde mellan olika bakverk att ta med till mig och det blev till slut en illröd croissant, trots en misstanke att jag kunde ha valt en sådan själv någon gång. Och visst hade jag det, jag har bara besökt Mr Cake två eller tre gånger, jag minns inte exakt, men jag minns mycket väl att jag i påskas åt red velvet-croissanten med citronfyllning. Jag har verkligen ingenting emot en repris.

God fredagskväll från mig och räven

Den här fredagskvällen på bibblan avrundades med en timme på barnavdelningen, där höjdpunkten var att hjälpa en väldigt lässugen, engagerad och belevad pojke som talade indisk engelska och var på biblioteket med sin pappa.

En annan som brukar vistas på barnavdelningen är den här räven, men när vi stängt för dagen och jag tog hissen upp till övervåningen och arbetsrummet hade min skrivbordsgranne J lämnat den vid min dator tillsammans med ett brev – en hälsning inför hennes semester och en gratulation till ett kommande jobbuppdrag i höst. Ett jag ser mycket fram emot.

Själv går jag inte på semester. Jag är tillbaka redan i morgon förmiddag.

Sandra tipsar

”There’s an app for that”, säger Apple, och ”there’s a Seinfeld episode about that”, säger jag (och jag är inte alls ensam, visar en googling). Nu när jag har tagit fram boktipsstickor med förnamn till oss som bemannar Rotundan på Stadsbiblioteket, tänkta att sätta i böcker som vi ställer på hyllan för ”personalens lästips”, associerar jag förstås till avsnittet ”The Comeback” i säsong 8, där Elaine hyr film från hyllan med personalens favoriter i videobutiken och alltid väljer de som rekommenderas av en Vincent. Jag hoppas att mina kolleger har lust att använda stickorna och vem vet, kanske kommer någon besökare framöver att notera att någon av oss har precis rätt smak, men det kommer inte att vara jag. Mina bokval – utifrån vilka författare det pratats om i mina favoritpoddar, vilka länder jag besökt, vilken läsning som valts i mina bokcirklar – följer en logik som ingen annan kan se.

Höstens utgivning i nya fikarummet

I det så kallade ”trapprummet” på Stadsbibblans administrativa plan, ett rum med en liten köksdel och en trappa upp till taket som länge varit ett övermöblerat arbetsrum, har rensats och gjorts om till ett litet fikarum med vinkelsoffa. Där bredde J och jag ut oss i eftermiddag och tittade på smittsäkert digitala bokpresentationer. Det är förstås jättetrist att inte kunna gå på förlagens presentationer av höstutgivningen på vanligt sätt, men fenomenalt att så enkelt kunna del av innehållet på sin egen skärm i vinkelsoffan. Med höstig dekor. Snart kommer årets bästa tid.

Aktualitet, mervärde och rena linjer

”Lag Sporrenstrand & Kjellberg har satsat på aktualitet, mervärde och rena linjer. Vi lyfter bibliotekariekompetensen och bibliotekets USP.”

Vi vet inte hur många konkurrenter vi har i Stockholmsbibliotekens skyltningstävling, men vi vet att vi åtminstone tävlar med ytterligare en skyltning i vårt eget hus, nämligen barn- och ungdomsavdelningens urgulliga tablå med läsande barnboksfigurer, varav en i en hemvirkad hängmatta.

På vuxenavdelningen har vi inget pynt utan radar upp litteratur aktuell i TV, radio, press och poddar. Kul för den som tittat på Babel eller lyssnat på Lundströms bokradio att hitta relaterade böcker och kul för den som ser en intressant bok att få tips på relaterade medieproduktioner. Är tanken. Vi får se vad domarna på bibliotekskansliet tycker. Nu har vi i alla fall skickat in bilder och motivering.

Livesändningspremiär för Sporrenstrand & Thorburn

Vi ser ut som sportkommentatorer, men ska här strax börja prata om böcker i Stadsbibliotekets styrelserum. Det blev kanske inte den proffsigaste livesändningen som gjorts på Facebook, men i går blev den i alla fall genomförd, vår debut i det här formatet, ”Litteratur med Thorburn & Sporrenstrand”. Temat var ett slags internationell fruktsallad och stilen lätt kultursnobbigt dryg. Vi hade i alla fall roligt och fick prata om bra böcker.

Två seriösa bibliotekarier i Facksal 1

När kollegan J tillsammans med mig eller någon annan av oss har stått i Stadsbibblans programhörna på entréplan och presenterat böcker och filmer har rubriken varit ”After Work Bok & Film”. Så vad skulle det kallas när jag och A nu planerar att presentera böcker live på Facebook? ”Boktips” är adekvat men uttjatat. ”Litteratur” är fint, det tar vi. Och ska det vara fint så ska det, förnamn går bort. Alltså: ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn”. Ett seriöst program.

Och två seriösa bibliotekarier som presenterar böcker måste ha glasögon, det säger ju sig självt. A hade redan, men jag behövde låna ett par från en annan stackars kollega. Hon såg ingenting, jag såg ingenting, men jag behövde dem bara under så lång tid som det tog att spela in två trailrar i Facksal 1.

Sändning 2 juni kl. 18 på Stadsbibliotekets Facebook-sida.

Ikz

Nu har ytterligare gamla böcker från magasinet dammats av och lagts på scannern, för omslagsuppdatering på biblioteket.se! Den här gången har jag varit och botaniserat på signum Ikz (”Särskilda sceniska konstnärer”, som alla vet). Hur snygg är inte den här boken om revykungen Ernst Rolf! (Jag vet inte mycket om honom – borde kanske läsa boken – men ser på Wikipedia att han dog vid 41 års ålder och hann vara gift tre gånger.)

Tre boktips varje vecka

Min kollega J är den flitigaste läsaren i min bekantskapskrets och har dessutom gott minne. Därför kan jag kasta ut ungefär vilken boktipsfråga som helst – något om naturen, något mörkt och mystiskt, något om syskon, något som påminner om The Crown – och fram rasslar en titel och ett entusiastiskt föredrag om varför boken ska läsas bums. Det här utnyttjas just nu till veckovis återkommande tips på Stadsbibliotekets Facebook-sida. Vi får se hur länge vi håller på. Bokbanksmässigt skulle vi nog kunna hålla igång i åratal.

Du som undrar vad du ska läsa härnäst – fråga en bibliotekarie. Gillar du inte tipsen – fråga hans eller hennes kollega. Vi har alla olika smak, men tillsammans är vi en välfungerande boktipsmaskin.