Jättejättejättegammalt tyg

Gerumsmanteln är Sveriges äldsta bevarade klädesplagg, daterad till 360-100 f.Kr. Jag minns inte att jag hört talas om den tidigare, men nu när jag fick nys om den har jag läst på litegrann.

Att den låg i en mosse i Tidaholmstrakten i drygt 2000 år innan den råkade grävas upp 1920 är förstås fascinerande, intakt sånär som på missfärgning, en söndertrasad del efter ett olyckligt spadtag när den hittades och ett antal stickhål, som enligt forskarna pekar på att mantelns innehavare blev mördad.

Det där med det eventuella mordet bryr jag mig inte så mycket om, det är bara en hypotes och även om den stämmer är det väl en chans på miljarden att vi skulle få reda på några som helst andra fakta kring den händelsen.

Men tyget! Tyget! Hade någon sagt att det var en stor och välanvänd yllesjal tillhörande en gumma bosatt nära den där mossen 1920 skulle jag ha trott på det. Jag fattar att människor har vävt tyg och burit mantel långt tillbaka i historien – jag har ju trots allt läst om mantlar redan i Moseböckerna – men att i princip samma teknik tycks ha överlevt under så enormt lång tid … Det är svindlande.

Här är en närbild.

Mer om Gerumsmanteln på Historiska museets webbplats.

Vägen på Oktoberteatern

Vi gjorde det till en helkväll, SB och jag, tog pendeln till Södertälje för att se pjäsen ”Vägen” på Oktoberteatern och åt dessförinnan på restaurangen intill, Caesar’s, med trevlig service, en tysk kanal med något slags bilsport på skärmar på väggen och enorma portioner.

Det enda vi kände till om pjäsen var det vi kunde läsa oss till på teaterns webbplats, och antingen har pjäsen gjorts om eller också har den korta beskrivningstexten skrivits av någon som sett de första minuterna av en repetition och sedan killgissat. Både de stora dragen och detaljerna var felaktiga, men som tur var hade texten ändå gett oss hyfsat rätt förväntan på innehållet. Enligt beskrivningen skulle det handla om fyra vänner som tillsammans flytt till Sverige över Medelhavet och nu ska börja ett nytt liv från noll, men i själva verket handlade det om en ensam man som flytt över Medelhavet till Sverige och som tänker tillbaka på sina tre vänner hemma i Homs och de hjältedåd de utförde i kampen för frihet. Annorlunda, men lika intressant.

Föreställningen var bara en timme lång, men det räckte för att sorgen och maktlösheten i historien skulle förmedlas till publiken, som snörvlade påtagligt när lamporna släcktes på slutet, innan de tändes igen för applåder, som ganska långsamt drog igång. En av medarbetarna på teatern – jag tror det var teaterchefen själv – kom sedan fram och sa att de öppnat dörrarna bakom läktaren, men att det gick bra att sitta kvar och hämta sig, vilket många gjorde.

Det var starkt, ingen tvekan på den punkten, men redan minuterna efteråt åkte kritikerglasögonen på och vissa märkligheter trädde fram. Huvudpersonen, vars namn jag inte uppfattade, säger sig ha varit god vän till de tre andra – de som inte flytt – och när dessa beskriver sig själva förstår man att de tre har starka band till varandra. Där finns den unga kvinnan som med informell utbildning blir områdets enda läkare, hennes syster som blir Homs proffsigaste dokumentärfilmare och journalisten som tack vare språkkunskaper och vältalighet blir revolutionärernas språkrör och reporter i västvärldens stora nyhetskanaler. Det övermänskliga modet har de gemensamt, deras olika personligheter och begåvning kompletterar varandra, de arbetar delvis tillsammans och ser upp till varandra. Ni var mina bästa vänner, säger huvudpersonen till de minnesbilder han målar upp av dem, men när vi följer de tre nämner de aldrig en fjärde i sitt gäng. Det är därför huvudpersonens namn aldrig nådde mig, det nämns bara en gång, snabbt, av honom själv.

Vad betyder detta? Är det ett medvetet eller omedvetet ologiskt inslag? Den rimliga tolkningen av upplägget är att vi ska lita på huvudpersonen – den numera nysvenska invandraren – när han säger att han nattetid hemsöks av sina tre modiga vänner, medan han dagtid äter den frukostmat han vant sig vid hemma i Syrien, tvättar sina få men snygga klädesplagg och söker jobb som han är överkvalificerad för och som han inte får, för svensk utbildning och referenser saknas. Det tröstlösa läget i det nya landet ställs mot kampen, gemenskapen och värdigheten som var hans.

Men i så fall, om vi ska tro på det som sägs, borde hans egen roll i kampen ha presenterats och vännerna inbegripit honom i sina historier. Och de borde nog inte ha framstått som superhjältar alla tre, var och en den absolut bästa inom sitt fält. Sådana ytterligheter är aldrig bra för trovärdigheten.

Så länge jag satt kvar i salongen var jag tagen av de skildrade grymheterna, orättvisorna och uppoffringarna, som alla andra, skulle jag tro. Den narratologiska analysen är egentligen sekundär. Självklart pratade SB och jag vidare på hemvägen, om vad som rapporteras om den här konflikten och andra i svenska nyhetskanaler, vad vi över huvud taget vet om vår omvärld och våra medmänniskor, vi som är fast rotade i den tillvaro pjäsens huvudperson hamnat i, där – som han säger – den blå himlen döljs av moln och ingen dör utan alla blir vithåriga och kollar på Allsång på Skansen. Eller där man äter stora portioner amerikansk mat och går på teater.

Thorburn och jag har pratat poesi

Tipsa om poesi tillsammans med ett poesiproffs? Visst, nog kunde vi ha poesitema i ett avsnitt av ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn”, men då skulle min poesibelästa kollega få stå för lejonparten av kompetensen på området och själv tog jag mig friheten att introducera begreppet ”poetisk prosa”. På så sätt kom jag undan med att bara presentera en diktsamling och pratade därutöver om två romaner med ”poetiskt” språk – enligt min egen definition.

Vi förstod att ämnet var smalt, men ”våra mammor kommer i alla fall att titta”. Mycket riktigt, efter sändningens slut fick jag ett par bildbevis på att Thorburn och jag pratat böcker på mammas och pappas TV-skärm. Just i ögonblicket ovan såg jag inte särskilt munter ut, men så pratade jag också om krig, flykt och allsköns prövningar i böcker av Rasha Alqasim, Kim Thúy och Julie Otsuka. Sorgliga men bra. Vi pratar bara om bra böcker.

Lånar från humaniorahyllorna medan jag kan

Nu har jag lytt mitt eget råd i videon om att Stadsbibliotekets Facksal 4 och Facksal 5 ska hålla stängt för renovering. Självklart passar man på att låna när bland annat biografierna och böckerna om språk är på väg att bli otillgängliga. Jag känner förstås till min egen överoptimism när det gäller tid till läsning, men får samtidigt en lätt panikkänsla av att ha chansen att plocka på mig låneböcker innan de försvinner. Jag måste. Hellre ha dem hemma, tillgängliga bara för mig, än att de inte är tillgängliga för någon alls. Intalar mig själv att jag resonerar förnuftigt. Bilden visar inte riktigt alla lån.

Har börjat titta på The Comey Rule

Redan någon gång i somras hörde jag talas om den kommande serien ”The Comey Rule”, om James Comey och debaclet som började med FBI:s undersökning av Hillary Clintons möjligen lagbrytande mejlvanor. Serien är producerad av Showtime och skulle visas i dess strömningstjänst, som inte är tillgänglig i Sverige. Kanske någon av de just nu tre strömningstjänster jag abonnerar på också tar in den, tänkte jag, och började bevaka. Inte ett knyst någonstans. 27 september – premiärdatumet – närmade sig och i mina favoritpoddar om amerikansk politik duggade reklaminslagen om serien tätt, men bara där. ”Vem kan utmana Trump?”, som jag följer på SVT Play, är också en Showtime-produktion, så vem vet, de kanske skulle kunna köpa in ”The Comey Rule” också, tänkte jag, för alla oss USA-politikjunkies. Jag var precis på väg att mejla iväg en ödmjuk förfrågan, men tog först ett dubbelkollande svep och kors i krösamoset, HBO visar serien!

Hämtpizza är en inte alltför ofta förekommande lyx i det här hushållet, hämtkaffe i hemmet är ytterst sällsynt och kombinationen har aldrig inträffat – förrän nu. Jag lekte Manhattanite i kväll och bredde ut mig på schäslongen med en rejäl slice, svepte min pumpkin spice-latte macchiato som efterrätt och tittade på första avsnittet.

Jag är inte så förtjust i skådespelaren som spelar FBI-chefen Comey, och det har mest att göra med utseendet och hur han för sig. Han gör inte alls rätt intryck, stel, för gubbig och överdrivet välpressad, och hans min påminner om huvudpersonens i ”Falsk identitet”, spiondramat där mästerspionen alltid går runt med ett tvetydigt halvleende. En min som förvirrar människor, lär han ut till en ny rekryt.

Tyvärr är också de andra karaktärerna ganska stela, för att inte tala om miljöerna, men det kanske hör till. Det tycks också finnas en krystad ramberättelse med en ung praktikant som möter personerna i dramat när tiden gått och Comey både hunnit få sparken och skriva sin bok A Higher Loyalty. Men det är okej, innehållet är intressant och det är kul att kolla hur lämpliga skådisar de hittat till i övriga roller, som Rod Rosenstein, Andrew McCabe, Robert Mueller och Loretta Lynch. Donald Trump är jag extra nyfiken på, han har inte dykt upp än. Jag kunde inte sätta fingret på var jag sett Comeys fru förut, alltså skådespelerskan, men nu har jag kollat – det är ju Jennifer Ehle! Elizabeth Bennett i ”Pride and Prejudice” från 1995.

Det ska också bli intressant att se vilken bild som målas upp av James Comey och hans beslut och agerande och möjliga påverkan på valet 2016. Om jag kommer att ha plats i hjärnan att ta in den informationen, vill säga, min mediekonsumtion om valet 2020 tar upp väldigt mycket utrymme.

Jag och 49 andra på Berwaldhallens parkett

Efter ett långt coronauppehåll skulle Radiokören i eftermiddag sjunga inför publik, även om vi inte var mer än 50 personer i Berwaldhallen. Under den inledande presentationen blev vi ombedda att vänta med applåder i samband med några stycken som hängde ihop, men vilken del av programmet det gällde var oklart. Det allra första stycket, ”A Choral Fanfare”, lät just fanfarlikt och sprudlande och körmedlemmarna avslutade framförandet med ett intensivt durackord och lyckliga leenden – och vi i publiken, få och utspridda i den stora lokalen, svarade med tveksam tystnad. Det var då jag förstod att det inte bara var jag som inte förstått, utan att alla valt den säkra linjen att låta bli att klappa redan från början. Jag hörde ett par fnissningar, någon hann röra händerna mot varandra men hejdade sig. Kören fick acceptera avsaknaden av applåder under hela den timslånga konserten, varpå vi försökte kompensera med en avslutande rungande jätteapplåd, vilket är oerhört krävande för 50 personer i en konserthall. Händerna sved, men det fick det vara värt.

Hur som helst var det förstås fenomenalt roligt att höra Radiokören, att över huvud taget uppleva livemusik efter lång kulturevenemangssvält och att besöka Berwaldhallen, en favoritarena på sitt helt egna sätt. På Instagram ville jag uttrycka att den brutalistiska bunkern i Östermalms yttersta ände egentligen är motsatsen till den arkitektur jag uppskattar, men att den tilltalar mig genom ett slags nostalgiska vibbar, och kollegan Salomon förstod mig:

Distansfilmklubb: Miles David – Birth of the Cool

I kväll har Distansfilmklubben återigen sett en dokumentär om en jazzstjärna. ”Miles Davis – Birth of the Cool” är klassiskt uppbyggd, kronologisk, med stillbilder och filmsekvenser från olika epoker, intervjuer med vänner, en fru och ett par flickvänner, musikerkolleger och familjemedlemmar och massor av musik.

Följande intryck fastnade särskilt:

  1. Hans fysiska och psykiska tillstånd gick upp och ner, men mest ner, vilket var oerhört sorgligt att följa. Missbruk av alkohol, kokain och mediciner var nog både höna och ägg i sammanhanget.
  2. Eftersom jag nyligen såg den franska filmen ”Hiss till galgen” (bilden ovan) med Miles Davis musik var det kul att höra en del om dess tillblivelse ur hans perspektiv, om hur han såg filmen och samtidigt improviserade fram låtarna.
  3. Kanske är hans märkliga musik från sent 1960-tal och 1970-tal genialisk, men tröskeln är för hög för att jag någonsin ska ge den en ärlig chans. (Därefter blev det visst mer lättlyssnat igen, men helt annorlunda – någon gång kring 2000 köpte jag hans ”Tutu” från 1986, popjazz med en massa synth bakom trumpeten.)
  4. Miles Davis kan inte ha varit lätt att ha att göra med alla gånger, särskilt inte för hans närmaste och särskilt inte när han var i någon av sina låga faser. Han kunde bli svartsjuk och till och med våldsam. Efter en persons död är det lätt att lyfta fram alla fina sidor och handlar det dessutom om en stor begåvning och världsstjärna kommer superlativen fram naturligt, men intervjuerna övertygade mig om att han var genuint älskad och är genuint saknad.

Själv är bästa videoproducent

Kunde jag möjligen hitta på ett sätt att i videoform informera om att Stadsbibliotekets facksalar 4 och 5 ska stänga för renovering? undrade cheferna. Javisst! Någon annan kunde sköta själva filmandet, sa de. Okej, sa jag, annars kan jag göra det själv. Vad bra! sa de. Och redigering kunde jag få hjälp med. Jo, sa jag, men jag kan ju också göra det själv.

Jag skrev ett manus, förberedde de böcker jag skulle behöva som rekvisita, lånade ett mobilstativ, pallade upp en hög tjocka böcker på en bokvagn med stativet ovanpå och engagerade en kollega i att dra bokvagnen baklänges medan jag rörde mig framför den. Filmade några kompletterande sekvenser och klippte därefter ihop delarna efter bästa förmåga. Har man fått uppdraget att sprida den dåliga nyheten att två salar ska stänga måste man väl i alla fall få nöjet att stå för den kreativa processen.

Videon finns på Stadsbibliotekets Facebook-sida.