Kladdkakeglass i Tanto

Har kompenserat mina sällsynt stillasittande dagar med långpromenad med J längs vattnet i Tanto. Det gjorde halva Stockholm, jag träffade en kollega på Västerbron och i Tanto två Korskyrkedamer och en stammis från tiden på Sture bibliotek.

När vi tog en glasspaus valde jag kladdkakeglass, som jag har sett frestande reklam för. Som chokladglass – 4,5 glasspinnar av 5. Som kladdkakeglass – 3. Det var som en kräm inuti, men inget som liknade kladdkaka. Bara att döpa om den, så blir den jättegod.

Tre boktips varje vecka

Min kollega J är den flitigaste läsaren i min bekantskapskrets och har dessutom gott minne. Därför kan jag kasta ut ungefär vilken boktipsfråga som helst – något om naturen, något mörkt och mystiskt, något om syskon, något som påminner om The Crown – och fram rasslar en titel och ett entusiastiskt föredrag om varför boken ska läsas bums. Det här utnyttjas just nu till veckovis återkommande tips på Stadsbibliotekets Facebook-sida. Vi får se hur länge vi håller på. Bokbanksmässigt skulle vi nog kunna hålla igång i åratal.

Du som undrar vad du ska läsa härnäst – fråga en bibliotekarie. Gillar du inte tipsen – fråga hans eller hennes kollega. Vi har alla olika smak, men tillsammans är vi en välfungerande boktipsmaskin.

Sally

TV-serien Sally är mer knäpp än rolig, egentligen, men när SVT nu visar den igen måste jag ju titta lite. Första avsnittet sändes ursprungligen i januari 1999 och ett halvår senare började jag läsa till bibliotekarie. Finns dock inget samband. Jag minns att en för Sally typisk pose – händerna i sidorna så högt upp som möjligt och ena benet lite onödigt långt framsträckt framför det andra – ett tag var populär bland några vänner på bibliotekarieutbildningen.

Mannen på balkongen

Jag hade bara läst en av tio i sviten ”Roman om ett brott” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, nämligen Den vedervärdige mannen från Säffle, så det gladde mig att den som valts ut till kursen ”Stockholm i litteraturen” var en annan, Mannen på balkongen från 1967. Det är den tredje i serien och antagligen den som tydligast skildrar Stockholm, den läsare som kan Vasastan, framför allt, kan enkelt följa i förövarens och polisernas spår.

Under gårdagens distansbokcirkel med H – som återigen ställer upp som diskussionskompis kring en av mina kursböcker – pratade vi om staden, tiden, polisväsendet. Brotten är grymma, en flickmördare går lös, men trots mördaren, en brutal rånare i en biroll och allmänt fokus på samhällets förfall skvallrar många detaljer om en mer oskuldsfull tid och en stad som verkar ha vimlat av poliser. Mördaren slår till i parker och att han lyckas välja platser och tidpunkter då ingen polispatrull håller uppsikt tycks vara oerhört förvånande. I övriga sammanhang genom boken, när någon i stans vimmel behöver anmäla något otillbörligt, finns alltid en konstapel i närheten.

Vi gillade boken båda två. Stilen är torrt rapporterande, men jakten är ändå en jakt, en kamp mot klockan och irrelevanta stickspår, och genom dialoger och interaktion lär vi känna poliserna, Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra. I utgåvan från Piratförlaget finns lite bonusmaterial i slutet, som förteckningen över poliser ovan.

Lite svamligt men engagerat är pratet mellan tre Sjöwall Wahlöö-fans i ”Podd om ett brott” – jag började lyssna på avsnittet om Mannen på balkongen för att få lite extra kött på benen när jag hade ett par kapitel kvar, men stängde av för att lyssna vidare senare när jag upptäckte att slutet avslöjas – men den som är nyfiken på de politiska aspekterna av historien och vilka starka känslor läsare kan få för respektive polis rekommenderas att lyssna. Då och då beskrivs detaljer ur handlingen en aning felaktigt, men det kan man leva med.

Fotografiska nästan för oss själva

Vanligtvis rör man sig diskret bland fotografierna, ser till att inte skymma sikten för övriga besökare, pratar tyst. I dag var S och jag helt ensamma på utställningen med Hassan Hajjajs bilder på Fotografiska. Vi rörde oss som vi ville, pratade ohämmat, slog oss ner på en bänk utan konkurrens om utrymmet.

När vi senare gick ner till den större utställningen Generation Wealth stötte vi på de flesta av husets övriga besökare, men antalet var ytterst begränsat och jag hade kastat mig på bokningen för att få plats, vilket jag misslyckades med senast Fotografiska öppnade för små grupper av sina medlemmar. Visserligen kunde man ta med sig en gäst, men både S och jag är medlemmar och jag misstänkte att hon ville gå, så jag bokade först för två och frågade henne sedan. Hon ville gärna.

Det var Hassan Hajjajs utställning, ”VOUGE, The Arab Issue”, jag helst ville se, eftersom jag inte såg mig mätt sist. De knasiga motiven passar så fint ihop med prydligheten som de inramande konserverna ger. Många avporträtterade är väl täckta. Vi döpte stilen till ”corona fashion”.

På utställningen med foton tagna av Hubble-teleskopet passade jag på att byta bakgrundsbild på mobilen, till en tjusig avbildning av stjärnhopen Westerlund 2.