Öst ur västliga ögon och tvärtom

Everything my guidebook said was true and also meaningless. Yes, the East was vast, teeming, and infinitely complex, but wasn’t the West also? Pointing out that the East was an inexhaustible source of riches and wonder only implied that it was peculiarly the case, and not so for the West. The Westerner, of course, took his riches and wonder for granted, just as I had never noticed the enchantment of the East or its mystery. If anything, it was the West that was often mysterious, frustrating, and really interesting, a world utterly different from everything I had known before I began my education. As with the Westerner, the Easterner was never so bored as he was when on his own shores.

Huvudpersonen, vietnamesisk flykting och kommunistisk sympatisör i USA, sitter på flyget på väg till Filippinerna och reagerar på det han läser i en guidebok om Asien. Bra formulerat, tyckte jag och fotade av citatet, och hittade det sedan som ett av just nu 353 (!) citat ur The Sympathizer inskrivna av läsare på Goodreads.

Jag läser och läser inför morgondagens dubbla evenemang, möte med bokcirkeln och samtal mellan Viet Thanh Nguyen och Andreas Norman på Handelshögskolan, där Internationell författarscen återigen äger rum.

Träna med utsikt

Enda sedan jag började gå till Eriksdalsbadet har det stört mig att man från alla crosstrainrar har ett antal TV-skärmar rakt framför sig i synfältet, inställda på olika kanaler. Det spelar ingen roll om den podd jag lyssnar på är superspännande, med jämna mellanrum tappar jag koncentrationen när blicken fastnar på något som försiggår på någon av skärmarna, trots att jag inte är ett dugg intresserad. Men vad såg jag när jag klev av crosstrainern vid senaste besöket? En rad crosstrainrar längst fram i lokalen, vända mot fönstret! Hur kan jag ha missat dem? Visserligen får man stå ut med att se sin egen sprattlande spegelbild när mörkret fallit, men den har man ju sett förr.

Poesiantologier du inte visste fanns

Just nu försöker jag hålla igång tre skylthyllor i rotundan – personalens tips (där vi var tre kolleger som tog ett grepp och började från noll för en vecka sedan), Nobelprishyllan och poesiantologihyllan. Poesin är enklast.

Tidigare fanns det ett helt gäng poesiansvariga i huset som jobbade med Poesibazaren (vårt showroom för de senaste par årens diktsamlingar), arrangerade en ganska stor mängd program och också, antar jag, tog hand om poesiskylthyllorna i rotundan. På ena halvan ställs nya diktsamlingar, över den andra står det ”Tema”, men det har inte direkt upprätthållits på sista tiden. I samband med att vi blev radikalt färre medarbetare på Stadsbiblioteket försvann de mest aktiva poesibibliotekarierna och nu är det min kollega M som i princip har tagit över hela skutan.

Det som gläder mig mest är att programmet Månadens diksamling fortsätter – första tillfället för året är 26 februari – och vad gäller skyltningen är jag själv numera indragen. M och jag har gjort upp en temaplan för de kommande månaderna och jag började enkelt med ”poesiantologier du inte visste fanns”. Det rör sig visserligen mer än man kanske tror på poesiavdelningen, men just den här temaskyltningen är kanske mer rolig än lockande för hemlån. Just nu står där bland annat dikter från Beckomberga, tågpoesi, en limericksamling, svensk poesi rörande Italien och ett antal antologier som blir intressanta bara för att de representerar en annan tid. Att hitta temaenliga böcker att skylta med är lätt som en plätt, antologier står för sig både i hyllan i rotundan och nere i magasinet och det är bara att plocka de som ser roliga ut, och det skulle förvåna mig om det blir luckor på skylthyllan i alltför snabb takt. Men blir det huggsexa om tågpoesi och åttiotiotalsdikter är ingen gladare än jag.

Personaltipsen och romaner av Nobelpristagare går däremot som smör. Det är inte alltid lätt att veta vad som funkar. Vissa genomarbetade och – tycker man själv – frestande bokutställningar står orörda tills man ger upp och byter ut dem, medan andra skyltningar, som den rad av matchande tunna Dostojevskij-böcker jag satte fram häromveckan, försvinner i ett nafs.

Vi har filmkväll och är flexibla

Inför biopremiären av Downton Abbey-filmen i höstas lånade jag kollegan M:s dvd-samling med alla sex Downton Abbey-säsonger och de fyra julspecialavsnitten. Ambitionen var att hinna se om hela rasket före premiärbiobesöket, och jag kom ganska långt, men inte hela vägen, och när jag väl sett filmen slog jag av på takten och har småtittat då och då ända fram till för någon vecka sedan. Därefter lämnade jag alla filmer på M:s skrivbord precis innan jag gick på min lilla ledighet för att åka till Tallinn.

När jag kom tillbaka hade M skrivit i ett mail att det finns fler dvd:er att låna, som hennes nyinköpta exemplar av Hitchcock-filmen ”I sista minuten” med Cary Grant (”North by Northwest” från 1959). Jag skrev då att jag och min filmpolare L, som ofta ser 40-50-60-talsfilmer, just hade bokat in en träff då vi skulle se ”State of the Union” med Katharine Hepburn från 1948, och att vi under alla dessa år som vi regelbundet tittat på film aldrig valt en Hitchcock, vad jag kan minnas. M svarade bestämt att det var en allvarlig lucka som vi borde göra något åt.

I kväll kom jag över till L med en ask Coop-semlor, upplagd för presidentvalssatir från 40-talet. Vi skapade varsin extravagant kopp varm choklad, med ett överdåd av toppingalternativ, slog oss ner framför TV:n och satte igång den inspelade filmen – som visade sig vara ett barnprogram från Nickelodeon. Något hade gått snett och filmen gick inte att se på något annat sätt som vi hade tillgång till. En film som däremot fanns inspelad var ”I sista minuten”. Så det blev 50-talsthriller istället, med rappa repliker, perfekta frisyrer och en del pangpang. Filmens presidentinslag begränsades till slutscenen, med livsfarlig klättring nerför ansiktena på Mount Rushmore.

Föll till föga och besökte Java Whiskers

Det är klart att det skulle bli av förr eller senare. Sveriges första kattcafé, Java Whiskers, öppnade för knappt ett år sedan ett stenkast från jobbet, men trots att kattcaféer är min grej kastade jag mig inte över besöksbokningen. Det blev så där som när Starbucks, Uniqlo och andra favoritkedjor kom till Sverige. Visst, jag kan gå dit, men jag är inte särskilt lockad, och så har mina utomlandsnöjen förstörts.

För kattcafébesök är ju ett av mina främsta utomlandsnöjen. I tretton länder har jag klappat katter, sådana som hålls beskyddade i en starkt avskärmad miljö under personalövervakning, medan man på nåder får vistas i samma rum, och sådana som rör sig fritt överallt och kråmar sig kring kassaapparaten när man köper sitt fika. På kattcaféet i mitt fjortonde land i listan, närmare bestämt i Vasastan, var det den avskärmade modellen, men ändå ganska avslappnat och väldigt vänligt. När H och jag var där förra veckan var det första dagen på kattcaféet för det nya gänget på nio katter och därmed släpptes bara fyra personer in i taget. Gästglesheten bidrog nog till trivselkänslan, det var lugnt och fridfullt – när katterna inte for som skottspolar under lek och jakt genom lokalen – och behagligt att sitta och fika eller gå runt och socialisera med de katter som var sällskapligt sinnade just för stunden.

Upplägget verkar genomtänkt, med en grupp katter som lärt känna varandra, ett besökarfritt rum de kan avvika till när som helst och arrangemanget att låta kattsugna gäster träffa möjliga nya familjemedlemmar. Caféets katter kommer antingen från ett katthem eller från privatpersoner och söker nya, permanenta hem. De olika kattcaféer jag besökt har haft olika upplägg och syften och den här varianten är nog den mest sympatiska, som i alla fall nästan motiverar avgiften på 149 kronor per person och timme. Fikat kostar förstås också pengar och ett besök kan bli ganska kostsamt.

Men om man går med på priset får man gott fika och trevligt kattumgänge i en för sammanhanget väldigt fin miljö, som både är katt- och människovänlig. Det var en riktigt mysig aktivitet en mörk januarikväll. Både en och annan förbipasserande stannade till och sökte kontakt med en svartvit katt som gillade att ligga i fönstret och själv var man glad att vara på insidan.

(För den som undrar har jag varit på kattcafé i Köpenhamn, Berlin, Vilnius, Wien, Barcelona, Nice, Amsterdam, London, Hongkong, Tokyo, Sydney, Christchurch och två i New York.)

2020 års Stockholm läser-bok har avslöjats

Så var det avslöjat – 2020 års Stockholm läser-bok är Den högsta kasten av Carina Rydberg. Äntligen slipper man fundera på vad man säger till vem, när man omgärdas av kolleger varav vissa vet och vissa inte och man har tystnadsplikt i flera månader.

I kväll ägde tillkännagivandet rum på Stadsbiblioteket, typiskt nog på min lediga dag, men jag tog mig dit och var på plats delvis som besökare och delvis som extraresurs. För andra året i rad har en bok av en nu levande författare valts, vilket gör evenemanget roligare, om vederbörande deltar (och det vet ju faktiskt inte publiken något om innan det avslöjas). Det var mycket folk för att vara ett så här hemlighetsfullt evenemang och jag tror att det såldes en del signerade böcker.