Ear Hustle – en ambitiös podd om amerikanskt fängelseliv

Podden ”Ear Hustle”, inspelad på San Quentin State Prison i Kalifornien, är en av mina favoriter och en av få löpande poddar som jag hört precis alla avsnitt av, möjligen med undantag för något specialavsnitt med enbart musik. Idén med podden är att den ska vara en motvikt till TV-serier och annan populärkultur som utspelar sig i fängelsemiljö, men kanske inte ligger så nära verkligheten. Programledarna beskriver fängelselivet i ambitiös reportageform utifrån olika teman, alltifrån cellkamrater och matservering till djupt personliga berättelser om de intagnas bakgrund.

Det slog mig redan från början att den allmänna stämningen i samtalen är så oväntat avslappnad och familjär och det vore ju hemskt trevligt, men väldigt osannolikt, om det var en representativ återgivning av klimatet på San Quentin. Är det snarare en medvetet vald inriktning för att lyfta fram en sällan skildrad sida av fängelsevardagen? Eller kanske en konsekvens av att de medverkande i första hand är välanpassade, driftiga personer med lust att engagera sig i projekt som poddinspelning? Visserligen sägs med jämna mellanrum att fängelset inte sällan är en våldsam plats och ett återkommande ämne är uppdelningen av de intagna efter hudfärg, som man väl får anta inbegriper något slags rivalitet, men en bit in i serien nämner den ena programledaren att de genomgående valt bort att förknippa enskilda intagna med sina brott. Just det, tänker jag, så är det ju, och det valet säger en hel del om poddens fokus. Det händer att den typen av information kommer fram ändå, men i allmänhet är de intagna med och pratar om avsnittets tema – till exempel familjen på utsidan eller relationen med kriminalvårdarna – utan att det är relevant för historien varför de hamnat på San Quentin. Därmed inte sagt att man någonsin glömmer att det är ett fängelse det handlar om. Allt präglas av ofrihet och begränsningar – tider att passa, vissa tillåtna kläder, brist på hygienartiklar, sällsynta besök, avbrutna telefonsamtal och en ständig nedräkning till frigivning, eller möjligen ett hopp om förkortat straff.

Podden är inne på sin sjätte säsong och det senaste avsnittet heter ”The Great Ear Hustle Cook Off”. Det är vad det låter som, en matlagningstävling, där ”four formerly-incarcerated people replicate meals they used to make inside their cells, using only the tools and ingredients they would have had access to in prison.” Ingenting om kriminalitet, mest bara gemytligt småprat och lagande av knappt ätliga rätter, och eftersom det handlar om före detta, och inte nuvarande, kåkfarare får pratet om fängelselivet för en gångs skull ett nostalgiskt skimmer. Det är inte ett representativt avsnitt, men ett exempel som visar att ”Ear Hustle” är allt annat än en true crime-podd av vanligt snitt.

Dagens tips är alltså att börja lyssna, gärna från början, och så småningom bli kompis med Nigel Poor, Earlonne Woods, Lieutenant Sam Robinson och de andra. Viktiga termer i den amerikanska fängelsevärlden – som att ”ear hustle” betyder att tjuvlyssna – lär man sig på köpet.

Filmcirkel: Hiss till galgen

Under filmcirkeln med HA i fredags lärde jag mig lite filmhistoria. Vi såg ”Hiss till galgen” från 1958, viktig för den franska nya filmvågen, med stämningsfulla Parismiljöer, ödesmättat regn, läckra bilar, en brottsinblandad kvinnas ensamma vandringar, rökande kostymklädda män och ett brett känslospann, men med fokus på plågat svårmod och obehaglig spänning. Det var lätt att ryckas med, men frosseriet i klassisk noirestetik bröts av då och då med märkligt komiska inslag, som när poliser och galna reportrar vimlar på platsen där ett mord ägt rum och det plötsligt slår över i fars. Att jag nästan hade skrattat högt åt det lustiga beteendet ville HA inte alls höra – ”Hiss till galgen” är ju en stark, stilsäker, innovativ fransk 50-talsthriller! Men det såg ganska roligt ut.

I stark konkurrens med de nattliga stadsmiljöerna var musiken ändå bäst, Miles Davis improviserade stycken med ”the loneliest trumpet sound you will ever hear”, som jazzkritikern Phil Johnson sagt.

Se en trailer på IMDB och hör soundtracket på Spotify.

Andrées dagbok

Det är så mycket som är fascinerande med Salomon August Andrées polarexpedition 1897. Det är också fascinerande att den är så fascinerande, att Bea Uusmas bok Expeditionen tog Sverige med storm 2013 och att så många av oss – även om undertecknad läste boken fyra år senare – håller engagemanget uppe och aldrig riktigt slutar tänka på de tre expeditionsdeltagarna som misslyckades så kapitalt och omkom under mystiska omständigheter.

I dag läste jag den här DN-artikeln om att Andrées mestadels oläsliga dagbok ska behandlas tekniskt för att texten ska framträda. Hade det varit en del av ett Hollywood-manus hade man himlat med ögonen – men det är på riktigt! Vad var det sista expeditionsledaren skrev innan alla tre gick under? Det är så vansinnigt spännande.

Äntligen kan jag lägga Sanditon åt sidan

Ingen kan säga att jag inte gav ”Sanditon” en ärlig chans, TV-serien som inleds med och bygger vidare på Jane Austens romanfragment från 1817. Jag gav visserligen upp mitt i kampen och det blev en nästan halvårslång paus efter att jag stängt av mitt i avsnitt 5 i våras, strax innan den unga hjältinnan Charlotte ställer upp i den i övrigt helmanliga cricketmatchen. Jag fattar, jag fattar, den ödmjuka men företagsamma fattiga flickan från landet är samtidigt en Pippi Långstrump-figur, stark, rättrådig, egensinnig och bra på det mesta, hon bryter mot konventioner och slår alla med häpnad. Priset blir förstås att Charlottes hjältinneinsatser inte är ett dugg mer trovärdiga än när en manlig hjälte släcker en eldsvåda, stoppar ett slagsmål och fångar en tjuv innan TV-serieavsnittet slutar med att han klättrar upp i ett träd och plockar ner en kattunge. I Charlottes fall räddar hon hela staden Sanditons turistortsplaner från att gå i stöpet, förutom att hon står upp för de förfördelade, visar att beläsenhet är bättre än pengar, charmar stadens ungkarlar och tar hem cricketsegern åt sitt lag.

Omkring henne finns en rad sidohistorier med ett persongalleri som kan kallas färgstarkt. Eller grällt. Charlotte saknar Pippis käcka sturskhet – hennes lagom kavata frispråkighet i godhetens namn gör henne kanske snarare till en mer dämpad Anne på Grönkulla – men bland de mer utlevande bifigurerna har vi de lustiga, de ondskefullt intrigerande, de bortskämda, de driftiga och de hutlöst förmögna. De är klichéer, men de beter sig inte alltid som väntat, de kan till och med byta läger under seriens gång, och flera av dem står för frekventa skabrösa inslag. Eftervärlden har förstås ingen aning om hur romanen hade fortsatt om Jane Austen inte blivit sjuk och dött, men vi kan vara helt bombsäkra på att den inte liknat TV-serien från 2019.

Det hindrar visserligen inte somliga recensenter från att påstå att det här är något Jane Austen hade kunnat skriva om hon levt i dag. Ett anakronistiskt, överspänt mischmasch kryddat med incest? Nog för att hon har sina egna mönster och stereotyper, som de morska hjältinnorna och lyckliga sluten, men de förutsägbara elementen i det här manuset är istället starkt kopplade till politisk korrekthet i vår egen tid – vilket är synd, med tanke på att Jane Austen i original har mycket att säga som vi fortfarande kan läsa som progressivt – och när fyndig ironi ersätts med sarkasm, tokrolig men snäll humor med fars och ekivoka blinkningar, samtidens orättvisa samhällsordning med 2000-talets vänsterborgerliga ideal, ja, då är avståndet till Jane Austen ganska stort.

Seriens olyckliga slut har upprört många, men vid det laget brydde jag mig inte ett dugg om huvudpersonernas fortsatta öden. Sorgligast av allt var upptäckten att det faktiskt är samma man, Andrew Davies, som står bakom ”Sanditon”-serien och storfavoriten bland Jane Austen-filmatiseringar, ”Pride and Prejudice”-serien från 1995. Törs man ens hoppas på att det finns någon ny Austen-intresserad serieskapare där ute med mer originaltrogen inriktning?

Nu ligger Färna 15 mil bort igen

Herrgårdshelgen i Färna är över och gav mersmak. Standarden var på en så lagom nivå, med den lyxiga känslan att kunna gå från välsorterat afternoon tea direkt till ett dopp i bassängen – den inomhus eller den lilla, väl uppvärmda utebassängen i strilande regn, om man var beredd att vänta på sin tur – samtidigt som miljön var fri från överdrivet prål och skogen erbjöd naturlig trivsel. Maten utgjorde den allra mest positiva överraskningen, med inslag som dillgelé, rågflarn, kallskuren sotad fläskkotlett, smält kumminsmör, hasselnötsmajonnäs och brûlée på blondchoklad.

Spa och mat och skog

Ville jag följa med till Färna herrgård och fira 40-åringen SB? undrade MS för några veckor sedan. Ja, det ville jag. Jag blev upplockad i förmiddags i en liten vit hyr-Mercedes – sprillans ny, hade gått 27 kilometer – och efter att ha hämtat SB i Farsta drog vi iväg västerut genom höst-Sverige, mot lantlig miljö i Skinnskattebergstrakten.

Vi har roat oss non-stop, så som damer i 40-årsåldern gör, med spa och mat och marinering i oktoberblöt skog. Från niorycket maxade vi genom att sitta någon timme i loungen och dricka te och läsa. Det är, som alla vet, den bästa underhållningen.

Här syns mitt hörnrum i ett gult litet hus nära herrgårdsbyggnaden. Jag har hittat en hälsning från Gideoniterna i en skrivbordslåda. Då tänker jag alltid på min Gideonit-understödjande morfar.

Regnutsikt

Det oktoberregnar utanför balkongdörren. Tänker jag missa det? Nej. För att kunna jobba och samtidigt optimera regnupplevelsen flyttar jag helt enkelt kontoret till platsen med bäst utsikt. (Uppskattad tidsåtgång: Sju sekunder, bärande av bord samt stol två meter.)

Nobelprissamtal på jobbet

Det är inte en självklarhet att man älskar att smälla upp sin arbetsplats på TV-skärmen hemma, men det gör jag! Här pågår ett samtal, som en del av ”Nobel Calling”, om att årets mottagare av Nobelpriset i litteratur är Louise Glück …

… och här kan samtalet ses i sin helhet.