Nu går Stadsbiblioteket över till digitala cirklar

Den digitala bokcirkeln från Stadsbibblans styrelserum gick bättre än väntat, jag var fullt förberedd på tekniskt strul. Uppsalastudenten i biblioteks- och informationsvetenskap som var med som iakttagare måste ha undrat vad det var vi läst egentligen – vi pratade om en död farmor i en fåtölj, ett barn på stöldturné, en stackars man som hängde och dinglade i en fälla men lyckligtvis överlevde och andra märkliga och obehagliga inslag.

Trots de makabra delarna gillade jag Kåda, ger den fyra stjärnor av fem. Den röda tråden under vårterminens träffar i bokcirkelserien ”Lysande utsikter” är att de böcker vi pratar om har tilldelats deckarpriset Glasnyckeln och Kåda av danska Ane Riel alltså är en sådan, 2016 års vinnare. Men det är ingen deckare. Den har fått ett par andra priser också, för böcker i spänningsgenren, och spännande är den, historien om vad som händer en isolerad familj med förvrängd världsbild.

Att beskriva en klockstapelsinvigning

När jag blev ombedd att hålla en ”ämnesordsskola” under höstens digitala stormöte för kollegerna som jobbar med Stockholmskällan tänkte jag att det räcker med en kort stund, det skulle vara ett långt möte med en massa annan information och då orkar man nog bara ta till sig de mest grundläggande råden för ämnesordssättning, och de är inte alltför komplicerade. Hur jag nu kunde tänka så. Allt är ju viktigt – de formella reglerna kring former på ord och namn, vilka ämnesord som använts i tidigare inlagda poster, vilka ämnesord som man kan tro är bra, men som stjälper mer än hjälper … Under den tid jag fick i schemat på gårdagens möte blev det en kort men kompakt ämnesordsskola i racerfart.

Jag behövde ett konkret exempel och valde ett foto från 13 september 1952 föreställande invigningen av Årsta kyrkas klockstapel, vars post i databasen inte hade så jättebra ämnesord. (Jag hoppas och tror att det är en av alla poster från Stadsmuseet som körts in i Stockholmskällans databas i en massöverföring och att ämnesorden sattes av någon museimedarbetare för många år sedan.) Hur beskriver man bilden bäst i ämnesordsform? I vilka sammanhang blir en användare nöjd med att få just den här bilden som träff vid en sökning?

När jag tänker efter gick jag aldrig in och bättrade på ämnesorden efteråt, det borde jag göra. Man är ju trots allt ämnesordsansvarig!

Turist tre bussresor hemifrån

Inför födelsedagsutflykten till Roslagen för två veckor sedan hade jag kollat upp alla möjliga utflyktsmål i Norrtäljetrakten, bland annat för mig okända Marholmen och dess brunch, som i slutänden blev bortvalt. Snart därefter hörde en vän av sig och frågade om jag var intresserad av att ta över hennes brunchpresentkort på Marholmen, eftersom hon inte skulle ha möjlighet att ta sig dit innan det går ut. Javisst! Jag fick med mig JF. I går brunchade vi långt ute i obygden.

Så här i coronatider har jag inte haft SL-kort på ett tag, men nu laddade jag på ett igen inför den tre timmar långa resan enkel väg, inkluderat tre bussar och långpromenad. Förutom själva brunchen gick vi runt i omgivningarna, som helt och hållet dominerades av vass. Vass, vass, vass, som bitvis fyllde ut hela vattnet mellan holmarna.

En tur till Marholmen en söndag är inte ett typiskt helgnöje för mig, så jag låtsades, som jag brukar i sådana lägen, att jag är på prao i någon annans liv, någon som kanske till och med lockas av tennis och äventyrsgolf och liknande aktiviteter som erbjöds på anläggningen. Sådana människor har ofta bil. För min personliga del roades jag mest av inslag som att på tillbakavägen ställa sig vid en gammalmodig SL-stolpe mitt ute i spenaten och vänta på buss 632.

Familjen – ett förklarande reportage utan slut

I går läste jag ut maffiaskildringen Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. Anledningen till att det tog mig en vecka har helt och hållet att göra med min fulla kalender, det är en riktig bladvändare, som grundligt och medryckande skildrar en släkt som står för omfattande kriminalitet i Göteborgsområdet och som just nu förekommer flitigt i media i och med vad som verkar vara deras nya specialitet – vägspärrar.

Jag vill gärna uppleva att jag fått nya insikter och lärdomar när jag vänt sista sidan i en bok, i synnerhet en fackbok förstås, och jag funderar nu på vad jag har lärt mig. Jag skulle vilja säga att jag förstår klanideologin bättre – hur konflikter ska lösas inom släkten eller med hjälp av respekterade personer inom den egna kulturen – och det gör jag väl, men frustrationen under och efter läsningen är stor och frågorna många.

Särskilt grundligt beskrivs familjens överhuvud, en imam som i sin roll som religiös ledare gärna vill framstå som from, men som man med större säkerhet – utifrån boken – kan kalla stolt. Och mäktig. Och mot journalisten Johanna Bäckström Lerneby oerhört sympatisk och översvallande gästfri. Så länge de har den relationen, som intervjuad och intervjuare i imamens hem i Angered, har han chansen att framställa sig som en klok man från en annan kultur, där medling i konflikter är ett välgörande, fredsskapande uppdrag, och att polisen har missförstått allting när de menar att han skapar och upprätthåller ett parallellsamhälle där rättsväsendet stängs ute. Själv är han ostraffad och när det gäller hans barns och barnbarns kriminalitet svarar han bara att familjen är stor och att han inte kan ha kännedom om allt eller veta något med säkerhet om den han konfronterar i frågan nekar till att ha begått brott.

Jag betvivlar inte alls att författaren ihärdigt ställde honom mot väggen, men skulle så gärna vilja komma närmare sanningen. I vilken mån tror han på sina egna ord? Kanske är han from och rättrådig i sina egna ögon, tror fullt och fast på intern konfliktlösning och ser konflikterna i sig som ofrånkomliga och helt naturliga vardagsfenomen – det framgår tydligt vid ett intervjutillfälle att hämndspiraler som konsekvens av hederskränkning, hur obetydligt den än börjar, betraktas som det mänskliga och enda möjliga sättet att agera och att bara en uppgörelse mellan rätt familjeföreträdare kan stoppa förloppet. Författaren jämför med sin egen kultur och menar att det i hennes släkt också är självklart att ställa upp för varandra, men att det snarare handlar om att ”hjälpa till att flytta, vara barnvakt, sjösätta en båt eller låna ut ett släp”. Eftersom konflikterna i Angeredsfamiljen kan börja med att unga pojkar bråkar, varpå de blandar in äldre bröder och därefter fäder, trycker hon också på att när vuxna blir inkopplade i barns bråk är den självklara följden att bråket stoppas, inte att det eskalerar. Hon får inte tillstymmelsen till gehör för tankegången, vare sig från imamen eller från den son som sitter med. Här, om inte förr, blir det uppenbart hur massiv kulturkrocken är och att det tycks vara omöjligt för polis och andra myndigheter att resonemangsvägen styra in familjemedlemmarna på ett laglydigt spår.

Och här, om inte förr, måste man börja påminna sig regelbundet om att alla från Mellanöstern inte hamnar i och upprätthåller konflikter som sätter skräck i hela grannskapet. För det är vad som pågår här, det handlar inte bara om en hedersfokuserad moralsyn, utan om en kriminell livsstil som är mycket svårare att förklara än att bara hänvisa till vikten av heder. Misshandels- och mordfall tycks kunna härledas till hedersrelaterade konflikter och allmänt samlande av våldskapital – vilket borde få vilken människa som helst, oavsett kulturell tillhörighet, att omvärdera familjens livsstil – men indrivning av påhittade skulder, narkotikaförsäljning, systematiskt bidragsfusk och allsköns trafikförseelser – hör allt det där till den kriminalitet inom familjen som imamen tyvärr inte har någon säker vetskap om? Förmodligen inte, för det verkar alla andra ha.

Boken bygger på mängder av dokument upprättade av olika myndigheter, på författarens närvaro vid rättsliga förhandlingar och på intervjuer med bland annat polisen och till viss del familjen själv. Det är nog så gediget det kan bli. Min frustration över obesvarade frågor är väl ofrånkomlig, jag kan bara pussla ihop en bild av familjen utifrån den information som har gått att få fram kring just de brottsaktiva individerna och själva den ljusskygga verksamheten, sammanställd av och filtrerad genom en journalist. Det är en imponerande journalistisk gärning jag tar del av, men ändå. Min fyrkantiga förväntan på insikter och kunskap var väl helt enkelt orimlig från början.

Imamen förblir ostraffad (förlåt, det är nog en spoiler för den som liksom jag dras in i berättelsen som om jag läser en thriller), men får det mer hett om öronen när rättsväsendet ligger på och han slutar så småningom också att svara på författarens intervjuförfrågningar. Att ställa upp på intervjuer är frivilligt och när familjemedlem efter familjemedlem åker fast för det ena eller andra och man själv blir brottsmisstänkt är väl livssituationen pressad. Men som läsare blir man så klart nyfiken. Skulle han återigen ha bjudit på frukt i sitt kök och vidhållit att familjen på det stora hela är hederlig men missförstådd? Angående hans egen roll tar författaren sig friheten att formulera hans tankar:

Och nu hade polisen mage att gripa honom. Familjens överhuvud. En religiös from man. Ostraffad sedan tidigare, och en medborgare som under årens lopp hjälpt polisen att hålla ordning i stadsdelen. Så många gånger som han hade medlat mellan familjer eller gäng som var i luven på varandra. Så många gånger som han hade sett till att det inte spillts blod i Angered. Han hade hjälpt polisen, och det här var tacken.

Man vill så gärna att det ska finnas en lösning. Även om det finns delar av den presenterade moralsynen som jag själv ser som förkastlig är det fullt möjligt att bekräfta andra delar. Att stå vid varandras sida inom familjen, att respektera sina äldre, även att medla och lösa konflikter är bra, och konflikter uppstår inom alla familjer. Omfattande lagbrott, däremot, förekommer inte i alla familjer, och i de fall det sker räcker det aldrig med familjens eget problemlösande ansvar.

Sekulariserade svenskar brukar inte vilja bli påminda om att svensk lagstiftning bygger på en kristen syn på rätt och fel, men så ser historien ut, och i andra delar av världen har andra uppfattningar varit rådande. Det har legat där i bakhuvudet under hela läsningen.

I slutet av boken säger författaren att ett slut är svårt att få till, eftersom berättelsen pågår där ute. Att det stämmer är lätt att se även för oss som befinner oss en bit ifrån Göteborg – media rapporterar, som sagt, om Angered i synnerhet och gängkriminalitet i allmänhet nästan varje dag just nu. Jag har knappt googlat någonting under läsningen, faktiskt, utan har velat följa bokens kronologi, men så föll jag till föga och kollade upp den advokat familjen konsekvent anlitar. Det första jag såg var en dygnsgammal artikel om att han just fått en skarp varning från Advokatsamfundet efter att ha fört ut information från sina häktade klienter, i strid med restriktioner.

Det som drar ner min läsupplevelse är de återkommande avsnitten som handlar om Maria, en caféägare som har fått ett gäng skoningslösa utpressare efter sig och inte vågar vända sig till polisen. Hon är påhittad. Det spelar tyvärr ingen roll att allt som händer henne är hämtat från verkliga fall, Marias historia hör hemma i en roman. Det är min främsta invändning mot en annars genomintressant skildring direkt ut verkligheten.

(Är det dålig smak mitt i allt elände att äta violpistoler under läsningen?)

Nu, stockholmare, får ni läsa facklitteratur!

Det ni ser här är bibliotekets sätt att göra det bästa av saken.

Problem: Biblioteket har en ansträngd budget och den pott som gått till ”Nyhetshörnet” – kortlåneexemplar av nya, eftertraktade titlar – har dragits in.

Problem: Det finns en stark topplistetendens på biblioteken, alltså att alla vill läsa några få, nya titlar som det pratas och skrivs extra mycket om just nu, trots att vi har huset fullt av bra men mindre rampljusbelysta böcker. Intet ont i att vilja läsa de aktuella skönlitterära snackisarna, men reservationsköerna blir extrema.

Lösning: De allra flesta böckerna i Nyhetshörnet har varit skönlitteratur på svenska. En skylthylla för sådana finns uppe i Rotundan – med normallång lånetid – och utan exemplaren med kortlån har vi inte tillräckligt många böcker sammanlagt för att fylla både Rotundans nyhetshylla och det formellt sett avvecklade Nyhetshörnet på entréplan. Ny skönlitteratur lånas i en farlig fart. Alltså – i Nyhetshörnet står numera nya fackböcker! Inte läromedel och avhandlingar och inte heller näringstabeller och noter för nybörjare på blockflöjt, men sådant som är av lite mer allmänt intresse.

Nu återstår att se om vi kan lura på besökarna de här nyheterna i beståndet. Jag tror faktiskt det. I alla fall tror jag att det blir snabbare cirkulation på de här exemplaren helt enkelt för att de syns och ser fräscha ut. Då får låntagarna något att göra medan de väntar på att deras köplats nummer 258 ska ticka ner och de äntligen ska få vilken bok det nu är som toppar DN:s lista för stunden.

Distansfilmklubb: Det svåra livet

LW:s och min Distansfilmklubb har följt ett antal olika linjer, från glättigt till seriöst, med eller utan samband från gång till gång, och nu har vi valt ytterligare ett nytt spår, nämligen att ägna flera träffar i följd åt en serie dokumentärfilmer. Nyligen har SVT Play lagt upp de sista två filmerna i Tom Alandhs dokumentärsvit om Pia, vars liv präglats av drogmissbruk och hemlöshet, men vi börjar från början. I går kväll såg vi den första filmen, ”Det svåra livet”, från 2001.

Det framgår inte hur processen bakom filmens tillkomst såg ut, hur idén uppstod och hur Tom Alandh kom i kontakt med de medverkande. Han säger, som speakerröst i filmen, att han första gången såg Pia när hon sålde Situation Sthlm vid Karlaplan och det låter som att tanken att följa henne var mer eller mindre spontan, även om det förstås inte behöver vara så. Men det var så mina tankar gick under filmen – vad intressant det måste vara att som filmande, skrivande eller ljudupptagande person, vilket medium man nu föredrar, bara välja ut och följa någon. Inte till ett kort reportage, utan något matigare. Ett sammanhang, en livshistoria, en vardag. Som tittare har man nog redan en uppfattning om beståndsdelarna i en hemlös och utsatt persons liv, som kampen för att få tak över huvudet, mötena med socialtjänsten, vännerna i samma situation, återfallen i drogmissbruk, och allt det där finns med, men för oss som varken är hemlösa eller jobbar som socialsekreterare är det ändå upplysande, och hur mycket en människa än följer ett mönster är hon unik.

Filmen är mycket mer gestaltande än redogörande, med lågmält talande ögonblick från Pias och ex-partnern Gunnars dagar och nätter, men genom Pias mamma Ann-Mari får vi bakgrundsinformation, om än helt kortfattad. Kontrasten är slående när vi möter mamman, pensionerad lärare, i hennes ljusa lägenhet med prydlig bokhylla, porslinssaker, lampetter och förgyllda ramar. Hon nämner hur alkohol och droger kom i Pias väg när hon gick i skolan på 60- och 70-talet och beskriver de olika slags svårigheter som uppstår när ens nu 46-åriga dotter är hemlös drogmissbrukare, framför allt våndan att sedan länge vara beredd på det värsta, men också hur ”etablerade damer”, som hon säger, reagerar när de just berättat om sina framgångsrika barn och Ann-Mari säger att hennes dotter Pia är narkoman.

Gunnar, far till Pias ena barn och fortfarande med på en kant av Pias liv, porträtteras som en djupt sympatisk och empatisk person, mitt i sitt eget elände. I början berättar han att han hittat ”ett superbt soprum” att övernatta i och senare delar han och Pia golvutrymme i obestämbara miljöer.

Och i centrum står Pia, med sitt illrött färgade hår. Stark och svag samtidigt, som hon både säger och visar när kameran följer henne genom motgångarna och de mindre och mer sällsynta ljusningarna. Hon är förtvivlad över den situation hon hamnat i och trött på smörgåsar, ständigt dessa smörgåsar som välmenande organisationer skänker. Men hon är inte otacksam, bara trött. Och på mötena med socialsekreterarna gaskar hon upp sig och lyfter fram att hon faktiskt kämpar på riktigt bra under rådande omständigheter.

De 19 år som gått sedan inspelningen ger upplevelsen en extra dimension – samtidsskildringen, avsedd att vara en osminkad rapport från verkligheten runtomkring oss, har fått nostalgisk patina. När jag följer Pia och Gunnar, hänger med in i Situation Sthlms lokaler, ner i tunnelbanan och ut på gatan, är det omöjligt att inte notera den gamla kassaapparaten och de gamla telefonerna, för att inte tala om telefonkioskerna. Mycket är sig likt i de olika Stockholmsmiljöerna, men jag letar efter olikheterna.

Filmens tempo är långsamt och berättandet är inte särskilt rafflande, men jag vill veta vad som hände sedan och väntar ganska otåligt på Distansfilmklubbens nästa möte.

(Gårdagens spårade ur lite på slutet.)

Höst är det, i alla fall

Jag tycker att jag hyfsat väl tog vara på 1:a september i år, firade in hösten. En delvis solig dag, men tillräckligt höstig för strumpbyxpremiär och medhavd varm choklad i termos att hälla i mig lite av mellan samtalen under förmiddagens kundtjänstpass. En skål ramen på Ki-Mama på Observatoriegatan därefter. Det är ingen vanlig höst, det är coronahöst, med alla risker och begränsningar det innebär, men man får ta den som den är.

En engelsk dag

En engelsk dag – mitt personliga recept:

  • Läs senaste Waitrose & Partners Food (man måste vara medlem för att kunna läsa det digitala magasinet, men det är enkelt att bli, och lite av poängen också, det ska ju kännas exklusivt).
  • Drick te (förstås).
  • Bär plagg köpta i England (jag valde mina strumpor med rävmotiv).
  • Köp hem en god cheddar (det blev en från Ockelbo, men det går att tänka bort).
  • Se ”Återstoden av dagen”, med Anthony Hopkins och Emma Thompson som tjänstefolk i ett stately home (hemgjord lakritsglass är inte obligatoriskt – och inte alls engelskt – men gott).