The Sellout – som skriven av sinnessjuka änglar

När jag gjorde reklam på Stadsbibblans Instagram för cirkelträffen om The Sellout av Paul Beatty, träff två i terminens ”Lysande utsikter-serie”, citerade jag en blurb på bokens baksida: ”The Sellout is brilliant. Amazing. Like demented angels wrote it.”

Brilliant – jo, kanske, jag har inte läst något liknande och ger den höga poäng för innovation och berättarkonst. Det är bitvis som att läsa ursinnigt framförd estradpoesi.

Amazing – det är en fråga om smak. För mig blev förhållandet mellan ansträngning och behållning inte det bästa. De långa, vilt formulerade meningarna kan både uppfattas som ytterst raffinerade och onödigt tillkrånglade. De är fullmatade med substans och signaler, men tränger undan själva handlingen i lite för stor utsträckning.

Like demented angels wrote it – det är ett sätt att uttrycka det. Innehållet är både lyriskt och politiskt, med ett akademiskt lager och en gangsters grova språk.

I det jag läst och hört om boken har den sammanfattats som en amerikansk satir om en man som får för sig att lokalt återinföra slaveri och segregation. Den skulle vara skruvad och humoristisk. Nu har jag inte läst recensioner eller längre texter, bara kortare beskrivningar och boktips, men utifrån den informationen föreställde jag mig något slags skröna om en bisarr alternativ verklighet. Istället är det en hyfsat realistisk skildring av en socialt utsatt kalifornisk småstad och en rad invånare – några av dem ordentligt bisarra, visserligen – som brottas med diverse svårigheter, alltid med rasism i botten. Bonbons pappa och sedan Bonbon själv arbetar med stort engagemang för att väcka debatt kring sakernas tillstånd, men med helgalna metoder. Särskilt pappan. Och det som slog mig mest, och som jag tycker definierar romanen lika mycket som själva sedeskildringen, är att handlingen alltså förmedlas med en vokabulär som är som hämtad från valfri barnförbjuden hiphopskiva. Inte oavbrutet, men som en genomgående stil. Stereotypa uppfattningar om afroamerikaner (eller ”afrikanamerikaner”, enligt den svenska översättningen) kritiseras och problematiseras, samtidigt som det klassiska svarta ghettospråket befästs. (Detta trots att den lilla staden som beskrivs, Dickens, inte är en klassisk asfaltsdjungel, åtminstone inte helt och hållet, med tanke på att Bonbon har odlingar och boskap och rider på sin häst till den lokala donutbutiken, för att delta i mötena med den tankesmedja hans pappa grundat.)

Om jag ändå ska nämna en bok jag kan dra paralleller till vore det den också nyligen lästa The Sympathizer. Klurigt och kunnigt skriven, bitvis våldsam och grov och behandlande ett allvarligt och konfliktbelastat ämne ur 1900-talets historia.

Inför kvällens cirkelträff läste jag de första kanske 30 sidorna på både svenska och engelska, sedan valde jag svenska, sedan bytte jag till engelska på slutet. Översättaren tycks ha fattat beslutet att prioritera innehåll före stil. Det är ofta uppenbart vilka fraser som används i originalet, eftersom de har översatts ordagrant. Vi konstaterade i kväll att boken uppfattas som grövre på svenska, när diverse fula och nedsättande ord har tagits ur sina mer idiomatiska sammanhang, men trots den typen av konsekvenser kan jag inte kritisera översättarens insats. Det går inte att både behålla både ordens egentliga innebörd (”if you snooze, you lose” blir ”sover du, förlorar du”) och uttryckens ton, och väljer man tonen skulle den ändå aldrig bli densamma på svenska. Som översättningskänslig läsare såg jag förstås några missar på de sidor jag läste på båda språken, ett tolkningsfel och två små felstavningar, men det är ingenting mot de klavertramp man nästan alltid hittar om man letar i översatta böcker.

För att höra lite mer om innehållet – kolla gärna Yukiko Dukes boktipsvideo (från 1.52).

Blindspotting

Jag minns inte längre varför, men jag hade gjort en anteckning om att se ”Blindpotting”, om killen som avtjänat ett fängelsestraff och som ständigt riskerar att åter gripas eller till och med dödas i en konfrontation med polisen, inte för att han inte sköter sig, utan för att han är svart i en stökig del av Oakland. Nu har jag sett den, på Netflix, och vet inte riktigt vad jag ska säga, om jag kan rekommendera den eller inte.

Anledningar att inte se den: Den är överdriven och tillrättalagd. Så länge det är humor mellan huvudpersonen Collin och hans vita bästa polare Miles kan jag köpa det, många komedier funkar utmärkt med stiliserat skådespeleri och klyschigt händelseförlopp, men det svänger snabbt och blir allvarligt samhällskritiskt. En förtryckt person som i desperation hotar en översittare till livet uttrycker knappast sina hotelser perfekt rytmiskt och rimmande som en väloljad estradpoet. Och symboliken med blinda fläckar blir bara för töntig när den är så uppenbar. Och det är för mycket utdraget våld i närbild. En åldersgräns på 13 år är för generöst.

Anledningar att se den: Det finns ett underhållningsvärde, i humorn och relationerna och den brutala krocken mellan ghettoromantik och gentrifieringens aningslösa hipsters, men framför allt – frustrationen över orättvisan och fördomarna som kostar människoliv skiner igenom med all önskvärd tydlighet. Det gör ont i hela kroppen.

MDLXXXIX Noir & Blanc på Dansmuseet och Monsieur Chocolat på Victoria

Efter gudstjänsten i Korskyrkan sprang – bokstavligen – Sofia och jag iväg för att hinna till Dansmuseet och veckans visning av utställningen ”Noir & Blanc – den svarta vågen i 1920-talets Paris”. 13.00 på söndagar kan man bli vallad i lokalerna av en guide som berättar om bilderna och utställningsföremålen, som var av mycket blandad art. Det var foton, reklam, afrikanska masker, statyetter, kläder, filmklipp, varav vissa med ljud, alltihop i en vackert ljussatt underjordisk lokal.

”Louis Armstrong och hans Hot Harlem Band – Vid pianot hans hustru Alpa” står det i utställningens informationsblad. Med Alpa menar de Alpha, född Smith, Louis Armstrongs fru nummer tre av fyra. Men det är inte hon, det är Lil Harding, fru nummer två. Och bandet är King Oliver’s Creole Jazz Band.

Tidstypiskt mode är alltid roligt, särskilt när det är äkta vara.

Trots att många av namnen och fenomenen från den här tidiga jazzeran var bekanta visste jag inte mycket om hur hett det afrikanska och afroamerikanska var i Paris just då. Joséphine Baker tog upp en ansenlig del av utställningen, den amerikanska, lätt mörkhyade artisten som gjorde succé i Frankrike och senare blev fransk medborgare. I en presentationstext på väggen stod att hon spelade ”en viktig roll” i strävan mot ”kvinnors rätt att uttrycka sin sexualitet”, men det guiden berättade om var hur jobbigt hon tyckte det var att uppträda topless. Utan att vara påläst på Joséphine Baker tror jag mer på guiden, att det han berättade motsade utställningstexten och att det inte är ovanligt med en sådan typ av tillrättaläggande vinkling, inte nu och kanske inte heller då. När kvinnor visas upp avklädda offentligt blir vi på ett effektivt sätt fråntagna vår värdighet, och jag är övertygad om att vi inte har något att vinna på en påklistrad frigörelseetikett i sådana sammanhang, tvärtom. När det gäller Joséphine Baker visades hon i utställningen både upp halvnaken enbart iklädd ett slags nät av glittrande stenar – alltså som klassisk pinuppa – och topless i den numera ikoniska kjolen av bananer – vilket väl snarare var ett svar på Paris intresse för naturbarnet från Afrika. Det senare ser vi i dag som klockren, osund exploatering. Det förra – tja, det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om man i det fotot väljer att se en stark, vacker kvinna som vågar gå emot frigida hämningar och visa upp sig. Utställningshäftet har den bilden på framsidan. Det gjorde mig illa till mods redan från början och jag tar guidens ord som en bekräftelse på den magkänslan.

Och det fanns mer att bli nedslagen av, särskilt historien bakom den musik och den dans som skildrades, där det framgick hur de växt fram utifrån de amerikanska slavarnas desperata situation, för att inte tala om skärmen där man kunde se och höra Billie Holiday sjunga den gruvliga ”Strange Fruit”.

På en av väggarna fanns tre stora fotografier av Rafael Padilla, en kubanskfödd mörkhyad man som såldes som slav i sin barndom, hamnade i Spanien, flydde från sin ägare och så småningom började uppträda som clown. I Paris gjorde han stor succé under artistnamnet Chocolat. Vi fick höra att det gjorts en film om hans liv, ”Monsieur Chocolat”, som verkade intressant och som går på bio just nu.

När visningen var över och vi hade tittat så mycket vi ville åt vi en sen lunch på restaurangen som sitter ihop med museet, Bistro Rolf de Maré – trivsamt, franskt – och pratade vidare om filmen. Det vore kul att se den. Vi tittade på klockan. Den skulle snart börja på Victoria. Vi samlade snabbt ihop oss och jag upptäckte att jag saknade mina handskar, så vi gick och letade på museet men utan resultat, strunt i dem, vi sprang, för andra gången i dag, längs gatan för att ta tunnelbanan från Gamla stan till Medborgarplatsen. In på Victoria kom vi med andan i halsen, jag hittade mina handskar i handväskan, vi betalade snabbt och gick in i salongen, där vi på en rad längre fram såg en kvinna som varit på samma visning som vi.

Filmen var både gripande och hemsk, jag kan inte bestämma mig för om hoppet eller hopplösheten vägde tyngst. Den beskrev framför allt relationen mellan Rafael Padilla och George Footit, den clown han bildade en framgångsrik duo tillsammans med, och var väldigt estetiskt tilltalande som kostymdrama i Paris under la belle époque. Den starkaste känslan efteråt var – helt enligt filmskaparnas avsikt, förmodligen – att man fått ta del av ett människoöde som, trots att det fallit i glömska, var fullständigt banbrytande i sin samtid och dessutom rena rama äventyrsberättelsen, men den fantasin sprack lite i sömmarna efter läsning på Wikipedia, där det framgår att Rafael Padillas liv och verk modifierats ganska kraftigt, för filmdramaturgins skull, får man anta. Som ganska många gånger tidigare undrar jag varför. Blir det en bättre historia när vi får se den unga Rafael bevittna hur hans pappa i butlerkostym behöver le under tiden han drabbas av slavägarfamiljens översittarfasoner än om vi får veta hur det faktiskt låg till, att Rafael växte upp hos en fattig kvinna i Havannas slum utan något minne av sina biologiska föräldrar? För den som undrar är IMDb:s huvudsakliga ”plot keywords” för filmen ”clown”, ”circus”, ”bare chested male”, ”archive footage” och ”tuberculosis”, i den ordningen.

Men det som satt sig på hjärnan efter dagens upplevelser är ett barndomsminne. Efter att ha sett masken ovan på utställningen gjorde mitt huvud en koppling till The Muppet Show-avsnittet med Harry Belafonte som gäst, sänt första gången 1979 och inspelat på video någon gång under min uppväxt. Och när den här låten väl satt sig så sitter den.

MMCXLVII Vänta inte på bättre tider!

När man har nöd runtomkring sig – flyktingströmmen, tiggarna, de hemlösa som under lång tid funnits på Stockholms gator – blir medvetenheten om den sällan riktigt chockartad. Man får gradvis upp ögonen för den, genom media och egna iakttagelser, även om tempot kan variera, och antingen får man en djupare och djupare förståelse, eller också hinner man bli blasé. Eller både och, samtidigt.

Men ibland slår en insikt ner som en blixt. Häromdagen såg jag, i en kort filmsekvens på webben, en grånad, mustaschprydd man, kanske i sextioårsåldern, kanske från Mellanöstern, såg ut att vara ganska spenslig. Skulle jag gissa är han gymnasielärare i matte, har barn och barnbarn, börjar fundera på pensionen. Men han stod inte i ett klassrum, han låg i vattnet med en flytväst utanpå skjortan, ett förskräckt uttryck i ansiktet och uppenbarligen en nyhetskamera riktad mot sig på nära håll, helt beroende av en hjälpande hand och en stabil båt för att klara livhanken.

Efter alla dessa nyhetsinslag som visar människor på flykt i alla möjliga förfärliga situationer fick jag av någon anledning ett hugg i hjärtat av just den människan. Kanske liknar han någon mina biblioteksbesökare, jag vet inte. Jag vet bara att all värdighet – för att inte tala om trygghet – har stulits ifrån honom och att jag inte står ut med tanken.

En andra insikt, eller vad det kan kallas, fick jag i går. Jag blir så fylld av sorg och uppgivenhet när jag läser människors elaka kommentarer om det ena och det andra i sociala medier, så i sammanhang där jag kan vara helt säker på att hitta hatiskhet låter jag alltid bli att läsa, men så gjorde jag ett undantag. Det gällde Niklas Strömstedts Lyckolandet, som jag inte har hört, bara sett Facebook-uppdateringar om. Delvis dyker det förstås upp allmänt vidriga påhopp på Niklas Strömstedt och hela hans familj, sådant som man antingen kan vilja polisanmäla eller bara struntar i för att elakheterna är så uppskruvade att de nästan blir parodiska, men så finns också de elaka kommentarer som med lite god vilja kan kallas politiska. Det var de som faktiskt gav mig en liten dos förståelse. När jag hör personer som vill ”hålla Sverige svenskt” och andra dumheter radar alla förklaringar och ursäkter upp sig i mitt inre – de söker bekräftelse, tillhörighet, syndabockar, får utlopp för aggressioner som grundar sig i något helt annat – men vissa av kommentarerna jag läste den här gången, hur omoget formulerade de än var, verkade visa en genuin rädsla. Jag glömmer att ta med det i beräkningen. Det går ju nästan att sätta likhetstecken mellan främlingsfientlighet och främlingsrädsla. Den man har pekat ut som fiende måste man ju ha skäl att slåss emot, och här handlar det väl sällan om hämnd – ”det du utsatt mig för ska jag utsätta dig för” – utan rädsla för att vara den som först blir utsatt.

Jag får också lust att påpeka att man kan vara främlingsvänlig utan att vara naiv. Kring kostnaden, till exempel. För den som just förlorat sitt hem, har familjemedlemmar och vänner kvar i ett konfliktdrabbat område, lider av psykiskt trauma och inte talar svenska kanske det kan ta ett litet tag att bli produktiv medborgare. Och ja, en viss liten andel av de personer som flyr eller flyttar till Sverige 2015 kommer att begå brott, för sådana är vi människor, oavsett varifrån vi kommer. Jag reagerar också på motviljan mot islam som genomsyrar många av de här kommentarerna. Som kristen är ju min övertygelse att islam – tron och läran – inte är rätt väg att gå, jag är alltså inte en av dem som anser att alla religioner är lika bra eller samma sak, men det hindrar mig självklart inte från att ta emot muslimer med öppna armar. Och med tanke på att radikal tolkning av islam också är vad så många flyr ifrån just nu bör väl dessa islammotståndare vara extra måna om att ta emot alla direkta och indirekta IS-offer som i desperation lämnat sina hemländer.

I kväll fick jag också en liten tankeställare, även om den är ännu mer självklar än de båda jag nämnt. Jag var på ett samtal i Dramatens serie Romsk höst som den här tredje och sista gången hade rubriken ”Hur passar man in – och vill man det?”, utifrån ett romskt respektive judiskt perspektiv. Lawen Mohtadi var samtalsledare och gäster var Soraya Post och Kenneth Hermele. Det blev ett samtal om orättvisor i det förflutna, naturligtvis, men också om det politiska läget i Sverige just nu, om en hårt bevakad ”svenskhet” kontra öppenhet mot andra folkgrupper i eller på väg till vårt land. Kenneth Hermele fokuserade på hoppet och välviljan, i form av den våg av frivilliginsatser som uppstått, medan Soraya Post uttryckte stark oro inför politikers flathet och tvivelaktiga språkbruk, som underblåser rädsla genom att anamma fientliga rösters perspektiv.

Soraya Post och jag är inte överens på alla punkter – jag tillåter mig ha vissa avvikande åsikter i frågor om fattiga EU-medborgare på våra gator trots Soraya Posts inifrånperspektiv som rom, även om jag antar att vi strävar efter samma mål – och jag kan inte bestämma mig för om jag uppfattar hennes bistra stämma under kvällen som svartsynt och bitter eller befogat varnande. Att situationen är allvarlig betvivlar jag inte en sekund.

Men precis på slutet kom en liten spårväxling. Den allra sista publikfrågan ställdes av en tjej som ville ha konkreta tips för den som vill åstadkomma förändring. ”Vad ska man göra medan … [paus för att söka lämplig avslutning] man väntar på bättre tider?” ”Vänta inte på bättre tider!” svarade Soraya Post och poängterade vikten av att inte vara tyst. Det lilla avslutande talet lät riktigt hoppfullt i mina öron och visade att den krassa EU-politikern trots allt tror på den enskilda människans initiativ, och gör hon det så kan jag det också.