Man hinner mer på två turer till Uppsala än på en

För tio dagar sedan var jag i Uppsala, där jag skulle ha träffat gamla kursaren EM för den årliga mockabakelsen. Det blev ingen EM, för hon var sjuk, och det blev ingen mockabakelse, för sådana finns inte längre i Ofvandahls utbud. EM har sedermera blivit frisk. Ofvandahls är det sämre med.

Jag mötte i alla fall EM:s man vid hans jobb och gjorde det honungsköp från hans biodling som också blivit årligt, bockade av mina standardstopp i stan och uträttade några ärenden. På Stadsbiblioteket ställde jag upp datorn på ett bord för att jobba lite, men fick svårt att koncentrera mig på skrivarbetet när en lite sliten och trött man i en fåtölj började snarka. Jag tog på mig personalrollen – ränderna går knappast ur under lediga dagar – och väckte honom, han bad så hemskt mycket om ursäkt och två minuter senare sov han igen. Efter fikat på Ofvandahls, där jag fick lov att acceptera en sigillbakelse, gjorde jag ett nytt försök på bibblan, satt ett tag i ett lugnt och tyst rum med min text och gick sedan vidare till en särskild biblioteksdator där den annars låsta delen av den förträffliga databasen ”Svenska dagstidningar” var tillgänglig. Efter att databasens avsändare Kungliga biblioteket under en period haft hela härligheten upplåst fick jag blodad tand och när nu Stockholms stadsbibliotek – min egen arbetsplats – inte betalar för tjänsten får man passa på när man kommer till ett bibliotek som gör det. I det här fallet var jag nyfiken på samtida recensioner av Ingrid Bergman-filmen ”På solsidan”, som HA och jag såg vid vår senaste filmcirkel. Recensenternas reaktioner var ungefär lika dämpade som våra. ”Den har Molanderfilmernas nästan traditionellt eleganta, luxuösa inramning och bereder på så vis åskådaren en känsla av ett visst välbehag”, skriver till exempel signaturen Jerome i DN 4 februari 1936, men konstaterar att människorna inte har ”levande konturer”, att fröken Bergman saknar ”den teknik och den mogenhet som uppgiften fordrar” och att regissör Gustaf Molander ”är mäktig större och bättre filmer än denna”. (Alla är barn i början, även fröken Bergman.)

I dag var jag i Uppsala igen. EM hade frågat om hon skulle kolla mockabakelseutbudet i övriga Uppsala, men det tyckte jag inte alls, sällskapet och platsen smäller högst, trots att det är ”den årliga mockabakelsen” vi pratar om när det gäller det sena födelsedagsfika jag har att se fram emot varje år. Så vi satt i vanlig ordning och fikade och pratade på Ofvandahls och tog sedan en minnestriggande promenad, den här gången till slottet, där vi läste litteraturvetenskap i slutet av förra seklet.

Distansfilmklubb: Leva livet

Det går bra för Pia! Nu har LW och jag sett ”Leva livet”, del tre i dokumentärserien vi följer. Den förra filmen var från 2004 och den här kom 2011, med sekvenser filmade under åren däremellan. Pia lämnar det gamla missbrukarlivet steg för steg – håller sig drogfri, får bättre boendemöjligheter, börjar jobba, tar körkort – och har vid filmens slut bytt sida helt och hållet och är nu den som hjälper andra som fastnat i träsket. Samtidigt knyts filmen ihop med de tidigare delarna på så sätt att luckor fylls i, vi får veta mer om Pias familjeförhållanden och tragedier genom livet och hon sätter också nya ord på sin relation med sin mamma, hennes mest beständiga stöd i livet, som hon inte kunnat låta bli att utnyttja på ett nedbrytande sätt.

Att mamma Ann-Mari blir äldre och svagare är sorgligt men naturligt. Att Pias dotter mår dåligt är betydligt mer oroande. Kommer hon att följa i sin mors spår?

Medan film två var som en förlängning av film ett var den här, trots nedslagen under flera års tid, som en summerande uppföljning, en bonusfilm för att vi ska få veta vad som hände sedan. Det verkar närmast bekymmersamt att Tom Alandh har haft stoff till två filmer till.

En hittills obesvarad fråga är om och i så fall hur själva filmandet har påverkat Pias resa. Har det varit ett störande moment, en stress över att privatlivet lämnas ut, en chans att få analysera och bolla den egna situationen, kanske rentav en spark i baken på väg framåt? Vi får se om frågan tas upp innan filmsviten tar slut.

Berns Asiatiska – inte som förr, men hyfsat okej

SB och jag trodde inte våra ögon när vi läste att Berns Asiatiska – Stockholms äldsta asiatiska restaurang i oslagbara, anrika lokaler – skulle läggas ner till förmån för en ny asiatisk restaurang som tryckte på att de inte erbjöd ”fine dining”. För att vi inte förstår hur man kan vilja ha något annat än ”fine dining”? Verkligen inte, men stan är full av hål i väggen med nudlar, sushi och dumplings i olika prisklasser. Vad fanns det för anledning att montera ner en grandios matsal för att låta ytterligare en dussinrestaurang flytta in?

Nu vet vi varken något om anledningarna eller om den inflyttade restaurangens kvalitet, men vi gladde oss – med viss försiktighet – när det stod klart att Berns Asiatiska skulle återta sitt revir. I kväll var vi testpatrull. Servicen var angenäm, även om den inte var något vidare coronamedveten, och det var fortfarande fullt möjligt att ha en trevlig kväll. Men husets ramen var inte bättre än i hålen i väggen. Glassen, däremot, var superb. Jag valde kaffeglass med jordnötskross, sesamkross och rostad vit choklad (den som ser ut som akvariefiskmat ovan) och SB tog färskostglass med hjortron, havtorn och mandel (den som ser ut som hundmat). Och hur stilfull inredningen än var – svårt att säga annat – var den ändå förstörd. Ingen röd plysch så långt ögat nådde. Vi fick glädja oss åt att kristallkronorna hängde i ursprungligt majestät över matsalen.

Det blev för övrigt chokladbruna naglar och klänning från Smiley Vintage.

Distansfilmklubb: Det nya livet

Nu har vi sett Tom Alandhs dokumentärfilm ”Det nya livet” från 2004, om Pias fortsatta kamp mot drogmissbruk och en osäker boendesituation. Egentligen tyckte jag nog bättre om den första filmen om Pia, ”Det svåra livet”, som LW och jag såg vid vårt förra Distansfilmklubbmöte, men det var intressant att träffa dem igen två, tre år senare, Pia, Gunnar, Pias mamma Ann-Mari och vid det här tillfället också dottern Jenny och väninnan Ami, med flera personer i Pias närhet. Ami står för filmens förvandlingsnummer, när hon får nya tänder. Hon förändras från en till synes tandlös gumma med insjunket ansikte till en mycket fräschare person med fullt garnityr, ny hållning och tydligare tal.

Ett nytt fokus i filmen, och ett nytt fokus i Pias liv, får man anta, är konsten. Pia har ärvt konstnärligt anlag från sin mor och även Ami målar, de går på kurs och är representerade på en konstutställning. Vi får också se Pia och Ann-Mari tillsammans mer än i förra filmen och kan lägga ett par små nya pusselbitar till Pias bakgrund, men mestadels är det ändå mer av samma sak som sist – Pias chanser och misslyckanden, som följer på varandra under filmens tillblivelse, och mammans reaktioner på dessa.

Jag kommer att tänka på Hostage, en dokumentär grafisk roman av min favoritserietecknare Guy Delisle, om en hjälparbetare som blir kidnappad och hålls fången i Tjetjenien. Jag blir aldrig uttråkad när jag läser Guy Delisles böcker, jag uppskattar dem från början till slut, inklusive Hostage, men jag märkte att den bitvis var ovanligt långsam och repetitiv. Det slog mig först efteråt att det var en självklarhet – berättelsens tempo och innehåll skulle matcha en kidnappad mans upplevelser. Det är händelsefattigt att hållas fången under lång tid.

Jag försöker tänka på samma sätt om ”Det nya livet”, där ett par år har gått sedan sist, men det mest bara fortsätter att vara mer av samma sak. Om det är livets stora drag som ska skildras, och det ska göras uppriktigt, är det så det ser ut för de flesta av oss, tyvärr också för många som försöker bryta ett destruktivt mönster.

På sätt och vis finns det ett större hopp om ett ordnat liv i den här delen, men också mer sorg. LW ville gärna se den tredje filmen med en gång – hur ska det gå? – men vi nöjde oss med en och har nu tre filmer kvar.

Satsumaspremiär

I familjetråden på WhatsApp rapporterar mamma och svägerskan från sin PSL-premiär – det vill säga årets första Pumpkin Spice Latte, i det här fallet på Espresso House – men min bror hävdar att han var först, som hade sin PSL i handen 8.55 i morse. Själv har jag begått satsumaspremiär. September alltså, en så bra säsong!

Nu går Stadsbiblioteket över till digitala cirklar

Den digitala bokcirkeln från Stadsbibblans styrelserum gick bättre än väntat, jag var fullt förberedd på tekniskt strul. Uppsalastudenten i biblioteks- och informationsvetenskap som var med som iakttagare måste ha undrat vad det var vi läst egentligen – vi pratade om en död farmor i en fåtölj, ett barn på stöldturné, en stackars man som hängde och dinglade i en fälla men lyckligtvis överlevde och andra märkliga och obehagliga inslag.

Trots de makabra delarna gillade jag Kåda, ger den fyra stjärnor av fem. Den röda tråden under vårterminens träffar i bokcirkelserien ”Lysande utsikter” är att de böcker vi pratar om har tilldelats deckarpriset Glasnyckeln och Kåda av danska Ane Riel alltså är en sådan, 2016 års vinnare. Men det är ingen deckare. Den har fått ett par andra priser också, för böcker i spänningsgenren, och spännande är den, historien om vad som händer en isolerad familj med förvrängd världsbild.

Att beskriva en klockstapelsinvigning

När jag blev ombedd att hålla en ”ämnesordsskola” under höstens digitala stormöte för kollegerna som jobbar med Stockholmskällan tänkte jag att det räcker med en kort stund, det skulle vara ett långt möte med en massa annan information och då orkar man nog bara ta till sig de mest grundläggande råden för ämnesordssättning, och de är inte alltför komplicerade. Hur jag nu kunde tänka så. Allt är ju viktigt – de formella reglerna kring former på ord och namn, vilka ämnesord som använts i tidigare inlagda poster, vilka ämnesord som man kan tro är bra, men som stjälper mer än hjälper … Under den tid jag fick i schemat på gårdagens möte blev det en kort men kompakt ämnesordsskola i racerfart.

Jag behövde ett konkret exempel och valde ett foto från 13 september 1952 föreställande invigningen av Årsta kyrkas klockstapel, vars post i databasen inte hade så jättebra ämnesord. (Jag hoppas och tror att det är en av alla poster från Stadsmuseet som körts in i Stockholmskällans databas i en massöverföring och att ämnesorden sattes av någon museimedarbetare för många år sedan.) Hur beskriver man bilden bäst i ämnesordsform? I vilka sammanhang blir en användare nöjd med att få just den här bilden som träff vid en sökning?

När jag tänker efter gick jag aldrig in och bättrade på ämnesorden efteråt, det borde jag göra. Man är ju trots allt ämnesordsansvarig!

Turist tre bussresor hemifrån

Inför födelsedagsutflykten till Roslagen för två veckor sedan hade jag kollat upp alla möjliga utflyktsmål i Norrtäljetrakten, bland annat för mig okända Marholmen och dess brunch, som i slutänden blev bortvalt. Snart därefter hörde en vän av sig och frågade om jag var intresserad av att ta över hennes brunchpresentkort på Marholmen, eftersom hon inte skulle ha möjlighet att ta sig dit innan det går ut. Javisst! Jag fick med mig JF. I går brunchade vi långt ute i obygden.

Så här i coronatider har jag inte haft SL-kort på ett tag, men nu laddade jag på ett igen inför den tre timmar långa resan enkel väg, inkluderat tre bussar och långpromenad. Förutom själva brunchen gick vi runt i omgivningarna, som helt och hållet dominerades av vass. Vass, vass, vass, som bitvis fyllde ut hela vattnet mellan holmarna.

En tur till Marholmen en söndag är inte ett typiskt helgnöje för mig, så jag låtsades, som jag brukar i sådana lägen, att jag är på prao i någon annans liv, någon som kanske till och med lockas av tennis och äventyrsgolf och liknande aktiviteter som erbjöds på anläggningen. Sådana människor har ofta bil. För min personliga del roades jag mest av inslag som att på tillbakavägen ställa sig vid en gammalmodig SL-stolpe mitt ute i spenaten och vänta på buss 632.

Familjen – ett förklarande reportage utan slut

I går läste jag ut maffiaskildringen Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. Anledningen till att det tog mig en vecka har helt och hållet att göra med min fulla kalender, det är en riktig bladvändare, som grundligt och medryckande skildrar en släkt som står för omfattande kriminalitet i Göteborgsområdet och som just nu förekommer flitigt i media i och med vad som verkar vara deras nya specialitet – vägspärrar.

Jag vill gärna uppleva att jag fått nya insikter och lärdomar när jag vänt sista sidan i en bok, i synnerhet en fackbok förstås, och jag funderar nu på vad jag har lärt mig. Jag skulle vilja säga att jag förstår klanideologin bättre – hur konflikter ska lösas inom släkten eller med hjälp av respekterade personer inom den egna kulturen – och det gör jag väl, men frustrationen under och efter läsningen är stor och frågorna många.

Särskilt grundligt beskrivs familjens överhuvud, en imam som i sin roll som religiös ledare gärna vill framstå som from, men som man med större säkerhet – utifrån boken – kan kalla stolt. Och mäktig. Och mot journalisten Johanna Bäckström Lerneby oerhört sympatisk och översvallande gästfri. Så länge de har den relationen, som intervjuad och intervjuare i imamens hem i Angered, har han chansen att framställa sig som en klok man från en annan kultur, där medling i konflikter är ett välgörande, fredsskapande uppdrag, och att polisen har missförstått allting när de menar att han skapar och upprätthåller ett parallellsamhälle där rättsväsendet stängs ute. Själv är han ostraffad och när det gäller hans barns och barnbarns kriminalitet svarar han bara att familjen är stor och att han inte kan ha kännedom om allt eller veta något med säkerhet ifall den han konfronterar i frågan nekar till att ha begått brott.

Jag betvivlar inte alls att författaren ihärdigt ställde honom mot väggen, men skulle så gärna vilja komma närmare sanningen. I vilken mån tror han på sina egna ord? Kanske är han from och rättrådig i sina egna ögon, tror fullt och fast på intern konfliktlösning och ser konflikterna i sig som ofrånkomliga och helt naturliga vardagsfenomen – det framgår tydligt vid ett intervjutillfälle att hämndspiraler som konsekvens av hederskränkning, hur obetydligt den än börjar, betraktas som det mänskliga och enda möjliga sättet att agera och att bara en uppgörelse mellan rätt familjeföreträdare kan stoppa förloppet. Författaren jämför med sin egen kultur och menar att det i hennes släkt också är självklart att ställa upp för varandra, men att det snarare handlar om att ”hjälpa till att flytta, vara barnvakt, sjösätta en båt eller låna ut ett släp”. Eftersom konflikterna i Angeredsfamiljen kan börja med att unga pojkar bråkar, varpå de blandar in äldre bröder och därefter fäder, trycker hon också på att när vuxna blir inkopplade i barns bråk är den självklara följden att bråket stoppas, inte att det eskalerar. Hon får inte tillstymmelsen till gehör för tankegången, vare sig från imamen eller från den son som sitter med. Här, om inte förr, blir det uppenbart hur massiv kulturkrocken är och att det tycks vara omöjligt för polis och andra myndigheter att resonemangsvägen styra in familjemedlemmarna på ett laglydigt spår.

Och här, om inte förr, måste man börja påminna sig regelbundet om att alla från Mellanöstern inte hamnar i och upprätthåller konflikter som sätter skräck i hela grannskapet. För det är vad som pågår här, det handlar inte bara om en hedersfokuserad moralsyn, utan om en kriminell livsstil som är mycket svårare att förklara än att bara hänvisa till vikten av heder. Misshandels- och mordfall tycks kunna härledas till hedersrelaterade konflikter och allmänt samlande av våldskapital – vilket borde få vilken människa som helst, oavsett kulturell tillhörighet, att omvärdera familjens livsstil – men indrivning av påhittade skulder, narkotikaförsäljning, systematiskt bidragsfusk och allsköns trafikförseelser – hör allt det där till den kriminalitet inom familjen som imamen tyvärr inte har någon säker vetskap om? Förmodligen inte, för det verkar alla andra ha.

Boken bygger på mängder av dokument upprättade av olika myndigheter, på författarens närvaro vid rättsliga förhandlingar och på intervjuer med bland annat polisen och till viss del familjen själv. Det är nog så gediget det kan bli. Min frustration över obesvarade frågor är väl ofrånkomlig, jag kan bara pussla ihop en bild av familjen utifrån den information som har gått att få fram kring just de brottsaktiva individerna och själva den ljusskygga verksamheten, sammanställd av och filtrerad genom en journalist. Det är en imponerande journalistisk gärning jag tar del av, men ändå. Min fyrkantiga förväntan på insikter och kunskap var väl helt enkelt orimlig från början.

Imamen förblir ostraffad (förlåt, det är nog en spoiler för den som liksom jag dras in i berättelsen som om det vore en thriller), men får det mer hett om öronen när rättsväsendet ligger på och han slutar så småningom också att svara på författarens intervjuförfrågningar. Att ställa upp på intervjuer är frivilligt och när familjemedlem efter familjemedlem åker fast för det ena eller andra och man själv blir brottsmisstänkt är väl livssituationen pressad. Men som läsare blir man så klart nyfiken. Skulle han återigen ha bjudit på frukt i sitt kök och vidhållit att familjen på det stora hela är hederlig men missförstådd? Angående hans egen roll tar författaren sig friheten att formulera hans tankar:

Och nu hade polisen mage att gripa honom. Familjens överhuvud. En religiös from man. Ostraffad sedan tidigare, och en medborgare som under årens lopp hjälpt polisen att hålla ordning i stadsdelen. Så många gånger som han hade medlat mellan familjer eller gäng som var i luven på varandra. Så många gånger som han hade sett till att det inte spillts blod i Angered. Han hade hjälpt polisen, och det här var tacken.

Man vill så gärna att det ska finnas en lösning. Även om det finns delar av den presenterade moralsynen som jag själv ser som förkastlig är det fullt möjligt att bekräfta andra delar. Att stå vid varandras sida inom familjen, att respektera sina äldre, även att medla och lösa konflikter är bra, och konflikter uppstår inom alla familjer. Omfattande lagbrott, däremot, förekommer inte i alla familjer, och i de fall det sker räcker det aldrig med familjens eget problemlösande ansvar.

Sekulariserade svenskar brukar inte vilja bli påminda om att svensk lagstiftning bygger på en kristen syn på rätt och fel, men så ser historien ut, och i andra delar av världen har andra uppfattningar varit rådande. Det har legat där i bakhuvudet under hela läsningen.

I slutet av boken säger författaren att ett slut är svårt att få till, eftersom berättelsen pågår där ute. Att det stämmer är lätt att se även för oss som befinner oss en bit ifrån Göteborg – media rapporterar, som sagt, om Angered i synnerhet och gängkriminalitet i allmänhet nästan varje dag just nu. Jag har knappt googlat någonting under läsningen, faktiskt, utan har velat följa bokens kronologi, men så föll jag till föga och kollade upp den advokat familjen konsekvent anlitar. Det första jag såg var en dygnsgammal artikel om att han just fått en skarp varning från Advokatsamfundet efter att ha fört ut information från sina häktade klienter, i strid med restriktioner.

Något som drar ner min läsupplevelse är de återkommande avsnitten som handlar om Maria, en caféägare som har fått ett gäng skoningslösa utpressare efter sig och inte vågar vända sig till polisen. Hon är påhittad. Det spelar tyvärr ingen roll att allt som händer henne är hämtat från verkliga fall, Marias historia hör hemma i en roman. Det är min främsta invändning mot en annars genomintressant skildring direkt ut verkligheten.

(Är det dålig smak mitt i allt elände att äta violpistoler under läsningen?)