Distansfilmklubb: Stockholm

Ja, den är based on an absurd but true story, det stämmer väl, den som känner till Norrmalmstorgsdramat kan utan problem se att ”Stockholm” med Ethan Hawke och Noomi Rapace bygger på det bankrånet, som i sanning var absurt. Men rånarnas och gisslans relationer och beteende och – framför allt – själva ”stockholmssyndromet” är synnerligen fantasifullt skildrat.

L och jag såg den i går kväll och under distansfilmklubbssnacket efteråt kunde vi ge oss hän åt det som irriterade, som att skådespelarna – alla engelsktalande – har de mest märkliga uttal av svenska namn och andra ord och att själva bankbyggnaden, om det ens var en riktig byggnad, knappast står i Stockholm och definitivt inte vid Norrmalmstorg. Men förutom de våldsamma och alltför löjliga och tillspetsade bitarna år jag lov att medge att både Ethan Hawke och Noomi Rapace gjorde underhållande insatser.

Förortsskildringen Klass

Inför sista föreläsningen i ”Stockholm i litteraturen” kunde vi välja mellan att läsa Still av Hassan Loo Sattarvandi och Klass av Elise Karlsson. Min kurslitteraturbokcirkelkompis H och jag valde gemensamt den av de två förortsskildringarna som inte verkade handla om droger, nämligen Klass. Cirkeln hade vi i förrgår.

En SVT-skribent skriver att Klass ”utforskar förorten, universitetet och resan däremellan” och hade jag bara läst den formuleringen hade jag säkert kunnat bli sugen på boken även om den inte var kurslitteratur. Nu kan jag konstatera att beskrivningen stämmer, men det var inte en bok för mig. Jag tycks nämligen ha stora empatiproblem när det gäller romaner om unga kvinnor som ältar, velar och inte kommer någonvart.

Hon är fast, Hélène, i ett slags psykologisk förortsfälla och även i begränsningen som kommer av att hon varit utstött i skolan. Bara det hade varit tillräckliga hinder i en skildring av en ung människas väg till och genom universitetsstudier, men här skruvas handlingen till av två extra element. Det ena är att Hélène visserligen har en ickesvensk förälder, men till skillnad från dem hon växt upp med i Rinkeby har hon nordiskt utseende. Alltså upplever hon att hon sticker ut hemma i sin förort och på universitetet smälter hon in till utseendet, men är på insidan en förortstjej som känner sig främmande bland medelklasstudenterna. Det andra tillskruvandet är att en lärare Hélène hade på högstadiet har skrivit en bok om sin tid med klassen i Rinkeby och när den nu ska publiceras blir Hélène och en av hennes gamla klasskamrater på förhand upprörda över den bild de förväntar sig att få se etablerad som sanning, lärarens bild av dem och platsen de kommer ifrån. På flera sätt ställs alltså frågor om vem som får och kan representera och definiera förorten.

De frågorna i sig är intressanta och meningsfulla och jag har egentligen ingenting emot premisserna, men det finns definitivt svagheter i händelseförloppet, särskilt kring boken om skolklassen. Hélène och klasskompisen som, på varsitt sätt, bävar inför en snedvriden beskrivning av sig själva, bestämmer att Hélène i den coolare kompisens namn ska skriva en motskrift som avslöjar hur det egentligen var och de räknar med att deras bok ska göra succé. Den planen, i kombination med hur Hélène genom att förföra lärarens pojkvän kommer över hennes bokmanus före publiceringen, tillhör de mer orimliga inslagen och personligen är jag inte heller så förtjust i den skrivprocess som följer. Hélène bearbetar lärarens manus genom att spränga in sina egna erfarenheter och perspektiv och det hela blir ett övertydligt sätt att visa att förortsrepresentanten själv kan ta över tolkningsföreträdet.

Så långt var H och jag ganska överens, men skildringen av huvudpersonens inre liv och handlingar, eller brist på handlingar, var det jag som hade problem med. Den enkla förklaringen är att jag inte känner igen mig och därför inte förstår, Hélène är formad av erfarenheter jag inte har haft och hennes personlighet, värderingar, hur hon analyserar sin omgivning – de flesta av hennes egenskaper är raka motsatsen mot mina egna. Att drabbas av osäkerhet och skylla sina tillkortakommanden på andra är en naturlig följd av att själv ha blivit förfördelad och jag får dåligt samvete av att jag låter mig provoceras av det som nog ska ses som allmänt mänsklig svaghet, men kan inte låta bli att med viss upprymdhet nicka åt DN-recensentens krassa tolkning:

[Hélènes] bild av andra människors världar är den där sortens aggressiva abstraktion som man håller sig med en bit upp i åren, och sedan förhoppningsvis mjukar upp; föreställningen att alla andra är på ett visst sätt, alla andra är ytliga/självsäkra/lyckliga.

Det är en aning trångt att som läsare vara inlåst i jagberättarens syn på världen, eftersom man kan ana vidden av hur en ung, depressivt färgad självupptagenhet styr hennes blick.

Nog för att jag är ganska fast i min uppfattning – inte ens cirkelsamtalet fick mig att vekna, vilket faktiskt händer ibland – men jag försöker förstå. Jag har lyssnat på två författarintervjuer om boken och en radiorecension, utöver de recensioner jag läst. Nu blir jag inte klokare på boken, men om kursen ville få mig att reflektera över förortsskildrande litteratur är väl syftet uppnått.

Vinkar till föräldrarna igen

Restriktionsanpassat besök från Örebro! Utomhusvistelse med avstånd och mindre än två timmars resväg (pappa: ”Två timmar och tre minuter enligt Google, men mamma kör så fort”).

Efter picknicklunchen på Skeppsholmen med ett par meter mellan oss blev jag kvar på Kastellholmen ett tag, med sällskap ur djurriket. De må vara många, för många, tror jag, men jag gillar kanadagäss.

Hemåt via Karl XII:s torg och spektakulära tulpanplanteringar.

Åtta veckor med ”Stockholm i litteraturen”

Hemtentan återstår, men föreläsningarna och seminarierna i kursen ”Stockholm i litteraturen” är över. Alla ägde förstås rum coronaanpassat digitalt, en planerad stadsvandring ställdes in, tekniken fallerade totalt en av veckorna så att seminariet i Zoom uteblev och jag lärde mig aldrig själva lärplattformen Athena, som jag tyckte var väldigt ointuitivt upplagd. Kurslitteraturen, föreläsningsdatumen, nya meddelanden – det mesta låg under rubriker som inte passade alls, om man frågar mig, och information jag en gång sett kunde jag senare bara hitta tillbaka till genom att systematiskt gå igenom hela strukturen. Det har varit hemskt mycket att läsa i veckorna, jag har inte hunnit med allt och en av veckorna missade jag till och med att man först skulle se en inspelad föreläsning, så jag anslöt direkt till seminariet med gruppdiskussioner och det hela blev rätt pinsamt.

Tur då att jag älskar läsning, fördjupning, hela konceptet att tillsammans med andra lägga tid och möda på gamla texter och prata om vad de säger oss. I slutet av det sista seminariet, som ägde rum i kväll, pratade vi lite om kursen överlag och vad som kan förbättras och en åsikt som kom upp var att hela romaner som kurslitteratur är mer intressant än kortare texter. På den digra litteraturlistan står enstaka hela romaner, någon per vecka, och i övrigt fackartiklar, noveller och utdrag ur romaner. Jag vet inte exakt vad den kursdeltagaren menade, men personligen föredrar jag åtminstone avslutade berättelser, några kapitel mitt i en thriller (vilket förekommit) är ganska otillfredsställande, medan en utvald novell ur en samling är helt okej. Bäst är hela romaner, men det får också vara någon måtta på litteraturlistans omfång.

Alla föreläsare har inte varit lika vana vid den digitala formen, men på det hela taget har det funkat helt okej och den kursansvariga, som föreläste vid första och sista tillfället, var bra. Jag kommer till och med att sakna farbröderna som troget varit med och till skillnad från de flesta kursdeltagarna hela tiden har haft kamera och mikrofon påslagna och laptopskärmen lutad framför sig så att man sett rätt upp i näsan på dem. Och så dricker de kaffe, hostar, skrattar till, och när de låter ersätter deras ruta föreläsarens som den största i bild. Även om jag hade önskat att föreläsarna tipsat om att vi deltagare inte behöver synas och höras när det inte är vår tur att prata uppskattar jag att det har pratats minimalt om själva tekniken. På jobbet, åtminstone när vi för ett antal veckor sedan började hålla i princip alla möten i Skype, har många känt sig manade att uttrycka sina tekniska framsteg och bakslag högt och länge. ”Hallå? Hallå?” ”Det funkar!” ”Oj, vad hände nu! Syns jag?” ”Jag ser inte Kerstin!” ”Var ska man klicka, sa ni?” ”Eva! Eva! Jag hör inte dig! Birgitta, hör du Eva?” (Påhittade namn. Märkligt nog finns varken någon Kerstin, Eva eller Birgitta i min sektion.)

Om jag ska hitta en personlig ljusglimt i vårt nuvarande märkliga läge så har allt inställt – konserter, museibesök, kompisfikor och inte minst resande – frigjort tid till kursen. Det betyder verkligen inte att jag föredrar den här stiltjen och de extremt begränsade sociala kontakterna, men det har i alla fall blivit färre hysteriska läsnätter.

Och nu är det alltså dags att skriva 10 000 tecken litteraturanalys. Jag utgår ifrån att det trots allt kommer att krävas en del nattligt arbete, förmodligen förlagt väldigt nära deadline.

Två seriösa bibliotekarier i Facksal 1

När kollegan J tillsammans med mig eller någon annan av oss har stått i Stadsbibblans programhörna på entréplan och presenterat böcker och filmer har rubriken varit ”After Work Bok & Film”. Så vad skulle det kallas när jag och A nu planerar att presentera böcker live på Facebook? ”Boktips” är adekvat men uttjatat. ”Litteratur” är fint, det tar vi. Och ska det vara fint så ska det, förnamn går bort. Alltså: ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn”. Ett seriöst program.

Och två seriösa bibliotekarier som presenterar böcker måste ha glasögon, det säger ju sig självt. A hade redan, men jag behövde låna ett par från en annan stackars kollega. Hon såg ingenting, jag såg ingenting, men jag behövde dem bara under så lång tid som det tog att spela in två trailrar i Facksal 1.

Sändning 2 juni kl. 18 på Stadsbibliotekets Facebook-sida.

Ikz

Nu har ytterligare gamla böcker från magasinet dammats av och lagts på scannern, för omslagsuppdatering på biblioteket.se! Den här gången har jag varit och botaniserat på signum Ikz (”Särskilda sceniska konstnärer”, som alla vet). Hur snygg är inte den här boken om revykungen Ernst Rolf! (Jag vet inte mycket om honom – borde kanske läsa boken – men ser på Wikipedia att han dog vid 41 års ålder och hann vara gift tre gånger.)

Distansfilmklubb: American Factory

I går kopplade Distansfilmklubben upp sig igen. L och jag såg den här gången en dokumentär, ”American Factory” från 2019, inspelad på och kring en fabrik i Ohio, tidigare General Motors, därefter Fuyao, efter ett kinesiskt uppköp. Där tillverkas bilglas av amerikansk och kinesisk personal.

Grupperna kunde förstås inte vara mer olika. Kineserna är disciplinerade, välorganiserade och skickliga, till priset av att vara hårt styrda och osjälvständiga och dessutom långt ifrån sina familjer, och amerikanerna, som borde uppleva fördelen att befinna sig på hemmaplan, stämplas som ineffektiva och tvingas finna sig i både sänkta löner och en arbetskultur de inte förstår sig på. Den som väljer att revoltera behandlas inte nådigt.

Vi såg också en bonusfilm på tio minuter där paret Obama, som har gått in i filmproduktionsbranschen, pratar med de två filmarna bakom dokumentären, som också är ett par. Samtalet var mest ett ömsesidigt hyllande och gav inte någon vidare inblick i filmskapandet, men i alla fall en kort bakgrund till parets initiativ att göra dokumentären.

Det var också det vi pratade om när själva filmklubben drog igång – motiv, blick, bakomliggande historia. Som svensk tittare står man ideologiskt närmare amerikanerna, men kanske särskilt vad gäller arbets- och företagskultur är vi snarare en tredje punkt i förhållande till USA och Kina, med platta organisationer och hög arbetsmoral. För oss är alltså hela bunten – arbetsgivare och arbetstagare av båda nationaliteter – främmande fåglar, samtidigt som perspektivet är amerikanskt. Vissa kineser kommer till tals och vi följer med in på möten specifikt för kinesiska medarbetare, men ambitionen är knappast objektivitet. Det vore för övrigt en svår konst att inför västerländska ögon skildra en företagsfest under några amerikaners besök på Fuyao i Kina på ett kulturellt begripligt sätt. Filmarna föll istället för frestelsen att visa en av de amerikanska företagsrepresentanterna blankögd av för mycket risvin och intervjua honom under de omständigheterna. Han – och vi – har just sett sång- och dansbegåvade medarbetare framföra musikaliska hyllningar till Fuyaos företagsanda i en poppigt dunkande show och djupt rörd uttrycker amerikanen sin insikt: ”We are one.”

”American Factory” är långt ifrån en solskenshistoria, men den är inte heller alltför besvärande mörk. En tillgängligt framställd samtidsskildring.

Kladdkakeglass i Tanto

Har kompenserat mina sällsynt stillasittande dagar med långpromenad med J längs vattnet i Tanto. Det gjorde halva Stockholm, jag träffade en kollega på Västerbron och i Tanto två Korskyrkedamer och en stammis från tiden på Sture bibliotek.

När vi tog en glasspaus valde jag kladdkakeglass, som jag har sett frestande reklam för. Som chokladglass – 4,5 glasspinnar av 5. Som kladdkakeglass – 3. Det var som en kräm inuti, men inget som liknade kladdkaka. Bara att döpa om den, så blir den jättegod.