Ut med närbutiken, in med bageriet

Jag har gillat att ha en 7-Eleven på ett par minuters promenadavstånd hemifrån, men mest i teorin. Några år efter att jag flyttat hit ändrades deras öppettider till att inte bli bättre än hos den närmaste ICA-butiken och dessutom var det en lokal med ovanligt låg trivselfaktor. Även 7-Eleven-butiker har egna personligheter. Men trots att det blev långt mellan besöken blev jag lite besviken och nervös när jag upptäckte att den slagit igen. Man vet vad man har, men inte vad man får. Nu är jag lättad, det blir en Bröd & Salt. Kommer jag att besöka dem oftare? Vi får se.

Distansfilmklubb: Hermans historia om Gustav II Adolf

”Hermans historia” är en gemensam passion hos LW och mig och till kvällens Distansfilmklubbsmöte hade vi valt de två avsnitt i säsong 3 som handlar om Gustav II Adolf, sända tisdagskvällarna 6 och 13 december 1994. Undrar om jag såg dem då, eller någon repris som inte krockade med luciafirande.

Gustav II Adolf beskrivs till en början som ganska reko, även om hans image besudlas av oschysta kvinnoaffärer, men det går snabbt utför. Herman Lindqvist vankar runt bland vapen och rustningar i Wrangels rustkammare på Skoklosters slott och berättar om Sveriges då pågående krig: ”Det värsta kriget – det var det danska kriget. Det var en blodig historia. Det var etnisk rensning och folkutrotning av värsta slag. Flera tusen byar förstördes på bägge sidor. Det var inga fältslag, utan arméerna gick in över gränsen och mördade och brände så mycket de kunde. Och där deltog Gustav Adolf med liv och lust.” Det var 1610-tal och kungen var fortfarande tonåring.

En stor del av de båda avsnitten handlar sedan om trettioåriga kriget, men det räcker egentligen inte alls med 58 plus 52 minuter för att beskriva det komplexa skeendet som Herman jämför med 1990-talets EU-diskussioner – inte i form, direkt, utan i grad av omvälvande förändringar. Sveriges beslut att ge sig in i trettioåriga kriget fick enorma konsekvenser, påminns vi om, men så är det å andra sidan med alla beslut i det förflutna. Det ena leder till det andra.

Givetvis nämns att Gustav II Adolf var ”tämligen fet” (som det stod i Lärobok i Fäderneslandets historia från 1872) och Herman beskriver hur kungen på fester kunde få syn på någon mat som bars in av tjänstefolket och genast sätta i sig allt med ett ”kloffs”. Det är bara Herman som kan berätta kunglig historia på det sättet.

Alla avsnitt av ”Hermans historia” kan ses på Öppet arkiv.

Jättejättejättegammalt tyg

Gerumsmanteln är Sveriges äldsta bevarade klädesplagg, daterad till 360-100 f.Kr. Jag minns inte att jag hört talas om den tidigare, men nu när jag fick nys om den har jag läst på litegrann.

Att den låg i en mosse i Tidaholmstrakten i drygt 2000 år innan den råkade grävas upp 1920 är förstås fascinerande, intakt sånär som på missfärgning, en söndertrasad del efter ett olyckligt spadtag när den hittades och ett antal stickhål, som enligt forskarna pekar på att mantelns innehavare blev mördad.

Det där med det eventuella mordet bryr jag mig inte så mycket om, det är bara en hypotes och även om den stämmer är det väl en chans på miljarden att vi skulle få reda på några som helst andra fakta kring den händelsen.

Men tyget! Tyget! Hade någon sagt att det var en stor och välanvänd yllesjal tillhörande en gumma bosatt nära den där mossen 1920 skulle jag ha trott på det. Jag fattar att människor har vävt tyg och burit mantel långt tillbaka i historien – jag har ju trots allt läst om mantlar redan i Moseböckerna – men att i princip samma teknik tycks ha överlevt under så enormt lång tid … Det är svindlande.

Här är en närbild.

Mer om Gerumsmanteln på Historiska museets webbplats.

Vägen på Oktoberteatern

Vi gjorde det till en helkväll, SB och jag, tog pendeln till Södertälje för att se pjäsen ”Vägen” på Oktoberteatern och åt dessförinnan på restaurangen intill, Caesar’s, med trevlig service, en tysk kanal med något slags bilsport på skärmar på väggen och enorma portioner.

Det enda vi kände till om pjäsen var det vi kunde läsa oss till på teaterns webbplats, och antingen har pjäsen gjorts om eller också har den korta beskrivningstexten skrivits av någon som sett de första minuterna av en repetition och sedan killgissat. Både de stora dragen och detaljerna var felaktiga, men som tur var hade texten ändå gett oss hyfsat rätt förväntan på innehållet. Enligt beskrivningen skulle det handla om fyra vänner som tillsammans flytt till Sverige över Medelhavet och nu ska börja ett nytt liv från noll, men i själva verket handlade det om en ensam man som flytt över Medelhavet till Sverige och som tänker tillbaka på sina tre vänner hemma i Homs och de hjältedåd de utförde i kampen för frihet. Annorlunda, men lika intressant.

Föreställningen var bara en timme lång, men det räckte för att sorgen och maktlösheten i historien skulle förmedlas till publiken, som snörvlade påtagligt när lamporna släcktes på slutet, innan de tändes igen för applåder, som ganska långsamt drog igång. En av medarbetarna på teatern – jag tror det var teaterchefen själv – kom sedan fram och sa att de öppnat dörrarna bakom läktaren, men att det gick bra att sitta kvar och hämta sig, vilket många gjorde.

Det var starkt, ingen tvekan på den punkten, men redan minuterna efteråt åkte kritikerglasögonen på och vissa märkligheter trädde fram. Huvudpersonen, vars namn jag inte uppfattade, säger sig ha varit god vän till de tre andra – de som inte flytt – och när dessa beskriver sig själva förstår man att de tre har starka band till varandra. Där finns den unga kvinnan som med informell utbildning blir områdets enda läkare, hennes syster som blir Homs proffsigaste dokumentärfilmare och journalisten som tack vare språkkunskaper och vältalighet blir revolutionärernas språkrör och reporter i västvärldens stora nyhetskanaler. Det övermänskliga modet har de gemensamt, deras olika personligheter och begåvning kompletterar varandra, de arbetar delvis tillsammans och ser upp till varandra. Ni var mina bästa vänner, säger huvudpersonen till de minnesbilder han målar upp av dem, men när vi följer de tre nämner de aldrig en fjärde i sitt gäng. Det är därför huvudpersonens namn aldrig nådde mig, det nämns bara en gång, snabbt, av honom själv.

Vad betyder detta? Är det ett medvetet eller omedvetet ologiskt inslag? Den rimliga tolkningen av upplägget är att vi ska lita på huvudpersonen – den numera nysvenska invandraren – när han säger att han nattetid hemsöks av sina tre modiga vänner, medan han dagtid äter den frukostmat han vant sig vid hemma i Syrien, tvättar sina få men snygga klädesplagg och söker jobb som han är överkvalificerad för och som han inte får, för svensk utbildning och referenser saknas. Det tröstlösa läget i det nya landet ställs mot kampen, gemenskapen och värdigheten som var hans.

Men i så fall, om vi ska tro på det som sägs, borde hans egen roll i kampen ha presenterats och vännerna inbegripit honom i sina historier. Och de borde nog inte ha framstått som superhjältar alla tre, var och en den absolut bästa inom sitt fält. Sådana ytterligheter är aldrig bra för trovärdigheten.

Så länge jag satt kvar i salongen var jag tagen av de skildrade grymheterna, orättvisorna och uppoffringarna, som alla andra, skulle jag tro. Den narratologiska analysen är egentligen sekundär. Självklart pratade SB och jag vidare på hemvägen, om vad som rapporteras om den här konflikten och andra i svenska nyhetskanaler, vad vi över huvud taget vet om vår omvärld och våra medmänniskor, vi som är fast rotade i den tillvaro pjäsens huvudperson hamnat i, där – som han säger – den blå himlen döljs av moln och ingen dör utan alla blir vithåriga och kollar på Allsång på Skansen. Eller där man äter stora portioner amerikansk mat och går på teater.

Thorburn och jag har pratat poesi

Tipsa om poesi tillsammans med ett poesiproffs? Visst, nog kunde vi ha poesitema i ett avsnitt av ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn”, men då skulle min poesibelästa kollega få stå för lejonparten av kompetensen på området och själv tog jag mig friheten att introducera begreppet ”poetisk prosa”. På så sätt kom jag undan med att bara presentera en diktsamling och pratade därutöver om två romaner med ”poetiskt” språk – enligt min egen definition.

Vi förstod att ämnet var smalt, men ”våra mammor kommer i alla fall att titta”. Mycket riktigt, efter sändningens slut fick jag ett par bildbevis på att Thorburn och jag pratat böcker på mammas och pappas TV-skärm. Just i ögonblicket ovan såg jag inte särskilt munter ut, men så pratade jag också om krig, flykt och allsköns prövningar i böcker av Rasha Alqasim, Kim Thúy och Julie Otsuka. Sorgliga men bra. Vi pratar bara om bra böcker.

Lånar från humaniorahyllorna medan jag kan

Nu har jag lytt mitt eget råd i videon om att Stadsbibliotekets Facksal 4 och Facksal 5 ska hålla stängt för renovering. Självklart passar man på att låna när bland annat biografierna och böckerna om språk är på väg att bli otillgängliga. Jag känner förstås till min egen överoptimism när det gäller tid till läsning, men får samtidigt en lätt panikkänsla av att ha chansen att plocka på mig låneböcker innan de försvinner. Jag måste. Hellre ha dem hemma, tillgängliga bara för mig, än att de inte är tillgängliga för någon alls. Intalar mig själv att jag resonerar förnuftigt. Bilden visar inte riktigt alla lån.