MMCDXCV Jihad och jihadism

Ett samtal om jihadism på Medelhavsmuseet. Det som överraskade mig mest var den del som handlade om hur många av de IS-rekryterade som inte kommer från ett muslimskt sammanhang. Jag minns inte den uppskattade siffran, men andelen tros vara stor. Det mest förvirrande var frågan om vad jihad står för. Det kan vara det slags kamp IS ägnar sig åt, men också bekämpningen av det onda i en själv, sa någon. Nej, det står enbart för inre kamp, sa en annan. Det är den vanliga diskussionen. Men med tanke på att det ägnades en del tid under samtalet att just definiera orden jihadism och jihad hade jag förväntat mig något djupare.

Nabeel Qureshi, vars bok läste i somras, säger att muslimer i väst i princip alltid står för åsikten att islam i alla avseenden är en fredens religion, medan det i andra delar av världen inte är upp till den enskilda muslimen att komma fram till en sådan slutsats, utan det är som imamen säger, och imamen kan mycket väl säga att kamp ska föras mot all världens otrogna. Den ofta framlyfta regeln att krig enbart får förekomma som försvar kullkastades när Nabeel Qureshi, som växt upp som hängiven muslim, började studera Koranen själv istället för att ta till sig sin släkts och sin församlings tolkningar.

Att en religiös skrift tolkas på olika sätt är förstås inget konstigt i sig, men det är sällan en så akut fråga som nu, när så oändligt många människor plågas, flyr och dödas i det som av somliga kallas heligt krig.

MMCDXCIV Fantastiska Kim Thúy

En flicka flyr kommunismens Vietnam med sin familj, hamnar via ett malaysiskt flyktingläger i Kanada där hon växer upp och in i ett nytt liv. Hon börjar skriva små anteckningar för att hålla sig vaken i bilen under långa rödljus, får tid att skriva vidare under några veckor när hon nyligen stängt sin restaurang, en tillbakadragen stamgäst visar sig vara en film- och TV-höjdare, han ber att få se anteckningarna, de hamnar hos en förläggare och blir en halvt självbiografisk bok, Ru (som jag skrev om här). Boken blir en succé och följs av flera och nu reser Kim Thúy, den före detta flyktingflickan, runt i världen för att prata om den senaste, Vi. Fast som den sprudlande, berättarglada människa hon är blir det prat om allt annat än den senaste boken. På Kulturhuset i kväll fick vi höra om hur en vietnamesisk familj äter middag, hur hon fick in en charmig italienare i ett katolskt biktbås, den osannolika historien om sin väg till författarskapet och en väldig massa annat under stora leenden och skratt, samtidigt som hon emellanåt stannade upp och frågade intervjuaren, som inte sagt ett knyst på en lång stund: ”Why am I telling this story?”

Det var inte utan nervositet jag ställde mig i signeringskön med Jenny H. Vi rörde oss långsamt framåt med varsitt exemplar av Vi i händerna, medan andra ur publiken pratade med författaren och tog bilder tillsammans med henne, sedan var det vår tur, och jag har nog sällan mött en mer lättpratad författare. Det var ju egentligen ingen överraskning. Förutom hälsningar i våra böcker fick vi tips på saker att upptäcka i Ho Chi Minh City om tre månader.

MMCDXCIII Konverteringsmaskinen

Victors och Solevis besök i Stockholm och Korskyrkan vill man inte missa. Sällan är vittnesbörden så dramatiska, på både nedslående och upplyftande sätt. Mest upplyftande, naturligtvis. Efter att Victor berättat om att kristna möten, som det vi befann oss på, i Indien kunde leda till polisingripande och påföljande förhör och tortyr sa han så här:

”En polis frågade mig hur vi gör för att konvertera människor. Jag sa att vi inte kan göra det, för vår konverteringsmaskin är trasig. När de svenska missionärerna åkte hem lämnade de inga reservdelar. Annars hade vi stoppat in hinduer i ena änden och så kommer de ut i andra änden som kristna. ‘Nu skojar du’, sa polisen. ‘Jag är glad att du räknade ut det’, sa jag. ‘Vi kan bara berätta om Gud och det är bara Gud som kan övertyga en människa.'”

Jag älskar att bli påmind om resan i norra Indien 2011, då Solevi, gift med Victor, lotsade oss fem svenskar från plats till plats, där vi besökte diverse projekt och lärde oss att bara äta med höger hand. Här ses en glad Solevi snett mittemot Anna, som också var med på resan, precis efter att vårt kyrkkaffe blivit bortdukat.

MMCDXCII Ett äppelträd på min lott

Medan mina föräldrar roar sig i USA har jag äppelplockningsansvar. Tur för mig att grannarna var hemma, för jag gav mig självklart av utan nyckel. Som ovan äppelplockare är det möjligt att min metod var oortodox – efter att ha plockat så många jag nådde tog jag fram en långskaftad piassavakvast som jag hakade fast i de höga grenarna och skakade tills äpplena dunsade ner, i gräset om jag hade tur, på stenplattorna om jag hade otur, i ansiktet om jag hade ännu mer otur.

Nu står två lådor och två kassar med äpplen i garaget och föräldrarna har fått post uppläst för sig på telefon i en bil i Colorado.

MMCDXCI Några timmar i Uppsala

Jag åt som vanligt en moccabakelse under det årliga fikat med Erica på Ofvandahls, hon sa som vanligt att det är okej att välja något annat – hon bjuder på valfritt bakverk – men hon visste som vanligt att jag prompt ville ha en moccabakelse, som vanligt. Sedan tog vi vår promenad, och den varierar faktiskt från år till år. Den här gången tog vi trädäcket längs med Fyrisån, mellan Sankt Olofsgatan och Järnbron …

… gick upp till slottet och tittade på utsikten …

… och fortsatte längs ett för mig nytt trädäck vid ån i Stadsparken. När jag stannade för att ta en bild på det här lövet flyttade jag på det så att det skulle ligga precis vid kanten mot vattnet istället för mitt på bryggan, och en man på en bänk protesterade högljutt mot min förvanskning av naturen, fast med glimten i ögat. Jag uppskattar ett schyst skojbråk främlingar emellan.

MMCDXC Love and Friendship and popcorn

Love and Friendship på Saga med fellow Austenite Maria! Det är alltså fråga om en helt ny filmatisering av kortromanen Lady Susan, som Jane Austen skrev när hon var 18-19 år, med andra ord under 1790-talets första hälft. I enlighet med det hade filmens damer korsettliv med ett annat slags midja än de empireklänningar som syns i andra Jane Austen-filmer. Tack för korrekt modeåtergivning, filmmakarna!

Boken – en brevroman – är skruvad i sig och filmen tar ut svängarna ännu mer, med en parodiskt ointelligent och gladlynt Sir James, och även Charles Vernon och Mr De Courcy den äldre är högst välvilliga men lätt enfaldiga. Lady Susan är precis så beräknande och falsk som hon ska och dottern Frederica mild och vän. Det är roligt och ändå snällt. Salongen skrattade ganska högt. Den mest popcornvänliga underhållningsfilm jag sett på länge.

MMCDLXXXIX Festlig konsertafton

Konserthussäsongen är öppnad! Mattan var inte röd utan guldglittrig.

Kungliga Filharmonikerna spelade Berlioz, Mendelssohn och Strauss.

Det är inte ofta det är läge att bära det här vitfluffiga numret, men nu kändes det rätt (att det är ett second hand-plagg från Brooklyn kan man ju prata om i ett annat sammanhang, men under den här galakvällen säger jag bara ”päls”).

Och örhängen från Sibiu i Rumänien med torkade blommor.

Besök Konserthuset du också! (Särskilt om du är under 70. Jag tror att fler ungdomar på 20, 30, 40, 50 och 60 behövs.)