MDCXII Överraskningsavtackning

Om jag får säga det själv blev den lyckad, vår hemliga Helena-avtackning. Det har tagit ett tag att mentalt acceptera att vi inte kommer att dela arbetsplats framöver, men nu är det som det är och en bättre idé än att ignorera den förfärliga nyheten och hoppas att den försvinner är att dra ihop ett gäng kolleger och göra det bästa av den näst sista arbetsdagen.

Så här gör man: Man arrangerar ett knytkalas i liten skala (ost och kex och sådant), alla tar sig in i bibliotekets personaldel utan att passera själva bibliotekslokalen och en halvtimme före stängning går man ut till informationsdisken och hämtar föremålet för det lilla kalaset. De övriga två kollegerna med kvällspass får klara sig själva den sista stunden. Sedan sitter man i köket och pratar några timmar. Promenerar en del längs memory lane. Myser lite åt att man lyckades hålla tilltaget hemligt.

MDCIII HFG

En informatör, en ljudtekniker, en bibliotekarie. Vår gemensamma nämnare, förstod vi när vi råkade hamna tillsammans i Stadsbibblans lunchrum en dag för inte så länge sedan, är vårt sällsynt stora fikaintresse. HFG – Hemliga FikaGruppen – var född.

Nu har vi haft vårt första möte och jag hade äran att stå för fikabrödet, som blev hembakta saffransbullar och lite julgodis. Nästa gång är det Ahmads tur.

MDXCIV Julfest i en av stans läckraste festlokaler

Personalfester är sällan något jag längtar till, men av någon anledning såg jag verkligen fram emot julfesten i Stadsbibliotekets rotunda, utan att ens veta vilka som som skulle komma. Efter glöggminglet i köket (utan alkoholfritt alternativ, vilket för mig och andra innebar pepparkaksmingel) flyttade festen till den då besökarfria rotundan, där jag vid en långbordsände hamnade med några som jag visserligen är bekant med i olika grad, men som inte är mina närmaste kolleger. En pensionerad och numera vikarierande bibliotekarie, en chef, en programproducent. Riktigt bra sällskap.

På buffén stod libanesisk mat (signum Qcabd-oaeb i bibliotekshyllan), en vegetarisk avdelning och en, den ovan, med kött (Qcaak).

Panoramaperspektivet gör den runda salen ganska skev, men här syns i alla fall nästan hela ytan, med mat och fyra långbord.

En ovidkommande detalj: När jag såg den här Instagram-bilden från Evangeliska frikyrkan blev jag påmind om mitt besök på just det här stället i Maputo, där jag köpte ett par handgjorda grejer direkt av producenterna, några väldigt trevliga och ambitiösa döva tjejer. Jag tog fram mitt armband av julröda kulor till i kväll och tänkte på tjejerna, som nu är fyra år äldre. Hoppas de lyckats göra verklighet av sina framtidsplaner.

MDLXIX Gunvald!

Helena och jag har längtat länge och i dag fick vi träffa Salomons hund Gunvald. På hundcafé! Himmelska Hundar vid Tessinparken, dit man kan komma med eller utan hund. Gunvald var ett riktigt litet yrväder, nyfiken på allt, helt enligt Salomons förvarningar. Hur söt som helst och med en omåttlig entusiasm. För att vara pedagogisk ska man tydligen backa om hunden visar tendenser att vilja hoppa upp mot en när man ska hälsa. Men det var ju omöjligt. Jag var lika ouppfostrad som Gunvald på den punkten.