Inför Michelle Obamas Sverigebesök i april förra året pratade Sara Stenholm och Ginna Lindberg i USApodden om kommentarer i dansk media efter att ex-first ladyn varit i Köpenhamn. Den show hon turnerade med, uppbyggd kring hennes självbiografi från 2018, beskrevs som en mammagruppsträff som kanske hade gått hem i USA och besvikelsen var stor över att intervjufrågorna som ställdes till henne var ”fördummande”. Men hade de verkligen förväntat sig politiskt innehåll, undrade SR-journalisterna, när nu Michelle Obama varit så tydlig med att hennes offentliga politiska engagemang är över. I USApodden-avsnittet veckan därpå nämnde de kort att de båda varit på Michelle Obamas show i Globen, att de inte imponerats av det peppiga innehållet och – de kunde inte låta bli att säga det – att det var för lite politik.

De reaktionerna hade jag i bakhuvudet när LW och jag skulle ägna Distansfilmklubbens möte åt Netflix-dokumentären i samma ämne och med samma namn som Michelle Obamas bok och scenshow, ”Becoming”. Framför allt handlar dokumentären om den USA-turné som föregick framträdandena i Europa och om jag förstod det lite otydliga upplägget rätt visar den hur hon dels om och om igen upprepar showen, där intervjuaren byts ut från stad till stad, och dels deltar i gruppdiskussioner med ungdomar, i synnerhet unga mörkhyade kvinnor och flickor. Därutöver boksigneringar med långa köer och insprängt bland turnéklippen en del privat inriktat innehåll, scener från föräldrahemmet, några personliga intervjufrågor, gamla foton från uppväxten. Enligt dokumentären gör hon stormsuccé vart hon än kommer och även om klippen kanske inte är hundra procent representativa tror jag som danskarna – det här går hem i USA på ett helt annat sätt än i Skandinavien. Tjejerna nästan svimmar i hennes närvaro, hennes betydelse som kändis och förebild är kolossal. Vi förstår att hon är intelligent, kompetent och en framgångsrik yrkesperson, men det är den personliga framgångssagan som lyfts fram. Klassresan och pionjärinsatserna. ”Om jag kunde komma så här långt kan du det också.”

Jag var inte påläst på Michelle Obamas bakgrund och blev lite upplyst på det området, men mer än en dokumentär är detta 90 minuter hopklippt turnédokumentation och utifrån de nedslagen ett idolporträtt av en kvinna som är lätt att se upp till, inget snack om den saken. Störst underhållningsvärde hade interaktionen mellan Michelle Obama och hennes hardcore fans, så starstruck att de inte vet vart de ska ta vägen. Och där sitter fru Obama bakom signeringsbordet, cool as a cucumber, van att hantera beundrare vars hänryckning strålar ur ögonen och orsakar tunghäfta, tårar och andra åkommor. Då är det amerikanskt på ett ganska härligt sätt.