Vinkar till föräldrarna igen

Restriktionsanpassat besök från Örebro! Utomhusvistelse med avstånd och mindre än två timmars resväg (pappa: ”Två timmar och tre minuter enligt Google, men mamma kör så fort”).

Efter picknicklunchen på Skeppsholmen med ett par meter mellan oss blev jag kvar på Kastellholmen ett tag, med sällskap ur djurriket. De må vara många, för många, tror jag, men jag gillar kanadagäss.

Hemåt via Karl XII:s torg och spektakulära tulpanplanteringar.

Åtta veckor med ”Stockholm i litteraturen”

Hemtentan återstår, men föreläsningarna och seminarierna i kursen ”Stockholm i litteraturen” är över. Alla ägde förstås rum coronaanpassat digitalt, en planerad stadsvandring ställdes in, tekniken fallerade totalt en av veckorna så att seminariet i Zoom uteblev och jag lärde mig aldrig själva lärplattformen Athena, som jag tyckte var väldigt ointuitivt upplagd. Kurslitteraturen, föreläsningsdatumen, nya meddelanden – det mesta låg under rubriker som inte passade alls, om man frågar mig, och information jag en gång sett kunde jag senare bara hitta tillbaka till genom att systematiskt gå igenom hela strukturen. Det har varit hemskt mycket att läsa i veckorna, jag har inte hunnit med allt och en av veckorna missade jag till och med att man först skulle se en inspelad föreläsning, så jag anslöt direkt till seminariet med gruppdiskussioner och det hela blev rätt pinsamt.

Tur då att jag älskar läsning, fördjupning, hela konceptet att tillsammans med andra lägga tid och möda på gamla texter och prata om vad de säger oss. I slutet av det sista seminariet, som ägde rum i kväll, pratade vi lite om kursen överlag och vad som kan förbättras och en åsikt som kom upp var att hela romaner som kurslitteratur är mer intressant än kortare texter. På den digra litteraturlistan står enstaka hela romaner, någon per vecka, och i övrigt fackartiklar, noveller och utdrag ur romaner. Jag vet inte exakt vad den kursdeltagaren menade, men personligen föredrar jag åtminstone avslutade berättelser, några kapitel mitt i en thriller (vilket förekommit) är ganska otillfredsställande, medan en utvald novell ur en samling är helt okej. Bäst är hela romaner, men det får också vara någon måtta på litteraturlistans omfång.

Alla föreläsare har inte varit lika vana vid den digitala formen, men på det hela taget har det funkat helt okej och den kursansvariga, som föreläste vid första och sista tillfället, var bra. Jag kommer till och med att sakna farbröderna som troget varit med och till skillnad från de flesta kursdeltagarna hela tiden har haft kamera och mikrofon påslagna och laptopskärmen lutad framför sig så att man sett rätt upp i näsan på dem. Och så dricker de kaffe, hostar, skrattar till, och när de låter ersätter deras ruta föreläsarens som den största i bild. Även om jag hade önskat att föreläsarna tipsat om att vi deltagare inte behöver synas och höras när det inte är vår tur att prata uppskattar jag att det har pratats minimalt om själva tekniken. På jobbet, åtminstone när vi för ett antal veckor sedan började hålla i princip alla möten i Skype, har många känt sig manade att uttrycka sina tekniska framsteg och bakslag högt och länge. ”Hallå? Hallå?” ”Det funkar!” ”Oj, vad hände nu! Syns jag?” ”Jag ser inte Kerstin!” ”Var ska man klicka, sa ni?” ”Eva! Eva! Jag hör inte dig! Birgitta, hör du Eva?” (Påhittade namn. Märkligt nog finns varken någon Kerstin, Eva eller Birgitta i min sektion.)

Om jag ska hitta en personlig ljusglimt i vårt nuvarande märkliga läge så har allt inställt – konserter, museibesök, kompisfikor och inte minst resande – frigjort tid till kursen. Det betyder verkligen inte att jag föredrar den här stiltjen och de extremt begränsade sociala kontakterna, men det har i alla fall blivit färre hysteriska läsnätter.

Och nu är det alltså dags att skriva 10 000 tecken litteraturanalys. Jag utgår ifrån att det trots allt kommer att krävas en del nattligt arbete, förmodligen förlagt väldigt nära deadline.

Fotografiska nästan för oss själva

Vanligtvis rör man sig diskret bland fotografierna, ser till att inte skymma sikten för övriga besökare, pratar tyst. I dag var S och jag helt ensamma på utställningen med Hassan Hajjajs bilder på Fotografiska. Vi rörde oss som vi ville, pratade ohämmat, slog oss ner på en bänk utan konkurrens om utrymmet.

När vi senare gick ner till den större utställningen Generation Wealth stötte vi på de flesta av husets övriga besökare, men antalet var ytterst begränsat och jag hade kastat mig på bokningen för att få plats, vilket jag misslyckades med senast Fotografiska öppnade för små grupper av sina medlemmar. Visserligen kunde man ta med sig en gäst, men både S och jag är medlemmar och jag misstänkte att hon ville gå, så jag bokade först för två och frågade henne sedan. Hon ville gärna.

Det var Hassan Hajjajs utställning, ”VOUGE, The Arab Issue”, jag helst ville se, eftersom jag inte såg mig mätt sist. De knasiga motiven passar så fint ihop med prydligheten som de inramande konserverna ger. Många avporträtterade är väl täckta. Vi döpte stilen till ”corona fashion”.

På utställningen med foton tagna av Hubble-teleskopet passade jag på att byta bakgrundsbild på mobilen, till en tjusig avbildning av stjärnhopen Westerlund 2.

Skype-kaffe

Vi fortsätter att vänja oss vid att kommunicera via Skype genom att sektionen anmodas vara med på ”Skype-kaffe”, mutade av chefen med Krokofanter (med andra ord – de flesta av oss är på biblioteket och inte på distans, men ska ändå inte hålla IRL-möten, vilket förstås är klokt).

2020 års pressfrihetsfynd

Vanligtvis har ju Pressbyrån halva priset på tidskrifter på Världsdagen för pressfrihet, 3 maj, men i år var det dagen efter. Här är skörden – Respons, Karavan och Suitcase. Lite allvar, lite eskapism.

Träffade tjänstlediga kollegan E där på Pressbyrån vid Fridhemsplan och vi stod och pratade en lång stund. Jag tänkte på att hålla hyfsat avstånd till alla som rörde sig i den trånga butiken och det blev ingen kram när jag stötte på E för första gången på länge, men riktigt påmind om läget blev jag först när jag gick ut och såg att det var kö på grund av att maximalt antal personer redan befann sig i lokalen. Inte hade jag tänkt på att vi lät folk vänta när vi stod där inne och pratade. Har inte lärt mig pandemihyfs ännu.

Allting har ställts in

Den årliga födelsedagsfesten med tårtbuffé hemma hos A i Solna sköts upp några veckor, när det blev uppenbart att fester är en dålig idé, och när nu läget inte är bättre har den ställts in helt och hållet. Eftersom födelsedagsbarnet fyller 42 namngav han festen utifrån det berömda citatet ur Liftarens guide till galaxen, vilket i sin tur innebar att Facebook-notisens automatiska tillägg ”har ställts in” skapade den mest talande frasen jag sett i coronatid.

Meryl Marathon

I går hade L och jag distansfilmklubb – Netflix-tittande på varsitt håll – och bestämde oss för ett ”Meryl Marathon”.

Först såg vi ”The Laundromat”, om läckan av Panamadokumenten 2016, en lektion i det globala ekonomiska fiffel som pågår runtomkring oss. Meryl Streep spelar en lite småvimsig dam som drabbas av en ekonomisk förlust på grund av mygel inom och långt bortom ett försäkringsbolag, vilket hon bestämmer sig för att gå till botten med, och utöver ramberättelsen visas tablåer från olika delar av världen där mer mygel sker. Ciceroner och föreläsare genom det komplexa fifflet är knösarna Mossack och Fonseca – spelade av Gary Oldman och Antonio Banderas – som tillsammans bildade toppen av Panamapyramiden. Löst based on a true story, med andra ord.

Efter att ha videochattat (i brist på bättre ord, vad heter det egentligen?) i Messenger om filmens kvaliteter färdades vi bakåt i tiden, dels för att film nummer två var äldre och dels för att den utspelade sig under växlande perioder under 1900-talet. En något yngre Meryl Streep spelar i ”The Iron Lady” Margaret Thatcher som stigande politisk stjärna, som tuff premiärminister och som demenssjuk gammal dam efter makens död. Hans bortgång skildras inte i filmen, däremot närvarar maken som hallucination på ett först lustigt och sedan oerhört sorgligt sätt. Alexandra Roach – som också är med i Sanditon, som jag börjat följa – spelar en ung Margaret, handelsbodsinnehavarens dotter som slår sig fram i den helt mansdominerade politiska sfären.

Och så växlade vi till Messenger igen och pratade. Det var förstås svårt att inte recensera politiken, tiden och Thatcher själv, men vi kunde ändå få till lite fördjupning av att dela och jämföra intryck och omdömen.

För mig som tycker att bokcirkeln är historiens bästa och enklaste koncept för intellektuellt utbyte är det här egentligen en självklar form. Att kalla det filmklubb och ha digital kontakt specifikt för att diskutera det vi sett gör det hela strukturerat och därför just fördjupande. Svårare än så är det inte, ändå krävdes coronaisolering för att vi skulle komma på tanken att ha distansfilmklubb.