En klassisk midsommar

En klassisk midsommar brukar innebära Små grodorna i duggregn, och det har ju sin charm, men ibland får man den där solvarma midsommaraftonen med familj, grönska, blomsterprakt, bad, grillning och marängtårta. Morgon med bok i solstol, solnedgång beskådad från färja. Bindning av krans, som slokade direkt i högsommarvärmen. God mat med glada barn och vuxna.

Där fick du, coronan, som sätter stopp för så mycket roligt!

Fransk chokladtårta på altanen

Den här veckan skulle jag ha varit i Narvik – dumma corona – och i upprörd protest ställde jag in mina semesterdagar. Förutom i dag. En extra ledig dag precis före midsommar, alltså, och en chans att åka till Örebro på extra lång långhelg.

SJ säljer begränsat antal biljetter till sina avgångar och jag såg att de flesta hade lediga platser bredvid sig i tågvagnen, men min vy in mot sittplatserna hade jag genom glasväggen i det trånga utrymmet vid dörrarna. Där stod jag och en mängd andra midsommarresenärer packade som sillar, vi som köpt biljetter där bokad sittplats inte ingick. Det begränsade antalet var alltså på tok för obegränsat.

Pappa fyllde år förra veckan och blev i kväll firad med chokladguldmedalj, några presenter och sin favorittårta på föräldrarnas altan. Härligt väder. En bra start på Örebrovistelsen.

Slyutsikt

Tur ändå att det är sommar och utomhusvänligt väder när det är smittfria nöjen som gäller. Inget hindrar picknick i park, även om man får räkna med tiden och ansträngning att ta en långpromenad före och efter när man som Kungsholmsbo ska möta upp picknicksällskapet L i Vitabergsparken och kollektivtrafik ska undvikas.

Många hade förstås liknande idéer, men vi valde en mindre eftertraktad plats, precis där området vid Sofia kyrka övergår i en brant med sly ner mot Skånegatan. Där fanns det en stubbe perfekt att förvandla till picknickbord med medhavd duk (som L fått i jobbet på Frälsis, tillverkad på Salomonöarna med Frälsisfärgerna i batikmönster). Fram med jordgubbar, kex och choklad.

Höstens utgivning i nya fikarummet

I det så kallade ”trapprummet” på Stadsbibblans administrativa plan, ett rum med en liten köksdel och en trappa upp till taket som länge varit ett övermöblerat arbetsrum, har rensats och gjorts om till ett litet fikarum med vinkelsoffa. Där bredde J och jag ut oss i eftermiddag och tittade på smittsäkert digitala bokpresentationer. Det är förstås jättetrist att inte kunna gå på förlagens presentationer av höstutgivningen på vanligt sätt, men fenomenalt att så enkelt kunna del av innehållet på sin egen skärm i vinkelsoffan. Med höstig dekor. Snart kommer årets bästa tid.

Inspelning av smittsäkra gudstjänster

För ett par veckor sedan fick jag frågan om att vara mötesledare under en av Korskyrkans gudstjänster, vilket just nu innebär att stå framför en kamera och spela in en påa och en ava med vissa givna beståndsdelar, om vem det är som predikar, att man kan få förbön över telefon och några andra saker. Man gör det två och två, Anders blev min mötesledarkompis och gudstjänsten visas på Facebook under midsommarhelgen, men spelades in i dag. Efter att ha haft några sådana här inspelningstillfällen tycks pastor/inspelningsledare Jessica, pastor/tekniker Richard med flera engagerade ha arbetat fram en strikt och effektiv ordning, med flera korta predikningar på raken, flera påor och avor på raken och lovsångsinslagen inspelade vid något annat tillfälle, varpå det hela klipps ihop till ett antal gudstjänster, ungefär trekvart långa.

Anders och jag gjorde precis som planerat – ställde oss framför kameran, satte vårt bidrag på första försöket, klart. Precis som inspelningsledaren ville ha det. ”Planerat” är förresten att ta i, vi hade hörts kort på Messenger innan. Det kanske inte blev perfekt, men i sammanhanget var vi proffs.

Covidstatistik

Jag har aldrig tidigare följt dödsfallsstatistik i realtid, men den här grafen, över avlidna i covid-19 i Sverige, tittar jag på regelbundet. Hade jag börjat i mars hade jag väl gått under av den sorgliga verkligheten, men just nu pekar det i alla fall åt rätt håll.

Vinkar till föräldrarna igen

Restriktionsanpassat besök från Örebro! Utomhusvistelse med avstånd och mindre än två timmars resväg (pappa: ”Två timmar och tre minuter enligt Google, men mamma kör så fort”).

Efter picknicklunchen på Skeppsholmen med ett par meter mellan oss blev jag kvar på Kastellholmen ett tag, med sällskap ur djurriket. De må vara många, för många, tror jag, men jag gillar kanadagäss.

Hemåt via Karl XII:s torg och spektakulära tulpanplanteringar.

Åtta veckor med ”Stockholm i litteraturen”

Hemtentan återstår, men föreläsningarna och seminarierna i kursen ”Stockholm i litteraturen” är över. Alla ägde förstås rum coronaanpassat digitalt, en planerad stadsvandring ställdes in, tekniken fallerade totalt en av veckorna så att seminariet i Zoom uteblev och jag lärde mig aldrig själva lärplattformen Athena, som jag tyckte var väldigt ointuitivt upplagd. Kurslitteraturen, föreläsningsdatumen, nya meddelanden – det mesta låg under rubriker som inte passade alls, om man frågar mig, och information jag en gång sett kunde jag senare bara hitta tillbaka till genom att systematiskt gå igenom hela strukturen. Det har varit hemskt mycket att läsa i veckorna, jag har inte hunnit med allt och en av veckorna missade jag till och med att man först skulle se en inspelad föreläsning, så jag anslöt direkt till seminariet med gruppdiskussioner och det hela blev rätt pinsamt.

Tur då att jag älskar läsning, fördjupning, hela konceptet att tillsammans med andra lägga tid och möda på gamla texter och prata om vad de säger oss. I slutet av det sista seminariet, som ägde rum i kväll, pratade vi lite om kursen överlag och vad som kan förbättras och en åsikt som kom upp var att hela romaner som kurslitteratur är mer intressant än kortare texter. På den digra litteraturlistan står enstaka hela romaner, någon per vecka, och i övrigt fackartiklar, noveller och utdrag ur romaner. Jag vet inte exakt vad den kursdeltagaren menade, men personligen föredrar jag åtminstone avslutade berättelser, några kapitel mitt i en thriller (vilket förekommit) är ganska otillfredsställande, medan en utvald novell ur en samling är helt okej. Bäst är hela romaner, men det får också vara någon måtta på litteraturlistans omfång.

Alla föreläsare har inte varit lika vana vid den digitala formen, men på det hela taget har det funkat helt okej och den kursansvariga, som föreläste vid första och sista tillfället, var bra. Jag kommer till och med att sakna farbröderna som troget varit med och till skillnad från de flesta kursdeltagarna hela tiden har haft kamera och mikrofon påslagna och laptopskärmen lutad framför sig så att man sett rätt upp i näsan på dem. Och så dricker de kaffe, hostar, skrattar till, och när de låter ersätter deras ruta föreläsarens som den största i bild. Även om jag hade önskat att föreläsarna tipsat om att vi deltagare inte behöver synas och höras när det inte är vår tur att prata uppskattar jag att det har pratats minimalt om själva tekniken. På jobbet, åtminstone när vi för ett antal veckor sedan började hålla i princip alla möten i Skype, har många känt sig manade att uttrycka sina tekniska framsteg och bakslag högt och länge. ”Hallå? Hallå?” ”Det funkar!” ”Oj, vad hände nu! Syns jag?” ”Jag ser inte Kerstin!” ”Var ska man klicka, sa ni?” ”Eva! Eva! Jag hör inte dig! Birgitta, hör du Eva?” (Påhittade namn. Märkligt nog finns varken någon Kerstin, Eva eller Birgitta i min sektion.)

Om jag ska hitta en personlig ljusglimt i vårt nuvarande märkliga läge så har allt inställt – konserter, museibesök, kompisfikor och inte minst resande – frigjort tid till kursen. Det betyder verkligen inte att jag föredrar den här stiltjen och de extremt begränsade sociala kontakterna, men det har i alla fall blivit färre hysteriska läsnätter.

Och nu är det alltså dags att skriva 10 000 tecken litteraturanalys. Jag utgår ifrån att det trots allt kommer att krävas en del nattligt arbete, förmodligen förlagt väldigt nära deadline.