Vad trevligt att Hedvig Eleonora kammarkör satsar på adventskonsert för 50 personer i stöten, tänkte jag när jag såg det på Facebook. Skrev till JF och frågade om hon ville gå – ”om det blir av”, kände jag mig tvungen att lägga till. En kvart senare kom Löfvens påbud. Alltså, detta bedrövliga år.
Coronaanpassat Open House Stockholm är bättre än inget Open House Stockholm. Dagens Slussen-visning var visserligen så anpassad att det mer var ett digitalt föredrag än en visning, men efter att ha funderat en del på digitala lösningar i visnings- och stadsvandringssammanhang tyckte jag ändå att det var en inspirerande erfarenhet.
Vi var en gles samling människor – gles som i utspridd – på terrassen vid Klevgränd, med utsikt över Slussen-bygget. Antingen stod man tillräckligt nära guiden för att lyssna på henne direkt eller också hade man lurar och lyssnade genom sin egen mobil, där man också följde hennes bildspel i Zoom. I ärlighetens namn var det innehållsmässigt inte stor skillnad att ta del av just den här presentationen vid Klevgränd istället för hemma i soffan, med tanke på att själva Slussen bara kunde betraktas på ganska långt avstånd, men att vara på samma plats som talare och medåhörare är ändå alltid en betydelsefull dimension. Formatet – Zoom-möte i fält – tar jag med mig som en möjlighet vid andra aktiviteter.
Hur spännande det än är med landhöjning, brokonstruktioner och ny busstation kunde sådana väntade inslag inte mäta sig med presentationens mest intressanta punkt – fiskvandringsvägen för ”simsvaga fiskar”! Med undervattenskamera och skärmar med upplysningar om arter! Ytterligare ett skäl att fram emot att Slussen-bygget äntligen ska bli klart.
Jag anade att JF skulle uppskatta ett kattcafébesök i födelsedagspresent och avgiften var redan betalad, efter att jag hörsammat Java Whiskers nödrop i coronatid och köpt presentkort medan deras business låg nere i våras. Vem vill inte tillbringa en timme med både fika och sådant här lurvigt sällskap?
Efter ett långt coronauppehåll skulle Radiokören i eftermiddag sjunga inför publik, även om vi inte var mer än 50 personer i Berwaldhallen. Under den inledande presentationen blev vi ombedda att vänta med applåder i samband med några stycken som hängde ihop, men vilken del av programmet det gällde var oklart. Det allra första stycket, ”A Choral Fanfare”, lät just fanfarlikt och sprudlande och körmedlemmarna avslutade framförandet med ett intensivt durackord och lyckliga leenden – och vi i publiken, få och utspridda i den stora lokalen, svarade med tveksam tystnad. Det var då jag förstod att det inte bara var jag som inte förstått, utan att alla valt den säkra linjen att låta bli att klappa redan från början. Jag hörde ett par fnissningar, någon hann röra händerna mot varandra men hejdade sig. Kören fick acceptera avsaknaden av applåder under hela den timslånga konserten, varpå vi försökte kompensera med en avslutande rungande jätteapplåd, vilket är oerhört krävande för 50 personer i en konserthall. Händerna sved, men det fick det vara värt.
Hur som helst var det förstås fenomenalt roligt att höra Radiokören, att över huvud taget uppleva livemusik efter lång kulturevenemangssvält och att besöka Berwaldhallen, en favoritarena på sitt helt egna sätt. På Instagram ville jag uttrycka att den brutalistiska bunkern i Östermalms yttersta ände egentligen är motsatsen till den arkitektur jag uppskattar, men att den tilltalar mig genom ett slags nostalgiska vibbar, och kollegan Salomon förstod mig:
I går var det en konstig dag – den var nästan normal. För första gången på länge var jag på en fysisk gudstjänst i Korskyrkan – jag valde att komma klockan 9 varpå ett nytt gäng kom 11, för att minimera trängseln – och därefter träffades min privata bokcirkel också på riktigt. Däremellan ett riktigt Starbucks-besök med varm choklad.
På Starbucks läste jag in i det sista i Sommarleken av Ellen Mattson innan bokcirkeln skulle prata om den över lunch i Grillska huset vid Stortorget. Det var inte en bok för mig. Eftersom jag är en lusläsande person hittade jag de ledtrådar som avslöjar tiden – 1976 – och centralfigurernas exakta åldrar – alla i övre tonåren – men hade jag inte tagit till mig den informationen hade jag definitivt trott att jag läste om barn. Nästan alla karaktärer beter sig underligt, kommer med omotiverade repliker och fattar orimliga beslut, vilket förmodligen ska förklaras av att händelserna filtreras genom den tonåriga, omogna huvudpersonen och att det helt enkelt är meningen att stämningen ska göra ett mystiskt och oberäkneligt intryck. Men det är förklaringar jag aktivt söker upp, under läsningen är trovärdigheten låg. Att de ingående miljöbeskrivningarna inte faller mig i smaken har mycket med just smak att göra, men jag har högre tolerans när beskrivningarna går att visualisera – och då menar jag utifrån sig själva, inte beroende på läsarens eventuella kännedom om bohuslänska vattennära platser. Jag ser de naturlyriska elementen och förstår att de har en funktion i sig, men när de skildrar en promenad mellan träd eller över klippor och ska förklara hur en person tar sig från en punkt till en annan blir jag alldeles för ofta bortkollrad av logiska luckor och tycker helt enkelt inte att miljöbeskrivningarna gör sitt jobb.
Bland oss i bokcirkeln fanns det olika åsikter om all beskriven natur och sommarstämning, en tyckte att den chockartade vändningen mot slutet var överflödig, en hävdade bestämt att atmosfären var mycket mer som på 1950-talet och ungdomarnas åldrar hade nog alla svårt att föreställa sig.
Sommarleken fick finfina recensioner. Jag inbillar mig att det finns en aning mer att ta fasta på för recensenter när det gäller objektiv kvalitet hos böcker än till exempel musik, men det är kanske bara inbillning, trots allt. Recensioner vägleder sällan mina bokval och jag blir mer och mer säker på att jag tycker bäst om att läsa dem i efterhand.
Jag höll på att säga att man efter alla dessa införda coronabegränsningar upplever ett visst lyckorus av att kunna gå in i föreläsningssalen innanför Goethe-institutets bibliotek, tugga i sig sin bjudbretzel och lyssna på något intressant med tysk anknytning – men så är det ju varje gång! Stolarna var separerade, antalet åhörare var lägre än normalt, bretzlarna låg i papperspåsar, stämningen var den vanliga. SVT:s tidigare Europakorrespondent Rolf Fredriksson pratade om Angela Merkel och hennes väg fram till den position hon har i dag – en av världens mäktigaste politiker, med lågmäld utstrålning och bakgrund som forskare i kvantkemi – och personporträttet fick en extra dimension i och med de personliga anekdoterna från nyhetsrapportering under tidigare decennier och bildkollage som gav ett nostalgiskt skimmer. Åhörarna var imponerande pålästa och ställde initierade frågor. Allt är väl i kultur-Sverige, just i kväll, i alla fall.
En tyst överenskommelse mellan SB och mig på våra resor är att vi inte snålar på restaurangbesök. Här ses först två av flera vackra rum i lägenheten vi bor i (vi håller oss allra mest till gästrummet med utflykter till badrum och kök, men man måste bara gå runt litegrann och kika på resten av inredningen) och från lägenheten vid Nørreport tog vi i går morse en långpromenad till Vesterbro för brunch på Café Dyrehaven. Det går långsamt att läsa kulturdelen i Politiken över sina ägg Benedict, men det går, och vi hade inte bråttom.
En butiksrunda och en stunds vila senare inföll helgens främsta restaurangupplevelse – middag på Keyser Social, en nyöppnad restaurang i princip bokstavligen på krypavstånd från vårt boende. Det var vår värdinna som hade tipsat oss även om det här stället (liksom om Ferment i förrgår) och efter lite bokningstrassel – plötsligt kom nämligen den nya coronaregeln att restauranger ska stänga klockan 22.00 – hade vi ett bord och var laddade för spännande asiatisk mat. Så pass laddade var vi att det blev tiorättersmenyn.
Den ena rätten efter den andra dansade in, eller rättare sagt ett par åt gången. Vackert, smakrikt och mystiskt, inte bara för att många ingredienser var främmande för oss utan för att de hade presenterats på danska.
Allt. Var. Så. Gott.
Bönor med frön, kyckling i sås, inlindad gurka, krispiga flak, grytor, soppor, krustader. Så småningom började vi tro att de hade missuppfattat vår beställning och trott att vi ville ha den allra mest maxade menyn på tretton rätter, för så mycket fick vi, om inte mer. Men vi vet ju att det här med att räkna gör de på sitt eget sätt i Danmark. Det stod tiorättersmeny på kvittot.
Slog vi av på takten och åt en måttlig frukost efter gårdagens frosseri? Nej. Vi gick till Møller i Nørrebro och beställde frukostmat som täckte hela bordet, inklusive te från Cocoon Tea Artisans, som väckte vår entusiasm lite extra. Det var nämligen ett minne från vår vistelse hos The Norrmans för två år sedan, det löjligt läckra boutiquehotellet någon timme söder om Köpenhamn.
På krypavstånd från lägenheten låg också Bethesda-kyrkan, som hyser församlingen Københavnerkirken. Det finns förstås en mängd alternativ även för icke dansktalande när det gäller gudstjänst en söndagsförmiddag i Köpenhamn – den kyrka jag återkommit till mest är anglikanska St Alban’s – men den här gången avgjorde närhetsprincipen. Att de skulle ha tolkning till engelska framgick på hemsidan och det fanns hörlurar att låna, men en bit in i predikan försvann ljudet, mitt i en mening. Det gick inte att se var tolken satt någonstans och han kan mycket väl ha suttit och tolkat hela resten av predikan ut i tomma intet. Det var hopplöst svårt att förstå danskan från estraden – utom under sången, med text på skärm. På bilden syns texten till en barnsång, en av flera som sjöngs innan barnen hämtades till söndagsskolan av en person i en dräkt som såg ut ungefär som Bolibompadraken.
Innan vi tog tåget hem åt vi på Halifax Burgers, där man kan göra så många egna val att burgaren knappt ens blir en burgare. Den var kanske inte så fotogenisk, men jag tog en variant med rösti. Den stod man sig på länge.
Jag inser att det inte går att jämföra coronarestriktioner med gränser som stängts mellan länder av andra anledningar, men har sällan varit så tacksam över att ha släppts in i ett grannland och sedan fått åka hem.
Kvällens konstigaste bild från restaurangen Keyser Social. Samtidigt som jag saboterar SB:s fotografering av takväxterna gör vår munskyddsbärande servitör detsamma på sitt sätt.
Två utlandsresor har ställts in i år och jag tänkte verkligen att jag skulle vänta tills det är möjligt att göra just de resorna, till USA respektive Norge, och inte resa bara för sakens skull om det istället skulle gå att komma in någon annanstans. Den självbehärskningen hade jag visst inte. SB och jag är i Köpenhamn.
För andra gången hyr vi gästrummet i den fantastiska lägenheten nära Nørreport, där vi också bodde för två år sedan (och där LW och jag bodde redan 2014, det är ett ställe man gärna återkommer till). Vi tränar vår danskförståelse med värdparet och har gångavstånd till det mesta, som Torvehallerne, där vi åt tacos från den lilla tacokiosen Hija de Sanchez till lunch, och Ferment, en liten asiatisk restaurang som värdinnan rekommenderade, där vi åt middag.
I det här landet är det munskyddstvång på vissa platser. Det känns verkligen inte naturligt, men det är väl en vanesak.
Theomis 