Etikettarkiv: Podcasts

Ear Hustle – en ambitiös podd om amerikanskt fängelseliv

Podden ”Ear Hustle”, inspelad på San Quentin State Prison i Kalifornien, är en av mina favoriter och en av få löpande poddar som jag hört precis alla avsnitt av, möjligen med undantag för något specialavsnitt med enbart musik. Idén med podden är att den ska vara en motvikt till TV-serier och annan populärkultur som utspelar sig i fängelsemiljö, men kanske inte ligger så nära verkligheten. Programledarna beskriver fängelselivet i ambitiös reportageform utifrån olika teman, alltifrån cellkamrater och matservering till djupt personliga berättelser om de intagnas bakgrund.

Det slog mig redan från början att den allmänna stämningen i samtalen är så oväntat avslappnad och familjär och det vore ju hemskt trevligt, men väldigt osannolikt, om det var en representativ återgivning av klimatet på San Quentin. Är det snarare en medvetet vald inriktning för att lyfta fram en sällan skildrad sida av fängelsevardagen? Eller kanske en konsekvens av att de medverkande i första hand är välanpassade, driftiga personer med lust att engagera sig i projekt som poddinspelning? Visserligen sägs med jämna mellanrum att fängelset inte sällan är en våldsam plats och ett återkommande ämne är uppdelningen av de intagna efter hudfärg, som man väl får anta inbegriper något slags rivalitet, men en bit in i serien nämner den ena programledaren att de, i de allra flesta avsnitten, väljer bort att förknippa enskilda intagna med sina brott. Just det, tänker jag, så är det ju, och det valet säger en hel del om poddens fokus. Det händer att den typen av information kommer fram ändå, men i allmänhet är de intagna med och pratar om avsnittets tema – till exempel familjen på utsidan eller relationen med kriminalvårdarna – utan att det är relevant för historien varför de hamnat på San Quentin. Därmed inte sagt att man någonsin glömmer att det är ett fängelse det handlar om. Allt präglas av ofrihet och begränsningar – tider att passa, vissa tillåtna kläder, brist på hygienartiklar, sällsynta besök, avbrutna telefonsamtal och en ständig nedräkning till frigivning, eller möjligen ett hopp om förkortat straff. Självklart finns det också avsnitt som handlar om ruskiga händelser eller svåra omständigheter i intagnas förflutna och är otroligt mörka.

Podden är inne på sin sjätte säsong och det senaste avsnittet heter ”The Great Ear Hustle Cook Off”. Det är vad det låter som, en matlagningstävling, där ”four formerly-incarcerated people replicate meals they used to make inside their cells, using only the tools and ingredients they would have had access to in prison.” Ingenting om kriminalitet, mest bara gemytligt småprat och lagande av knappt ätliga rätter, och eftersom det handlar om före detta, och inte nuvarande, kåkfarare får pratet om fängelselivet för en gångs skull ett nostalgiskt skimmer. Det är inte ett representativt avsnitt, men ett exempel som visar att ”Ear Hustle” är allt annat än en true crime-podd av vanligt snitt.

Dagens tips är alltså att börja lyssna, gärna från början, och så småningom bli kompis med Nigel Poor, Earlonne Woods, Lieutenant Sam Robinson och de andra. Viktiga termer i den amerikanska fängelsevärlden – som att ”ear hustle” betyder att tjuvlyssna – lär man sig på köpet.

Att resa billigt är bra, och dyrt är bra också

Häromdagen drömde jag mig bort med ”Resepodden Tur & Retur” igen (även avhandlad här). Den här gången var det ett avsnitt om att resa billigt. Det är nog få av oss som reser gärna och mycket som har möjlighet att bortse från den aspekten, så jag var nyfiken på vad de hade att säga.

De båda poddpratarna ansåg bland annat att det är mer givande att bo enkelt och billigt, till exempel inneboende genom Airbnb, än att ta in på lyxhotell med alltför uppmärksam service, och att det är smart att i alla fall ibland ersätta restaurangbesök med att handla i mataffär och äta i sitt Airbnb-rum eller i en park. De gånger man vill äta på lokal bör man lägga ner lite jobb på att hitta enkla ställen med bra mat och skippa inte bara turistfällor utan också dyra stjärnkrogar. Kollektivtrafik är både billigare och mer intressant än taxiresor. Prylköp bör man undvika för att spara både pengar och utrymme i packningen.

På de flesta punkter tänkte jag ”ja, men å andra sidan …”. Jag brukar säga att de enda slags resor jag inte uppskattar är de som bara går ut på sol och bad. I övrigt har jag förstås preferenser, men är öppen för olika sorters resande, inklusive olika prisnivåer.

Jag har sovit på ett rustikt och mycket prisvärt bed and breakfast på rumänsk landsbygd, i hallen hemma hos ett trångbott par på Manhattan alldeles gratis och på ett fruktansvärt sjavigt ställe i Krakows utkant, där vilket rumspris som helst hade varit alldeles för dyrt. ”Private bathroom!” proklamerade värden för mig och mina två vänner i samma ögonblick som han slog upp dörren till badrummet, där en skäggig man stod och borstade tänderna. Boendet var en riktig nitlott, men få badrum under mina resor har gjort så starkt intryck. Min mest minnesvärda snålnatt var den då jag och min tågluffarkompis skulle ta oss med en mindre färja från Brindisi i Italien till Patras i Grekland. Vi var inte de enda budgetresenärerna, några få medpassagerare tillbringade liksom vi natten ute på däck istället för i de lutbara fåtöljerna vi såg innanför färjans fönster. Jag utgår ifrån att det fanns hytter också, men vem behöver en hytt när vädret tillåter en natt under himlapällen? Vi letade upp en avskild plats under en trappa där det stod två frysboxar, men fanns utrymme på det sotiga golvet att bre ut våra regnkappor. ”Excuse me, ladies!” sa en röst när vi lagt oss. Det var en hovmästarklädd mansperson som skulle hämta något i den ena frysboxen och gentilt nog inte verkade höja ett ögonbryn ens åt vårt läger. Jag hade sällan känt mig mindre som en ”lady” under mitt nästan 23-åriga liv, men erfarenheter gör en rik, som bekant, och på den tågluffen – min första – håvade jag in en förmögenhet i den valutan.

Min dyraste hotellövernattning – hittills – ägde rum i november 2017, på Keio Plaza Hotel i Shinjuku i Tokyo. HA och jag, två medelålders bibliotekarier, hade bokat ett av tre Hello Kitty Princess-rum. ”Yes, ni ska bo i ett Hello Kitty-rum”, sa hotellreceptionisten när vi checkade in. ”Hello Kitty Princess”, förtydligade HA för säkerhets skull. Möbleringen, utsikten över en skog av skyskrapor, frukosten på rummet – allt var en japansk dröm. Urbant, kitschigt, roligt, kawaii. Det är ingen överdrift att kalla det ett minne för livet, en upplevelse som bidrar starkt till min erfarenhetsbank, efter att den grävt ett stort hål i plånboken.

Mitt budskap här är förstås att de billiga och de dyra boendealternativen är bra på olika sätt, men båda har också sina nackdelar. Att låga priser kan innebära stora avkall på bekvämlighet är uppenbart, men beroende på vem man är och vad man gillar kan just det obekväma – fast bildligt talat – vara lyxmiljöernas baksida. Vem ska jag ge dricks och hur mycket? Är det ofint att hindra en bellhop från att bära ens väska, som man utan problem just rullat omkring med över halva stan stan? Dessutom – sådant som självklart ingår på genomsnittliga hotell, som wifi, har jag fått betala för på lyxigare hotell och under en New York-vistelse behövde jag lägga några dollar för att få ta emot ett litet paket som skickats med posten till det fina hotellet jag och JF bodde på nära Times Square. Det hade aldrig hänt hos de rumänska damerna som drev bed and breakfast i Stejărișu.

Jag är alltså bara delvis enig med poddpratarna på den här punkten och detsamma gäller maten. Noma i Köpenhamn togs upp som exempel – tidigare rankad som världens bästa restaurang, fortfarande med hög placering på listan – och nej, jag har aldrig valt att betala så mycket för en matupplevelse och det är inte säkert att jag skulle uppskatta den efter förtjänst, men det händer att jag lägger ganska mycket pengar på god mat, bland annat just i Köpenhamn. Vad som är en dyr restaurang är förstås relativt, men hade målet bara varit att slippa gå hungrig hade jag kunnat betala en bråkdel. Som kontrast kan nämnas de rumänska damernas husmanskost på hemodlade ingredienser. Det var enkelt, bondskt och mättande och den ena av de två rumänerna i vårt rumänsksvenska sällskap på sex personer var eld och lågor när det serverades typiska rätter, sådant som ”ens mamma alltid lagade”. Det var en av de absolut trevligaste middagarna jag upplevt i mitt liv. Vi pratade svenska, rumänska och engelska, bland mycket annat om iakttagelser av svenska fraser ur utifrånperspektiv. Jag skrattade våldsamt.

När det gäller transporter är det ofta priset som styra för min del, men det beror på vilken del av världen jag är i. I Köpenhamn har jag aldrig åkt taxi, där blir det buss de få gånger jag och eventuellt sällskap inte nöjer oss med apostlahästarna, medan Uber i Ho Chi Minh City var så väldigt prisvärt och smidigt att det knappast var värt att välja den krångligare kollektivtrafiken av ekonomiska skäl. Men en gång åkte vi buss, från en förort in till stan, efter att några expats gett oss den information vi behövde. Vi fick vänta länge vid hållplatsen, men till slut så. Stadsbuss i Vietnam – check! Sedan, när vi åkte mellan städer, blev det både minibussar och långfärdsbussar, varav en utgjordes helt av liggplatser.

Återstår prylar. Poddpratet om den saken började med att slå fast att det är onödigt och dumt att köpa saker när man är ute och reser, varpå programledaren nämnde att hon gärna köper små saker som hon har användning för i vardagen, och sedan skulle jag säga att 180-gradersvändningen var fullbordad när hon konstaterade att de kläder och skor hon bar för dagen var köpta på olika resmål. Det var under resan till Kalifornien sommaren 1996, med mamma, pappa och brorsan, som jag på riktigt upptäckte tjusningen i att köpa saker att inkorporera i vardagen hemmavid. Jag hade hunnit bo ett år i en möblerad etta i Norrköping, sista året på gymnasiet, och därefter ett år i den ännu mindre etta i Uppsala, där jag skulle bli kvar i nästan åtta år till. När jag kom hem till den hängde jag upp min kaliforniska kökshandduk, ställde in ett par ekologiska kryddor i det ena av mina två köksskåp och stuvade undan några väskor i olika storlekar som jag hade köpt på en ”garage sale” arrangerad av Los Angeles-polisen.

Till syvende och sist handlar smart spenderande förstås om vad man uppskattar. I podden pratades det till exempel entusiastiskt om barer, klubbar och vin till maten – utgifter som jag över huvud taget inte har. De slantarna lägger jag kanske på en kvälls fine dining istället. Med något annat än vin i glaset.

En sista kommentar om att inte behöva välja bara det ena. Som slutkläm i podden konstateras att det finns två sorters människor, ”de som gillar att åka tillbaka till ställen där de redan har varit, för att de känner att det är tryggt och fint, och så finns det de som säger å, där har jag aldrig varit, dit måste jag åka!” Poddpratarna menar att de tillhör den senare kategorin. Jag tillhör tveklöst både och, och på sätt och vis stämmer kanske det där med tryggt, jag har många gånger återkommit till New York och London, där jag förstår vad folk säger och känner igen mig i miljön, och kanske ännu fler gånger till Köpenhamn, där jag också har rätt bra koll på stan (men inte förstår särskilt mycket av vad folk säger), men framför allt reser jag förstås tillbaka gång på gång för att New York, London och Köpenhamn har mycket att erbjuda som jag tycker om. Jag skulle för övrigt bli väldigt förvånad om varken programledaren eller hennes gäst har några återkommande favoritresmål.

Skyltfönstrets historia

Bildningspodden, som görs av Stockholms universitet och Vitterhetsakademien, är en av de poddar som finns i min lista men där jag väljer och vrakar utifrån ämne. I dag har jag lyssnat på avsnittet ”Skyltfönstrets historia”, om hur själva skyltfönstren och konsten att inreda dem kom till. Inte hade jag en aning om att L. Frank Baum, som skrev Trollkarlen från Oz, var en känd fönsterskyltare på sin tid (1900, samma år som The Wonderful Wizard of Oz gavs ut, publicerades också en annan av hans böcker, med något smalare läsekrets – The Art of Decorating Dry Goods Windows and Interiors: A Complete Manual of Window Trimming, Designed as an Educator in All the Details of the Art, According to the Best Accepted Methods, and Treating Fully Every Important Subject).

Vill man veta mer om en annan betydande fönsterskyltare, nämligen Oscar Lundkvist, kan man se den lilla filmen ovan gjord av Anekdot, det digitala ”bildningsmagasin” som har samma avsändare som Bildningspodden. Oscar Lundkvists uppgift på NK från 1903 och framåt kallades från början att ”städa fönstren”, vilket han upphöjde till konst.

Här är våra böcker om Raoul

I dag uppmärksammade vi Raoul Wallenbergs dag med ett bokbord i Rotundan på Stadsbiblioteket – och jag hade den helt unika upplevelsen att inte vilja läsa någon av dem. Jag vet att flera av titlarna hyllats och betvivlar inte alls att de är läsvärda, men historien är så grym att jag bara inte orkar. Särskilt inte efter att ha hört Historiepoddens sommarföljetong för året, tre kronologiska delar om Raoul Wallenbergs liv och verk. Men läs och lyssna gärna, den som vill och klarar av det! Trots hjältens ovissa men helt säkert olyckliga slut är hans gärning en framgångssaga.

Snart får vi veta mer om The Missing Cryptoqueen

”You didn’t think we were just going to stop, did you?”

För ett par veckor sedan läste jag en lista över rekommenderade true crime-poddar för att hitta något spännande att lyssna på till och från jobbet, men själva brotten lät bara alltför motbjudande. Efter att ha fördjupat mig i 90-talets stora sensationsmord i podden ”Confronting O.J. Simpson” var jag inte upplagd för fler lik och blodpölar. Och ändå – för mig och många andra var inkörsporten till true crime-poddar den skickligt uppbyggda ”Serial” och när man väl kommer in i en kriminalhistoria som gräver i det som faktiskt är intressant så vet man att man får nya perspektiv och obehagliga detaljer blir plötsligt relevanta ledtrådar.

Och det som faktiskt är intressant är ju frågor om bakomliggande orsaker och själva händelseförloppet – vi vill veta varför förövare, offer, vittnen och andra agerar som de gör och vad som egentligen hände, särskilt när sanningen finns under den sten som ingen råkat vända på eller har dolts av lögner under lång tid. Tyvärr struntar ju de flesta deckarförfattare och krimpoddmakare i att våld och död inte är nödvändiga ingredienser i receptet, men det finns undantag. I en bonuslista under de som klassades som egentliga true crime-poddar hittade jag serien ”The Missing Cryptoqueen” från BBC, åtta avsnitt från i höstas (oktober-november 2019). Skulle jag verkligen uppskatta historien om krypotvalutan Onecoin, vars grundare försvunnit? Jag lade till den bland mina poddar, i alla fall, och började lyssna i söndags. I går – onsdag – lyssnade jag på det sista avsnittet sånär som på de avslutande minuterna och fick också en notis om att ett nytt, kortkort avsnitt precis nu, med perfekt tajming, lagts till i serien. I morse lyssnade jag på de där sista minuterna – små återblickar på personer man fått följa under seriens gång – och det kortkorta nya avsnittet. Poddmakarna ville bara meddela att det kommer mer. Historien är inte slut. Och det är ju exakt vad man vill höra.

Poddserien innehåller inte en enda bloddroppe, men väl hot och rädsla – och mängder av människors förstörda privatekonomi. För att inte tala om det lidande många av dessa människor upplever när de inser att de både gått på en investeringsbluff för egen del och spridit den vidare till nära och kära som nu också förlorat stora summor pengar.

Precis som i ”Serial” och andra bra grävande poddar skapades delar av innehållet i ”The Missing Cryptoqueen” under seriens gång. Det innebär både att realtidsrespons på tidiga avsnitt används i de senare och, i det här fallet, att fokus flyttas från bluffens försvunna frontfigur till dess stora utbredning, bland väldigt rika och väldigt fattiga i hela världen, för att det visade sig vara en minst lika viktig berättelse.

Det finns till och med svenska kopplingar i BBC:s historia om Onecoin, ett bedrägeri som det tydligen har rapporterats en del om, men som jag hade missat totalt. Jag känner mig upplyst. Och väldigt sugen på mer.

Confronting: O.J. Simpson – hårdvinklad true crime

När jag bingetittade på dramaserien ”The People v. O.J. Simpson” för några år sedan kunde jag konstatera att den långa, direktsända biljakten var det enda jag mindes från rapporteringen om mordfallet 1995. Efter seriens slut, med följande slukande av en dokumentärserie om samma fall, var jag under en period O.J. Simpson-expert. Kanske hade mitt omdöme om podden ”Confronting: O.J. Simpson With Kim Goldman” blivit annorlunda om det inte hade gått så lång tid mellan min intensiva O.J. Simpson-fas och poddupptäckten, men nu har jag lyssnat med blandade känslor.

Kim Goldman vill påminna världen om att mordet hade två offer – inte bara O.J.:s exfru Nicole, som förstås drog åt sig nästan all uppmärksamhet när det begav sig, utan också Kims bror Ron – och hon söker svar på frågor som uppstod under rättegången där O.J. Simpson slutligen frikändes, en dom som blivit minst sagt ifrågasatt.

De här avsikterna med podden är helt rimliga och relevanta. Det blir fruktansvärt sorgligt när minnena av Ron står i fokus och vad gäller grävandet i svårbegripliga beslut och skeenden under rättegången imponeras jag av de stora namn som låter sig intervjuas under poddseriens gång, delvis samma personer som jag såg tolkade av skådespelare i dramaserien. Eftersom min expertfas var ganska kortvarig och det lär finnas ett oändligt utbud av böcker, filmer och annat dokumentärt, granskande och analyserande material kan jag inte bedöma hur unika intervjuerna är, men det låter onekligen som att Kim Goldman bemöts som en gammal bekant av de intervjuade och att flera av dem med en informell ton kommer med ganska avslöjande detaljer och egna åsikter kring rättegången och allt som omgärdade den.

På så sätt är podden definitivt intressant och upplysande. Att ett sådant här undersökande arbete görs med en personlig utgångspunkt brukar dessutom ge ett stort mervärde, men det är på den punkten det brister. Den som är bitter – ett förståeligt känslotillstånd i sammanhanget – har dåliga förutsättningar att agera professionellt och förhålla sig objektivt. Ett återkommande förlopp genom serien är att Kim Goldman intervjuar någon, nämner för vederbörande att hon hyser den största respekt, är enormt tacksam för medverkan och så vidare och så vidare på amerikanskt manér, varpå eftersnacket med producenten och samtalspartnern Nancy Glass visar att hon i själva verket var missnöjd med den intervjuade personen och vad han eller hon sagt. Jag vet inte om det i amerikanska öron ger ett uppriktigt intryck. Mina svenska tolkar det som falskt, som att lyssna på två tonårstjejer som bakom en låst dörr avslöjar för varandra vad de egentligen tycker om vissa klasskompisar, fast med ingredienser som död, våld, sorg och förmodad rättsröta.

Missnöjet som uppstår och uttrycks under poddavsnitten är i grunden detsamma som det egentliga skälet att spela in podden – den ouppfyllda önskan att en gång för alla få bekräftat och erkänt att O.J. Simpson mördade Kims bror, att rättegången skulle ha förlöpt och slutat på ett helt annat sätt och att familjen Goldman fått utstå dubbelt lidande. Man står tveklöst på Kim Goldmans sida, hon är ett offer som söker upprättelse, och de oegentligheter – ibland flagrant fulspel – som tycks ha försiggått i samband med rättsfallet är djupt upprörande, men den självhävdande attityden och dövheten för andra perspektiv är en störande grundton. Trots allt. Av den anledningen blev det ett långt uppehåll mellan januari, då jag lyssnade på åtta avsnitt, och nu i sommar, då jag lyssnat på de två återstående och tre kortare bonusavsnitt, mest för att slutföra det jag påbörjat. I synnerhet extraavsnitten bygger på att man genom podden jobbat upp engagemang i frågor om våld i nära relationer – vilket lär vara den yttersta orsaken bakom morden, nämligen O.J.:s okontrollerade våldsamhet mot exfrun – och om sorg. Eller snarare att man jobbat upp engagemang för Kim Goldman och hennes situation.

För den som är specialintresserad av fallet O.J. Simpson, eller kanske av brottsofferpsykologi, kan jag rekommendera podden. För den som är ute efter högkvalitativ true crime i allmänhet finns det bättre alternativ.

Coronakriget i norra Italien

New York Times-podden ”The Daily” har länge varit en av mina favoritkanaler för det senaste inom amerikansk politik och de dagar det handlat om något annat har jag varit benägen att hoppa över lyssnandet, det är såpoperan starring Trump med supporting cast från båda partierna jag varit ute efter. Men under de senaste veckorna har både mitt poddflöde och mina lyssningsvanor ändrat karaktär. Även poddarna som annars uteslutande rapporterar om Vita husets förehavanden handlar mest om coronapandemin, och det har till slut fått mig att frossa extra mycket i litteraturpoddar istället. Man klarar inte hur mycket pandemirapportering som helst.

Men av någon anledning lade jag ändå in ett ”The Daily”-avsnitt i lyssningskön, ett som inte rörde amerikansk politik alls utan hade hade fullt coronafokus. Det var en intervju med en läkare i norra Italien och det starkaste jag hört i ämnet. Sjukhuspersonalen sliter som djur, har slut på skyddsutrustning och behöver göra omöjliga prioriteringar mellan människor. Läkaren säger att han inte längre kan föreställa sig tiden före 23 februari. Lyssna – om du orkar.

Running From COPS

900x900bb-75På sista tiden har jag lyssnat extra mycket på amerikanska poddserier i genren undersökande journalistik, lite braskande, som amerikanskt rapporterande gärna blir, men övervägande bra och informativt. Häromdagen lyssnade jag klart på Running From COPS, sex avsnitt och ett bonusavsnitt från april och maj i fjol.

COPS syftar här på reality-TV-serien som sedan 1989 visar polisarbete på gatorna i en lång rad amerikanska städer, ofta tufft och stökigt. Serien må vara långlivad och populär, men långt ifrån oproblematisk. Hur mycket realitet finns kvar när avsnitten redigerats ihop? Hur pressade är poliserna att skapa spännande situationer, när de har ett TV-team flåsande i nacken? Hurdana blir landets poliskårer när vissa poliser dragits till yrket efter att ha växt upp med COPS som TV-underhållning? Vad händer med bilden av de – ofta små – städer vars problem med kriminalitet är det enda som visas upp för omvärlden? Och en fråga nog många tittare ställer sig: Behöver TV-bolaget de uthängda men odömda brottslingarnas tillstånd till medverkan? Och i så fall – hur får de dem att skriva på?

Podden innehåller samtal med poliser, TV-folk och filmade gripna vars eventuella skuld avgörs långt senare och vars ansikten syns på TV år efter år i repriser. Där hörs också lokalpolitiker som valt att förbjuda den här typen av samverkan mellan polis och TV-team under pågående polisärt arbete. Kritiska politiker har för övrigt inte bara COPS att bekymra sig för – sedan 2016 finns också omåttligt populära Live PD, som även de filmar actionfyllda polisingripanden. Som namnet antyder är det – mestadels – fråga om direktsänd TV.

Svaret på frågan om tillstånd är ja, de filmade måste godkänna sin medverkan. Ska man tro poddens rapportering handlar det dock om underskrifter framtvingade antingen under hård press eller med missvisande lockelser om ett fördelaktigare läge i den kommande processen på polisstationen. Personer som är berusade eller i en psykiskt utsatt situation är inte heller vid sina sinnens fulla bruk när underskriften efterfrågas. Och flera personer som intervjuas i podden vidhåller att de aldrig skrev på.

Det här med obligatoriska underskrifter gäller COPS, men för Live PD är det annorlunda. Det programmet räknas nämligen som nyhetsrapportering istället för underhållning, vilket innebär att skyddande av utsatta personers identitet inte är nödvändigt.

COPS är en sensationsbaserad underhållningsserie i dokumentärkostym och man behöver förstås ställa sig frågan om podden ”Running From COPS” hör hemma i samma fack. Det skulle inte passa dess agenda att hitta alltför reko TV-poliser och producenter eller att konstatera att serien väcker samhällsengagemang och empati hos tittarna. Hur det än är med den saken lyckas podden vara en nyttig övning i problematisering och ett gott exempel på hur en populärkulturell företeelse kan betraktas från många relevanta sidor.

Dvořáks största hit

DvorakSom den fullblodsnörd jag är lyssnade jag förstås på Klassiska poddens avsnitt om Dvořák redan i augusti inför att J och jag skulle gå på Brahms- och Dvořák-konsert på Sydney-operan tre månader senare (och Brahms-avsnittet, som jag redan lyssnat på under Brahms-hösten 2018, körde jag i repris). Ett av Dvořák-styckena som spelades tyckte jag var väldigt fint och pampigt och samtidigt modernt, det påminner om något känt av George Gershwin, tror jag, som jag inte kan sätta fingret på. På poddens hemsida stod musiken listad så det skulle väl bli enkelt att hitta stycket på Spotify, tänkte jag, men av någon anledning fick jag inte fram det och gav till slut upp.

I kväll slölyssnade jag på musik framför datorn, jag ville ha något instrumentalt som skulle funka att skriva till och klickade igång Dvořák-albumen i den omvänt kronologiska ordning som Spotify lagt upp dem i, nyast först. Och så kom det – andra stycket på fjärde skivan. Jag kände igen det direkt.

Hur det kom sig att jag inte hittade det tidigare är en gåta, jag tror att jag ville höra den specifika inspelningen, med den tjeckiska filharmoniska orkestern, och den finns nog faktiskt inte på Spotify. Annars kan man lyssna på 9:e symfonins andra sats i mängder av olika varianter. Jag läser på Wikipedia: ”Hans mest kända verk är Symfoni nr 9 ”Från nya världen” (särskilt largosatsen).

Så nu vet jag det.

The Librarian Is In – poddsorg och poddtips

På den halvtimmeslånga promenaden till Korskyrkan, under två timmars städning på översta våningen, på hemvägen och under framplockandet av lunchjulmat från balkongen lyssnade jag på poddar. Det publiceras visserligen färre avsnitt så här under den största storhelgen och flera av poddarna jag följer lägger istället för nytt material upp hopsamlade klipp från året som gått – sådant hoppar jag över – men det har definitivt ackumulerats en bra samling olyssnade avsnitt under de dagar jag varit upptagen med familjejul i Örebro.

Det blev mest amerikansk politik, men så såg jag att ett nytt avsnitt av The Librarian Is In las upp i går, podden där två bibliotekarier som jobbar inom New York Public Library pratar böcker och ganska mycket strunt. När jag började lyssna på dem, för drygt två år sedan, tyckte jag att det var kul att få höra personligt prat från just NYPL-medarbetare, sedan tröt tålamodet när det lite högstadiebetonade flamsandet i studion tog över på bekostnad av de ämnen som egentligen skulle avhandlas, men så bestämde jag mig för att ha överseende med transportsträckorna för att få ta del av Gwens och Franks diskussioner om böcker de läst och om olika aspekter av både läsning och att arbeta med litteratur.

Och nu ska Gwen sluta. Gwen – den som håller ihop podden, väger upp tramset, låter Frank hållas en stund för att sedan lotsa samtalet tillbaka eller vidare mot något som ger lyssnaren substans. Som avskedsgåva till Frank hade hon äntligen läst hans favoritbok Wuthering Heights och poddavsnittet bestod mestadels av ett samtal om den, inte jättedjupt, vilket nog delvis hade att göra med att Frank var oförberedd, samtalsämnet var en överraskning för honom, men ändå intressant. Bland annat jämförde hon de uppfattningar hon fått om Catherines och Heathcliffs historia från referenser i andra sammanhang med den förstahandsupplevelse hon nu fått och jag håller verkligen med – av snacket, både i populärkultur och från hängivna fans – tror man att det är fråga om en visserligen stormig (i ordets alla bemärkelser) men innerlig romantisk saga, när det i själva verket handlar om två personer som växer upp som syskon och själsfränder och aldrig utgör ett par. Deras intensivt nära relation hade kunnat leda till äktenskap, men gör inte det, på grund av missförstånd och stolthet, och den egentliga passionen dem emellan är egentligen som starkast när Catherine redan är död och Heathcliff … ja, vi kan säga att han har svårt att hantera sin saknad. Jag kommer att tänka på Den allvarsamma leken, som har en liknande überromantisk stämpel och som handlar om hur Arvid och Lydia visserligen vill ha ett förhållande, men är för oseriösa och taskiga mot både varandra och sina andra respektive att det varken blir hackat eller malet och alla blir olyckliga. Två väldigt olika romaner vars berömda par står väldigt mycket längre från Romeo och Julia än man tror innan man väl sätter sig och läser.

Tanken är att The Librarian Is In ska återkomma om ett par månader med en ny programledare vid Franks sida. Just nu är jag mer sugen på att leta upp äldre avsnitt jag missat, men visst, jag får ge den nya konstellationen en chans. Det återstår att se om jag kommer att kunna rekommendera podden fortsättningsvis, men om du gillar boksnack som böljar mellan personliga associationer och bibliotekarievärdigt kunnande är det värt att bläddra tillbaka i det 156 avsnitt långa arkivet. Till viss del handlar det om vad som är aktuellt i bokvärlden, men avsnittens inspelningsdatum har sällan betydelse. Som med de flesta poddar, särskilt de personligt färgade, är det mer avgörande att man lyssnar på fler än ett avsnitt och lär känna programledarna.

Tack, Gwen och Frank, för underhållningen och boktipsen. Jag har uppskattat igenkänningen när det har handlat om biblioteksjobb och haft nytta av att lära mig engelska bibliotekstermer, tänkt på annat när det blivit för mycket ”ungdomsböcker som passar lika bra för vuxna” och glatt mig åt inblickar i litteratur som inte slagit i Sverige och ett amerikanskt perspektiv på det som är lika populärt hos oss.