Coronakriget i norra Italien

New York Times-podden ”The Daily” har länge varit en av mina favoritkanaler för det senaste inom amerikansk politik och de dagar det handlat om något annat har jag varit benägen att hoppa över lyssnandet, det är såpoperan starring Trump med supporting cast från båda partierna jag varit ute efter. Men under de senaste veckorna har både mitt poddflöde och mina lyssningsvanor ändrat karaktär. Även poddarna som uteslutande rapporterar om Vita husets förehavanden handlar mest om coronapandemin, och det har till slut fått mig att frossa extra mycket i litteraturpoddar istället. Man klarar inte hur mycket pandemirapportering som helst.

Men av någon anledning lade jag ändå in ett ”The Daily”-avsnitt i lyssningskön, ett som inte rörde amerikansk politik alls och som hade fullt coronafokus. Det var en intervju med en läkare i norra Italien och det starkaste jag hört i ämnet. Sjukhuspersonalen sliter som djur, har slut på skyddsutrustning och behöver göra omöjliga prioriteringar mellan människor. Läkaren säger att han inte längre kan föreställa sig tiden före 23 februari. Lyssna – om du orkar.

Running From COPS

900x900bb-75På sista tiden har jag lyssnat extra mycket på amerikanska poddserier i genren undersökande journalistik, lite braskande, som amerikanskt rapporterande gärna blir, men övervägande bra och informativt. Häromdagen lyssnade jag klart på Running From COPS, sex avsnitt och ett bonusavsnitt från april och maj i fjol.

COPS syftar här på reality-TV-serien som sedan 1989 visar polisarbete på gatorna i en lång rad amerikanska städer, ofta tufft och stökigt. Serien må vara långlivad och populär, men långt ifrån oproblematisk. Hur mycket realitet finns kvar när avsnitten redigerats ihop? Hur pressade är poliserna att skapa spännande situationer, när de har ett TV-team flåsande i nacken? Hurdana blir landets poliskårer när vissa poliser dragits till yrket efter att ha växt upp med COPS som TV-underhållning? Vad händer med bilden av de – ofta små – städer vars problem med kriminalitet är det enda som visas upp för omvärlden? Och en fråga nog många tittare ställer sig: Behöver TV-bolaget de uthängda men odömda brottslingarnas tillstånd till medverkan? Och i så fall – hur får de dem att skriva på?

Podden innehåller samtal med poliser, TV-folk och filmade gripna vars eventuella skuld avgörs långt senare och vars ansikten syns på TV år efter år i repriser. Där hörs också lokalpolitiker som valt att förbjuda den här typen av samverkan mellan polis och TV-team under pågående polisärt arbete. Kritiska politiker har för övrigt inte bara COPS att bekymra sig för – sedan 2016 finns också omåttligt populära Live PD, som även de filmar actionfyllda polisingripanden. Som namnet antyder är det – mestadels – fråga om direktsänd TV.

Svaret på frågan om tillstånd är ja, de filmade måste godkänna sin medverkan. Ska man tro poddens rapportering handlar det dock om underskrifter framtvingade antingen under hård press eller med missvisande lockelser om ett fördelaktigare läge i den kommande processen på polisstationen. Personer som är berusade eller i en psykiskt utsatt situation är inte heller vid sina sinnens fulla bruk när underskriften efterfrågas. Flera personer som intervjuas i podden vidhåller att de aldrig skrev på.

Det här med obligatoriska underskrifter gäller COPS, men för Live PD är det annorlunda. Det programmet räknas nämligen som nyhetsrapportering istället för underhållning, vilket innebär att skyddande av utsatta personers identitet inte är nödvändigt.

COPS är en sensationsbaserad underhållningsserie i dokumentärkostym och man behöver förstås ställa sig frågan om Running From COPS hör hemma i samma fack. Det skulle inte passa dess agenda att hitta alltför reko TV-poliser och -producenter eller att konstatera att serien väcker samhällsengagemang och empati hos tittarna. Hur det än är med den saken lyckas podden vara en nyttig övning i problematisering och ett gott exempel på hur en populärkulturell företeelse kan betraktas från många relevanta sidor.

Dvořáks största hit

DvorakSom den fullblodsnörd jag är lyssnade jag förstås på Klassiska poddens avsnitt om Dvořák redan i augusti inför att J och jag skulle gå på Brahms- och Dvořák-konsert på Sydney-operan tre månader senare (och Brahms-avsnittet, som jag redan lyssnat på under Brahms-hösten 2018, körde jag i repris). Ett av Dvořák-styckena som spelades tyckte jag var väldigt fint och pampigt och samtidigt modernt, det påminner om något känt av George Gershwin, tror jag, som jag inte kan sätta fingret på. På poddens hemsida stod musiken listad så det skulle väl bli enkelt att hitta stycket på Spotify, tänkte jag, men av någon anledning fick jag inte fram det och gav till slut upp.

I kväll slölyssnade jag på musik framför datorn, jag ville ha något instrumentalt som skulle funka att skriva till och klickade igång Dvořák-albumen i den omvänt kronologiska ordning som Spotify lagt upp dem i, nyast först. Och så kom det – andra stycket på fjärde skivan. Jag kände igen det direkt.

Hur det kom sig att jag inte hittade det tidigare är en gåta, jag tror att jag ville höra den specifika inspelningen, med den tjeckiska filharmoniska orkestern, och den finns nog faktiskt inte på Spotify. Annars kan man lyssna på 9:e symfonins andra sats i mängder av olika varianter. Jag läser på Wikipedia: ”Hans mest kända verk är Symfoni nr 9 ”Från nya världen” (särskilt largosatsen).

Så nu vet jag det.

The Librarian Is In – poddsorg och poddtips

På den halvtimmeslånga promenaden till Korskyrkan, under två timmars städning på översta våningen, på hemvägen och under framplockandet av lunchjulmat från balkongen lyssnade jag på poddar. Det publiceras visserligen färre avsnitt så här under den största storhelgen och flera av poddarna jag följer lägger istället för nytt material upp hopsamlade klipp från året som gått – sådant hoppar jag över – men det har definitivt ackumulerats en bra samling olyssnade avsnitt under de dagar jag varit upptagen med familjejul i Örebro.

Det blev mest amerikansk politik, men så såg jag att ett nytt avsnitt av The Librarian Is In las upp i går, podden där två bibliotekarier som jobbar inom New York Public Library pratar böcker och ganska mycket strunt. När jag började lyssna på dem, för drygt två år sedan, tyckte jag att det var kul att få höra personligt prat från just NYPL-medarbetare, sedan tröt tålamodet när det lite högstadiebetonade flamsandet i studion tog över på bekostnad av de ämnen som egentligen skulle avhandlas, men så bestämde jag mig för att ha överseende med transportsträckorna för att få ta del av Gwens och Franks diskussioner om böcker de läst och om olika aspekter av både läsning och att arbeta med litteratur.

Och nu ska Gwen sluta. Gwen – den som håller ihop podden, väger upp tramset, låter Frank hållas en stund för att sedan lotsa samtalet tillbaka eller vidare mot något som ger lyssnaren substans. Som avskedsgåva till Frank hade hon äntligen läst hans favoritbok Wuthering Heights och poddavsnittet bestod mestadels av ett samtal om den, inte jättedjupt, vilket nog delvis hade att göra med att Frank var oförberedd, samtalsämnet var en överraskning för honom, men ändå intressant. Bland annat jämförde hon de uppfattningar hon fått om Catherines och Heathcliffs historia från referenser i andra sammanhang med den förstahandsupplevelse hon nu fått och jag håller verkligen med – av snacket, både i populärkultur och från hängivna fans – tror man att det är fråga om en visserligen stormig (i ordets alla bemärkelser) men innerlig romantisk saga, när det i själva verket handlar om två personer som växer upp som syskon och själsfränder och aldrig utgör ett par. Deras intensivt nära relation hade kunnat leda till äktenskap, men gör inte det, på grund av missförstånd och stolthet, och den egentliga passionen dem emellan är egentligen som starkast när Catherine redan är död och Heathcliff … ja, vi kan säga att han har svårt att hantera sin saknad. Jag kommer att tänka på Den allvarsamma leken, som har en liknande überromantisk stämpel och som handlar om hur Arvid och Lydia visserligen vill ha ett förhållande, men är för oseriösa och taskiga mot både varandra och sina andra respektive att det varken blir hackat eller malet och alla blir olyckliga. Två väldigt olika romaner vars berömda par står väldigt mycket längre från Romeo och Julia än man tror innan man väl sätter sig och läser.

Tanken är att The Librarian Is In ska återkomma om ett par månader med en ny programledare vid Franks sida. Just nu är jag mer sugen på att leta upp äldre avsnitt jag missat, men visst, jag får ge den nya konstellationen en chans. Det återstår att se om jag kommer att kunna rekommendera podden fortsättningsvis, men om du gillar boksnack som böljar mellan personliga associationer och bibliotekarievärdigt kunnande är det värt att bläddra tillbaka i det 156 avsnitt långa arkivet. Till viss del handlar det om vad som är aktuellt i bokvärlden, men avsnittens inspelningsdatum har sällan betydelse. Som med de flesta poddar, särskilt de personligt färgade, är det mer avgörande att man lyssnar på fler än ett avsnitt och lär känna programledarna.

Tack, Gwen och Frank, för underhållningen och boktipsen. Jag har uppskattat igenkänningen när det har handlat om biblioteksjobb och haft nytta av att lära mig engelska bibliotekstermer, tänkt på annat när det blivit för mycket ”ungdomsböcker som passar lika bra för vuxna” och glatt mig åt inblickar i litteratur som inte slagit i Sverige och ett amerikanskt perspektiv på det som är lika populärt hos oss.

MDXVII Aprilviolerna

Han blandade sig med de övriga gästerna. Han växlade några artiga ord med en liten prinsessa, vars pappa var en stor brännvinsbrännare. Han pratade en stund med en ung norsk diktare som inte var klädd i frack, ty han hade ingen, och som hade fått det excentriska infallet att besöka Stockholm, fast han inte hade något Nobelpris att hämta – han var för ung och i synnerhet för fattig till det. Han stötte på en svartskäggig litteraturprofessor med en näsa av gammal österländsk adel och diskuterade Beowulfproblemet med honom. Och mittunder denna diskussion kände han plötsligt en kraftig hand på sin skuldra, vände sig om med ett nervöst ryck och såg professor Grendel, som sade:

– Äntligen har jag hittat henne! Jag skall säga docenten, att hon hör inte till dem som man tar på den hylla där man har satt henne! Men här är hon, och håll till godo! Docenten Jerneld – min hustru!
– Men käre August, sade professorskan, inte behövs det någon presentation. Du vet ju att docenten Jerneld och jag är så gott som barndomsvänner. Och till Jerneld:
– Vad du är dig lik, Stefan, och vad det är roligt att se dig igen! Jag har tänkt på dig ibland, kan du tro!

I detsamma förkunnades: Supén är serverad!

På kvällens läsecirkelkursträff pratade vi om Hjalmar Söderbergs novell Aprilviolerna, som börjar med en fest i en våning på Östermalm,”i hörnet av Floragatan och Karlavägen”, där huvudpersonen Jerneld minglar och, ja, blir uppraggad av en annans fru. Det är en kort berättelse, men ytterst finurlig och sofistikerat litterär. Första gången Helena och jag diskuterade den med andra var när vi satt med två andra kolleger i stadsbibliotekariens rum en onsdagseftermiddag i våras och spelade in en cirkelpodd. Jag minns inte vad tidsmålet var, men definitivt kortare än det blev, och då bröt vi ändå just på grund av att tiden hade runnit iväg, inte för att diskussionen led brist på bränsle. Podden finns på SoundCloud och novellen på Litteraturbanken.

MMCCCIX Det var det, Det hemliga namnet

Screen Shot 2016-04-02 at 9.04.52 AM

Jag undrar om jag kommer att jobba något mer med årets Stockholm läser-bok, Det hemliga namnet. Förra årets bok, Kungsgatan, hade jag ju en nära relation till under åtminstone hela våren, men i och med att vi nu haft läsecirkel om Det hemliga namnet på Sture bibliotek så kan det vara över för min del. Även om jag gillade bokvalet bättre förra året kan jag inte förneka att vi hade väldigt mycket att prata om i Sturebibblans soffhörna, som den här gången var helt fullsatt, eller överfull, av åtta deltagare och Helena och mig som samtalsledare. Vi två hade olika uppfattningar om huvudpersonen och bland annat händelseförloppet i slutet, om vi tror att det går bra eller dåligt och på vilket sätt. Det hade cirkeldeltagarna också, och jag gillar verkligen när de vågar vara oense. Så länge ingen trycker ner någon annan i skoskaften och vi som ledare behöver rycka in och rädda det som räddas kan av cirkelstämningen så är det bra med viss stormighet i diskussionen.

Jag kan verkligen inte kalla diskussionen stormig, den blev snarare lite överdrivet respektfull, men Helena, jag och vår kollega Caroline bollade en del olika åsikter när vi hade en cirkel om Det hemliga namnet uppdelad i tre avsnitt under varsin rubrik och inspelad som podd. Det är någon månad sedan nu och jag har faktiskt inte lyssnat på precis allt, men det mesta av de tre poddprogrammen. Först handlar det om persongalleriet (Caroline leder), sedan om språk och stil (jag) och sist om tematik (Helena). Av oss tre hade bara Caroline spelat in podd tidigare, som gäst i Bibliotekspodden Solen, men vi fick blodad tand och har nu nya poddplaner.

MMCLXXX Andra säsongen av Serial är här

Screen Shot 2015-12-11 at 8.54.45 AM

Vilken glädje – med en lång flygresa framför mig, som jag samlar ett antal nedladdade podcasts och SR-program till, får jag det efterlängtade meddelandet från Serial att andra säsongen har börjat! Förväntningarna sjönk visserligen en liten aning när jag läste att det handlar om ett rättsfall som inte alls är bortglömt och okänt, som i förra säsongen, utan fortfarande aktuellt, om den amerikanska soldaten Bowe Bergdahl som räddats från fångenskap hos talibaner i Afghanistan men som samtidigt anklagas för att vara desertör från sina egna. Den historien kan man ju följa i andra medier om man vill. Men varför skulle de göra en dålig säsong när den förra var så bra? Poängen, gissar jag, är att ge soldaten i fråga ett utrymme att ge sin syn på saken. Jag håller definitivt hoppet uppe – och väntar med att lyssna på första avsnittet tills jag sitter på planet på måndag.