Confronting: O.J. Simpson – hårdvinklad true crime

När jag bingetittade på dramaserien ”The People v. O.J. Simpson” för några år sedan kunde jag konstatera att den långa, direktsända biljakten var det enda jag mindes från rapporteringen om mordfallet 1995. Efter seriens slut, med följande slukande av en dokumentärserie om samma fall, var jag under en period O.J. Simpson-expert. Kanske hade mitt omdöme om podden ”Confronting: O.J. Simpson With Kim Goldman” blivit annorlunda om det inte hade gått så lång tid mellan min intensiva O.J. Simpson-fas och poddupptäckten, men nu har jag lyssnat med blandade känslor.

Kim Goldman vill påminna världen om att mordet hade två offer – inte bara O.J.:s exfru Nicole, som förstås drog åt sig nästan all uppmärksamhet när det begav sig, utan också Kims bror Ron – och hon söker svar på frågor som uppstod under rättegången där O.J. Simpson slutligen frikändes, en dom som blivit minst sagt ifrågasatt.

De här avsikterna med podden är helt rimliga och relevanta. Det blir fruktansvärt sorgligt när minnena av Ron står i fokus och vad gäller grävandet i svårbegripliga beslut och skeenden under rättegången imponeras jag av de stora namn som låter sig intervjuas under poddseriens gång, delvis samma personer som jag såg tolkade av skådespelare i dramaserien. Eftersom min expertfas var ganska kortvarig och det lär finnas ett oändligt utbud av böcker, filmer och annat dokumentärt, granskande och analyserande material kan jag inte bedöma hur unika intervjuerna är, men det låter onekligen som att Kim Goldman bemöts som en gammal bekant av de intervjuade och att flera av dem med en informell ton kommer med ganska avslöjande detaljer och egna åsikter kring rättegången och allt som omgärdade den.

På så sätt är podden definitivt intressant och upplysande. Att ett sådant här undersökande arbete görs med en personlig utgångspunkt brukar dessutom ge ett stort mervärde, men det är på den punkten det brister. Den som är bitter – ett förståeligt känslotillstånd i sammanhanget – har dåliga förutsättningar att agera professionellt och förhålla sig objektivt. Ett återkommande förlopp genom serien är att Kim Goldman intervjuar någon, nämner för vederbörande att hon hyser den största respekt, är enormt tacksam för medverkan och så vidare och så vidare på amerikanskt manér, varpå eftersnacket med producenten och samtalspartnern Nancy Glass visar att hon i själva verket var missnöjd med den intervjuade personen och vad han eller hon sagt. Jag vet inte om det i amerikanska öron ger ett uppriktigt intryck. Mina svenska tolkar det som falskt, som att lyssna på två tonårstjejer som bakom en låst dörr avslöjar för varandra vad de egentligen tycker om vissa klasskompisar, fast med ingredienser som död, våld, sorg och förmodad rättsröta.

Missnöjet som uppstår och uttrycks under poddavsnitten är i grunden detsamma som det egentliga skälet att spela in podden – den ouppfyllda önskan att en gång för alla få bekräftat och erkänt att O.J. Simpson mördade hennes bror, att rättegången skulle ha förlöpt och slutat på ett helt annat sätt och att familjen Goldman fått utstå dubbelt lidande. Man står tveklöst på Kim Goldmans sida, hon är ett offer som söker upprättelse, och de oegentligheter – ibland flagrant fulspel – som tycks ha försiggått i samband med rättsfallet är djupt upprörande, men den självhävdande attityden och dövheten för andra perspektiv är en störande grundton. Trots allt. Av den anledningen blev det ett långt uppehåll mellan januari, då jag lyssnade på åtta avsnitt, och nu i sommar, då jag lyssnat på de två återstående och tre kortare bonusavsnitt, mest för att slutföra det jag påbörjat. I synnerhet extraavsnitten bygger på att man genom podden jobbat upp engagemang i frågor om våld i nära relationer – vilket lär vara den yttersta orsaken bakom morden, nämligen O.J.:s okontrollerade våldsamhet mot exfrun – och om sorg. Eller snarare att man jobbat upp engagemang för Kim Goldman och hennes situation.

För den som är specialintresserad av fallet O.J. Simpson, eller kanske av brottsofferpsykologi, kan jag rekommendera podden. För den som är ute efter högkvalitativ true crime finns det bättre alternativ.

Distansfilmklubb: Norrmalmstorg (eller: Hur jag började frossa i Norrmalmstorgsdramat)

Även om förra Distansfilmklubbsfilmen LW och jag såg, ”Stockholm”, inte satte jättedjupa spår väcktes ett intresse för det verkliga händelseförloppet, alltså Norrmalmstorgsdramat 1973. Det skulle vara intressant att se en spelfilm med något större ambitioner att hålla sig till fakta, sa vi, och hittade snart just en sådan på Öppet arkiv, ”Norrmalmstorg” från 2003. Där fanns också dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat inifrån” från samma år.

Dokumentären hade vi som förberedelsematerial och i förrgår följde vi Distansfilmklubbsformen – startade spelfilmen samtidigt på varsitt håll och diskuterade den i videochatt efteråt. Även om den här gestaltningen inte är lika fantasifull som den amerikanska versionen har filmskaparna inte kunnat låta bli att lyfta fram och skruva till en och annan komisk aspekt av det bisarra rånet och lagt till och dragit ifrån lite här och var för att förstärka och komprimera, men i stora drag är det det verkliga skeendet som skildras. Som dokumentär kryddning visas också en del autentiska TV-klipp från det hårdbevakade dramat. Filmen är made-for-TV men med en bra uppsättning skådisar, som Torkel Petersson, Shanti Roney och Tuva Novotny, och kanske var jag allra mest imponerad av Shanti Roneys 70-talsfrisyr, stylad till en trovärdigt ostylad look, som på en tonåring som just stigit upp ur sängen.

Hade de valt att vara ännu mer verklighetstrogna hade de gjort frisyren ännu mer ovårdat spretig. Så såg förlagan Clark Olofsson ut på den tiden, men så var hans framtoning också så typisk för sin tid att den verkar närmast parodisk, åtminstone på några decenniers avstånd. Själva anledningen till att jag gärna ville se ”Stockholm” var att jag för en tid sedan såg dokumentären ”Clark – en rövarhistoria” och ville ha den i färskt minne för att kunna jämföra dikt – en ganska löst verklighetsbaserad spelfilm – och verklighet – eller vad man nu ska kalla den kritiserade dokumentären.

Det är svårt att definiera Clark Olofssons roll i Norrmalmstorgsdramat, dithämtad av polisen efter att rånaren Janne Olsson begärt det. Enligt gisslan hade Clark en positiv inverkan genom att han lugnade ner stämningen på insidan, men i och med att han lierade sig med Janne Olsson kan han väl inte betraktas som något annat än en inbjuden medrånare. Anledningen till att ”Clark – en rövarhistoria” kritiserats, och även anmälts men friats, är att den låter en livsstilskriminell breda ut sig och försvara sina handlingar utan mothugg. Den glorifierade självbilden från 60-70-tal hänger kvar hos den utsläppta kåkfararpensionär som porträtteras – och till och med begår brott medan kameran rullar.

Att bankrånets natur och färgstarka personligheter har gjort Norrmalmstorgsdramat till en ännu pågående mediesensation är inte konstigt, men det har ändå varit en intressant upptäckt hur enkelt det är att ta del av de inblandades personliga upplevelser, utöver allmänna skildringar och analyser av själva dådet. Jag var inte född när det hände, men det ligger ännu inte alltför långt tillbaka i tiden, huvudrollsinnehavarna är i livet, de har varit talföra genom åren och media har gett dem utrymme. Det är framför allt Clark Olofsson och en av kvinnorna i gisslan, Kristin Enmark, som uppmärksammats och delat med sig och det är också främst de två som befäst det fenomen som fick namnet Stockholmssyndromet.

Bara genom att kolla fritt tillgängligt public service-material har jag alltså – efter amerikanska ”Stockholm” – sett två dokumentärer och en spelfilm och därutöver lyssnat på P1-dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat”, OBS-essän ”Fyrtio år sedan Norrmalmstorgsdramat” och ”Kvinnan bakom Stockholmssyndromet” i Morgonpasset i P3. Alla bjuder de på någon ny vinkel och några nya detaljer. Det är svårt att sluta när man väl kommit igång.

Eftersom rånet blev serietidningsartad spänningsunderhållning redan när det ägde rum och både förövare och offer fått en märklig hjältestatus sedan dess är det viktigt att påminna sig om att förövarna var förövare och offren offer. Det spelar ingen roll att Clark Olofsson lyckades snacka sig ur en fällande dom och att Kristin Enmark i telefon med Olof Palme från banken hävdade att hon litade på rånarna och hellre ville släppas fri tillsammans med dem än att polisen skulle storma lokalen. Både uttryckligen och mellan raderna visar rapporteringen och historierna att båda parter får leva med obehagliga konsekvenser efter rånet.

Särskilt efter att ha hört en vän till mina föräldrar berätta om vilka men hon fick som bankpersonal vid ett rån för många år sedan har jag fått mycket stor respekt för psykologiska konsekvenser av hot. De rånare som hävdar att de aldrig skadade någon – för att de aldrig använde sitt vapen – pratar i nattmössan. Det är sådant man behöver tänka på när man tar del av historierna om brott och brottslingar, inklusive sådana som tror att de är gentlemannatjuvar eller till och med Robin Hood.

”Avtryckaren” på Polismuseet

I går var jag på Polismuseet och såg utställningen ”Avtryckaren”, som invigdes för ungefär tre veckor sedan och visas ända till december 2021. Det handlar om kameran i polisens tjänst, ”från de första enkla porträtten av fångar till det professionella brottsplatsfotografiet och fram till dagens digitala övervakning och polisens kroppsburna kameror”.

Brott och straff var ett tacksamt område när Stockholmskällan var ny och skulle presenteras för skolklasser och andra, och ett material som tidigt lades in i databasen var Långholmens porträttrullor från sekelskiftet 1900, en fängelseversion av Mina vänner-böcker, där information om fångar fyllts i på rader med förtryckta rubriker. När och var är fången född? Vilket var hans brott och vad fick han för straff? Hurdant hår har han? Kroppsbyggnad? Hy? Särskilda kännetecken? (Jag klickar på måfå och får fram en fånge som utmärker sig genom att vara puckelryggig, en annan är blind på höger öga, flera har tatueringar, som på minst en föreställer sjöjungfrur.)

Dokumenten, inklusive porträttfoton, upprättades i samband med frigivning och avsikten var att upplysa polisen på fångarnas hemorter – tjuven Anders Peter Eriksson sätts på fri fot, håll koll på honom, för nu skickas han hem. Han, liksom våldsverkaren Carl Anton Andersson, rånaren Johan August Lindqvist med flera medfångar i samma fångrulla, släpptes fria från Centralfängelset å Långholmen i februari 1897.

Om man bara lyckas tyda handstilen är det ett enkelt, tydligt källmaterial att använda som underlag, även med unga människor, för att komma tiden och människorna nära. 43-åriga Anders Eriksson, stark och 173 centimeter lång – det skulle kunna beskriva ens granne. Just den här Anders har precis suttit av tre år i fängelse för stöld. Det var femte gången han åkte fast för samma brott. Vad väntar honom när han kommer tillbaka till Lilla Mellösa, i närheten av Flen? Vad hade samma brott gett för straff i dag? Hur såg en fängelsevistelse ut i slutet av 1800-talet?

Klicka och scrolla längst ner för att hitta fången Anders Peter Eriksson, före detta gardist, född 1854.

Porträtten av fångarna och uppgifterna om dem fascinerade mig då, för omkring femton år sedan, och tänker jag på bevarade gamla fotografier av brottslingar är det utan tvekan jag dem jag ser framför mig. Medan de fotografierna kom till hos kriminalvården är museiutställningens bilder polisens, men jag kände igen mig i den del som visade tidiga porträtt. Det handlar om att slå fast signalement och personerna framför kameran sitter inte precis och trivs.

När fångrullorna från Långholmen gjordes tillgängliga på webben fördes diskussioner bland oss i Stockholmskällans arbetsgrupp om vikten av integritet även när handlingar är både historiska och offentliga. Vi vill visa upp materialet, men inte riskera att kränka efterlevande. Hur gamla behöver då rullorna vara? På visningen jag gick på Polismuseet diskuterades inte just den frågan, däremot nämnde guiden att de brottslingar som visades upp, och i större eller mindre utsträckning fick sin brottsliga historia berättad, mestadels hade gjort sig skyldiga till stöld och liknande dåd med lågt sensationsvärde. Tanken var att våldsammare gärningspersoner inte skulle lyftas upp till kändisskap. Å andra sidan gavs den mordiska och redan kända Salaligan från 1930-talet stort utrymme och bland de äldre bilderna och beskrivningarna av bortglömda brottslingar fanns en mördare på ett uppförstorat foto ihop med kommentaren att han var ”ovanligt liten och dum”, en formulering som i våra ögon kanske nedvärderar brottsling och polisväsende i lika stort mått.

Jag är övertygad om att allt material i utställningen, alla fotograferade brottslingar och brottsplatser, den ålderdomliga fotoutrustningen och så vidare, bar på intressanta berättelser som kunde säga mycket om både individer och det samhälle de var en del av, men trots att jag är en van museibesökare och en van läsare fanns ett motstånd när jag kom in i lokalen, där utställningen främst bestod av fritt hängande plakat med bilder varvade med text. Det var som att vandra omkring i en bok. Jag läste lite här och lite där och ville egentligen ta del av historierna på egen hand innan visningen skulle börja, men inget fick riktigt fäste.

Visningen var däremot lätt att följa, guiden berättade fritt, vant och lättsamt om valda delar av utställningen, samtidigt som de begångna brott det handlade om faktiskt togs på hyfsat stort allvar. Det är den balansgång som är viktig för mig – kriminalhistoria är spännande och ofta enkel att paketera till medryckande historier, men den får inte reduceras till skojfrisk underhållning i och med distansen som uppstått när många år gått och de inblandades klädsel, beteende, repliker och annat uppfattas som ålderdomliga. Tar vi del av historien på det sättet – och det förekommer ofta – blir den mer konstig istället för mer begriplig.

Det var säkert 40 personer som trängdes kring guiden, som också berättade att extravisningar fått sättas in på grund av det stora intresset.

För den som undrar – den enda bilden från mitt museibesök som jag har att dela råkar föreställa en färgglad ask med chokladdoppade russin, med ett par av utställningens foton i bakgrunden. Jag tog den för att visa J att jag nu äntligen skulle öppna asken som jag köpte i Kalev-butiken när vi var i Tallinn.

Jag har också en bild på en gren med alkottar från Djurgårdsbrunnsvägen, nära klustret med museer i Museiparken. Det var museiväder.

MDCLIII Festivalvandring: Korvar, skurkar och fina damer

IMG_6659.JPG

Om vandringen: I Polismuseets regi. Start vid Hedvig Eleonora kyrka, slut på Östermalmsgatan i närheten av Karlaplan. Polishistoria och utvalda kriminalfall. Autentiskt bevismaterial att titta på.

Det här har jag lärt mig: Att en ”stekare” runt sekelskiftet var en ”grilljanne”.

Kommentarer och reflektioner: Förra året gick jag samma tur, också i Polismuseets regi men med annan guide och delvis andra historier. Vandringen är förstås upplysande, om hur polisarbetet i Stockholm utvecklats, men fokus ligger på det intressanta och ganska kittlande i att höra om sekelgamla spektakulära brott som ägde rum på just den adress där vi står.

Nu tycker jag ju mycket om just att känna historiens vingslag på en specifik plats och uppskattar också en god berättare, men om jag ska tillåta mig att vara lite kritisk tror jag faktiskt att man gör historien en otjänst när man paketerar och serverar ett gammalt mordfall som en rafflande deckargåta, där de inblandade porträtteras som ofta ganska lustiga karaktärer från förr. Ett tragiskt mord bör med andra ord inte bli pittoreskt med tiden, och det behöver inte heller beskrivas så för att vara intressant för vår tid. Istället för att kalla inbrottstjuven som påkommen fyrade av sitt vapen och blev mördare för ”slarvern som glömde kvar sina galoscher” kan man beskriva honom som en trettioårig småförbrytare som led av psykisk sjukdom och så småningom åkte dit just för inbrottet som slutade med att en man dödades i sitt eget hem. Mordet ägde rum på 1910-talet och förövaren blev gammal och levde ända inpå 1970-talet. Han hade barn och har säkert släktingar i livet i dag.