Tidningsläsaren i Tessinparken 1936

Jag ligger efter med bytet av bildspel på Stadsbibblans entréplan, där jag utlovar att mars månads tema är ”Stockholm i färg”. Anledningen är dålig planering och inget annat, själva jobbet är visserligen tidskrävande, men att se på bilderna är fantastiskt. Jag söker igenom Stockholmskällans foton från 1920- och 30-tal och stoppar in de lämpliga färgbilder jag hittar i bildspelet. De är få, förstås, i förhållande till de stora mängderna i svartvitt, och kvaliteten sisådär. Men titta bara på den här, tagen av Gustaf W:son Cronquist i Tessinparken 1936.

Kanske läser mannen på parkbänken bioannonserna – ”Kameliadamen” med Greta Garbo och ”Moderna tider” med Charlie Chaplin hade svensk biopremiär det här året – eller det senaste om Salaligan, som både begick sitt femte och sista mord och åkte fast under juni månad (och är representerade på Polismuseets utställning som jag såg i söndags). Kanske läser han om den politiska utvecklingen i Europa, men andra världskriget vet han inget om.

Gatan är kantad med toppmodern funkis, men Karlaplans tunnelbanestation, som i dag ligger där i närheten, kom inte till förrän 31 år senare.

”Avtryckaren” på Polismuseet

I går var jag på Polismuseet och såg utställningen ”Avtryckaren”, som invigdes för ungefär tre veckor sedan och visas ända till december 2021. Det handlar om kameran i polisens tjänst, ”från de första enkla porträtten av fångar till det professionella brottsplatsfotografiet och fram till dagens digitala övervakning och polisens kroppsburna kameror”.

Brott och straff var ett tacksamt område när Stockholmskällan var ny och skulle presenteras för skolklasser och andra, och ett material som tidigt lades in i databasen var Långholmens porträttrullor från sekelskiftet 1900, en fängelseversion av Mina vänner-böcker, där information om fångar fyllts i på rader med förtryckta rubriker. När och var är fången född? Vilket var hans brott och vad fick han för straff? Hurdant hår har han? Kroppsbyggnad? Hy? Särskilda kännetecken? (Jag klickar på måfå och får fram en fånge som utmärker sig genom att vara puckelryggig, en annan är blind på höger öga, flera har tatueringar, som på minst en föreställer sjöjungfrur.)

Dokumenten, inklusive porträttfoton, upprättades i samband med frigivning och avsikten var att upplysa polisen på fångarnas hemorter – tjuven Anders Peter Eriksson sätts på fri fot, håll koll på honom, för nu skickas han hem. Han, liksom våldsverkaren Carl Anton Andersson, rånaren Johan August Lindqvist med flera medfångar i samma fångrulla, släpptes fria från Centralfängelset å Långholmen i februari 1897.

Om man bara lyckas tyda handstilen är det ett enkelt, tydligt källmaterial att använda som underlag, även med unga människor, för att komma tiden och människorna nära. 43-åriga Anders Eriksson, stark och 173 centimeter lång – det skulle kunna beskriva ens granne. Just den här Anders har precis suttit av tre år i fängelse för stöld. Det var femte gången han åkte fast för samma brott. Vad väntar honom när han kommer tillbaka till Lilla Mellösa, i närheten av Flen? Vad hade samma brott gett för straff i dag? Hur såg en fängelsevistelse ut i slutet av 1800-talet?

Klicka och scrolla längst ner för att hitta fången Anders Peter Eriksson, före detta gardist, född 1854.

Porträtten av fångarna och uppgifterna om dem fascinerade mig då, för omkring femton år sedan, och tänker jag på bevarade gamla fotografier av brottslingar är det utan tvekan jag dem jag ser framför mig. Medan de fotografierna kom till hos kriminalvården är museiutställningens bilder polisens, men jag kände igen mig i den del som visade tidiga porträtt. Det handlar om att slå fast signalement och personerna framför kameran sitter inte precis och trivs.

När fångrullorna från Långholmen gjordes tillgängliga på webben fördes diskussioner bland oss i Stockholmskällans arbetsgrupp om vikten av integritet även när handlingar är både historiska och offentliga. Vi vill visa upp materialet, men inte riskera att kränka efterlevande. Hur gamla behöver då rullorna vara? På visningen jag gick på Polismuseet diskuterades inte just den frågan, däremot nämnde guiden att de brottslingar som visades upp, och i större eller mindre utsträckning fick sin brottsliga historia berättad, mestadels hade gjort sig skyldiga till stöld och liknande dåd med lågt sensationsvärde. Tanken var att våldsammare gärningspersoner inte skulle lyftas upp till kändisskap. Å andra sidan gavs den mordiska och redan kända Salaligan från 1930-talet stort utrymme och bland de äldre bilderna och beskrivningarna av bortglömda brottslingar fanns en mördare på ett uppförstorat foto ihop med kommentaren att han var ”ovanligt liten och dum”, en formulering som i våra ögon kanske nedvärderar brottsling och polisväsende i lika stort mått.

Jag är övertygad om att allt material i utställningen, alla fotograferade brottslingar och brottsplatser, den ålderdomliga fotoutrustningen och så vidare, bar på intressanta berättelser som kunde säga mycket om både individer och det samhälle de var en del av, men trots att jag är en van museibesökare och en van läsare fanns ett motstånd när jag kom in i lokalen, där utställningen främst bestod av fritt hängande plakat med bilder varvade med text. Det var som att vandra omkring i en bok. Jag läste lite här och lite där och ville egentligen ta del av historierna på egen hand innan visningen skulle börja, men inget fick riktigt fäste.

Visningen var däremot lätt att följa, guiden berättade fritt, vant och lättsamt om valda delar av utställningen, samtidigt som de begångna brott det handlade om faktiskt togs på hyfsat stort allvar. Det är den balansgång som är viktig för mig – kriminalhistoria är spännande och ofta enkel att paketera till medryckande historier, men den får inte reduceras till skojfrisk underhållning i och med distansen som uppstått när många år gått och de inblandades klädsel, beteende, repliker och annat uppfattas som ålderdomliga. Tar vi del av historien på det sättet – och det förekommer ofta – blir den mer konstig istället för mer begriplig.

Det var säkert 40 personer som trängdes kring guiden, som också berättade att extravisningar fått sättas in på grund av det stora intresset.

För den som undrar – den enda bilden från mitt museibesök som jag har att dela råkar föreställa en färgglad ask med chokladdoppade russin, med ett par av utställningens foton i bakgrunden. Jag tog den för att visa J att jag nu äntligen skulle öppna asken som jag köpte i Kalev-butiken när vi var i Tallinn.

Jag har också en bild på en gren med alkottar från Djurgårdsbrunnsvägen, nära klustret med museer i Museiparken. Det var museiväder.

MDLXXXIX Noir & Blanc på Dansmuseet och Monsieur Chocolat på Victoria

Efter gudstjänsten i Korskyrkan sprang – bokstavligen – Sofia och jag iväg för att hinna till Dansmuseet och veckans visning av utställningen ”Noir & Blanc – den svarta vågen i 1920-talets Paris”. 13.00 på söndagar kan man bli vallad i lokalerna av en guide som berättar om bilderna och utställningsföremålen, som var av mycket blandad art. Det var foton, reklam, afrikanska masker, statyetter, kläder, filmklipp, varav vissa med ljud, alltihop i en vackert ljussatt underjordisk lokal.

”Louis Armstrong och hans Hot Harlem Band – Vid pianot hans hustru Alpa” står det i utställningens informationsblad. Med Alpa menar de Alpha, född Smith, Louis Armstrongs fru nummer tre av fyra. Men det är inte hon, det är Lil Harding, fru nummer två. Och bandet är King Oliver’s Creole Jazz Band.

Tidstypiskt mode är alltid roligt, särskilt när det är äkta vara.

Trots att många av namnen och fenomenen från den här tidiga jazzeran var bekanta visste jag inte mycket om hur hett det afrikanska och afroamerikanska var i Paris just då. Joséphine Baker tog upp en ansenlig del av utställningen, den amerikanska, lätt mörkhyade artisten som gjorde succé i Frankrike och senare blev fransk medborgare. I en presentationstext på väggen stod att hon spelade ”en viktig roll” i strävan mot ”kvinnors rätt att uttrycka sin sexualitet”, men det guiden berättade om var hur jobbigt hon tyckte det var att uppträda topless. Utan att vara påläst på Joséphine Baker tror jag mer på guiden, att det han berättade motsade utställningstexten och att det inte är ovanligt med en sådan typ av tillrättaläggande vinkling, inte nu och kanske inte heller då. När kvinnor visas upp avklädda offentligt blir vi på ett effektivt sätt fråntagna vår värdighet, och jag är övertygad om att vi inte har något att vinna på en påklistrad frigörelseetikett i sådana sammanhang, tvärtom. När det gäller Joséphine Baker visades hon i utställningen både upp halvnaken enbart iklädd ett slags nät av glittrande stenar – alltså som klassisk pinuppa – och topless i den numera ikoniska kjolen av bananer – vilket väl snarare var ett svar på Paris intresse för naturbarnet från Afrika. Det senare ser vi i dag som klockren, osund exploatering. Det förra – tja, det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om man i det fotot väljer att se en stark, vacker kvinna som vågar gå emot frigida hämningar och visa upp sig. Utställningshäftet har den bilden på framsidan. Det gjorde mig illa till mods redan från början och jag tar guidens ord som en bekräftelse på den magkänslan.

Och det fanns mer att bli nedslagen av, särskilt historien bakom den musik och den dans som skildrades, där det framgick hur de växt fram utifrån de amerikanska slavarnas desperata situation, för att inte tala om skärmen där man kunde se och höra Billie Holiday sjunga den gruvliga ”Strange Fruit”.

På en av väggarna fanns tre stora fotografier av Rafael Padilla, en kubanskfödd mörkhyad man som såldes som slav i sin barndom, hamnade i Spanien, flydde från sin ägare och så småningom började uppträda som clown. I Paris gjorde han stor succé under artistnamnet Chocolat. Vi fick höra att det gjorts en film om hans liv, ”Monsieur Chocolat”, som verkade intressant och som går på bio just nu.

När visningen var över och vi hade tittat så mycket vi ville åt vi en sen lunch på restaurangen som sitter ihop med museet, Bistro Rolf de Maré – trivsamt, franskt – och pratade vidare om filmen. Det vore kul att se den. Vi tittade på klockan. Den skulle snart börja på Victoria. Vi samlade snabbt ihop oss och jag upptäckte att jag saknade mina handskar, så vi gick och letade på museet men utan resultat, strunt i dem, vi sprang, för andra gången i dag, längs gatan för att ta tunnelbanan från Gamla stan till Medborgarplatsen. In på Victoria kom vi med andan i halsen, jag hittade mina handskar i handväskan, vi betalade snabbt och gick in i salongen, där vi på en rad längre fram såg en kvinna som varit på samma visning som vi.

Filmen var både gripande och hemsk, jag kan inte bestämma mig för om hoppet eller hopplösheten vägde tyngst. Den beskrev framför allt relationen mellan Rafael Padilla och George Footit, den clown han bildade en framgångsrik duo tillsammans med, och var väldigt estetiskt tilltalande som kostymdrama i Paris under la belle époque. Den starkaste känslan efteråt var – helt enligt filmskaparnas avsikt, förmodligen – att man fått ta del av ett människoöde som, trots att det fallit i glömska, var fullständigt banbrytande i sin samtid och dessutom rena rama äventyrsberättelsen, men den fantasin sprack lite i sömmarna efter läsning på Wikipedia, där det framgår att Rafael Padillas liv och verk modifierats ganska kraftigt, för filmdramaturgins skull, får man anta. Som ganska många gånger tidigare undrar jag varför. Blir det en bättre historia när vi får se den unga Rafael bevittna hur hans pappa i butlerkostym behöver le under tiden han drabbas av slavägarfamiljens översittarfasoner än om vi får veta hur det faktiskt låg till, att Rafael växte upp hos en fattig kvinna i Havannas slum utan något minne av sina biologiska föräldrar? För den som undrar är IMDb:s huvudsakliga ”plot keywords” för filmen ”clown”, ”circus”, ”bare chested male”, ”archive footage” och ”tuberculosis”, i den ordningen.

Men det som satt sig på hjärnan efter dagens upplevelser är ett barndomsminne. Efter att ha sett masken ovan på utställningen gjorde mitt huvud en koppling till The Muppet Show-avsnittet med Harry Belafonte som gäst, sänt första gången 1979 och inspelat på video någon gång under min uppväxt. Och när den här låten väl satt sig så sitter den.

MDLXXII Vinnes ej vacker stil, återlemnas afgiften

skrif-skola

Kungliga bibliotekets tidningssöksida, tidningar.kb.se, är en guldgruva. Om jag förstått saken rätt är alla texter som publicerats senast år 1900 tillgängliga att läsa i fulltext, ur dagstidningar från hela Sverige, inklusive de rikstäckande. Och slår man upp precis vilken sida som helst i en 1800-talstidning hittar man något intressant. Annonserna är fantastiska. Den här 15 timmar långa kursen i skönskrifning vid Mosebacke trappor skulle jag anmäla mig till bums.

MMCCVI Alla kan äta julbord

För ett par timmar sedan kom jag igenom alla avsnitt av julkalendern, ”Tusen år till julafton”. Man skulle kunna gå loss på åsikter, omdömen och analyser, men jag nöjer mig med att säga att underhållningsvärdet höll mig intresserad i 24 avsnitt, och det är länge sedan jag såg en komplett julkalender som vuxen. Senast var nog 1997, när jag som tjugoåring gick upp tidigt (tyckte jag, som student) och tittade på Pelle Svanslös på morgnarna. Jag bodde ju trots allt i Uppsala. Och hur det var på 90-talet blev jag påmind om i julkalenderns avsnitt 23.

Främsta anledningen till att jag började titta på årets julkalender är förstås att jag gillar Historieätarna, vilket också gjorde mig intresserad av att för första gången i livet äta julbord någon annanstans än hemma, utan att en arbetsgivare varit inblandad.

I juli bokade Jenny F och jag biljetter till Lotta Lundgrens och Erik Haags show “Alla kan äta julbord”, inklusive själva julbordet, på Artipelag och runt halv fem lördagen 14 december – samma dag som jag var med och tillredde julbord för hemlösa – klev vi på en av flera gula, chartrade bussar på Vasagatan. När vi var framme där ute i obygden myllrade massor av folk in i det spatiösa museet, först till glöggserveringen och sedan fick man ta plats i den stora salen med många och långa långbord. Av någon anledning tog det lång tid för personalen att komma fram till var någonstans vi och några till skulle sitta, bordsnumren saknades i listan just vid våra namn och en aning bekymrad hann man bli, skulle de kanske behöva sätta in ett extrabord i någon vrå? Men till slut leddes vi till våra platser – nästan längst fram vid estraden. Framförhållningens förtjänst, får man anta.

Själva föreställningen gick i stort sett ut på att berätta julbordets historia, inte så mycket om specifika rätter, men vilka principer som gjort att ett julbord är ett julbord. Framför allt blir en rätt en julbordsrätt när den gått från populär festmat till ratad mat, till exempel lutfisken, men man ändå inte riktigt vill överge den. Ibland har kändisar som Carl Larsson och Tore Wretman satt sina spår, den förstnämnda för att han i en julbordsmålning gav en stor skinka en prominent plats, vilket folk tog efter, och den senare för att han skapat ordning och fason på bufféätandet genom att skapa olika “turer”, där den första är sillen, och så vidare, och så vidare. Om jag förstod Lotta och Erik rätt, de svävade ut i allt möjligt annat också. En hel del under bältet, vissa saker rätt oskyldigt roliga, andra galet osmakliga – någonstans är man väl mentalt förberedd om man går på deras show, men jag begriper ändå inte poängen. Varför välja billig humor när man kan välja smart? Men de är intressanta personligheter och på det stora hela var det riktigt underhållande.

Det mesta av maten serverades vid bordet. De små portionerna dukades fram för grupper om sex personer, så vi två och fyra till skickade runt sillburkar, senapsburkar, grisfötter (premiär för mig), en potatiskarott som jag brände mig något vansinnigt på och en massa annat, medan andra delikatesser som ost och små köttbitar togs från en gemensam bräda lagd över två små trädstubbar på bordet. Det var trevliga och ytterst sociala människor vi hamnat vid, så det var enkelt att utgöra ett portionssällskap. Den varma maten serverades som buffé, men till skillnad från den bordsserverade var den dåligt beräknad, mycket var slut när Jenny och jag kom fram i kön, så när det var dags för den andra buffén, desserterna, störtade vi fram och kunde ta för oss så mycket vi ville av saffranspannkaka, äppelkaka, mjuk pepparkaka, klenäter och det mesta man kunde önska sig i dessertväg, medan konfekten kom till bordet på ett litet våningsfat. Maten skulle motsvara ett julbord 1907, men jag tror att de tänjt lite på gränserna när de serverade flortunna små flak av mörk choklad med ett rött pulver på, sannolikt frystorkade hallon eller jordgubbar, och små kuber av ljus fudge. Sammantaget var det ett riktigt bra julbord med vällagad mat, bara bestående av klassiska rätter men ändå väldigt omfattande. De många men små matbitarna visade tydligt att poängen var att uppleva smaker, inte att glufsa i sig av det man gillar mest.

Av oss sex var Jenny och jag sist kvar. Vi pratade lite med servitrisen när hon kom för att duka av, hon arbetade också som konstguide och verkade älska sitt jobb. En bra stund talade hon mycket varmt om både konsten och maten, beskrev vad man kunde se för utställningar och vilka fina bakverk som kom från det egna bageriet. Och ja, nu har vi varit på Artipelag, men någon konst har vi inte sett och heller inte de vackra omgivningarna, för det var förstås becksvart redan när vi kom dit. Det får bli en annan gång.

Så här såg det ut.

MXXI Hermans historia: Svenska Ostindiska Compagniet

3895”Resan runt Afrika till Kanton tog ungefär sju månader. Det var trångt ombord i den tropiska värmen, för där skulle inte bara finnas plats för de över hundra besättningsmännen. Fartygen medförde också en stor mängd levande djur. På ett av dem, skeppet Finland, har man registrerat följande menageri: 3 oxar, 1 ko, 26 får, 13 svin, 60 gäss, 58 ankor, 60 kalkoner och 172 höns. Djuren åts upp på vägen. Därför fanns det vid Godahoppsudden utrymme för förstärkning från boernas bondgårdar, och på Java inköptes 7 bufflar, 400 höns, 72 änder, 6 getter, 24 sköldpaddor.”

Herman Lindqvists 90-talsprogram om olika delar av Sveriges historia är riktiga favoriter. I bokhyllan står också åtta av hans böcker i serien ”Historien om Sverige”, där man kan hitta stycken som återkommer i programmen, som det ovan. Just nu tittar jag parallellt på den amerikanska historiska serien  ”America – The Story of Us”, som börjar med de första västerländska bosättarna och deras möten med indianerna, och trots att jag är mer intresserad av vad som hände lite längre fram i historien kommer jag nog inte att orka följa med så långt. Det första och enda program jag sett är outhärdligt flashigt, med högt tempo i musik och klipp och skådespelare som återger våldsamma episoder med mesta möjliga flåsiga dramatik. Nä, tacka vet jag Herman, som inlevelsefullt men seriöst berättar om hur det var när det begav sig, där han står posterad på en stockholmsgata eller ute på en hed eller i en exotisk hamn.

Just avsnitten om Svenska Ostindiska Compagniet är inte de jag tycker mest om i serien, men de är intressanta på sitt sätt. Till viss del handlar det om specifika levnadsöden, men mest är det en beskrivning av affärsverksamheten i stora drag, hur de svenska skeppen tog med sig spanska silvermynt till kineserna och på hemvägen fyllde lastutrymmet med porslin, te, konsthantverk och annat, hur pengar tjänades av högdjuren och enkla sjömäns liv sattes på spel, vad besättningen sysslade med ombord och iland. Med dåtidens språkbruk kallades allt kinesiskt indiskt, och, vilket jag tyckte var omåttligt skojigt, alla affärs- och myndighetsmän i Kina var olika slags mandariner. Jag fnittrade hysteriskt varje gång det pratades om diverse överstemandariner och den högt respekterade tullmandarinen.

CMLXXVII En piga bland pigor

917742364XSer man på, Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor gavs ut på nytt i höstas.

När jag var ny och grön på Stadsbiblioteket sommaren 2001 och tillbringade många timmar i magasinet var det omöjligt att inte ramla över gamla glömda guldkorn. En piga bland pigor från 1915 vill jag minnas att jag inte hittade direkt utan indirekt, efter att jag sett den nämnd i någon annan bok, där det också stod om den protesterande skriften Ett pennskaft som piga. När den unga journalisten Nordström wallraffade som piga och skrev om sina upplevelser i Svenska Dagbladet var en av de porträtterade husbonden själv, som mestadels låg på sofflocket. Husbonden Anton Holtz (eller ”bonn i Taninge”) blev synnerligen upprörd när han fick veta hur det låg till och hur han framställts, så han skrev egna texter och skickade in till Svenska Dagbladet, om hur han självklart förstått att det inte alls var någon riktig piga de fått till gården, med tanke på hennes bristande kunskaper, och att han inte legat på kökssoffan av lathet utan för att han ådragit sig en skada. Texterna publicerades aldrig och därför gav han ut Ett pennskaft som piga som en svarsskrift.

Ester Blenda Nordströms rapporter från den lantliga vardagen ur pigperspektiv – en redigerad sammanställning av hennes artiklar i Svenska Dagbladet – är det allra närmaste jag kommit vanligt svenskt landsbygdsliv för hundra år sedan. Även om företeelserna är främmande är skildringen så modern, färgstark, levande och detaljrik att det aldrig är svårt att se precis det Ester Blenda såg.

Det borde fler få uppleva, och det gläder mig att boken nu gjorts tillgänglig igen – vilket gått mig helt förbi. Det kom in en tjej på Gamla stans bibliotek någon gång under hösten och ville ha lästips, och det var ett sådant där sällsynt tillfälle då man som bibliotekarie har en besökare framför sig som tycks dela ens smak ganska så på pricken. Utifrån vad hon frågade efter anade jag att hon skulle uppskatta En piga bland pigor, och när jag skulle lägga in en reservation kunde jag inte tro mina ögon då jag såg att den numera var inköpt till en lång rad bibliotek men inte var inne någonstans, och att det dessutom var ett antal reservanter på kö. Nu först förstår jag.

Den som vill ha smakprov kan läsa textutdrag i Excerpten.

CCIV Kungsholmslitteraturen


Vilken fröjd att stå och botanisera i Stadsbibblans magasin för stockholmslitteratur i går och ta hem en trave böcker om Kungsholmen. I morse blev det ett blogginlägg om tunnelbanehistoria på Vårt Kungsholmens sajt och under lunchen satt jag och fördjupade mig i gamla kopparstick och andra bilder i Fogelströms 300 år på Kungsholmen från 1972. Det har hänt mycket på 300 år (eller 340 år) och det är en utmaning att orientera sig i bilderna. Kvarnar där hus ska stå, ringlande staket som inte har någon motsvarighet i dag, långa broar ut i vattnet som täckte mycket större yta än nu, kala kullar, skog i bakgrunden.

Känns som den gamla goda tiden när jag höll på som mest intensivt med att fylla Stockholmskällans databas med intressanta poster. Då fick man plöja böcker. En liten bråkdel av informationen blev kvar innanför pannbenet och längtar efter mer.

CXCIII Sånt som hänt på Kungsholmen

I går fick jag mina inloggningsuppgifter och skrev ett första inlägg i min sprillans nya historiskt inriktade blogg på Vårt Kungsholmens hemsida. Hur ett typiskt ordinarie inlägg kommer att se ut får väl utkristallisera sig så småningom, men dagens text handlade om att det är precis 88 år sedan Stadshusets invigdes. Ta gärna en titt och säg vad du tycker! Jag tar med glädje emot synpunkter och önskemål.