Blindspotting

Jag minns inte längre varför, men jag hade gjort en anteckning om att se ”Blindpotting”, om killen som avtjänat ett fängelsestraff och som ständigt riskerar att åter gripas eller till och med dödas i en konfrontation med polisen, inte för att han inte sköter sig, utan för att han är svart i en stökig del av Oakland. Nu har jag sett den, på Netflix, och vet inte riktigt vad jag ska säga, om jag kan rekommendera den eller inte.

Anledningar att inte se den: Den är överdriven och tillrättalagd. Så länge det är humor mellan huvudpersonen Collin och hans vita bästa polare Miles kan jag köpa det, många komedier funkar utmärkt med stiliserat skådespeleri och klyschigt händelseförlopp, men det svänger snabbt och blir allvarligt samhällskritiskt. En förtryckt person som i desperation hotar en översittare till livet uttrycker knappast sina hotelser perfekt rytmiskt och rimmande som en väloljad estradpoet. Och symboliken med blinda fläckar blir bara för töntig när den är så uppenbar. Och det är för mycket utdraget våld i närbild. En åldersgräns på 13 år är för generöst.

Anledningar att se den: Det finns ett underhållningsvärde, i humorn och relationerna och den brutala krocken mellan ghettoromantik och gentrifieringens aningslösa hipsters, men framför allt – frustrationen över orättvisan och fördomarna som kostar människoliv skiner igenom med all önskvärd tydlighet. Det gör ont i hela kroppen.

MDXLVI Fattiga svenskar i främmande land

Swede Hollow, Ola Larsmos nya roman, lär vara utmärkt läsning för den som behöver påminna sig om att man som svensk inte ska vara så kaxig. Visst, vi är välutbildade, världsbäst på engelska bland nationaliteter som inte har engelska som modersmål och har i snitt och i jämförelse med andra mycket bekväma liv. Men så har det inte alltid varit. Det vore bra om vi kunde hålla det i minnet.

När jag har hållit föredrag om det gamla Stockholm, framför allt Östermalm – tidigare Ladugårdslandet – har en hel del fokus legat på levnadsstandardkontraster. Under 1800-talets andra hälft gjorde den pampiga stenhusbebyggelsen sitt intåg i området öster om Norrmalm och det är lätt att glömma att det som då försvann fanns i andra änden av skalan. När förändringen var genomförd pratade de nostalgiskt lagda om förlusten av charmiga stugor och trädgårdar. Carl Larsson, å sin sida, förknippar det Ladugårdsland han växte upp på med smuts, brännvinsångor, kackerlackor och svält, och han minns inte fel. Det trivsamma och det ruskiga existerade förstås parallellt, men vi har nog svårt att i dag föreställa oss de umbäranden som var vardag för de många mindre bemedlade i Stockholm och andra delar av landet för inte alls särskilt länge sedan. Sjukdomarna, superiet, alla småbarn som dog.

Sverige utmärkte sig för sin fattigdom och det är klart att folk flydde för att pröva lyckan på annat håll. Vissa gick det bra för, andra inte. Från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal lämnade 1,3 miljoner svenskar Sverige och vi gjorde oss kända framför allt i USA som, just det, fattiga invandrare. Fattiga, otvättade invandrare som inte kunde språket och betraktades som kulturellt och intellektuellt lägre stående. Vilket förstås också präglade synen på dessa främlingars avlägsna hemland.

Om det här berättar Ola Larsmo. Historien kring det gamla bostadsområdet Swede Hollow i Minnesota är tydligen relativt outforskad och Ola Larsmo har nu dragit sitt strå till stacken genom att skriva sin, visserligen fiktiva, berättelse om några av områdets invånare, som en uppföljning av sin text om Swede Hollow i Dagens Nyheter i augusti 2013. I eftermiddag var han på Hedengrens och presenterade sin bok om den miserabla slummen i dalsänkan i St Paul. Vem vet, kanske bodde någon av mina östgötska släktingar i något av skjulen och fick sin inkomst genom att utföra livsfarliga arbetsuppgifter vid järnvägen. Den bilden var hur som helst inte svår att måla upp, Ola Larsmos presentation var oerhört fängslande, helt manusfri, och med en uppläsning ur boken som avslutning. Den finns i e-format i min mobil. Jag både längtar och bävar.

MDX Lektor i t-shirt

20140408-233912.jpg
En skäggig karl i jeans, t-shirt och sportig långärmad tröja höll kvällens föreläsning på Stockholmskursen, om synen på skolor och skolgång under det tidiga 1900-talet. Hade jag hamnat mittemot honom på tunnelbanan skulle jag aldrig ha gissat att han jobbar som lektor på Historiska institutionen på Stockholms universitet. Inte för att det egentligen var något hos honom som talade emot det, det skulle bara inte passa ihop med mina föreställningar. Och det gläder mig mycket, att nästa främmande bastanta karl i jeans och t-shirt jag möter mycket väl kan vara civilingenjör, jurist eller universitetslektor.

DCLXXXVI Serber

Läser den korta DN-texten om att Gert Fylking på något sätt jämfört serber med Breivik, ett uttalande som ledde till flera JK-anmälningar, men som man avgjort inte var av brottslig karaktär – ska man förmoda att det var humoristiskt menat? Jag har själv inte hört det.

Oavsett vad Gert Fylking sagt associerar jag direkt till det Daniela pratade upprört om, när jag träffade henne i hennes hemstad Belgrad för två veckor sedan, nämligen att serber känner sig som fritt villebråd för alla möjliga slags förolämpningar. Bland annat nämnde hon ett aktuellt fall med en konstnär som använt döda djur i sin konst, något som väckt mycket uppmärksamhet. Men när den etiska frågan om vad man får göra med döda djur diskuterades i media pratade man inte om konstnären som konstnär, utan om personen i fråga som serb och beteendet som typiskt serbiskt barbariskt.

För den som har något ärende till Belgrad och har hört det ena och det andra om serber kan jag nämna ett par iakttagelser. Daniela pratade om staden som väldigt trygg och säker, här behövde man inte vara rädd att utsättas för brott i första taget, vilket väl är något man gärna säger om sin stad, tänkte jag, men hon levde som hon lärde. Hon lämnade väska och systemkamera på bordet när hon gick till bardisken och beställde, liksom andra verkade göra, och på kvällen gick vi, ett sällskap på fyra personer, längs mörka och ödsliga gator och prång och tittade på graffiti utan minsta tanke på att området skulle vara obehagligt, bara tomt och tyst.

Tack och lov att den genomsnittliga serben inte låter sig formas av fördomsfulla karaktäriseringar.