Blandade vänner kring ett litet ovalt bord

En bildlärare, en apotekare, en socionom, två läkare och jag, bibliotekarie, åt varma mackor och glass hos mig i kväll. Min kompiskrets kanske inte är enorm, men tillräckligt stor för att jag ska kunna variera sammansättningen, vilket jag roas av. Av personerna jag bjöd in – enbart kvinnor – var det två som inte kunde komma, men en, läkaren, bjöd med en kollega hemifrån Riga som just nu är på Sverigebesök, så gruppen blev extra unik och konversationen hölls på engelska.

Apotekaren berättade bland annat att hon och kollegerna konstaterat att det går att identifiera olika läkemedel utifrån lukt, och den ena läkaren fyllde i att odling av streptokocker ger ifrån sig en härlig kolaaktig arom. Det hade jag aldrig någonsin gissat.

La Tonteria och Magnolia

Om Stockholm ska kallas storstad i fråga om restaurangutbud är en högst relativ fråga, men nog måste man vara en flitig uteätare om man ska hålla sig à jour med alla större och mindre matställen, de hippa dagsländorna och de traditionstyngda institutionerna, de vid restaurangstråken och de avsides. Trots att jag rör mig regelbundet i alla innerstans stadsdelar och äter ute emellanåt märker jag ganska ofta att ställen som hamnar på tipslistor eller nämns av vänner som favoriter är sådana jag aldrig hört talas om.

I dagarna har jag testat två ställen som var nya för mig, tapasrestaurangen La Tonteria, med diskret läge på Rådmansgatan, ett kvarter från Tegnérlunden, och östasiatiskt inriktade Magnolia i Blecktornsgränd, nära Mariatorget.

La Tonteria skymtar jag på hemvägen från jobbet, men även om dess existens inte var en nyhet hade jag inte undersökt den närmare förrän det var dags att bestämma födelsedagsrestaurang till efterskottsfirande av J. Vi gillar tapas, J som tidigare Barcelonabo och S och jag som uteätare i allmänhet, och har testat hyfsat mycket av vad Stockholm har att erbjuda i den vägen (inte minst under vår tid som mer systematiska tapastestare), så med visst jämförelsematerial beställde vi pimientos de Padrón, patatas con alioli och andra klassiker. Ett stort plus, om man frågar mig, var att det som skulle vara varmt kom in jättevarmt. Jättevarmt är besvärligt om man beställt en soppa till lunch, men bra när det gäller smårätter som ska delas under en långsam måltid. Det var smakrikt och plockvänligt och vi fick till en bra mix enbart från den vegetariska delen av menyn. Miljön fick också väl godkänt, det var nästan helt fullt, men stimmighet och ljudvolym hölls på en acceptabel nivå och att det var två (jag tror inte att det var fler) avdelade rum, istället för en enda större lokal, gav en gemytlig känsla.

En annan J och jag åt dagen efter – i går kväll – på Magnolia. I Blecktornsgränd har jag då och då gått upp till Söderhöjdskyrkan, men sällan till kvarteret efter, där det annars är svårt att missa uteborden på platåer längs med grändens trappa.

Nog för att det var upplyst och grant på uteserveringen och bord och stolar stod framme, men det var in i värmen alla ville, fler än vad det fanns plats för. Det var Krogveckans näst sista dag (satsningen som i år pågick i två och en halv vecka) och bra pris på varmrätt och antingen för- eller efterrätt. Jag hade redan innan jag kom dit bestämt mig för gyozorna till förrätt och J ville ha deras specialitet, en fluffig bao. Båda blev nöjda. Gyozorna var lika goda som de i Tokyo. Som varmrätt valde jag portabello med risnudlar, som tyvärr bara fick smak av sichuanpepparsåsen och inte mycket mer. Lite salt hjälpte, men jag åt mer för att jag var hungrig än något annat. J, som valde lax, tyckte också att förrätten överträffade varmrätten. Men vi hade trevligt ändå och bokade under sittande måltid in en brunch på en hotellrestaurang.

Orions caesarsallad och annat fulländat

Fyra timmar i Stockholms stadsbiblioteks kundtjänst. Det gällde böcker, räkningar, bibliotekens advokatjour, nedladdning av e-media, öppettider och förskolemorgon. De flesta var trevliga, några ringde fel. En skulle till polisen i Täby.

Passet var långt, men sedan kunde jag ta lunch och eftermiddagen var pass- och mötesfri. Det kändes nästan misstänkt lugnt. Vad kunde jag ha glömt? Någon brådskande redigering på biblioteket.se? En programaffisch som borde ha satts upp i går? Någon mailfråga om Stockholmskällan som lämnats obesvarad? Missförstå mig inte, det finns alltid saker att göra på ett underbemannat bibliotek, alltid, men just den här fredagseftermiddagen på just mitt bord var ingenting akut. Så jag tog extralång lunch med en caesarsallad på Orion.

Den är nästan för lyxig. Stor. Mycket caesardressing, parmesan och varm kyckling. Små baguettebitar vid sidan om med tapenade på kalamataoliver. Paradisiskt. Min fredagsstämning var så monumental att jag la till en biskvi som efterrätt, det tog emot när salladen väl var slut, men jag lyckades. Åt med chokladkladdiga fingrar medan jag såg bokvideor på YouTube.

Fick en ny vän också.

Tillbaka vid skrivbordet skrev jag klart en boktipstext om en ny bok om Ringvägen, hjälpte en kollega exportera en sms-konversation och plockade med lite annat innan jag gick till Lakritsroten och köpte Lakrids by Bülows ”Coffee Kieni”, violchoklad från Malmö chokladfabrik och finska favoriten Lakritsi Toffee Palat från Brunberg. Sedan mötte jag S och J utanför Odenplans station för vidare promenad till tapasrestaurang. Drömfredag.

Sara Lidman-noveller

Senast hade vi läst japanskt och åt norrländskt, nu hade vi läst norrländskt och åt spanskt. Till nästa gång ska vi ha sett en spansk film och träffas på en fransk bistro. Den lilla kulturföreningen – två bibliotekarier och en ljudtekniker – har hittat sin form.

Vi hade valt Sara Lidman-Novellixen, som innehåller två berättelser, ”Fröken” (1954) och ”Moster Evelina och Anton” (1986), båda i lantlig miljö, jag misstänker västerbottnisk.

Den förstnämnda beskriver en by där vägfarande av olika slag ber om nattlogi emellanåt. Samma personer återkommer med ett eller ett par års mellanrum och välkomnas för sina spännande historier från andra platser i landet, kanske sanna, kanske påhittade. Den ambulerande frisören står i berättelsens centrum – en man kallad ”Fröken” för sina kråmande manér, med spretande lillfinger och en rock som sveps omkring som en mantel – och vi får följa med in till Skrattars, en trångbodd familj där han erbjuder sina tjänster. Att ha roligt åt och med Fröken är, förstår man, ett sällsynt nöje, men helst, ännu hellre än att förhöra honom om hans påstådda besök på Stockholms slott, vill de höra honom berätta en fruktansvärd historia från hans barndom som de hört förr men inte får nog av.

”Moster Evelina och Anton” är ännu mer drastisk och dråplig. Evelina, en fattig ung flicka med ett barn, blir piga hos en änka som tussar ihop henne med den hemmaboende men alldeles för gamla sonen. Evelina vistas mestadels i ladugården, där hon också upplåter plats för nasare och luffare, vilket inte ses med blida ögon av änkan: ”En gång när hon kom in i ladugården stod Evelina på en Allas Veckotidning utbredd där på cementgolvet och provade ett par lackpumps framför nosen på frommaste kon. Och skoagenten på knä framför henne med ena handen över vristen och den andra under hålfoten för att känna efter om skon passade och då fick svärmodern ett sådant raserianfall att hon stöp där och dom måste bära in henne i stugan och hon blev sängliggande i tio år.” Men själva historien handlar om att Evelina, innan hennes gamla make dör, träffar skogsarbetaren Anton. ”En sån där karl som när han går in i en skog – då viker sig tallarna.”

Vi åt tapas på Aqui och pratade om originalet Fröken och om Evelinas och Antons ödesmättade dans, men inte fullt lika länge som vi diskuterade vilken spansk film vi ska se till nästa möte samt namnet på vår konstellation. Vi ska se Almodovars ”Att återvända” och vi heter Flätan.

När man för länge vikt bort blicken från sin dammiga matberedare

Skiva tre zucchinier och tre auberginer och riva en inte alltför stor ost, det är väl inget märkvärdigt, särskilt inte när man har en matberedare. Men jo, en sådan uppgift har känts som ett hopplöst stort och svårt projekt. Den där matberedaren har stått ovanpå kylskåpet hur länge som helst och samlat damm, vilket jag menar högst bokstavligen, och just på grund av den tröskeln, som under lång tid har gjort att jag hellre river lite ost för hand än en stor omgång att frysa in och så vidare och så vidare, köpte jag hem zucchini och aubergine och tog till ett beprövat knep för dylika situationer – L bjuds in på övervakning och fika. När jag hade rengjort matberedaren (vilket förstås inte tog särskilt lång tid), fått alla delar på plats, skivat grönsakerna och rivit osten som låg i frysen hade både L och jag säsongens sista julbetonade fika som morot.

Så många flugor i en smäll. En ny chans att hålla matberedaren fit for fight. Riven västerbotten. Färdigt underlag till ratatouille. Hjälp med åtgången på pepparkakor och lakritskola (och det mer säsongsobundna Hotel Chocolats pekannötsspread på valnötskex, mums). Under övervakningen, utförd på stort allvar, testade L en ny sorts virkning. Båda nöjda och glada.

Vi har filmkväll och är flexibla

Inför biopremiären av Downton Abbey-filmen i höstas lånade jag kollegan M:s dvd-samling med alla sex Downton Abbey-säsonger och de fyra julspecialavsnitten. Ambitionen var att hinna se om hela rasket före premiärbiobesöket, och jag kom ganska långt, men inte hela vägen, och när jag väl sett filmen slog jag av på takten och har småtittat då och då ända fram till för någon vecka sedan. Därefter lämnade jag alla filmer på M:s skrivbord precis innan jag gick på min lilla ledighet för att åka till Tallinn.

När jag kom tillbaka hade M skrivit i ett mail att det finns fler dvd:er att låna, som hennes nyinköpta exemplar av Hitchcock-filmen ”I sista minuten” med Cary Grant (”North by Northwest” från 1959). Jag skrev då att jag och min filmpolare L, som ofta ser 40-50-60-talsfilmer, just hade bokat in en träff då vi skulle se ”State of the Union” med Katharine Hepburn från 1948, och att vi under alla dessa år som vi regelbundet tittat på film aldrig valt en Hitchcock, vad jag kan minnas. M svarade bestämt att det var en allvarlig lucka som vi borde göra något åt.

I kväll kom jag över till L med en ask Coop-semlor, upplagd för presidentvalssatir från 40-talet. Vi skapade varsin extravagant kopp varm choklad, med ett överdåd av toppingalternativ, slog oss ner framför TV:n och satte igång den inspelade filmen – som visade sig vara ett barnprogram från Nickelodeon. Något hade gått snett och filmen gick inte att se på något annat sätt som vi hade tillgång till. En film som däremot fanns inspelad var ”I sista minuten”. Så det blev 50-talsthriller istället, med rappa repliker, perfekta frisyrer och en del pangpang. Filmens presidentinslag begränsades till slutscenen, med livsfarlig klättring nerför ansiktena på Mount Rushmore.

Palt, lingon och en japansk novell

Paltmåndag på Knut! Palt är inte världens snyggaste mat (det kan till och med vara världens fulaste), men det var gott, det var mättande och det var trevligt att tugga i sig så mycket palt man ville för 125 kronor (jag var sämst på att ta om) med lingon och läckert brynt smör med pitevännerna A och H. Jag försökte förmå dem att prata pitemål, men det gick sådär, Stockholm sätter sina spår.

Varje sammankomst blir bättre med en gemensamt läst bok, även om den är liten. Det kanske främsta intresse vi delar alla tre är Tokyo, och därför valde vi Ryūnosuke Akutagawas novell Kugghjul från 1927 i Novellix storstadsserie. Den är uppdelad i några kapitel med olika rubriker, och när jag läste det första, ”Regnrockarna”, tyckte jag mig kunna följa med i handlingen, som är relativt sammanhängande – huvudpersonen kallad A tar tåget till Tokyo, tar in på hotell och går på en bekants bröllopsmiddag – men redan här uppenbarar sig mystiska ting och märkliga sammanträffanden. I kommande kapitel blir de obehagliga mönstren fler. A hör röster och hittar dolda budskap. Han drar slutsatsen att färgen gul är farlig. Han berättar om sin depression, sin sömnbrist och rädslan för att så småningom tas in på mentalsjukhus.

Allt eftersom historien blir mer fragmentarisk får jag svårt att uppbåda något större intresse och upplever inte att jag läser god litteratur, trots att novellen sägs vara ett mästerverk, och först nu när jag läst ut den är jag i en tredje fas. Jag tycker fortfarande inte att det var njutbar läsning, men det finns en poäng med att det inte hänger ihop, att huvudpersonen reagerar orimligt på allt i sin omgivning och att hans ängsliga natur blir oerhört tjatig. Det förstod jag inte innan jag läste mig till hur självbiografisk berättelsen är.

Fyra år innan den skrevs hade stora delar av Tokyo förstörts och 140.000 människoliv gått till spillo i en stor jordbävning, vilket sammanföll med Akutagawas försämrade psykiska tillstånd. A i novellen skriver berättelser, hans systers man tar livet av sig och texten avslutas med en uttalad egen dödslängtan (”Finns det ingen som tyst kan komma och strypa mig i sömnen?”). De här och andra företeelser stämmer överens med verklighetens Akutagawa, som samma år begick självmord. Det får mig att tro att en hel del av det skildrade maniska beteendet är självupplevt och den märkligt ologiska historien hjälper mig förstå människor omkring mig som beter sig irrationellt på grund av grav psykisk ohälsa. A beskriver hur han grips av en oförklarlig – eller åtminstone oförklarad – panik när en viss diktsamling nämns i ett brev och ser sedan tecken på att världen är emot honom när hotellet säljer cigaretter av fel märke. Det är lätt att glömma att ett sådant beteende kan vara ett tecken på ett enormt lidande och jag har sällan läst det skildrat inifrån på det här sättet.

Att jag hade svårt att uppskatta novellen som sådan tror jag, som varje gång jag läst något japanskt, har att göra med en kombination av främmande berättarstil och ett svåröversatt språk. Texten, som först i och med Novellix-utgivningen översatts till svenska, hade dessutom några korrekturfel.

Så är den läsvärd? Jag kommer att ge den en 3:a på Goodreads, den hade sina företräden och sina baksidor, men för att se företrädena fick jag göra mycket tankejobb själv.