Ville jag följa med till Färna herrgård och fira 40-åringen SB? undrade MS för några veckor sedan. Ja, det ville jag. Jag blev upplockad i förmiddags i en liten vit hyr-Mercedes – sprillans ny, hade gått 27 kilometer – och efter att ha hämtat SB i Farsta drog vi iväg västerut genom höst-Sverige, mot lantlig miljö i Skinnskattebergstrakten.
Vi har roat oss non-stop, så som damer i 40-årsåldern gör, med spa och mat och marinering i oktoberblöt skog. Från niorycket maxade vi genom att sitta någon timme i loungen och dricka te och läsa. Det är, som alla vet, den bästa underhållningen.
Här syns mitt hörnrum i ett gult litet hus nära herrgårdsbyggnaden. Jag har hittat en hälsning från Gideoniterna i en skrivbordslåda. Då tänker jag alltid på min Gideonit-understödjande morfar.
I juni 2018 åkte fyra Andréebitna biblioteksarbetare till Gränna och för att rapporteringen från den roadtrip som ägde rum i dag ska bli något sånär begriplig behöver man känna till några detaljer.
Tre av oss fyra körde nu återigen till Gränna över dagen och besökte, som sist, Polarcenter, som till största delen ägnas Andréeexpeditionerna, den avblåsta 1896 och den genomförda men totalt misslyckade 1897. Av något skäl som fallit i glömska namngav vi oss själva under roadtrippen 2018 efter Spice Girls, samtidigt som vi representerade varsin expeditionsdeltagare. Vi var Crazy Spice (expeditionsledaren Salomon August Andrée), Romance Spice (Nils Strindberg, mycket upptagen av sin fästmö Anna under expeditionen), Sick Spice (Knut Fraenkel, den starkaste expeditionsdeltagaren som snart var den svagaste) samt Smart Spice (Nils Ekholm, som var med 1896 men insåg riskerna och stannade hemma 1897, vilket räddade hans liv).
I oktober 2020 var det dock Sick Spice som stannade hemma och undertecknad – Smart Spice – dokumenterade turen och skickade en kommenterad bild till Sick Spice varje timme. Här är de, med modifierade kommentarer.
Romance och jag – Smart – är vid startpunkten Skarpnäck klockan 9 som överenskommet, men Crazy har fastnat vid Gullmarsplan. Roadtrippen börjar med upplockning av Crazy och fortsätter åt helt fel håll och sedan åt helt fel håll igen och plötsligt är expeditionen åter i Skarpnäck. Vi passar på att göra ett besök hemma hos Romance. Där finns det många gitarrer.
Vi åker åt rätt håll och lyssnar på Spice Girls.
Lunchstopp på Löfstad slott.
Mätta och belåtna.
Vi diggar till 100 % 80-talsmusik.
Högtidlig stämning på Polarcenter, där vi bland mycket annat tittar på Strindbergs kälke.
En gruppbild i Polarcenters butik, innan vi går till ett café som har polkagrismilkshake.
Det regnar, vi påbörjar hemfärden och lyssnar på Rick Astley.
Döner i Linköping.
Mörkerkörning med balladlista.
Mellan Tystberga och Vagnhärad. Romance och Crazy käbblar där framme. DJ Smart sköter beatsen från baksätet.
Vi håller oss pigga med blåbärsskumtomtar (årets smak) och rastar på rastplats.
För tio dagar sedan var jag i Uppsala, där jag skulle ha träffat gamla kursaren EM för den årliga mockabakelsen. Det blev ingen EM, för hon var sjuk, och det blev ingen mockabakelse, för sådana finns inte längre i Ofvandahls utbud. EM har sedermera blivit frisk. Ofvandahls är det sämre med.
Jag mötte i alla fall EM:s man vid hans jobb och gjorde det honungsköp från hans biodling som också blivit årligt, bockade av mina standardstopp i stan och uträttade några ärenden. På Stadsbiblioteket ställde jag upp datorn på ett bord för att jobba lite, men fick svårt att koncentrera mig på skrivarbetet när en lite sliten och trött man i en fåtölj började snarka. Jag tog på mig personalrollen – ränderna går knappast ur under lediga dagar – och väckte honom, han bad så hemskt mycket om ursäkt och två minuter senare sov han igen. Efter fikat på Ofvandahls, där jag fick lov att acceptera en sigillbakelse, gjorde jag ett nytt försök på bibblan, satt ett tag i ett lugnt och tyst rum med min text och gick sedan vidare till en särskild biblioteksdator där den annars låsta delen av den förträffliga databasen ”Svenska dagstidningar” var tillgänglig. Efter att databasens avsändare Kungliga biblioteket under en period haft hela härligheten upplåst fick jag blodad tand och när nu Stockholms stadsbibliotek – min egen arbetsplats – inte betalar för tjänsten får man passa på när man kommer till ett bibliotek som gör det. I det här fallet var jag nyfiken på samtida recensioner av Ingrid Bergman-filmen ”På solsidan”, som HA och jag såg vid vår senaste filmcirkel. Recensenternas reaktioner var ungefär lika dämpade som våra. ”Den har Molanderfilmernas nästan traditionellt eleganta, luxuösa inramning och bereder på så vis åskådaren en känsla av ett visst välbehag”, skriver till exempel signaturen Jerome i DN 4 februari 1936, men konstaterar att människorna inte har ”levande konturer”, att fröken Bergman saknar ”den teknik och den mogenhet som uppgiften fordrar” och att regissör Gustaf Molander ”är mäktig större och bättre filmer än denna”. (Alla är barn i början, även fröken Bergman.)
I dag var jag i Uppsala igen. EM hade frågat om hon skulle kolla mockabakelseutbudet i övriga Uppsala, men det tyckte jag inte alls, sällskapet och platsen smäller högst, trots att det är ”den årliga mockabakelsen” vi pratar om när det gäller det sena födelsedagsfika jag har att se fram emot varje år. Så vi satt i vanlig ordning och fikade och pratade på Ofvandahls och tog sedan en minnestriggande promenad, den här gången till slottet, där vi läste litteraturvetenskap i slutet av förra seklet.
Så har ytterligare en av vännerna tagit klivet in i 40-åren. Vi två som skulle fira henne ville göra något coronavänligt, lagom omfattande och hemligt – men innehållet kan inte ha kommit som någon större överraskning, det var ett helt ordinärt tantnöje av det slag som i alla fall jag ägnat mig åt nästan hela livet. God mat, sötsaker och sevärdheter i trivsam miljö, i det här fallet Norrtäljetrakten. Efter brunch med kakbuffé på Sundsta säteri åkte vi till Malsta kyrka och Malstasjön – riktig superidyll – drog sedan vidare in till Norrtälje och stannade på tillbakavägen på Vira bruk. Vi fick umgås, solen sken, vi följde coronareglerna och födelsedagsbarnet var nöjt. Vad mer kan man begära?
I februari förra året såg jag att Frälsningsarmén här på Kungsholmen skulle ha en bibelundervisningsdag, bland annat om Uppenbarelseboken. 50 spänn, frukost inkluderat. Uppenbarelseboken hade jag äntligen börjat få grepp om ganska precis ett år tidigare, då det varit temat på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola under några måndagskvällar, och dessutom ville jag gärna besöka kåren på S:t Göransgatan, där jag gått förbi massor av gånger men aldrig gått in.
Sagt och gjort. Jag anmälde mig och stod utanför S:t Göransgatan 61 vid tiotiden den lördagsmorgonen, men där var det stängt. Då ropade någon från gathörnet. Det var en gammal körkompis från tiden då jag var med i gospelkören Source of Joy på Söderkåren, som kände igen mig trots att hon såg mig på håll och visade att entrén från S:t Eriksgatan var öppen. Vi satt vid samma bord under dagen, återknöt kontakten med prat under fikarasterna med hembakt och blev – som man kan bli i det läget – Facebook-vänner.
Bland de roliga aspekterna av nyligen avslutade Sandras kulturfestival är att deltagarna blev en så blandad skara. Inte skulle jag ha gått runt med min gamla körkompis på stan om vi inte hållit kontakten sociala medier-vägen och hon därmed fått syn på mina stadsvandringar för Facebook-vänner. När vi skildes åt häromdagen – tyvärr inte efter att ha pratat särskilt mycket alls, jag hade bara hållit låda om 1800-talets Östermalm – gav hon mig en påse te från Sibyllans kaffe- och tehandel. Sådana spontana presenter uppskattar jag mycket. I dag tog jag ett glas Sommardröm på balkongen.
Får det lov att vara en avkopplande picknick? Nä. Quiz i glada vänners lag? Nja. Stadsvandring, det vill säga gående och stående föreläsning om Stockholms historia under en dryg timme? Ja visst! En lärdom efter genomförandet av Sandras kulturfestival är att det är mycket svårare att få folk att självmant anmäla sig till tillfällen där man umgås, medan ren kulturkonsumtion lockar många. Själv väljer jag definitivt föreläsning framför social tillställning med på förhand okända deltagare – om jag inte fått en personlig inbjudan, alltså – men jag trodde inte att det var helt givet, snarare udda. Men det är tydligen normalt. I mina kretsar, i alla fall.
Hur som helst gick det att genomföra den sista festivalaktiviteten, knytispicknick, just med hjälp av personliga inbjudningar. Fyra stycken var vi som lunchade al fresco i Kronobergsparken, under en solig sommarhimmel, som vi lyckligtvis haft hela veckan, och två av oss kompletterade parkhänget med en rejäl promenad runt en stor del av Kungsholmen.
Jag måste erkänna att jag blir extra glad av att liksom kunna bocka av utnyttjande av de fina utomhusmiljöerna i min närhet. Under mina fjorton år ett stenkast från Kronobergsparken har jag picknickat där … ja, absolut mindre än fem gånger, i alla fall. Glass med sällskap – det har förekommit. Fullskalig picknick med filt och mat – det kan till och med ha varit första gången i dag. Inte för att jag aldrig har picknick, utan för att det finns flera fina platser lika nära, framför allt Norr Mälarstrand. Dessutom finns lilla Polishusparken, ditt två i picknicksällskapet råkade gå istället, innan vi hittade varandra. Där vet jag med säkerhet att jag aldrig haft picknick, så den kanske står på tur härnäst.
Men Sandras kulturfestival är härmed över. Ett intressant och ytterst lärorikt experiment. Jag är helt slut. Men förr eller senare står jag förmodligen i startgroparna inför något liknande projekt, ty i det avseendet lär jag mig ingenting.
Ett nytt kulturformat är fött – barbecuequiz! Programpunkten dag fyra under Sandras kulturfestival var quiz på gården här hemma på Kungsholmen, vilket utökades till grillparty, med två frivilliga vid föreningens monstergrill. Men de kom inte undan själva frågesporten, vi avverkade Dallas och Michael Jackson, Fem myror och Melodifestivalen, Hjalmar Söderberg och Casablanca – totalt 20 svåra frågor inom klassiska och nostalgiska kulturområden. Det var inte lätt att hålla ordning i klassen, men så småningom kunde vi utse en vinnare och åt efterrätt i form av brownies som av någon anledning förblev flytande efter gräddningen och fick serveras i skålar. Men på det hela taget avlöpte allt väl och det bästa av allt var att grillmästarna också rengjorde grillen.
Dag tre under Sandras kulturfestival och Kungsholmen stod på tur, efter att Vasastan och Östermalm avverkats, men ibland får man lov att lyssna på publiken och publiken ville ha Östermalm. Alltså blev det en repris på gårdagens fullsatta Östermalmsvandring, plus en dagtidsvandring, en kortare variant av Östermalmsrundan, specifikt för föräldrarna. Det är inte alla stockholmsguider som får vandringsdeltagare särskilt tillresta från Örebro.
Efter kvällsturen gick jag och två av deltagarna och åt på K25, den halvindustriella men lagom gemytliga food court-miljön där det knappast var rusning. Att äta med vänner på lokal är en uppskattad exklusivitet i min coronaanpassade tillvaro, särskilt två på samma gång.
Det finns ju en och annan restaurang i Stockholm med amerikansk profil och det här året valde S och jag Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan – ett ”högkvalitativt steakhouse med New York-känsla”, enligt dem själva – för vår 4:e juli-middag. Vällagat, trevligt, amerikanska portioner, men dåliga coronaavstånd mellan sällskapen.
Därefter långpromenad till Götgatan och lägenheten där S bor över och kattvaktar tre devon rex-damer, varav en var ett nytillskott. De två ljusa har jag träffat förut, men den mörka Rosie, extra petite, flyttade nyligen in och tog sig genast en framträdande plats i kattgruppen. Hon var också den mest sällskapliga av de tre när S och jag satt i köket, kollade gågatans fotgängartrafik uppifrån och åt Oreos och Ben & Jerry’s Cookie Dough. En ultimat 4:e juli-kväll, helt enkelt.
Här har fikat ställts fram på bryggan nere vid Norr Mälarstrand och en flaska handdesinfektion syns till vänster, för att verkligen markera vilket år bilden är ifrån. Födelsedagsfirande på den här platsen är ju faktiskt något återkommande, inte en särskild coronaanpassning.
Men jag är glad över uppslutningen, att folk ger sig ut i kollektivtrafik eller över huvud taget deltar i en sammankomst är ingen självklarhet just nu. Dessutom blev jag uppmärksammad på jobbet i dag, med blommor och ett fint paket Earl Grey från kollegan J, kollegan A brast ut i spontan födelsedagssång i korridoren och kollegan K gjorde detsamma i kundtjänstrummet, samtidigt som han storstilat sträckte fram ett blad brutet från en krukväxt.
Theomis 