Man hinner mer på två turer till Uppsala än på en

För tio dagar sedan var jag i Uppsala, där jag skulle ha träffat gamla kursaren EM för den årliga mockabakelsen. Det blev ingen EM, för hon var sjuk, och det blev ingen mockabakelse, för sådana finns inte längre i Ofvandahls utbud. EM har sedermera blivit frisk. Ofvandahls är det sämre med.

Jag mötte i alla fall EM:s man vid hans jobb och gjorde det honungsköp från hans biodling som också blivit årligt, bockade av mina standardstopp i stan och uträttade några ärenden. På Stadsbiblioteket ställde jag upp datorn på ett bord för att jobba lite, men fick svårt att koncentrera mig på skrivarbetet när en lite sliten och trött man i en fåtölj började snarka. Jag tog på mig personalrollen – ränderna går knappast ur under lediga dagar – och väckte honom, han bad så hemskt mycket om ursäkt och två minuter senare sov han igen. Efter fikat på Ofvandahls, där jag fick lov att acceptera en sigillbakelse, gjorde jag ett nytt försök på bibblan, satt ett tag i ett lugnt och tyst rum med min text och gick sedan vidare till en särskild biblioteksdator där den annars låsta delen av den förträffliga databasen ”Svenska dagstidningar” var tillgänglig. Efter att databasens avsändare Kungliga biblioteket under en period haft hela härligheten upplåst fick jag blodad tand och när nu Stockholms stadsbibliotek – min egen arbetsplats – inte betalar för tjänsten får man passa på när man kommer till ett bibliotek som gör det. I det här fallet var jag nyfiken på samtida recensioner av Ingrid Bergman-filmen ”På solsidan”, som HA och jag såg vid vår senaste filmcirkel. Recensenternas reaktioner var ungefär lika dämpade som våra. ”Den har Molanderfilmernas nästan traditionellt eleganta, luxuösa inramning och bereder på så vis åskådaren en känsla av ett visst välbehag”, skriver till exempel signaturen Jerome i DN 4 februari 1936, men konstaterar att människorna inte har ”levande konturer”, att fröken Bergman saknar ”den teknik och den mogenhet som uppgiften fordrar” och att regissör Gustaf Molander ”är mäktig större och bättre filmer än denna”. (Alla är barn i början, även fröken Bergman.)

I dag var jag i Uppsala igen. EM hade frågat om hon skulle kolla mockabakelseutbudet i övriga Uppsala, men det tyckte jag inte alls, sällskapet och platsen smäller högst, trots att det är ”den årliga mockabakelsen” vi pratar om när det gäller det sena födelsedagsfika jag har att se fram emot varje år. Så vi satt i vanlig ordning och fikade och pratade på Ofvandahls och tog sedan en minnestriggande promenad, den här gången till slottet, där vi läste litteraturvetenskap i slutet av förra seklet.

Tre fyrtioplussare i Roslagen

Så har ytterligare en av vännerna tagit klivet in i 40-åren. Vi två som skulle fira henne ville göra något coronavänligt, lagom omfattande och hemligt – men innehållet kan inte ha kommit som någon större överraskning, det var ett helt ordinärt tantnöje av det slag som i alla fall jag ägnat mig åt nästan hela livet. God mat, sötsaker och sevärdheter i trivsam miljö, i det här fallet Norrtäljetrakten. Efter brunch med kakbuffé på Sundsta säteri åkte vi till Malsta kyrka och Malstasjön – riktig superidyll – drog sedan vidare in till Norrtälje och stannade på tillbakavägen på Vira bruk. Vi fick umgås, solen sken, vi följde coronareglerna och födelsedagsbarnet var nöjt. Vad mer kan man begära?

Ett glas Sommardröm

I februari förra året såg jag att Frälsningsarmén här på Kungsholmen skulle ha en bibelundervisningsdag, bland annat om Uppenbarelseboken. 50 spänn, frukost inkluderat. Uppenbarelseboken hade jag äntligen börjat få grepp om ganska precis ett år tidigare, då det varit temat på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola under några måndagskvällar, och dessutom ville jag gärna besöka kåren på S:t Göransgatan, där jag gått förbi massor av gånger men aldrig gått in.

Sagt och gjort. Jag anmälde mig och stod utanför S:t Göransgatan 61 vid tiotiden den lördagsmorgonen, men där var det stängt. Då ropade någon från gathörnet. Det var en gammal körkompis från tiden då jag var med i gospelkören Source of Joy på Söderkåren, som kände igen mig trots att hon såg mig på håll och visade att entrén från S:t Eriksgatan var öppen. Vi satt vid samma bord under dagen, återknöt kontakten med prat under fikarasterna med hembakt och blev – som man kan bli i det läget – Facebook-vänner.

Bland de roliga aspekterna av nyligen avslutade Sandras kulturfestival är att deltagarna blev en så blandad skara. Inte skulle jag ha gått runt med min gamla körkompis på stan om vi inte hållit kontakten sociala medier-vägen och hon därmed fått syn på mina stadsvandringar för Facebook-vänner. När vi skildes åt häromdagen – tyvärr inte efter att ha pratat särskilt mycket alls, jag hade bara hållit låda om 1800-talets Östermalm – gav hon mig en påse te från Sibyllans kaffe- och tehandel. Sådana spontana presenter uppskattar jag mycket. I dag tog jag ett glas Sommardröm på balkongen.

En sista aktivitet och Sandras kulturfestival går i mål

Får det lov att vara en avkopplande picknick? Nä. Quiz i glada vänners lag? Nja. Stadsvandring, det vill säga gående och stående föreläsning om Stockholms historia under en dryg timme? Ja visst! En lärdom efter genomförandet av Sandras kulturfestival är att det är mycket svårare att få folk att självmant anmäla sig till tillfällen där man umgås, medan ren kulturkonsumtion lockar många. Själv väljer jag definitivt föreläsning framför social tillställning med på förhand okända deltagare – om jag inte fått en personlig inbjudan, alltså – men jag trodde inte att det var helt givet, snarare udda. Men det är tydligen normalt. I mina kretsar, i alla fall.

Hur som helst gick det att genomföra den sista festivalaktiviteten, knytispicknick, just med hjälp av personliga inbjudningar. Fyra stycken var vi som lunchade al fresco i Kronobergsparken, under en solig sommarhimmel, som vi lyckligtvis haft hela veckan, och två av oss kompletterade parkhänget med en rejäl promenad runt en stor del av Kungsholmen.

Jag måste erkänna att jag blir extra glad av att liksom kunna bocka av utnyttjande av de fina utomhusmiljöerna i min närhet. Under mina fjorton år ett stenkast från Kronobergsparken har jag picknickat där … ja, absolut mindre än fem gånger, i alla fall. Glass med sällskap – det har förekommit. Fullskalig picknick med filt och mat – det kan till och med ha varit första gången i dag. Inte för att jag aldrig har picknick, utan för att det finns flera fina platser lika nära, framför allt Norr Mälarstrand. Dessutom finns lilla Polishusparken, ditt två i picknicksällskapet råkade gå istället, innan vi hittade varandra. Där vet jag med säkerhet att jag aldrig haft picknick, så den kanske står på tur härnäst.

Men Sandras kulturfestival är härmed över. Ett intressant och ytterst lärorikt experiment. Jag är helt slut. Men förr eller senare står jag förmodligen i startgroparna inför något liknande projekt, ty i det avseendet lär jag mig ingenting.

Barbecuequiz

Ett nytt kulturformat är fött – barbecuequiz! Programpunkten dag fyra under Sandras kulturfestival var quiz på gården här hemma på Kungsholmen, vilket utökades till grillparty, med två frivilliga vid föreningens monstergrill. Men de kom inte undan själva frågesporten, vi avverkade Dallas och Michael Jackson, Fem myror och Melodifestivalen, Hjalmar Söderberg och Casablanca – totalt 20 svåra frågor inom klassiska och nostalgiska kulturområden. Det var inte lätt att hålla ordning i klassen, men så småningom kunde vi utse en vinnare och åt efterrätt i form av brownies som av någon anledning förblev flytande efter gräddningen och fick serveras i skålar. Men på det hela taget avlöpte allt väl och det bästa av allt var att grillmästarna också rengjorde grillen.

Vad är det för fel på Kungsholmen?

Dag tre under Sandras kulturfestival och Kungsholmen stod på tur, efter att Vasastan och Östermalm avverkats, men ibland får man lov att lyssna på publiken och publiken ville ha Östermalm. Alltså blev det en repris på gårdagens fullsatta Östermalmsvandring, plus en dagtidsvandring, en kortare variant av Östermalmsrundan, specifikt för föräldrarna. Det är inte alla stockholmsguider som får vandringsdeltagare särskilt tillresta från Örebro.

Efter kvällsturen gick jag och två av deltagarna och åt på K25, den halvindustriella men lagom gemytliga food court-miljön där det knappast var rusning. Att äta med vänner på lokal är en uppskattad exklusivitet i min coronaanpassade tillvaro, särskilt två på samma gång.

USA-feeling på Norr- och Södermalm

Det finns ju en och annan restaurang i Stockholm med amerikansk profil och det här året valde S och jag Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan – ett ”högkvalitativt steakhouse med New York-känsla”, enligt dem själva – för vår 4:e juli-middag. Vällagat, trevligt, amerikanska portioner, men dåliga coronaavstånd mellan sällskapen.

Därefter långpromenad till Götgatan och lägenheten där S bor över och kattvaktar tre devon rex-damer, varav en var ett nytillskott. De två ljusa har jag träffat förut, men den mörka Rosie, extra petite, flyttade nyligen in och tog sig genast en framträdande plats i kattgruppen. Hon var också den mest sällskapliga av de tre när S och jag satt i köket, kollade gågatans fotgängartrafik uppifrån och åt Oreos och Ben & Jerry’s Cookie Dough. En ultimat 4:e juli-kväll, helt enkelt.

Min födelsedag coronaåret 2020

Här har fikat ställts fram på bryggan nere vid Norr Mälarstrand och en flaska handdesinfektion syns till vänster, för att verkligen markera vilket år bilden är ifrån. Födelsedagsfirande på den här platsen är ju faktiskt något återkommande, inte en särskild coronaanpassning.

Men jag är glad över uppslutningen, att folk ger sig ut i kollektivtrafik eller över huvud taget deltar i en sammankomst är ingen självklarhet just nu. Dessutom blev jag uppmärksammad på jobbet i dag, med blommor och ett fint paket Earl Grey från kollegan J, kollegan A brast ut i spontan födelsedagssång i korridoren och kollegan K gjorde detsamma i kundtjänstrummet, samtidigt som han storstilat sträckte fram ett blad brutet från en krukväxt.

Slyutsikt

Tur ändå att det är sommar och utomhusvänligt väder när det är smittfria nöjen som gäller. Inget hindrar picknick i park, även om man får räkna med tiden och ansträngning att ta en långpromenad före och efter när man som Kungsholmsbo ska möta upp picknicksällskapet L i Vitabergsparken och kollektivtrafik ska undvikas.

Många hade förstås liknande idéer, men vi valde en mindre eftertraktad plats, precis där området vid Sofia kyrka övergår i en brant med sly ner mot Skånegatan. Där fanns det en stubbe perfekt att förvandla till picknickbord med medhavd duk (som L fått i jobbet på Frälsis, tillverkad på Salomonöarna med Frälsisfärgerna i batikmönster). Fram med jordgubbar, kex och choklad.