Tre boktips varje vecka

Min kollega J är den flitigaste läsaren i min bekantskapskrets och har dessutom gott minne. Därför kan jag kasta ut ungefär vilken boktipsfråga som helst – något om naturen, något mörkt och mystiskt, något om syskon, något som påminner om The Crown – och fram rasslar en titel och ett entusiastiskt föredrag om varför boken ska läsas bums. Det här utnyttjas just nu till veckovis återkommande tips på Stadsbibliotekets Facebook-sida. Vi får se hur länge vi håller på. Bokbanksmässigt skulle vi nog kunna hålla igång i åratal.

Du som undrar vad du ska läsa härnäst – fråga en bibliotekarie. Gillar du inte tipsen – fråga hans eller hennes kollega. Vi har alla olika smak, men tillsammans är vi en välfungerande boktipsmaskin.

Just For Fun – en svenska rapporterar från Amerika 1946

Nu har jag scannat ganska många omslag till resehandböcker från Stadsbibblans magasin – även om det handlar om en droppe i havet – och jag besparar er en kavalkad, men måste visa den här lilla karamellen. Bland resehandböckerna slank det med diverse reseskildringar, som den läckert randiga Just For Fun – brev från Amerika av Tora Nordström-Bonnier från 1946. Jag har inte läst särskilt mycket i den, även om det var frestande, men bläddrade lite i kapitlet om svenskar. Där står att författaren inte ”träffat en enda person i detta land – där man träffar nya personer varje dag – som inte på fläcken dragit fram sina svenska, norska eller danska släktförbindelser: en brors fru, en systers svärmor är det minsta man har att komma med. Och sedan är steget inte långt till konversation om punchen, skålandet, tackandet för sist och andra av våra vilda seder”.

Jag ska inte ha för höga förhoppningar – det är nog inte en ny Ester Blenda Nordström, namnet till trots – men boken åker upp på läslistan.

Skype-kaffe

Vi fortsätter att vänja oss vid att kommunicera via Skype genom att sektionen anmodas vara med på ”Skype-kaffe”, mutade av chefen med Krokofanter (med andra ord – de flesta av oss är på biblioteket och inte på distans, men ska ändå inte hålla IRL-möten, vilket förstås är klokt).

1960-talets Vasastan och Norrmalm

Jag fortsätter det månatliga uppdaterandet av bildspelet med foton från Stockholmskällan på Stadsbibliotekets entréplan och under maj är temat 1960-tal. I Stockholmskällan finns ju material från hela Stockholms stad, från Farsta till Kista, men jag har valt bilder från Vasastan och Norrmalm, miljöer som finns hyfsat nära biblioteket och känns igen av många. Här syns en buss på Odenplan, Per Anders Fogelström i en bokhandel på Odengatan, en dam på Sergelgatan och en restaurang på Centralen.

Till minne av Yahya Hassan

I dagarna har vi lyft fram böcker av nyligen avlidna författare på Stadsbiblioteket – P.O. Enquist gick bort för några dagar sedan, Maj Sjöwall i går – och på poesiskylthyllan hade kollegan M just bytt till maj månads tema, nämligen ”ung dansk poesi”. Så oändligt sorgligt att också det i kväll förvandlades till minneshylla, när notiserna började dyka upp att stjärnskottet Yahya Hassan dött, kort före sin 25-årsdag. ”Det är ju inget annat än en katastrof. Jag har känt honom sedan har var 16 år, den här lysande pojken med den enorma talangen”, sa hans förläggare Simon Pasternak i ett uttalande till pressen. När det gäller skriverier om Yahya Hassan har jag mest nåtts av skandalerna, och förläggarens ord var ett sådant rörande motgift.

Tre av dagens biblioteksbesökare

Biblioteksbesökaren som gladde mig mest: Killen vars bokcirkel ville läsa klassiker med upplyftande innehåll. Det de läst hittills var så deppigt, och så här i deppiga tider behövde de något muntrare. En rolig utmaning. Han lämnade biblioteket med Norrtullsligan och En piga bland pigor.

Biblioteksbesökaren som bekymrade mig mest: En äldre herre som behövde upprätta ett visst formellt dokument och undrade vilken samhällsinstans man vänder sig till. Svaret är att det inte finns någonstans att vända sig, om man inte råkar ha råd att anlita en jurist. Hade han varit tjugo år yngre hade han förmodligen hittat och kunnat använda den information som finns på nätet om det saken gällde, skrivit sitt dokument själv och bett ett par vänner vara vittnen, men de förmågorna och resurserna fanns inte. Det är så orimligt att det inte finns någonstans att gå med ett sådant ärende, och vart blir man hänvisad om man ringer Stockholms stad? Biblioteket. Jag gick förstås så långt jag kunde, skrev ut lämplig information och försökte ge råd, men hade inga förkunskaper och förstås ingen förpliktelse som bibliotekarie att ta mig an ärendet mer än så. När ska Norrmalm – och många andra stadsdelar – få medborgarkontor med kompetenta samhällsvägledare att skicka alla dessa medborgare till?

Biblioteksbesökaren som förbryllade mig mest: Tonåringen som skulle skriva ett skolarbete och ville läsa i äldre tidningar om det ämne hon skulle behandla. Hur gamla då? Det spelade ingen roll, gamla. Inte böcker då? Nej. Så varför just gamla tidningar? Det var lite oklart, men jag misstänkte att hon ville (eller hade fått i uppgift att) ta reda på hur man skrivit om och förhållit sig till just det här ämnet genom tiderna. Jag sa att vi tyvärr bara har relativt nya tidningar och att hon får vända sig till Kungliga biblioteket, men förslagsvis börja med att leta och läsa artiklar deras tidningsdatabas. Jo, hon hade fått det tipset av någon annan också, men hon behövde tryckta källor.

Här kommer den förbryllande sidan av saken. Det är inte första gången en elev kommer med tydliga instruktioner från läraren att tryckta källor ska användas, samtidigt som syfte och definitioner inte är alldeles glasklara. Har läraren förklarat skillnaden mellan Wikipedia och Dagens Nyheter, men utan att eleverna riktigt begripit att det är avsändaren som skiljer källorna åt snarare än själva mediet? Eller har läraren haft anledning att förenkla det hela och bara bestämt att information ska hämtas från en pappersprodukt, för att helt eliminera osäkra webbkällor? Eller vet inte läraren att en prasslig DN och dn.se har samma avsändare och att samma bok inte sällan går att läsa antingen mellan två pärmar eller i mobilen? I fallet med KB:s tidningsdatabas, där man har gamla inscannade tidningssidor framför sig på skärmen, är det extra tydligt att det handlar om digitaliserade tryckta produkter, och för övrigt har man väl under många år kunnat gå till KB för att läsa tryckta artiklar och serverats inte papper utan något annat medium, som mikrofilm. Källan är fortfarande densamma.

Men om den äldre generationen behöver lära sig att scrolla och svajpa kanske tonåringarna behöver lära sig vända blad, vad vet jag.

Garanterat föråldrade resehandböcker

Efter scoutböckerna från 1950-talet har jag fortsatt min självpåtagna uppgift att ersätta de trista grå rutorna på biblioteket.se, där det står ”Omslag saknas”, med scannade bokomslag. Jag är helt osystematisk. Just nu satsar jag på resehandböcker från magasinet – det är ju de äldre böckerna som är bildlösa på hemsidan – och jobbar mig inte igenom signum efter signum, utan plockar ut böckerna med de snyggaste, roligaste eller intressantaste omslagsbilderna.

Boken ovan, till exempel, Om Ni reser till London av Sigge Hommerberg, har inte bara ett klatschigt omslag, den är också riktigt underhållande. Av teckningsstilen att döma hade jag definitivt gissat 1950-tal, men den är faktiskt från 1971, vilket gott och väl räcker för att turisttipsen ska ha hunnit få en ordentlig nostalgisk patina.

Fotot tog jag till Stadsbibliotekets Instagram-konto, där jag också skrev in några urklippta rader från avsnittet om att resa med Londons kollektivtrafik:

  • ”Ta undergrounden, det är den bästa och enklaste sak i världen.”
  • ”Dörrarna öppnas automatiskt.”
  • ”Way out är utgången. Antingen åker man upp på rullande trappor eller i hiss.”
  • ”Och nu ska vi åka buss. Hoppa med upp! Ska vi sätta oss där uppe eller där nere? Aj, ni ska röka. All right, då måste vi sitta där uppe. Det är förbjudet att röka här nere. Förresten så har man en bra mycket bättre utsikt från andra våningen.”

Jag är inte helt säker på att mina medmänniskors intresse för gamla resehandböcker är lika stort som mitt, men oj vad frestad jag blir att ha något slags högläsning eller på annat sätt tvinga på folk de charmiga texterna.