Jag kan tala om att det är oerhört pilligt att uppdatera Stockholms stadsbiblioteks webbplats biblioteket.se. Nu har jag, i min nya webbredaktörsroll, precis lärt mig alla omständliga moment vid inläggning av nya texter på personalens boktipssida. Mannen på balkongen, någon?
Det här var andra gången jag och kollegan boktipsar under rubriken ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn” och konceptet har vidareutvecklats med ett tydligare genomgående tema – vi valde det lite publikfriande ”spänningslitteratur” vid det här tillfället – samt småkakor.
Varsågoda – sex bra böcker med spännande intriger!
I dag uppmärksammade vi Raoul Wallenbergs dag med ett bokbord i Rotundan på Stadsbiblioteket – och jag hade den helt unika upplevelsen att inte vilja läsa någon av dem. Jag vet att flera av titlarna hyllats och betvivlar inte alls att de är läsvärda, men historien är så grym att jag bara inte orkar. Särskilt inte efter att ha hört Historiepoddens sommarföljetong för året, tre kronologiska delar om Raoul Wallenbergs liv och verk. Men läs och lyssna gärna, den som vill och klarar av det! Trots hjältens ovissa men helt säkert olyckliga slut är hans gärning en framgångssaga.
”There’s an app for that”, säger Apple, och ”there’s a Seinfeld episode about that”, säger jag (och jag är inte alls ensam, visar en googling). Nu när jag har tagit fram boktipsstickor med förnamn till oss som bemannar Rotundan på Stadsbiblioteket, tänkta att sätta i böcker som vi ställer på hyllan för ”personalens lästips”, associerar jag förstås till avsnittet ”The Comeback” i säsong 8, där Elaine hyr film från hyllan med personalens favoriter i videobutiken och alltid väljer de som rekommenderas av en Vincent. Jag hoppas att mina kolleger har lust att använda stickorna och vem vet, kanske kommer någon besökare framöver att notera att någon av oss har precis rätt smak, men det kommer inte att vara jag. Mina bokval – utifrån vilka författare det pratats om i mina favoritpoddar, vilka länder jag besökt, vilken läsning som valts i mina bokcirklar – följer en logik som ingen annan kan se.
Min kollega J är den flitigaste läsaren i min bekantskapskrets och har dessutom gott minne. Därför kan jag kasta ut ungefär vilken boktipsfråga som helst – något om naturen, något mörkt och mystiskt, något om syskon, något som påminner om The Crown – och fram rasslar en titel och ett entusiastiskt föredrag om varför boken ska läsas bums. Det här utnyttjas just nu till veckovis återkommande tips på Stadsbibliotekets Facebook-sida. Vi får se hur länge vi håller på. Bokbanksmässigt skulle vi nog kunna hålla igång i åratal.
Du som undrar vad du ska läsa härnäst – fråga en bibliotekarie. Gillar du inte tipsen – fråga hans eller hennes kollega. Vi har alla olika smak, men tillsammans är vi en välfungerande boktipsmaskin.
Har just sett den senaste av Yukiko Dukes förträffliga boktipsvideor. De flesta följer formatet tre bokpresentationer på totalt fem till åtta minuter, titlar med ett tydligt gemensamt tema eller bara tre bra böcker, inte hoptussade på annat sätt än romaner för sig och fackböcker för sig. Det enkla är ofta det bästa och Yukiko Duke är ett bokpresentationsproffs, som lyfter fram böckerna som lästips, men ändå beskriver dem tillräckligt objektivt för att tittaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning.
I beskrivningen av sin YouTube-kanal citerar hon två författare. Franz Kafka sa: ”Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok skall vara ishackan till den frusna sjön inom oss.” Ignacy Krasicki sa: ”Boken är en kamrat för livet, en osjälvisk vän, en sambo som inte besvärar.” Yukiko håller med Krasicki.
Hon skriver också: ”Böcker hjälper oss att förstå världen och oss själva.” Jag håller med Yukiko.
Inte många timmar efter gårdagens lunchboktipsande i Läkarhusets lunchrestaurang transporterade vi en omgång böcker från Stadsbiblioteket till Taxi Stockholm på Luntmakargatan, lagom till deras fredagsfrukost, vilket innebär frukostbuffé för personalen, mycket trevligt. Vi var en man kort – det var just mannen i vår trio som dessvärre var sjuk – så vi var två bibliotekarier som prånglade ut böcker. På lånfronten blev det inte ett lika bra resultat som på Läkarhuset, men å andra sidan blev det en liten samling inskrivningar, alltså personer som ville skaffa lånekort, och vi hade en del bra boktipssamtal. Några få böcker blev vi av med, som den fantastiska lilla romanen Norrtullsligan av Elin Wägner, som en kille stod och tittade på länge, länge innan han bestämde sig. Och så fick vi frukost.
Jag vill ambulera mera. Förutom att det är kul att prata böcker är det alltid spännande att komma innanför väggar man tidigare bara passerat utanför. Taxi Stockholm ligger på min väg till Korskyrkan, vilket innebär att jag gått förbi en miljon gånger. Nu vet jag hur det ser ut där innanför, åtminstone i foajén, den minimala hissen och lunchrummet.
Det här var en kul grej – boktipsbord i Läkarhusets lunchrestaurang! Vi var tre kolleger som hade tagit med oss varsitt lass med böcker och stod och sålde in dem till lunchgästerna, som passerade vår strategiska placering vid diskavställningen. Det var läkare, sjuksköterskor – och bibliotekarier, Läkarhuset ligger på så bekvämt avstånd från bibblan, och ganska många var intresserade och ville gärna prata om sin läsning, få tips och skaffa lånekort. Jag måste säga att det ger en liten kick, att berätta om sina favoritböcker och ännu mer när de böcker man valt ut faktiskt lånas. Det allra första lånet gjordes av en skäggprydd doktor i gröna kläder, som fastnade för Pyongyang, en grafisk roman av Guy Delisle. Ett mycket bra val.
Kanske vill din arbetsplats också ha besök?
I några olika sammanhang på sista tiden har vi på biblioteken testat att lägga fram lappar där besökare får fylla i några ledtrådar angående sin litterära smak, varefter personalen plockar ihop ett antal böcker som vi tror att besökaren skulle tycka om och lägger dem i påsar redo att hämtas inom någon vecka. Kollegan Helenas utmärkta förslag vid vår enhets senaste APT var att vi gör samma sak kolleger emellan. Alla som ville fick fylla i en lapp, sedan samlades de in och delades ut, som ett lotteri, och man fick själv välja om man avslöjade sin identitet för den man valde böcker åt eller om boktraven överlämnades anonymt.
Självklart ville jag vara med. På min lapp kryssade jag i rutan för ”lyckligt slut” och gjorde en anteckning till min bokplockare att nu du, nu får du en utmaning! Det är klart att man kan hitta böcker med lyckligt slut, men de klassiskt lyckliga sluten är ganska koncentrerade till chicklit och romance, och som tur var fanns det en rad i formuläret där man kunde skriva en genre – eller i mitt fall två – som man inte är så intresserad av.
Min bokväljare blev Margaretha, och hon höll sig inte anonym, tvärtom, hon hade skrivit ett litet förklarande brev, i den händelse bokpåsen blev hämtad när hon inte var på plats, antar jag, och eftersom hon var på plats berättade hon också entusiastiskt om den svåra uppgiften, hur hon hade resonerat kring urvalet, hur man kan definiera ett lyckligt slut (vi hade förstås lite extra roligt åt Agatha Christie-titeln ovan) och vilka böcker hon valt bort eftersom hon trodde eller visste att jag redan läst dem. När jag tog upp dem ur påsen kändes det som att öppna en riktigt fin present. Hela sex stycken fick jag och ingen av dem hade jag läst. Jag hade så klart kunnat plocka dem från hyllorna när som helst, och vill jag ha boktips kan jag fråga både Margaretha och mina andra kolleger, men det blev liksom mer speciellt när det var organiserat.
Själv drog jag en annan kollegas lapp. Att hitta böcker till henne visade sig vara både lätt och svårt, jag vet ungefär vad hon gillar, men de flesta böcker i den stilen som jag läst har hon också läst. Till slut valde jag ut fem, två svenska, en amerikansk, en brittisk och en japansk. Den amerikanska hade hon läst, men inte de övriga.
Det här vill jag göra igen!
Har ni kollat in Stockholms stadsbiblioteks Hjältekalender? I kortkorta filmer berättar bibliotekspersonal runtom i stan om bra böcker med hjältar av mycket skiftande karaktär, och i dag blev det dags för mitt tips.
Den trogna läsaren vet sedan tidigare att jag är väldigt förtjust i reportagesamlingen En piga bland pigor från 1914, av och med den wallraffande Svenska Dagbladet-journalisten Ester Blenda Nordström, och det är alltså den jag berättar om i boktipsfilm nummer 14.
Theomis 