Någon gång i tonåren upptäckte jag ”Don’t Smoke in Bed” med Nina Simone, den klassiska inspelningen från debutskivan som kom 1958 (vilket jag kollade upp just nu och knappast visste då), med ackompanjemang mest i pauserna mellan långsamt sjungna strofer – låten växlar mellan Nina Simones själfulla röst och effektfullt pianospel. Jag vet inte vad man ska kalla genren. Det är som ett litet musikaliskt drama i ödesmättad moll. Jag minns att pappa och brorsan inte såg storheten alls.

I övrigt har jag inte varit en så väldigt trogen Nina Simone-lyssnare, jag kan mest hitsen, men har ändå alltid sett henne som en av artisterna jag gillar. Därför blev jag enormt förvånad under kvällens Distansfilmklubbsfilm, ”What Happened, Miss Simone?”. Att hon var ett pianospelande underbarn och att Nina Simone är ett taget artistnamn är den typen av information man inte nödvändigtvis känner till om en artist och kan bli upplyst om i en dokumentärfilm, men engagemanget i medborgarrättsrörelsen, hennes psykiska instabilitet, det dysfunktionella äktenskapet, perioden i Liberia – det var som att hela Nina Simones liv var löpsedelsstoff och jag har missat alltihop. Det mesta av det spektakulära var sorgligt snarare än upplyftande, men intressant och på det hela taget väl skildrat i filmen.

LW var lika överraskad av innehållet som jag och efter filmen diskuterade vi hur lite vi visste om hur lite vi visste om Nina Simone.