Vår på Norr Mälarstrand 1953

Inför mars blev jag sen med månadens Stockholmskällebildspel på Stadsbibliotekets entréplan. Inför april är jag nu klar med förarbetet, själva hopplockandet av bilder inom temat, som den här gången är ”Vår i Stockholm”. Publikfriande, tänker jag mig. Alla gillar väl vårbilder – även om de flesta är i svartvitt och inte precis förmedlar skir grönska och färgglada vårblommor.

Här är i alla fall en från mina hoods, Norr Mälarstrand 15 april 1953, tagen av Sven Goliath till en artikel i Kommunalbladet.

Ämnesord och varm choklad är faktiskt bland det bästa jag vet

Än så länge räknas biblioteken som tillräckligt samhällsviktiga för att hålla öppet (i mån av frisk personal). Därmed är jag mestadels på plats, men i dag jobbar jag med Stockholmskällan hemifrån. Just nu gör jag det enklare för den som söker historiska kläder och skor i databasen (jag tycker till exempel inte som den arkivarie som en gång slog fast ämnesorden för Stadsmuseets fotosamling, att ”fotbeklädnader” är den bästa termen i sammanhanget).

I övrigt får man göra sin arbetsdag framför skärmen så glamorös man kan.

Coronavardag

I kväll skulle kollegan J och jag ha haft den tredje och sista läsecirkelträffen om Den högsta kasten, men som all programverksamhet inom Stockholms stadsbibliotek just nu var den inställd. Det är en så otroligt märklig situation. Media rapporterar knappt om något annat än coronarelaterad utveckling i världen. Man oroar sig för de sjuka, sjukvården och sig själv som potentiell smittspridare. Min fritid, som normalt är fylld av sammankomster av sociala och kulturella slag, har helt vänts uppochner. Och jobbet har alltså också ändrat karaktär, med avblåsta program, glest mellan besökarna och kolleger som har tusen åsikter om hur vi bör se på handspritsanvändning och vår samhällsbärande roll. Stockholms stadsbiblioteks interna Facebook-grupp är hyfsat aktiv i normala fall och nu mer välanvänd än någonsin.

Något annat välanvänt i dessa tider är Stockholms stadsbiblioteks kundtjänstnummer. Jag och två kolleger satt och svarade ihärdigt i telefon från 9.00 till 13.00, sedan hann jag sitta vid mitt eget skrivbord en stund innan jag bemannade på barnavdelningen, och istället för att börja förbereda kvällens läsecirkel kunde jag därefter gå hem före mörkrets inbrott och jobba någon timme med Stockholmskällan. På väg över Barnhusbron såg jag som vanligt displayen på Trygg-Hansa-huset, som växlar mellan att visa tid och temperatur. Ibland visar den fel. I dag hade den hög feber.

Jag skulle få ett "hyllansvar" – det blev medicin

Här syns delar av mitt nya drottningdöme – medicinavdelningen i Facksal 2. Tio sektioner bokhyllor, ofta stökiga av flitig användning. Självklart har jag tagit tillfället i akt att sätta upp för våra tider lämplig hälsoinformation i affischhållarna mellan sektionerna och strävar i övrigt efter att studenter (vår blivande vårdpersonal) och allmänt kunskapstörstande ska hitta ett välorganiserat bestånd.

Kanske motverkar det eviga hyllstädande jag dragit igång att studenterna leker krig bland böckerna, eller vad som nu sker så fort man vänder ryggen till, men jag ska inte hoppas för mycket.

Stannar hemma, som så många andra

Jag kände efter och kände sedan efter lite till. Hade jag inte en annorlunda, ansträngd känsla i luftrören? I går, när jag jobbade till stängning, var det ödsligare än någonsin i salarna, många av våra besökare tar varningarna och rekommendationerna i coronatider på allvar, och det ska jag så klart också göra. Det var därför den där känslan, som jag inte skulle ha brytt mig om i vanliga fall, upptog mina tankar så till den milda grad.

Efter att ha tagit tempen flera gånger – under 37 grader – men ändå inte kunnat skaka av mig antydan till sjukdomssymtom ringde jag jobbets sjukanmälningsnummer, tjugo minuter för sent. Sedan sms:ade jag med min chef och det landade i en arbetsdag hemma. Det drabbar mina kolleger, som får ta extra pass i disken, men jag är glad att jag slipper bekymra mig för att möjligen utsätta våra besökare för smitta.

Det är en konstig tid. Unik. Hoppas jag.

The Sellout – som skriven av sinnessjuka änglar

När jag gjorde reklam på Stadsbibblans Instagram för cirkelträffen om The Sellout av Paul Beatty, träff två i terminens ”Lysande utsikter-serie”, citerade jag en blurb på bokens baksida: ”The Sellout is brilliant. Amazing. Like demented angels wrote it.”

Brilliant – jo, kanske, jag har inte läst något liknande och ger den höga poäng för innovation och berättarkonst. Det är bitvis som att läsa ursinnigt framförd estradpoesi.

Amazing – det är en fråga om smak. För mig blev förhållandet mellan ansträngning och behållning inte det bästa. De långa, vilt formulerade meningarna kan både uppfattas som ytterst raffinerade och onödigt tillkrånglade. De är fullmatade med substans och signaler, men tränger undan själva handlingen i lite för stor utsträckning.

Like demented angels wrote it – det är ett sätt att uttrycka det. Innehållet är både lyriskt och politiskt, med ett akademiskt lager och en gangsters grova språk.

I det jag läst och hört om boken har den sammanfattats som en amerikansk satir om en man som får för sig att lokalt återinföra slaveri och segregation. Den skulle vara skruvad och humoristisk. Nu har jag inte läst recensioner eller längre texter, bara kortare beskrivningar och boktips, men utifrån den informationen föreställde jag mig något slags skröna om en bisarr alternativ verklighet. Istället är det en hyfsat realistisk skildring av en socialt utsatt kalifornisk småstad och en rad invånare – några av dem ordentligt bisarra, visserligen – som brottas med diverse svårigheter, alltid med rasism i botten. Bonbons pappa och sedan Bonbon själv arbetar med stort engagemang för att väcka debatt kring sakernas tillstånd, men med helgalna metoder. Särskilt pappan. Och det som slog mig mest, och som jag tycker definierar romanen lika mycket som själva sedeskildringen, är att handlingen alltså förmedlas med en vokabulär som är som hämtad från valfri barnförbjuden hiphopskiva. Inte oavbrutet, men som en genomgående stil. Stereotypa uppfattningar om afroamerikaner (eller ”afrikanamerikaner”, enligt den svenska översättningen) kritiseras och problematiseras, samtidigt som det klassiska svarta ghettospråket befästs. (Detta trots att den lilla staden som beskrivs, Dickens, inte är en klassisk asfaltsdjungel, åtminstone inte helt och hållet, med tanke på att Bonbon har odlingar och boskap och rider på sin häst till den lokala donutbutiken, för att delta i mötena med den tankesmedja hans pappa grundat.)

Om jag ändå ska nämna en bok jag kan dra paralleller till vore det den också nyligen lästa The Sympathizer. Klurigt och kunnigt skriven, bitvis våldsam och grov och behandlande ett allvarligt och konfliktbelastat ämne ur 1900-talets historia.

Inför kvällens cirkelträff läste jag de första kanske 30 sidorna på både svenska och engelska, sedan valde jag svenska, sedan bytte jag till engelska på slutet. Översättaren tycks ha fattat beslutet att prioritera innehåll före stil. Det är ofta uppenbart vilka fraser som används i originalet, eftersom de har översatts ordagrant. Vi konstaterade i kväll att boken uppfattas som grövre på svenska, när diverse fula och nedsättande ord har tagits ur sina mer idiomatiska sammanhang, men trots den typen av konsekvenser kan jag inte kritisera översättarens insats. Det går inte att både behålla både ordens egentliga innebörd (”if you snooze, you lose” blir ”sover du, förlorar du”) och uttryckens ton, och väljer man tonen skulle den ändå aldrig bli densamma på svenska. Som översättningskänslig läsare såg jag förstås några missar på de sidor jag läste på båda språken, ett tolkningsfel och två små felstavningar, men det är ingenting mot de klavertramp man nästan alltid hittar om man letar i översatta böcker.

För att höra lite mer om innehållet – kolla gärna Yukiko Dukes boktipsvideo (från 1.52).

Mina tre senaste cirkelträffar och allt som rymts i dem

För tre veckor sedan ledde jag terminens första träff i läsecirkelserien ”Lysande utsikter”, om The White Tiger av Aravind Adiga, och den här veckan blev det två cirkelträffar, den första av tre med kollegan J om årets Stockholm läser-bok, Carina Rydbergs Den högsta kasten, och en med privata cirkeln, om Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Ska jag rangordna utifrån innehåll uppskattade jag The White Tiger mest av dessa tre väldigt olika romaner, trots en del jobbigt, stötande och politiskt tveksamt innehåll. Den beskriver ett Indien som lever upp till alla ens fördomar om lågkastigas starkt begränsade människovärde, släktens överdrivna äktenskapskontroll, fiffel och fusk för att överleva dagen eller tjäna ännu några miljoner rupier. Men så är den också så där underhållande som jag hoppades att den skulle vara. Skruvad och bitsk.

Kombinationen av igenkänning och det fullständigt främmande var optimal under min läsning. Mina korta men intensiva möten med Indien – två besökta orter är med i boken – gav ett försprång, men det som var bekant var inte bara sådant jag sett och upplevt på plats. Huvudpersonen säger att han utifrån sitt livs historia vill berätta hur man blir en bra indisk entreprenör, och han rör sig från barndomens kontakt med Ganges heliga men omåttligt förorenade vatten (som man sett på TV, även om man inte varit där) till storstadens callcenterkontor (som man också hört talas om i media). Däremellan gör han en klassresa på absurda vägar och gör de mest befängda bekantskaper. De flesta vill honom inte väl och han har själv heller inga problem att offra människor på vägen – bokstavligen.

Styrelserummet var bokat, så jag fick ta gruppen till det näst bästa rummet på Stadsbibliotekets administrativa plan, nämligen runda rummet (det är inte runt, men där finns ett runt bord). Nästan alla var väldigt pratsugna och ungefär halva styrkan hade varit i Indien och ville gärna dela med sig av sina erfarenheter och intryck. Vi pratade mycket om moral och hierarkier mellan människor, social kontroll, manipulation och förtryck. Det är lätt att koka ner bokens handling till den typen av allvarliga frågor, men samtidigt tyckte jag ju att läsupplevelsen var så rolig. Det verkar inte riktigt som att de andra höll med. Jag kanske har konstig humor.

En given koppling mellan The White Tiger och Den högsta kasten är att den senare delvis också utspelar sig i Indien, ungefär halva boken om inte mer, men skildringarna är så enormt olika att jag knappt associerar den ena handlingen med den andra alls.

Jag och min medledare J har haft svårt att locka folk till våra tre Stockholm läser-cirkelträffar på Stadsbiblioteket – vi konkurrerar både med oss själva och varandra inom Stockholms stadsbibliotek, även om underlaget egentligen borde finnas i Stockholm för ganska många boksamtal – så den här gången hade vi bara två deltagare. Jag är väl bekant med båda, eftersom de var stammisar på Sture biblioteks läsecirkelträffar i flera år.

Det knepigaste med att ha en läsecirkel om romanen Den högsta kasten är att den redogör för verkliga händelser bland verkliga, namngivna – och ofta välkända – personer och därmed inte låter sig diskuteras utifrån vanliga romanfrågeställningar. Varför låter författaren advokaten Rolf vara så avvisande gentemot Carina efter att hon förklarat honom sin kärlek? hade man kunnat fråga, om inte författaren och bokens Carina varit samma person och Rolf en verklig Stockholmsadvokat som liksom Carina under 90-talets mitt frekventerade krogen PA & Co, där de lärde känna varandra. Står det att han var avvisande får man alltså anta att han var det och istället diskutera varför Carina väljer att så öppenhjärtigt beskriva sin olyckliga kärlek, hur mycket av hennes beskrivning av till exempel Rolfs beteende som är hennes subjektiva uppfattning eller en efterhandskonstruktion – eller om hon trots allt förvrängt verkligheten för att den ska passa romanen. För Den högsta kasten utger sig inte för att vara en självbiografi eller ett reportage, utan just en roman.

Vi behövde i alla fall inte överrumplas av genreproblematiken, med tanke på att vi cirkelledare skrivit den nya pocketutgåvans bokcirkelfrågor och alltså redan vänt ut och in på boken – grundligt – och formulerat diskussionspunkter som är anpassade till bokens speciella form. Under träffen kom vi bland annat in på bilder och symbolik, som är extra kul att prata om med vana, uppmärksamma läsare. Att episoden om att döda korpar och den om att rädda fjärilar var varandras spegelbilder hade inte gått dem förbi (och det tänkte jag på först vid andra läsningen).

Även mötet om den tredje boken, Jag for ner till bror, ägde faktiskt rum på Stadsbiblioteket. Hittills har min privata bokcirkel alltid träffats på caféer, men så frågade jag dem om de var intresserade av en visning med påföljande cirkelträff på min arbetsplats, och det var de. Så vi tog en snabb titt på lite inredningsdetaljer och konst och gick i några hemliga utrymmen innan vi pratade om boken – i fina Styrelserummet, förstås.

Jag for ner till bror, första delen i romantrilogin om syskonen Kippo, blev ju enormt hyllad när den kom 2018 och man får en särskild känsla när man väl läst en sådan bok och plötsligt vet vad det är alla snackar om. Efter alla dessa år av cirklande tycker jag fortfarande lika mycket om att dela mina läsintryck och brukar kunna babbla på hur länge som helst, men jag verkar få svårare och svårare att avgöra vad jag egentligen tycker, och det gäller inte minst när jag på förhand tagit del av många andras åsikter. Hur känner jag inför den här historien som forsade fram mellan pärmarna, full av våld, hemligheter och äktsvensk landsbygdsvardag? Jag köpte inte allt, men blev aldrig less. Våldsskildringarna var groteska, men språket imponerade. Vill jag ha mer? Jag vet inte.

Två i gruppen hade redan läst nästa del, men vi höll samtalet till del ett, om Janas återkomst till hemorten Smalånger någonstans i Västerbotten (bara författaren vet var, om ens hon) och hennes utforskande av invånarnas kollektiva minne. Ibland minns de olika och vissa ljuger, men Jana frågar vidare och den historia som rullas upp visar sig vara hennes egen. När nu dessa berättelser ur det förflutna ska komma i dagen, hur ska de nå Jana och oss läsare? Jo, hon hittar inte bara tillbaka till sin bror och sina grannar, hon får också jobb i hemtjänsten och därmed dagliga doser historiskt skvaller. Jag måste erkänna att jag trots all brutalitet lät mig dras med i handlingen, men läser man vissa omständigheter som författartrick snarare än naturligt händelseförlopp är det trots allt ett tecken på distans.

Under en välfungerande läsecirkelträff är det lika intressant att få bekräftelse som att bli emotsagd och förutsättningen är att alla vill och vågar vara uppriktiga. Den av oss som tyckte minst om boken, och som uppenbarligen inte rycktes med alls, sa att hon skulle ha gett upp på sidan 60 om det inte varit en bokcirkelbok. Den som tyckte mest om boken, en helt ny medlem, hyllade den helt oberörd av den kritik som bland annat kom från mig. Och min kritik blev också bemött av en som såg annorlunda på det beteende bland byborna som jag uppfattade som extremt och knappast trovärdigt. Det extrema i att i Bullerbyaktiga Vaxholm få reda på att en granne går runt beväpnad kan jämföras med samma information i en utsatt betongförort, sa hon för att sätta Smalångers självmordsnormalisering i perspektiv. Det ligger något i det.

Från ett myllrande Indien till Stockholms krogvärld, därifrån till en liten påhittad västerbottnisk ort och vidare vart då? Vart som helst. Det är det fina.