MMCDXIV Hallon- och lakritsmarängsviss

Man har käkat italienskt med kompis någonstans mellan lunch- och middagstid i Vasastan, det regnar ordentligt när man kommer ut, man hinner bli rätt blöt på väg till busshållplatsen, man tar med sig kompisen hem för att bjuda på efterrätt, man tänker på det där vaniljglasspaketet i frysen som såldes på ICA för fem kronor. Man har hallon i frysen också, glass och hallon är enkelt och gott. Sedan råkar man ut för fenomenet växande efterrättsprojekt och står där och rör i hallonkastrullen med ena handen och vispar grädde med den andra.

Hallon- och lakritsmarängsviss
Vaniljglass (billig)
Grädde
Hallon (köpta)
Flytande honung
Lakritspulver
Maränger (gamla, lätt ihopklibbade, men fortfarande spröda)
Turkisk peppar ”hot stones”
Skivan ”Sarah Vaughan in Hi-Fi” på Spotify
Te (rabarber och grädde)

Sätt på musiken. Häll ett par deciliter frysta hallon i en kastrull ihop med honung. Värm vatten i vattenkokaren. Vispa grädden. Överlämna ansvaret för de mjuknande hallonen till kompisen. Rör ihop en tredjedel av halvlitersglasspaketet med en lagom stor sked lakritspulver. Varva vaniljglass, lakritsglass, grädde, maränger och hallonsås i skålar. Toppa med en hot stone. Värm tevattnet igen, eftersom det har svalnat. Brygg te. Ät och drick. Lyssna på musiken, regnet och åskan. Ha ljus tänt, för det får man mitt på dagen mitt i sommaren om det regnar. Prata om julen.

MMCCCXLVIII Kungsholmens klagtant har ordet

De verkar ha väldigt roligt, sällskapen som brer ut sig vid Hornsbergs strand, men jag önskar verkligen att de kunde roa sig mer hänsynsfullt. Från och med nu och fram till höstkanten kommer området att präglas av utspritt skräp, dansmusikspelande högtalare som konkurrerar med varandra och – ja, jag klagar på det också – badklädd dans i stilar som med ett samlingsnamn kan kallas barnförbjudet. Det borde verkligen inte vara omöjligt att få till en skön stämning för alla, men som med så många andra mindre hänsynsfulla saker folk håller på med hjälper knappast förbud. För att det verkligen ska funka bör det vara frivilligt, helst ett beteende som kommer naturligt. Och det gör det uppenbarligen inte. Hemskt frustrerande. Först lägger Stockholm resurser på ett inbjudande strandområde, sedan på polisbevakning och städning flera gånger om dagen. Att en plats blir populär för solande, badande och picknick borde inte per automatik betyda att den typen av barnpassning krävs.

På väg hem passerade jag Kronobergsparken, min närmaste park, med filtar och folk lite här och där och skräp som i alla fall nästan höll sig till papperskorgen. Då blev jag lite gladare.

MMXXII Den som verkligen vill ha picknick räds inte molnen

Djurgårdsfärjan från Slussen under massiva men inte heltäckande moln.

Anna och jag tar en liten lov via öns södra strandkant och Waldemarsviken.

Framme vid Djurgårdsbrunnsviken. Pastasalladen serveras.

Filt över gräsbevuxen avsats, nästan som en liten bänk.

Inhemska delikatesser, och några från England och Jersey, till efterrätt. Anna hade tagit med äkta indiskt te och jag kunde inte sluta prata om min läsupplevelse om Mumbais sluminvånare, Bakom det evigt vackra. Som tur är delade jag min enda personliga erfarenhet av Indien med just Anna, hösten 2010, och hon har varit där både före och efter, så vi hade både gemensamma och olika referensramar.

Äsch, regn. Vi flyttar filten ett par meter. Grenverket är en perfekt koja.

Båtar far förbi. Vi ser dem genom fönstret.

Det klarnar upp inför promenaden tillbaka.

Kanadagässen har som vanligt invaderat gångvägen nära Djurgårdsbron.

Färjan till Slussen.