Etikettarkiv: Indien

Distansfilmklubb: Satyagraha

Hur ofta ser jag filmer på hindi? Även om de i allmänhet gör ett på tok för överspänt intryck på nordisk filmpublik är det kul att det finns ett visst utbud på Netflix. LW och jag i Distansfilmklubben såg i kväll ”Satyagraha” (uttalat något i stil med satt-ja-gra). Jag kände inte igen ordet, men det är tydligen vad Mahatma Gandhi kallade sin icke-våldsfilosofi, ”sanningens väg” på sanskrit.

En av skådespelarna var i alla fall bekant, nämligen Amitabh Bachchan, den äldre mannen till vänster i bild. Hösten för snart två år sedan bodde AE och jag fyra nätter på Royal Residency Hotel i Gorakhpur i nordöstra Indien och åt frukost varje morgon i dess restaurang Shahansha, vilket lär syfta på actionfilmen ”Shahensha” från 1988, där Amitabh Bachchan spelar en dubbelnatur, både polis och bov, om jag förstått saken rätt. Restaurangens väggar var tapetserade med bilder från hans filmer från olika decennier. Hans utseende har förstås förändrats över tid, från svarthårig yngling till svarthårig medelålders man med vitt skägg och svartbågade glasögon till salt-och-peppar-looken i ”Satyagraha” från 2013, med betoning på salt, men han är alltid lätt att känna igen.

Den här gången spelar han den pensionerade läraren Dwarka, en man med starkt rättspatos och självuppoffrande hjältemod. Huvudperson är dock hans sons bästa vän Manav – längst till höger – som gör en hastig moralisk resa från pengahungrig player till politisk aktivist mot stadens korrumperade styre. Det är också filmens hela konflikt och budskap – den ohederliga lokala makthavaren är inte lite ohederlig och folket måste gå samman och göra hårt motstånd, men inte så hårt att det går överstyr. Det gör det, förstås.

LW och jag pratade en hel del om igenkänning utifrån våra respektive Indienvistelser, något jag ju kan riktigt vältra mig i, men den här gången gällde mina starkaste associationer inte bara verklighetens Indien utan också diktens. Den som nog kan kallas huvudperson i Aravind Adigas Last Man in Tower, som HA och jag läste nyligen, är Masterji, en principfast man som liksom Dwarka är pensionerad lärare och änkling och bryr sig mer om andra värden en pengar. Vidare indisk kulturkonsumtion får utvisa om det här är standardattribut hos en stoisk hjälte.

”Satyagraha” har inga ambitioner att röra sig inom trovärdighetens ramar och det händer till och med att karaktärerna brister ut i sång på bästa Bollywoodmanér. Den har fått etiketten ”Inspiring” av Netflix. Jodå. Överspelad till tusen, men det är en fin, sedelärande och uppmuntrande historia om civilkurage.

Jag vill läsa mer om Indien

I måndags gick jag till Söderbokhandeln på jakt efter deckaren The Silent Patient och kom ut med Dagar i Mahuldiha, berättelser och reportage från östra Indien. Den förstnämnda hade de inte, den andra frestades jag att köpa efter att Mumbai-skildringen Last Man in Tower gett mersmak.

Jag gick vidare till Södermannagatan och The English Bookshop, där de inte heller hade The Silent Patient, men kunde beställa ett exemplar åt mig. Så vad hade de om Indien? Inte så mycket, varken fack- eller skönlitterärt, men i bokkatalogen kunde tjejen bakom disken få fram alla möjliga titlar som fanns i hyllorna på The English Bookshop i Uppsala. Hon vred på skärmen och visade en tabell där det i en av kolumnerna stod korta innehållsbeskrivande texter och jag fastnade för två romaner, i övrigt helt okända för mig. De levererades snabbt och i dag gick jag dit och hämtade dem, The Windfall av Diksha Basu och We That Are Young av Preti Taneja. Jag har nog aldrig tidigare köpt en bok som på omslaget skyltar med att Vogue kallat den ”ultra-charming”. Jag ser oväntat mycket fram emot att läsa den – det var den glassigt utformade The Windfall – och även den andra förstås, en omskrivning av Kung Lear med New Delhi som spelplats.

Nu har vi läst ut Last Man in Tower

Så har HA och jag haft Facetime-bokcirkel nummer två om Last Man in Tower av Aravind Adiga. Vid tillfälle ett satt jag på balkongen med möjlig risk att störa mina grannar bakom balkongavdelarna med tämligen långvarigt pladder om en bok om just grannar. Vid det här tillfället var jag inomhus, högblank i ansiktet framför skärmen, men med nyfärgade fransar och bryn. Det hör inte till vanligheterna att jag bokar in en ansiktsbehandling, men för några timmar sedan skakade jag av mig regnet efter promenaden genom stan och blev nedbäddad på en brits på en salong på Rehnsgatan, och själva frans- och brynfärgningen var en premiär. Ögonbrynen bryr jag mig egentligen inte så mycket om och jag bad om mycket diskret färgning, men att få mörkare ögonfransar gillar jag skarpt. Kanske klarar jag mig med mindre frekvent mascaraanvändande framöver.

Last Man in Tower hamnade på min TBR-lista efter att jag läst och uppskattat författarens debutroman The White Tiger och trots att genre och ämne inte riktigt är HA:s kopp te gick hon med på cirkelbokvalet med påpekandet att det är bra att bredda sin läsning. Det slutade också, väntat nog, med att jag var den som tyckte bäst om boken, även om den inte var en lika häftig läsupplevelse som The White Tiger. Det finns förstås likheter – båda romanerna skildrar ett orättvist och hierarkiskt uppdelat indiskt samhälle och persongalleriet är färgstarkt och skruvat på ett delvis liknande sätt – men trots dramatiken, från det dagliga spionaget grannar emellan till den skurkaktiga fastighetsmagnatens obehagliga metoder, är Last Man in Tower jämförelsevis subtil, och kanske lite onödigt ordrik.

Grannarna är många i det hus historien kretsar kring, de introduceras i rask takt och utmejslas därefter genom sina interaktioner i ett ganska utdraget tempo, samtidigt som vi får reda på hur var och en resonerar kring handlingens stora fråga – de boende erbjuds dubbla marknadsvärdet för sina lägenheter, men bara om alla väljer att anta erbjudandet och lämna torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society, där många av dem bott i stora delar av sina liv. Lyckas de komma överens om detta – spoiler: att komma överens är svårt – ska huset rivas och lämna plats för lyxbostäder. Trots personförteckningen i bokens början går en hel del av ens läsfokus åt till att hålla isär Ajwani, Kothari och Kudwa, familjen Puri och paret Pinto och diverse barn. De gånger vi lämnar Vishram Society är det oftast för att följa historiens bad guy Dharmen Shah, den fula fisk till affärsman som började från noll och har bestämt sig för att bygga upp sitt imperium till vilket pris som helst, och jag behövde ärligt talat anstränga mig en hel del även för att få grepp om honom.

Problem och händelseförlopp är intressanta, men inte rafflande, och man behöver gripas av dem för att hålla sig motiverad genom mer än 400 sidor – om man inte, som jag, så lätt fångas av atmosfären i en schyst Indienskildring. Jag som i de flesta fall har svårt för skönlitterära miljöbeskrivningar låter mig tjusas av det en gång så stolta torn A i Vishram Society, nu nedgånget, med vittrande fasad och stillastående hiss, men ändå med en standard – eller kanske bara en nedärvd, symbolisk status – som gör lägenheterna till medelklassbostäder, i kontrast till slummens kyffen precis runt knuten.

För den som vill fördjupa sig i urban utveckling, klassklyftor, individualism och moral i förhållande till pengar är Last Man in Tower en rik källa att ösa ur, och jag hade förväntat mig den typen av problematisering av samhällsstrukturer, men också lite mer äventyr. Tur att Aravind Adiga har skrivit fler böcker. Jag blev inte helt såld den här gången, men heller inte ett dugg avskräckt.

Mygel i Mumbai

Min balkong på Kungsholmen, där jag tillbringar kvällen med ett glas rabarbersaft i Mumbai vid 00-talets mitt, tillsammans med HA på Lidingö.

En av fördelarna med en digital bokcirkel med bara två medlemmar är flexibiliteten. Last Man in Tower av Aravind Adiga är inte svårläst, men ganska tjock, och eftersom vi båda fick tidsnöd bestämde vi oss för att kvällens träff skulle handla om de sex första kapitlen. Det är drygt halva boken, vi har lärt känna personerna som bebor torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society och kunde spekulera kring vad som ska hända med Masterji, Mrs Puri, Ajwani och de andra, med sina olika inställningar till erbjudandet från en hal affärsman om att få bra betalt för att flytta från sina hem. Om alla går med på det ska huset rivas, men titeln antyder att en man vägrar in i det sista. Hur det går vet vi vid nästa träff.

Brev från Balram i Bangalore till premiärministern i Kina

Apparently, sir, you Chinese are far ahead of us in every respect, except that you don’t have entrepreneurs. And our nation, though it has no drinking water, electricity, sewage system, public transportation, sense of hygiene, discipline, courtesy, or punctuality, does have entrepreneurs.

Mellan två pass i informationsdisken tog jag en fika och satte mig i en av husets Asplund-soffor med nästa veckas olästa läsecirkelbok, The White Tiger. Terminens första träff i läsecirkelserien ”Lysande utsikter” äger rum på onsdag, och sex dagar är precis lagom framförhållning för en troligen inte alltför svår roman på lite under 300 sidor. Sedan fick jag sällskap i den lilla glasbur i kontorslandskapet där soffan står och hann inte längre än till början av sidan 3, men det verkar lovande, jag skrattade inombords redan på sidan 2. Där står texten ovan, en beskrivning av Indien med en synnerligen svepande och fördomsfull anstrykning, men jag kunde inte låta bli att hoppas att det förebådar en sarkastiskt humoristisk historia. Vi får se.

MDXCIII Vid Taj Mahal för sex år sedan

Indienresan 2010. Tittar på bilder som jag har glömt att de fanns (nämligen de som inte lades upp på Facebook och som jag därför aldrig påmints om). Resan inföll under en korthårsperiod och här vid Taj Mahal bär jag en av de två punjabi-outfits jag köpte tidigt under resan och sedan alternerade i princip varenda dag. När jag plockade fram dem inför Nepalresan tidigare i år hade de blivit lite tajtare.

MMCDXCIII Konverteringsmaskinen

Victors och Solevis besök i Stockholm och Korskyrkan vill man inte missa. Sällan är vittnesbörden så dramatiska, på både nedslående och upplyftande sätt. Mest upplyftande, naturligtvis. Efter att Victor berättat om att kristna möten, som det vi befann oss på, i Indien kunde leda till polisingripande och påföljande förhör och tortyr sa han så här:

”En polis frågade mig hur vi gör för att konvertera människor. Jag sa att vi inte kan göra det, för vår konverteringsmaskin är trasig. När de svenska missionärerna åkte hem lämnade de inga reservdelar. Annars hade vi stoppat in hinduer i ena änden och så kommer de ut i andra änden som kristna. ‘Nu skojar du’, sa polisen. ‘Jag är glad att du räknade ut det’, sa jag. ‘Vi kan bara berätta om Gud och det är bara Gud som kan övertyga en människa.'”

Jag älskar att bli påmind om resan i norra Indien 2011, då Solevi, gift med Victor, lotsade oss fem svenskar från plats till plats, där vi besökte diverse projekt och lärde oss att bara äta med höger hand. Här ses en glad Solevi snett mittemot Anna, som också var med på resan, precis efter att vårt kyrkkaffe blivit bortdukat.

MMXV Indienskildringen Bakom det evigt vackra – några utsvävningar om form och innehåll

Min smarta kollega Salomon sa för en tid sedan att han brukar scanna av sin egen bokhylla när det är dags att välja titlar till läsecirklar i jobbet. Kanske finns där någon lämplig oläst bok som väntar på en anledning att läsas. En genial metod! Jag tillämpade den omedelbart och avslöjar härmed att De osynliga av Roy Jacobsen kommer att avhandlas på Sturebibblans litterära sommarsalong 30 juli på grund av att jag råkade få ett exemplar av den på en förlagspresentation i våras och på salongen i kväll pratade vi om Bakom det evigt vackra (Behind the Beautiful Forevers) av Katherine Boo. För ett och ett halvt år sedan läste jag ungefär en fjärdedel av ett låneex, innan något annat kom emellan, och inför den litterära salongen investerade jag i ett eget, begagnat storpocketex på engelska. Som bokmärke under läsningen använde jag ett kvitto som visade att den förra ägaren, sannolikt, köpte naturell yoghurt på Sainsbury’s i Woodford Green i utkanten av London 1 juli 2013.

I den engelska pocketen läste jag kanske fyra femtedelar med den svenska översättningen bredvid och på slutet växlade jag, läste på svenska och bläddrade i originaltexten när något behövde kollas upp. Att jag ville kika på den svenska översättningen, och ha lämpliga uppslagssajter redo, hade att göra med de ovanligt kniviga orden som jag inte alltid förstod. Inte kunde jag heller nöja mig med att enbart läsa på svenska när jag upptäckt större och mindre missar i översättningen. Av respekt för författare och läsare ska text alltid översättas så korrekt som möjligt, naturligtvis, och en extra dimension i just det här fallet, då bokens hela romanlika innehåll enligt författaren är autentiskt och belagt så gott hon bara kunnat, är att personer och skeenden beskrivs felaktigt när översättningen fallerar och måttet av autenticitet dras ner. Jag besparar er exempel, men tro mig, felen är uppenbara och skulle kunna avhjälpas med en ganska okomplicerad revidering.

En annan – svårare – aspekt är att matcha originalets ton. Ett grepp jag hade önskat att översättaren hanterat annorlunda var författarens användande av orden ”undercity”, om slummen i Mumbais utkanter, och ”overcity”, om det officiella Mumbai, motsatsord som översättaren genomgående, såvitt jag kunde se, trollat bort där något av dem förekom genom omformuleringar av meningarna. Jag kan inte säga att jag har några självklara förslag till direkta översättningar av ordparet, men något slags svenska motsvarigheter hade behövts för att bibehålla den språkliga effekten. Jag vet inte om orden på något sätt är känsliga eller bara mer eller mindre etablerade på olika håll, men nyligen upptäckte jag att underrubriken till det amerikanska originalet är ”Life, Death and Hope in a Mumbai Undercity”, vilket i den brittiska utgåvan blivit ”Mumbai Slum”. På det svenska omslaget kan det för övrigt stå ”Livet, döden och den ljusa framtiden i Mumbais slum” eller rentav ”Livet, döden och den vackra framtiden i Mumbais slum”. Varför ordet ”hope” broderats ut så till den mildra grad, och dessutom i olika grad, kan jag inte riktigt räkna ut.

Nog om petitesser på ordnivå, nu går vi upp ett steg. Det här är alltså en dokumentärroman, eller ett långt reportage, som står bland facklitteraturen på biblioteken, under signum Oab, ”Sociala strukturer”. Ingen av deltagarna på gårdagens litterära salong kände till boken sedan innan, vilket inte är så konstigt, jag vet inte hur mycket uppmärksamhet den fått i Sverige, men förlaget som gett ut den (Marcus Förlag) är inte ett av de mest kända och böcker som inte klassas som skönlitteratur, trots att de är upplagda på ungefär det sättet och gott och väl kan attrahera en romanläsare, hamnar åtminstone på biblioteken lite i skymundan. Oab-klassificeringen ställer dessutom till det lite extra – den facklitteraturläsare som är intresserad av ”sociala strukturer” och botaniserar i den hyllan kanske inte är ute efter en dokumentärroman om Indien och den som är intresserad av Indien hittar förmodligen inte till hyllan med litteratur om ”sociala strukturer”, för att inte tala om den generella fritidsläsaren som bara vill ha en bra bok.

Och särskilt den här boken, i den gränsöverskridande dokumentärromangenren, är väl värd att lyfta fram. Den amerikanska journalisten Kathrine Boo levde i fyra år nära en grupp människor i slumområdet Annawadi nära Mumbais internationella flygplats och återger sina erfarenheter i form av ett komplext drama, på den enskilda tonåriga sopsamlarens nivå, liksom sopsamlarens familjs, grannskapets, lokalpolitikernas, myndigheternas, Indiens och världens. Man skulle önska att den genomgående röda tråden var något fint, som gemenskap, eller människovärde, men den mest slående ingrediensen – jag tror inte jag är ensam om den uppfattningen – är korruption, och i förlängningen en misär byggd på orättvisor. Man behöver vara riktigt ordentligt insatt i den krassa verkligheten för att inte baxna inför oegentligheternas omfattning, bland politiker, poliser, jurister, läkare, just de yrkespersoner allmänheten är beroende av att ha förtroende för. Mest smärtsamt att läsa om är inhemska och utländska välgörenhetsprojekt, som både är djupt välvilliga och innehållsmässigt genomtänkta, men som saboteras fullständigt av människor som på grund av girighet eller desperation eller både och tillskansar sig pengarna med falska bevis på de ändamål de skulle ha gått till, ofta satsningar för utsatta barn. Vem vet, kanske kan en redogörelse som Katherine Boos öppna några ögon tillhörande rätt personer, personer med inflytande över hjälpprojekt i Mumbai, och få till stånd en bättre kontroll. Man vill ju tro på en ljus framtid, kanske till och med vacker.

Men det dystra i läsupplevelsen går alltså inte att bortse ifrån, och jag vet inte om jag ska säga att det vägs upp av skildringarna av fina – om än inte friktionsfria – relationer mellan vänner och familjemedlemmar och av de unga som både besitter drivkraft och rättskänsla mot alla odds. Men historien är spännande, och intressant, hela vägen. Vill man dessutom veta vad som ”hände sedan”, efter 2011, då Katherine Boo avslutade sin research för boken, är det inte svårt att googla fram artiklar, som i åtminstone vissa avseenden ger svar.

Lyssningstips: En sju minuter lång intervju med Katherine Boo om Behind the Beautiful Forevers.

MLVI Sådant som händer i Indien

20130322-080421.jpg
I förrgår var det hemgruppssamling hos mig och som en del av terminens diakonitema berättade Matilda om sin resa till Indien i december. Det var superintressant, vilket jag är övertygad om att alla tyckte, men eftersom jag besökte ungefär samma platser med samma organisation för två och ett halvt år sedan var jag kanske mest entusiastisk av alla.

Man blir förtvivlad över: Alla barn som lever på gatan, smuts och fattigdom, det kortsiktiga tänkandet som gör att föräldrar inte sätter barnen i skolan, fientligheten mellan olika trosuppfattningar.

Man blir lycklig över: Pojkarna på hemmet för gatubarn som fått egna sängar tack vare pengar som bland annat samlats in i Korskyrkans söndagsskola, det fina julfirandet som Matilda och de tre hon reste med var med om tillsammans med barnen, de lokala socialarbetarna som har förstått att relationer är allt, de kristna som delar med sig av sin tro och bidrar till att fler och fler tar emot Jesus, de många vittnesbörden om hur Jesus förvandlar liv.

CCCXXIV Mc-pastorn i Indien

image

I Korskyrkan ser man i princip varje söndag några män med björnbuseglasögon, kanske skinnväst med stort emblem på ryggen, kanske tatueringar, kanske långt skägg. Man kan vara ganska säker på att de tillhör den kombinerade mc-klubben och församlingen Christian Crusaders. I går var de fler än vanligt. Från amerikanska Christian Crusaders var Pastor Jack och Pastor Red på besök, den förre predikade och den senare ledde lovsång. Pastor Red ser ut som en snäll och glad tomte med vitaktigt skägg, som väl en gång varit rött, och kalt huvud och han har en riktigt fin sångröst som man kan lyssna på länge. Om man blundade skulle man tro att det var en välkammad yngling som satt med en gitarr på estraden. Lovsången var av naturliga skäl på engelska, och den var stark och äkta.

Pastor Jacks predikan handlade om att ingen är skapad för medelmåttighet utan att alla är ämnade att uträtta stordåd. Stordåden ser olika ut för olika människor, och en persons insats kanske snarare förbereder en annan persons stordåd, men om stordåd ska ske måste vi räkna med att utföra dem. Han berättade att han själv växt upp i små församlingar, men alltid haft en önskan om att predika för stora folkskaror. Med tiden har hans önskan gått i uppfyllelse med råge. Under en period bodde han och hans familj i Indien och verkade som missionärer och han berättade om en synnerligen storslagen händelse i en stad i norra Indien, där man hade en några dagar lång kampanj med möten då Pastor Jack predikade varje kväll. Mängder av människor kom och många helandeunder skedde. Näst sista kvällen, just när de som kommit till mötet fått inbjudan till förbön längst fram, kom ett störtregn och när Pastor Jack stod i regnet och bad för människor kändes det som elektricitet och han kunde inte stå still. Mötet avslutades tidigt eftersom folk gick och tog skydd från regnet. Medarbetarna frågade Pastor Jack varför han hade hoppat runt så där i regnet. Ingen aning, sa han, det gick inte att stå still.

Sista kvällen valde han ett upplägg som han inte brukade ha, nämligen att istället för att tala lämna ordet fritt för personer som ville berätta om hur de blivit berörda av Gud. Det blev många fina vittnesbörd, och så avslutades kampanjen. När de gick till bilen efteråt blev en av Pastor Jacks medarbetare stoppad av en man som ville berätta något. Han sa att 40 år tidigare hade det kommit en brittisk missionär och försökt predika evangeliet. En grupp hinduiska fundamentalister hade då mördat honom, styckat hans kropp och lagt kroppsdelarna på varje gata i staden med budskapet att det kristna evangeliet aldrig skulle få tillträde där. För tio år sedan kom två kristna missionärer från södra Indien. De misshandlades tills de var medvetslösa och kastades ut ur staden. Samma sak hade planerats för den här kampanjen. Mannen som berättade det här var ledare för en hinduisk grupp som vid en viss tidpunkt planerat att sabotera mötet och attackera pastorn, men just då kom ett störtregn och pastorn hade hoppat runt som en galning och mötet hade avslutats. De bestämde en ny tidpunkt under sista möteskvällen, men istället för att stå längst fram och tala hade pastorn släppt fram mötesdeltagare för att vittna. Den hinduiska gruppen hade då valt att skjuta på tidpunkten för attacken och lyssnade under tiden på vittnesbörden. Det de hörde fick dem att tänka efter. Kanske behövdes evangeliet i staden trots allt. Attacken ställdes in. I dag har staden flera kyrkor.

Nu på söndag kommer Victor och Solevi John till Korskyrkan. De har bott i Sverige de senaste åren, men kommer från just norra Indien (Solevi är barn till svenska missionärer). Vi var en liten grupp svenskar som reste dit tillsammans med Solevi i höstas och besökte skolor för barn i slummen, ett leprasjukhus, ett hem för järnvägsbarn och andra satsningar och var med på en stor kristen konferens. Det händer otroligt mycket i norra Indien. Ser fram emot söndag.