I år får man höra radiokorrespondenterna i radio

En dag så här års brukar jag se till att ha kvällen och gärna hela eftermiddagen fri för att kunna gå på scenprogrammen med en kavalkad av SR:s utrikeskorrespondenter, på Södra teatern i en rad år, därefter på Kulturhuset ett år och senast i Berwaldhallen, under rubriken ”Förstå världen – möt radiokorrespondenterna”. I år blev det förstås inget liveevenemang, men en motsvarande radioprogramkavalkad har i alla fall skapats, med det typiska innehållet från ”korredagen”, som de brukar säga. Det speciella är ju egentligen just att man får se radiomänniskorna livs levande, men ”Förstå världen”-innehållet skiljer sig ändå från de vanliga reportagen från korrespondenterna, på så så sätt att de pratar inte bara en och en utan med varandra och inte bara om de aktuella frågorna i världen utan också om livet som korrespondent. Dessutom är årets kavalkad en av många samtidsanalyser som kommer att finnas kvar från coronaåret 2020. Lyssna här!

Förväxlingstragedi

Den som läst vårens och sommarens inlägg här vet att jag gillar filmcirkelkonceptet, alltså samtal om en gemensam filmupplevelse motsvarande bokcirkelsamtal om en läsupplevelse. Ett mycket enkelt koncept som jag kan rekommendera för alla som vill lägga en extra dimension till sitt filmtittande. Det är egentligen bara en sak man behöver tänka på – se samma film som den eller dem du vill diskutera den med. Medan jag i går kväll uthärdade ett genomperverterat grekiskt samtidsdrama i en småstads sjaskigaste miljöer såg HA en rysk samhällskritisk skildring av två känslokalla föräldrar.

När vi kopplade upp oss för filmprat började vi med att beklaga oss över att vi återigen sett något obehagligt och mörkt. Om barn som far illa, fortsatte HA, och jag började ana oråd. De flesta for illa i härvan som rullades upp i den grekiska lilla staden, men det handlade inte specifikt om barn. När vi för knappt två veckor sedan diskuterade vilken film vi skulle se den här gången nämnde vi både den ryska och den grekiska som intressanta kandidater, men därefter måste vi ha uttryckt oss väldigt oklart. Den möjliga lösningen att växla film – se den respektive osedda filmen för att sedan kunna prata om dem – saboterade vi genom att redogöra för filmernas handling för varandra, med fullt spoilande. Inte ville vi snuvas på tillfället att genast bearbeta de tragiska historier vi tagit del av.

Till nästa gång väger vi upp den här filmcirkelträffen genom att se inte bara samma film utan också en trygg, hederlig, lättsam komedi från 1930-talet.

Dagen före semestern

Sista sommarmorgonen med ansvar för morgonschemat, en tankenöt av högsta svårighetsgraden, som går ut på att Stadsbibliotekets alla bemanningspunkter ska täckas under alla öppettimmar av medarbetare – alltid för få – med rätt kompetens. Det gick ändå bra till slut.

Direkt därifrån till kundtjänsten, fyra timmar med ganska hög intensitet, men i trevligt sällskap i kundtjänstrummet. A.G. klagade med några minuters mellanrum på hur hungrig han var och min medhavda frukost, som jag var för stressad för att äta med det komplicerade morgonschemat på skärmen framför mig och istället tog mellan telefonsamtalen, var alldeles för liten. Kopplade ur telefonen och gick till 7-Eleven. Fotade alla smoothies, så att A.G. kunde välja vilken han ville ha, tog två mackor till mig – sparade en till lunch – och M.S. ville ha en fruktsallad.

Under eftermiddagen hastade jag igenom listan med de mest akuta göromålen – sista chansen, ty min ynka sommarsemestervecka börjar i morgon! Bland annat uppbådade jag sinnesnärvaro nog att publicera all information (hoppas jag) om höstens bokcirkelträffar i serien ”Lysande utsikter”.

Därifrån till Centralbadet för massage hos stans bästa massös, som jag just har räknat ut att jag gått till i drygt nio år. Jag nämnde helt kort att det har gjort ont att vrida huvudet åt sidorna på sista tiden och märkte sedan under massagen att jag fick kraftiga tryck i nacken. Många, särskilt på vänster sida. Det var ganska plågsamt. Nackbearbetningen måste ha tagit tid, för plötsligt var det klart, utan huvud- och ansiktsmassagen. Synd, för den är avkopplande, men då slapp jag olja i håret. ”Det gick inte att lösa upp det spända i nacken”, sa massösen, ”det skulle ha gjort för ont!”

På utvägen passerade jag den gröna gården – där en skylt varnar för fallande päron – och sedan den lilla belamrade skoaffärens skyltfönster. För första gången gick jag in och tittade ordentligt och när jag kom ut hade jag ett par svarta och ett par ljusrosa skor i en påse.

I kväll har jag konstaterat att det är påtagligt enklare att vrida huvudet – åt vänster. Jag är frestad att komma på återbesök på Centralbadet ganska snart, tidigare än höstbesöket jag bokade in.

Lyssnar på resepodd

Jag har upptäckt att jag är långpoddlyssnare. Är avsnittet under 50 minuter är det över för fort, knappt värt att börja. Jag hårdrar det lite, förstås, det finns ett antal poddar i min lista som gör välproducerade avsnitt på kanske en halvtimme och dessutom hinner jag inte lyssna klart på långa avsnitt om jag till exempel lyssnar på väg till jobbet, vilket innebär tråkig uppstyckning, men faktum kvarstår – när en podd jag följer släpper nya avsnitt blir jag gladare ju längre de är.

Resepodden Tur & Retur är av den snackiga sorten, i samtals- eller intervjuformat, utan ambitioner att vara särskilt tajt och stringent, men ofta trevlig. Det hjälper så klart att jag är väldigt intresserad av ämnet. Aspekterna på resande växlar en del, så jag väljer och vrakar, ”Att resa med hund i Europa” hoppade jag över, till exempel, men i dagarna har jag lyssnat både på ”Att resa ensam” och ”Yrke: Flygvärdinna”, på en dryg timme respektive en och en halv.

Avsnittet om att resa ensam är ett samtal mellan programledaren och en väninna till henne, båda vana resenärer. De pratar om bättre och sämre sidor av ensamresande utifrån egna erfarenheter och skiljer sig visserligen genom att ha ensamrest i olika åldrar, till olika slags platser, under olika långa tidsperioder och med olika syften, men de känner varandra sedan länge och samtalsformen gör att de dras mot konsensus. Det är alltså inte en objektiv och mångsidigt belysande exposé över fenomenet och när en viss hållning slås fast av den ena talaren är den andra inne på samma spår.

Det gör inget – Tur & Retur är en personligt hållen podd om resor, inte ett samhällsmagasin från SR, och var jag en poddproducerande privatperson skulle jag säkert göra likadant – det är bara min källkritiska sida som inte kan låta bli att reflektera över att det är skillnad på poddar och poddar. Och sådana reflektioner kommer gärna till en när man inte riktigt håller med om innehållet, i det här fallet för att jag helt enkelt har andra intressen och syn på resande än de två personer jag lyssnar på. Till vissa delar, vill säga, där finns mycket igenkänning också.

Något som tas upp, och som är återkommande i podden, är resande för att – i liten skala – prova på ett annat liv, genom att välja ett Airbnb-boende istället för hotell i en främmande stad och skaffa sig vanor, som att gå till ett gym och få ett favoritcafé. Jag är helt med på noterna. Det handlar också ganska mycket om traditionellt sol-och-bad-resande, som inte alls är min kopp te. En anledning att vilja resa som nämns som tämligen självskriven är att vilja komma bort från vardagen. ”Svenskarna reser inte till någonting … dom reser från någonting”, står det i inledningen till min favoritfilm ”Sällskapsresan”. Så har det aldrig varit för mig, jag är alltid hundra procent intresserad av att besöka själva resmålet, inte av att komma bort. Om något är jag nog FOMO-drabbad – ”fear of missing out”, för den som inte hajar klyket – och grämer mig över missade födelsedagsfikor eller någon spännande talare på biblioteket som mina kolleger får ta hand om, medan jag själv högst frivilligt sitter på en restaurang i New York eller ett tåg i Indien. Mer arbetsamma aspekter av vardagen – balkongens sprickande trätrall, ett stort uppdateringsarbete i Stockholmskällans databas – är med största sannolikhet kvar när jag kommer tillbaka. Och svenska väderlekar stör mig inte.

De båda resenärerna i podden är också helt överens om att det borde vara okontroversiellt att under en resa med en eller flera vänner välja att ta en dag eller några timmar för sig själv. Det är något jag kanske bör hålla med om och jag kan acceptera det i teorin. Jag har också, enstaka gånger, varit iväg på resor där jag och resesällskapet skilts åt, men allt beror på hur det görs och även vad det är för slags resa. Det är väl enklare att praktisera ensamtid på en sol-och-bad-vistelse än under krävande strapatser i en oprövad kultur, men oavsett, skulle jag säga, behöver sådant dryftas innan man åker för att förväntningarna ska bli rätt. Reser man helt på egen hand, däremot, är ju friheten total. Den friheten kan, enligt podden, utnyttjas till att röra sig snabbt genom ett museum istället för att gå in på djupet och ”läsa alla lappar”. Återigen – vi är olika.

Sedan önskar jag att jag hade modet att inspireras av de sätt de nämner att man kan träffa folk på, som att bo på hostel, vilket inte längre nödvändigtvis är en plats som befolkas uteslutande av festglada ungdomar, och att man kan komma in i ett lokalt gäng som utövar samma träningsform som man själv. Jag har inte rest mycket ensam, men när jag har gjort det har jag följt samma mönster som när jag reser med sällskap, nämligen redan på hemmaplan bokat konsertbiljetter och guidade turer, markerat butiker jag vill besöka och packat böcker jag vill läsa och sedan sysselsatt mig med detta. Med andra ord är jag inte ens ute efter det som poddpratarna menar är det kanske viktigaste skälet att resa ensam, nämligen den maximala möjligheten att vara spontan. Fast jag hårdrar igen, mellan inbokade aktiviteter finns alltid utrymmen att gå vilse i gränder, impulsköpa fler böcker, fika och annat viktigt. Och då tänker jag på en storstad i väst eller av liknande snitt. På vietnamesisk landsbygd får man vara sjukt flexibel.

Några ord om intervjun med flygvärdinnan också. Jag visste inte att: Det kan hända att en flygplansdörr öppnas i ”armerat” läge av misstag, vilket leder till utlöst rutschkana vilket är jättedyrt. Kapten och styrman äter olika maträtter, i den händelse maten är dålig. Vissa bolag slår på säkerhetsbältesskylten när den ena av piloterna lämnar cockpit för att gå på toaletten. Besättningen måste motsvara en person per femtio säten så snart det finns passagerare ombord, oavsett om det är en enda eller ett fullt flygplan.

Flygvärdinneavsnittet var ett bra exempel på fördelarna med att det får ta tid, det var informationsrikt och pedagogiskt samtidigt som det inte fanns någon anledning att stressa igenom intervjun, så även det personliga hanns med. De nyfikna frågorna hade definitivt kunnat vara mina egna.

Vi resenärer är långt ifrån en homogen grupp, även om själva passionen är gemensam. Jag är hemskt förtjust i att resepassionen har gett upphov till resepoddar och resepoddarna får sedan leva med att jag med min personliga passion plockar isär, analyserar, hissar och dissar. Jag tänkte säga att det särskilt under coronaåret 2020 är lockande att konsumera andras reseerfarenheter, men det är det faktiskt alltid.

Samlar steg i värmen

I dag är en bra stegdag – knappt 20 000, och detta åstadkommet före lunch! Sen lunch, vid halv två, men ändå. Och värmeböljan håller i sig. Under promenerandet lyssnade jag på förra veckans Naturmorgon samtidigt som jag försökte räkna ut hur många steg per dag jag behöver gå under andra halvan av 2020 för att nå mitt dagssnittsmål. Hjärnan höll på att överhettas fullständigt av ansträngningen.

(Så småningom kom jag fram till hur mycket jag behöver promenera i höst för att kompensera för min immobila karantäntillvaro under våren och i mitt just då helt utmattade tillstånd utgick jag ifrån att det blir omöjligt. Även nu under eftermiddagen, när livsandarna så smått har börjat återvända, misstänker jag att det här totalt sett blir ett dåligt stegår.)

Robotdammsugaren

I morse, före öppning, hade vi utrymningsövning på Stadsbiblioteket. Min uppgift var att stå på helspänn i Rotundans informationsdisk och låtsas att jag hade ett helt vanligt pass. Givetvis hade jag lägligt nog påmint mig om var neonvästarna finns och listorna över vilka platser man ska söka av, så när det öronbedövande larmet slogs på drog jag genast västen över huvudet, tog min lista och följde den systematiskt. Mitt i sirenvrålet gick jag runt för att hitta de ”besökare” i form av pappersark som placerats ut på olika ställen och hade under tiden två skuggande personer i hälarna. Ska det letas besökare ska det göras bra och jag var en av de sista som kom ut till samlingspunkten vid Spelbomskans torg. Min chef – den ena av de två skuggorna som följt mitt metodiska sökande – sa att mitt epitet hädanefter är ”robotdammsugaren”. Jag vet inte hur träffande det är, eftersom en robotdammsugare rör sig i blindo och fastnar under soffan rätt som det är, men jag väljer att ta det som beröm.

Åtta veckor med ”Stockholm i litteraturen”

Hemtentan återstår, men föreläsningarna och seminarierna i kursen ”Stockholm i litteraturen” är över. Alla ägde förstås rum coronaanpassat digitalt, en planerad stadsvandring ställdes in och tekniken fallerade totalt en av veckorna så att seminariet i Zoom uteblev. Och jag lärde mig aldrig själva lärplattformen Athena, som jag tyckte var väldigt ointuitivt upplagd. Litteraturlistan, föreläsningsdatumen, nya meddelanden – det mesta låg under rubriker som inte passade alls, om man frågar mig, och information jag en gång sett kunde jag senare bara hitta tillbaka till genom att systematiskt gå igenom hela strukturen. Det har varit hemskt mycket att läsa i veckorna, jag har inte hunnit med allt och en av veckorna missade jag till och med att man först skulle se en inspelad föreläsning, så jag anslöt direkt till seminariet med gruppdiskussioner och det hela blev rätt pinsamt.

Men det är ju tur att jag älskar läsning, fördjupning, hela konceptet att tillsammans med andra lägga tid och möda på gamla texter och prata om vad de säger oss. I slutet av det sista seminariet, som ägde rum i kväll, pratade vi lite om kursen överlag och vad som kan förbättras och en åsikt som kom upp var att hela romaner som kurslitteratur är mer intressant än kortare texter. På den digra litteraturlistan står enstaka hela romaner, någon per vecka, och i övrigt fackartiklar, noveller och utdrag ur romaner. Jag vet inte exakt vad den kursdeltagaren menade, men personligen föredrar jag åtminstone avslutade berättelser, några kapitel mitt i en thriller (vilket förekommit) är ganska otillfredsställande, medan en utvald novell ur en samling är helt okej. Bäst är hela romaner, men det får också vara någon måtta på kurslitteraturens omfång.

Alla föreläsare har inte varit lika vana vid den digitala formen, men på det hela taget har det funkat helt okej och den kursansvariga, som föreläste vid första och sista tillfället, var bra. Jag kommer till och med att sakna farbröderna som troget varit med och till skillnad från de flesta kursdeltagarna hela tiden har haft kamera och mikrofon påslagna och laptopskärmen lutad framför sig så att man sett rätt upp i näsan på dem. Och så dricker de kaffe, hostar, skrattar till, och när de låter ersätter deras ruta föreläsarens som den största i bild. Även om jag hade önskat att föreläsarna tipsat om att vi deltagare inte behöver synas och höras när det inte är vår tur att bidra uppskattar jag att det har pratats minimalt om själva tekniken. På jobbet, åtminstone när vi för ett antal veckor sedan började hålla i princip alla möten i Skype, har många känt sig manade att uttrycka sina tekniska framsteg och bakslag högt och länge. ”Hallå? Hallå?” ”Det funkar!” ”Oj, vad hände nu! Syns jag?” ”Jag ser inte Kerstin!” ”Var ska man klicka, sa ni?” ”Eva! Eva! Jag hör inte dig! Birgitta, hör du Eva?” (Påhittade namn. Märkligt nog finns varken någon Kerstin, Eva eller Birgitta i min sektion.)

Om jag ska hitta en personlig ljusglimt i vårt nuvarande märkliga läge så har allt inställt – konserter, museibesök, kompisfikor och inte minst resande – frigjort tid till kursen. Det betyder verkligen inte att jag föredrar den här stiltjen och de extremt begränsade sociala kontakterna, men det har i alla fall blivit färre hysteriska läsnätter.

Och nu är det alltså dags att skriva 10 000 tecken litteraturanalys. Jag utgår ifrån att det trots allt kommer att krävas en del nattligt arbete, förmodligen förlagt väldigt nära deadline.

Tre av dagens biblioteksbesökare

Biblioteksbesökaren som gladde mig mest: Killen vars bokcirkel ville läsa klassiker med upplyftande innehåll. Det de läst hittills var så deppigt, och så här i deppiga tider behövde de något muntrare. En rolig utmaning. Han lämnade biblioteket med Norrtullsligan och En piga bland pigor.

Biblioteksbesökaren som bekymrade mig mest: En äldre herre som behövde upprätta ett visst formellt dokument och undrade vilken samhällsinstans man vänder sig till. Svaret är att det inte finns någonstans att vända sig, om man inte råkar ha råd att anlita en jurist. Hade han varit tjugo år yngre hade han förmodligen hittat och kunnat använda den information som finns på nätet om det saken gällde, skrivit sitt dokument själv och bett ett par vänner vara vittnen, men de förmågorna och resurserna fanns inte. Det är så orimligt att det inte finns någonstans att gå med ett sådant ärende, och vart blir man hänvisad om man ringer Stockholms stad? Biblioteket. Jag gick förstås så långt jag kunde, skrev ut lämplig information och försökte ge råd, men hade inga förkunskaper och förstås ingen förpliktelse som bibliotekarie att ta mig an ärendet mer än så. När ska Norrmalm – och många andra stadsdelar – få medborgarkontor med kompetenta samhällsvägledare att skicka alla dessa medborgare till?

Biblioteksbesökaren som förbryllade mig mest: Tonåringen som skulle skriva ett skolarbete och ville läsa i äldre tidningar om det ämne hon skulle behandla. Hur gamla då? Det spelade ingen roll, gamla. Inte böcker då? Nej. Så varför just gamla tidningar? Det var lite oklart, men jag misstänkte att hon ville (eller hade fått i uppgift att) ta reda på hur man skrivit om och förhållit sig till just det här ämnet genom tiderna. Jag sa att vi tyvärr bara har relativt nya tidningar och att hon får vända sig till Kungliga biblioteket, men förslagsvis börja med att leta och läsa artiklar deras tidningsdatabas. Jo, hon hade fått det tipset av någon annan också, men hon behövde tryckta källor.

Här kommer den förbryllande sidan av saken. Det är inte första gången en elev kommer med tydliga instruktioner från läraren att tryckta källor ska användas, samtidigt som syfte och definitioner inte är alldeles glasklara. Har läraren förklarat skillnaden mellan Wikipedia och Dagens Nyheter, men utan att eleverna riktigt begripit att det är avsändaren som skiljer källorna åt snarare än själva mediet? Eller har läraren haft anledning att förenkla det hela och bara bestämt att information ska hämtas från en pappersprodukt, för att helt eliminera osäkra webbkällor? Eller vet inte läraren att en prasslig DN och dn.se har samma avsändare och att samma bok inte sällan går att läsa antingen mellan två pärmar eller i mobilen? I fallet med KB:s tidningsdatabas, där man har gamla inscannade tidningssidor framför sig på skärmen, är det extra tydligt att det handlar om digitaliserade tryckta produkter, och för övrigt har man väl under många år kunnat gå till KB för att läsa tryckta artiklar och serverats inte papper utan något annat medium, som mikrofilm. Källan är fortfarande densamma.

Men om den äldre generationen behöver lära sig att scrolla och svajpa kanske tonåringarna behöver lära sig vända blad, vad vet jag.