Åtta veckor med ”Stockholm i litteraturen”

Hemtentan återstår, men föreläsningarna och seminarierna i kursen ”Stockholm i litteraturen” är över. Alla ägde förstås rum coronaanpassat digitalt, en planerad stadsvandring ställdes in, tekniken fallerade totalt en av veckorna så att seminariet i Zoom uteblev och jag lärde mig aldrig själva lärplattformen Athena, som jag tyckte var väldigt ointuitivt upplagd. Kurslitteraturen, föreläsningsdatumen, nya meddelanden – det mesta låg under rubriker som inte passade alls, om man frågar mig, och information jag en gång sett kunde jag senare bara hitta tillbaka till genom att systematiskt gå igenom hela strukturen. Det har varit hemskt mycket att läsa i veckorna, jag har inte hunnit med allt och en av veckorna missade jag till och med att man först skulle se en inspelad föreläsning, så jag anslöt direkt till seminariet med gruppdiskussioner och det hela blev rätt pinsamt.

Tur då att jag älskar läsning, fördjupning, hela konceptet att tillsammans med andra lägga tid och möda på gamla texter och prata om vad de säger oss. I slutet av det sista seminariet, som ägde rum i kväll, pratade vi lite om kursen överlag och vad som kan förbättras och en åsikt som kom upp var att hela romaner som kurslitteratur är mer intressant än kortare texter. På den digra litteraturlistan står enstaka hela romaner, någon per vecka, och i övrigt fackartiklar, noveller och utdrag ur romaner. Jag vet inte exakt vad den kursdeltagaren menade, men personligen föredrar jag åtminstone avslutade berättelser, några kapitel mitt i en thriller (vilket förekommit) är ganska otillfredsställande, medan en utvald novell ur en samling är helt okej. Bäst är hela romaner, men det får också vara någon måtta på litteraturlistans omfång.

Alla föreläsare har inte varit lika vana vid den digitala formen, men på det hela taget har det funkat helt okej och den kursansvariga, som föreläste vid första och sista tillfället, var bra. Jag kommer till och med att sakna farbröderna som troget varit med och till skillnad från de flesta kursdeltagarna hela tiden har haft kamera och mikrofon påslagna och laptopskärmen lutad framför sig så att man sett rätt upp i näsan på dem. Och så dricker de kaffe, hostar, skrattar till, och när de låter ersätter deras ruta föreläsarens som den största i bild. Även om jag hade önskat att föreläsarna tipsat om att vi deltagare inte behöver synas och höras när det inte är vår tur att prata uppskattar jag att det har pratats minimalt om själva tekniken. På jobbet, åtminstone när vi för ett antal veckor sedan började hålla i princip alla möten i Skype, har många känt sig manade att uttrycka sina tekniska framsteg och bakslag högt och länge. ”Hallå? Hallå?” ”Det funkar!” ”Oj, vad hände nu! Syns jag?” ”Jag ser inte Kerstin!” ”Var ska man klicka, sa ni?” ”Eva! Eva! Jag hör inte dig! Birgitta, hör du Eva?” (Påhittade namn. Märkligt nog finns varken någon Kerstin, Eva eller Birgitta i min sektion.)

Om jag ska hitta en personlig ljusglimt i vårt nuvarande märkliga läge så har allt inställt – konserter, museibesök, kompisfikor och inte minst resande – frigjort tid till kursen. Det betyder verkligen inte att jag föredrar den här stiltjen och de extremt begränsade sociala kontakterna, men det har i alla fall blivit färre hysteriska läsnätter.

Och nu är det alltså dags att skriva 10 000 tecken litteraturanalys. Jag utgår ifrån att det trots allt kommer att krävas en del nattligt arbete, förmodligen förlagt väldigt nära deadline.

Tre av dagens biblioteksbesökare

Biblioteksbesökaren som gladde mig mest: Killen vars bokcirkel ville läsa klassiker med upplyftande innehåll. Det de läst hittills var så deppigt, och så här i deppiga tider behövde de något muntrare. En rolig utmaning. Han lämnade biblioteket med Norrtullsligan och En piga bland pigor.

Biblioteksbesökaren som bekymrade mig mest: En äldre herre som behövde upprätta ett visst formellt dokument och undrade vilken samhällsinstans man vänder sig till. Svaret är att det inte finns någonstans att vända sig, om man inte råkar ha råd att anlita en jurist. Hade han varit tjugo år yngre hade han förmodligen hittat och kunnat använda den information som finns på nätet om det saken gällde, skrivit sitt dokument själv och bett ett par vänner vara vittnen, men de förmågorna och resurserna fanns inte. Det är så orimligt att det inte finns någonstans att gå med ett sådant ärende, och vart blir man hänvisad om man ringer Stockholms stad? Biblioteket. Jag gick förstås så långt jag kunde, skrev ut lämplig information och försökte ge råd, men hade inga förkunskaper och förstås ingen förpliktelse som bibliotekarie att ta mig an ärendet mer än så. När ska Norrmalm – och många andra stadsdelar – få medborgarkontor med kompetenta samhällsvägledare att skicka alla dessa medborgare till?

Biblioteksbesökaren som förbryllade mig mest: Tonåringen som skulle skriva ett skolarbete och ville läsa i äldre tidningar om det ämne hon skulle behandla. Hur gamla då? Det spelade ingen roll, gamla. Inte böcker då? Nej. Så varför just gamla tidningar? Det var lite oklart, men jag misstänkte att hon ville (eller hade fått i uppgift att) ta reda på hur man skrivit om och förhållit sig till just det här ämnet genom tiderna. Jag sa att vi tyvärr bara har relativt nya tidningar och att hon får vända sig till Kungliga biblioteket, men förslagsvis börja med att leta och läsa artiklar deras tidningsdatabas. Jo, hon hade fått det tipset av någon annan också, men hon behövde tryckta källor.

Här kommer den förbryllande sidan av saken. Det är inte första gången en elev kommer med tydliga instruktioner från läraren att tryckta källor ska användas, samtidigt som syfte och definitioner inte är alldeles glasklara. Har läraren förklarat skillnaden mellan Wikipedia och Dagens Nyheter, men utan att eleverna riktigt begripit att det är avsändaren som skiljer källorna åt snarare än själva mediet? Eller har läraren haft anledning att förenkla det hela och bara bestämt att information ska hämtas från en pappersprodukt, för att helt eliminera osäkra webbkällor? Eller vet inte läraren att en prasslig DN och dn.se har samma avsändare och att samma bok inte sällan går att läsa antingen mellan två pärmar eller i mobilen? I fallet med KB:s tidningsdatabas, där man har gamla inscannade tidningssidor framför sig på skärmen, är det extra tydligt att det handlar om digitaliserade tryckta produkter, och för övrigt har man väl under många år kunnat gå till KB för att läsa tryckta artiklar och serverats inte papper utan något annat medium, som mikrofilm. Källan är fortfarande densamma.

Men om den äldre generationen behöver lära sig att scrolla och svajpa kanske tonåringarna behöver lära sig vända blad, vad vet jag.

Åter på jobbet

Efter att mestadels ha jobbat hemifrån de senaste veckorna är jag nu tillbaka på Stadsbibblan och bakom dess diskar. Det är besvärligare än vanligt att bemanna, med avståndshållande och många begränsningar, men fint att vara bland kolleger och i huset igen, förstås. Detta hus!

Måste bara citera en som som inte kände samma kärlek till Stadsbiblioteket som jag, nämligen fabrikör August Lindmark: ”Jag tycker helt enkelt att huset är fult, förklarar han, och värst är enligt min mening den alltför höga rotundan eller vad jag skall kalla det cisternliknande mittpartiet. Om det sedan ur biblioteksteknisk synpunkt sett är lämpligt eller ej kan jag ju ej yttra mig om.” Detta i Svenska dagbladet 16 juli 1928, några månader efter invigningen. Fantastiskt att kunna hitta sådana här gamla artiklar på tidningar.kb.se. Och ja, vi kallar mittpartiet rotundan.

Nu har vi pratat klart om Testamente

En uppföljning om Nina Wähäs Testamente, som jag diskuterade med H för andra gången i går (här skrev jag av mig efter vår första digitala bokcirkelträff). Nu hade H läst till slutet och vi kunde prata om flera överraskande drag som kommer sent i boken. Eftersom jag nämner ett par av dem nedan kommer här en

SPOILERVARNING!

När vi konstaterat att varken H eller jag blivit jätteförtjust i boken sökte vi fram några recensioner och läste valda stycken högt. För vi visste det ju från början – hyllningarna vet inga gränser. Expressens rubrik: ”Hon är så bra att jag blir vansinnig”. Och: ”Jag är fullkomligt uppslukad ända från start”, säger Aase Berg i DN, ”för Wähä kan verkligen skriva.” Och vidare i DN-recensionen: ”Det viktigaste är språket, som ofta bryter fram i överrumplande stringens.” Tycke och smak är ju helt individuellt, och tydligen också uppfattningen om språklig stringens och kvalitet överlag.

Under vårt första boksamtal skrattade H när jag, som ett slags eftergift efter att jag ondgjort mig över just språkkvaliteten, sa att boken kan fungera som diskussionsunderlag för vidare funderingar på hur livet förändrats, eller inte, under de senaste generationerna i ett tornedalskt lantbrukssamhälle. Det där med ”diskussionsunderlag” tyckte hon var en riktig sågning. Det var inte menat att vara alltför drygt och elakt, mest uppriktigt, och även nu efter vårt senaste samtal håller jag fast vid det. Ämnena som behandlas är inte alls ointressanta, men det är för många och viktiga aspekter runtomkring som drar ner min upplevelse och därmed min öppenhet för att ta till mig berättelsen som en analys i sig själv.

Aase Berg tar faktiskt också upp en aspekt som hon tycker drar ner trovärdigheten, nämligen själva det testamente pappan skrivit och som familjen och vi läsare får ta del av i slutet av boken, där han framstår som mycket verbal och klarsynt. I bokens början skildras alltså pappan som en fåordig sadist som terroriserar och traumatiserar den familj som man sedan följer, och förutom att den extrema personlighet som presenterats inte stämmer överens med testamentets innehåll förvånas jag av att pappans roll så snabbt blir så förminskad. Från att ha etablerats som den tyranniska mörka skugga som faller över allt och alla i den stora familjen – om än på mycket olika sätt för de olika barnen – blir han mest en del av det lantliga, gammalmodiga och isolerade liv som syskonen i olika grad bryter med. Tills strålkastaren plötsligt vänds mot honom som förövare igen och han mördas under diffusa omständigheter.

I en intervju i Sydsvenskan säger Nina Wähä att hon tror att alla familjer är fulla av elände och att man gör klokt i att ta ”kontroll över sin berättelse” och därmed bearbeta den. Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, men det här är ytterligare ett av de tillfällen då jag blir påmind om en kommentar från Dr Phil. Eftersom jag bara har sett några enstaka avsnitt (om ens det, enstaka halva kanske – vill gärna framhålla detta) vet jag inte om det är en standardreaktion från hans sida eller ej, men det var ett svar till en kvinna med pågående elände i sin familj, av en riktigt svår art. När hon som ett konstaterande av något självklart sa att hemska saker pågår i alla familjer sa Dr Phil nej, så är det inte. Det finns gradskillnader i elände. Vardagsbekymmer och slitningar i relationer är vanligt, grova övergrepp är ovanligt.

Inte för att jag tror att Nina Wähä fullt ut vill normalisera en sadistisk familjefar, däremot passar det liksom in i vår tids klyschor. Det traditionella livets attribut är här en stor syskonskara, en våldsam pappa, en kuvad mamma och en flagrant dubbelmoral. När barnen närmar sig vuxen ålder flyttar de flesta ifrån sin hembygd och det finns inte så mycket stabilitet och värderingar att ta med sig, utan vägen som möjligen kan leda till lycka är normbrytandets, nya livsstilar som indikerar att det traditionella livets ramar var ett fängelse. Det gäller även mamman, som inte bara behöver lämna det destruktiva äktenskapet utan också börja dejta och älska sin kropp. Hade inte kontakten med männen skett via annons och brev hade det varit en historia direkt från utgivningsåret 2019, snarare än tidigt 1980-tal.

Som om jag inte hade dissat nog undrar jag genom läsningen varför det behöver vara hela tolv syskon plus två som dött. ”Ni måste dessvärre lära känna dem allihopa”, informerar och beklagar berättaren på första sidan. Även en syskonskara på, säg, åtta hade varit stor, kunnat inbegripa många personlighetsdrag, livsval och öden och varit 33 procent enklare att hålla isär. Men eftersom jag till skillnad från den stora majoriteten inte tycks vara mottaglig för bokens företräden ska jag avhålla mig från vidare förbättringsförslag.

En uppgiven bibliotekaries bekännelser

Det blev en ganska tuff jobbhelg, med många besökare på biblioteket, åtminstone i går, och en hel del strulande teknik. Den ena av de två publika skrivarna la av i går eftermiddag, i dag var det ett lotteri om de publika datorerna skulle gå igång som vanligt vid inloggning eller bara visa en svart skärmbild och under båda dagarna har återlämningsautomaterna fått stängas av, eftersom själva återlämningsroboten ibland tar emot böckerna och utför borttagandet av lånen från låntagarnas konton och ibland bara tar emot böckerna. När det upptäcktes under gårdagen innebar det massor av extrajobb i form av åter-återlämning av böckerna på sorteringsverkets vagnar. Ett plus i dag var att vi var medvetna om problemet, ett minus att en person ur den lilla personalstyrkan behövde stå vid automaterna och manuellt ta emot böcker.

Bedrövliga arbetsdagar är sällan helt utan ljusglimtar – en och annan tacksam besökare, det vanliga trivsamma snacket mellan kolleger, mandelmusslor med hallonsylt och grädde i lunchrummet, tack chefen! – men när frustrationen stiger är det lätt att hamna i en ond spiral. Att det ser ovanligt kaotiskt ut på hyllorna, med böcker som ligger på trekvart och många av dem på fel plats, fel hylla, fel sal, hänger ihop med underbemanningen, men det är bara att tillstå att jag särskilt en dag som dessa också blir tokig på besökarna som rumsterar på hyllorna utan att bry sig om att böckerna rasar och, ännu jobbigare, att de lämnar böcker de kommer på att de inte vill låna på precis vilken hylla som helst i biblioteket. När de böckerna sedan efterfrågas behöver jag inte förklara hur omöjligt det är att hitta nålen i höstacken av hundratusentals andra nålar. Och hur det känns att vara mottagare av irritationen hos frågeställaren, som åkt långt efter att ha sett på vår hemsida att just den där boken ska finnas inne. Osannolikt, kanske ni tror, att en viss bok försvinner och att någon kommer och frågar efter den efter att ha åkt långt (och/eller stressat för att hinna komma före stängning och/eller är i desperat behov av boken inför en tenta och/eller har lovat någon annan att fixa boklånet dagen innan vederbörande reser till andra sidan jorden). Inte alls. Det är vanligt.

Och det är förstås inte slut där – en dag som dessa blir jag också mer än normalt uppgiven när jag ser att våra övningsböcker på språkhyllorna är fullklottrade med svar och när jag ser skräpet som somliga lämnar efter sig, antingen just där de suttit eller, om de är mer medvetna om sina försyndelser men precis lika skyldiga, på undanskymda hyllor. Måttet var rågat när jag upptäckte att Evangeliskt klosterliv i Sverige från 1972 var stulen. Alltså, lägg av. Det är gratis att låna. Vem är du som hellre stjäl den här boken än göra dig omaket att lämna tillbaka den efter några veckor? Jag kan nästan garantera att de två omlån man får göra vore möjliga för den här titeln, som sannolikt sällan får reservanter.

Jag lovar att återkomma till prisandet av härliga möten och fantastisk verksamhet på Stadsbiblioteket. En annan dag.

The Librarian Is In – poddsorg och poddtips

På den halvtimmeslånga promenaden till Korskyrkan, under två timmars städning på översta våningen, på hemvägen och under framplockandet av lunchjulmat från balkongen lyssnade jag på poddar. Det publiceras visserligen färre avsnitt så här under den största storhelgen och flera av poddarna jag följer lägger istället för nytt material upp hopsamlade klipp från året som gått – sådant hoppar jag över – men det har definitivt ackumulerats en bra samling olyssnade avsnitt under de dagar jag varit upptagen med familjejul i Örebro.

Det blev mest amerikansk politik, men så såg jag att ett nytt avsnitt av The Librarian Is In las upp i går, podden där två bibliotekarier som jobbar inom New York Public Library pratar böcker och ganska mycket strunt. När jag började lyssna på dem, för drygt två år sedan, tyckte jag att det var kul att få höra personligt prat från just NYPL-medarbetare, sedan tröt tålamodet när det lite högstadiebetonade flamsandet i studion tog över på bekostnad av de ämnen som egentligen skulle avhandlas, men så bestämde jag mig för att ha överseende med transportsträckorna för att få ta del av Gwens och Franks diskussioner om böcker de läst och om olika aspekter av både läsning och att arbeta med litteratur.

Och nu ska Gwen sluta. Gwen – den som håller ihop podden, väger upp tramset, låter Frank hållas en stund för att sedan lotsa samtalet tillbaka eller vidare mot något som ger lyssnaren substans. Som avskedsgåva till Frank hade hon äntligen läst hans favoritbok Wuthering Heights och poddavsnittet bestod mestadels av ett samtal om den, inte jättedjupt, vilket nog delvis hade att göra med att Frank var oförberedd, samtalsämnet var en överraskning för honom, men ändå intressant. Bland annat jämförde hon de uppfattningar hon fått om Catherines och Heathcliffs historia från referenser i andra sammanhang med den förstahandsupplevelse hon nu fått och jag håller verkligen med – av snacket, både i populärkultur och från hängivna fans – tror man att det är fråga om en visserligen stormig (i ordets alla bemärkelser) men innerlig romantisk saga, när det i själva verket handlar om två personer som växer upp som syskon och själsfränder och aldrig utgör ett par. Deras intensivt nära relation hade kunnat leda till äktenskap, men gör inte det, på grund av missförstånd och stolthet, och den egentliga passionen dem emellan är egentligen som starkast när Catherine redan är död och Heathcliff … ja, vi kan säga att han har svårt att hantera sin saknad. Jag kommer att tänka på Den allvarsamma leken, som har en liknande überromantisk stämpel och som handlar om hur Arvid och Lydia visserligen vill ha ett förhållande, men är för oseriösa och taskiga mot både varandra och sina andra respektive att det varken blir hackat eller malet och alla blir olyckliga. Två väldigt olika romaner vars berömda par står väldigt mycket längre från Romeo och Julia än man tror innan man väl sätter sig och läser.

Tanken är att The Librarian Is In ska återkomma om ett par månader med en ny programledare vid Franks sida. Just nu är jag mer sugen på att leta upp äldre avsnitt jag missat, men visst, jag får ge den nya konstellationen en chans. Det återstår att se om jag kommer att kunna rekommendera podden fortsättningsvis, men om du gillar boksnack som böljar mellan personliga associationer och bibliotekarievärdigt kunnande är det värt att bläddra tillbaka i det 156 avsnitt långa arkivet. Till viss del handlar det om vad som är aktuellt i bokvärlden, men avsnittens inspelningsdatum har sällan betydelse. Som med de flesta poddar, särskilt de personligt färgade, är det mer avgörande att man lyssnar på fler än ett avsnitt och lär känna programledarna.

Tack, Gwen och Frank, för underhållningen och boktipsen. Jag har uppskattat igenkänningen när det har handlat om biblioteksjobb och haft nytta av att lära mig engelska bibliotekstermer, tänkt på annat när det blivit för mycket ”ungdomsböcker som passar lika bra för vuxna” och glatt mig åt inblickar i litteratur som inte slagit i Sverige och ett amerikanskt perspektiv på det som är lika populärt hos oss.