Kategoriarkiv: Text

Donald Trump är ingen kung Lear

Om Trump är en Shakespearefigur – och jag drar mig för att koppla samman det största geniet i västerländsk litteratur med en auktoritär fähund – är han snarare en dummare version av Rikard III som just nu går och ylar efter sin häst. I bästa fall en Falstaff, men då i avsaknad av både charmen och den bröliga fryntligheten.

90 % av min mediekonsumtion rör fortfarande – eller som vanligt, kanske jag ska säga – den amerikanska politiken i allmänhet och Donald Trump i synnerhet, sedan ett par dagar mullrande bakom Vita husets väggar, i färd med att så tvivel om valets legitimitet. Den som i dag uttrycker det allra spetsigast är Johan Hilton i DN under rubriken ”Att likna Donald Trump vid kung Lear är en förolämpning mot Shakespeare”.

Det känns lite tomt

Trodde väl aldrig att jag skulle säga det, men jag saknar den flera dygn långa valvakan. Inte för att det är stiltje på CNN och inte heller i SR:s rapportering, trots att det inte har sänts USA-podd i dag (de har varit så flitiga att jag faktiskt haft svårt att hinna lyssna på allt, mellan övriga nyhetssändningar). Trump passar på att göra sig lite extra historisk genom att inte erkänna sig besegrad och har just sparkat försvarsministern.

Att resa billigt är bra, och dyrt är bra också

Häromdagen drömde jag mig bort med ”Resepodden Tur & Retur” igen (även avhandlad här). Den här gången var det ett avsnitt om att resa billigt. Det är nog få av oss som reser gärna och mycket som har möjlighet att bortse från den aspekten, så jag var nyfiken på vad de hade att säga.

De båda poddpratarna ansåg bland annat att det är mer givande att bo enkelt och billigt, till exempel inneboende genom Airbnb, än att ta in på lyxhotell med alltför uppmärksam service, och att det är smart att i alla fall ibland ersätta restaurangbesök med att handla i mataffär och äta i sitt Airbnb-rum eller i en park. De gånger man vill äta på lokal bör man lägga ner lite jobb på att hitta enkla ställen med bra mat och skippa inte bara turistfällor utan också dyra stjärnkrogar. Kollektivtrafik är både billigare och mer intressant än taxiresor. Prylköp bör man undvika för att spara både pengar och utrymme i packningen.

På de flesta punkter tänkte jag ”ja, men å andra sidan …”. Jag brukar säga att de enda slags resor jag inte uppskattar är de som bara går ut på sol och bad. I övrigt har jag förstås preferenser, men är öppen för olika sorters resande, inklusive olika prisnivåer.

Jag har sovit på ett rustikt och mycket prisvärt bed and breakfast på rumänsk landsbygd, i hallen hemma hos ett trångbott par på Manhattan alldeles gratis och på ett fruktansvärt sjavigt ställe i Krakows utkant, där vilket rumspris som helst hade varit alldeles för dyrt. ”Private bathroom!” proklamerade värden för mig och mina två vänner i samma ögonblick som han slog upp dörren till badrummet, där en skäggig man stod och borstade tänderna. Boendet var en riktig nitlott, men få badrum under mina resor har gjort så starkt intryck. Min mest minnesvärda snålnatt var den då jag och min tågluffarkompis skulle ta oss med en mindre färja från Brindisi i Italien till Patras i Grekland. Vi var inte de enda budgetresenärerna, några få medpassagerare tillbringade liksom vi natten ute på däck istället för i de lutbara fåtöljerna vi såg innanför färjans fönster. Jag utgår ifrån att det fanns hytter också, men vem behöver en hytt när vädret tillåter en natt under himlapällen? Vi letade upp en avskild plats under en trappa där det stod två frysboxar, men fanns utrymme på det sotiga golvet att bre ut våra regnkappor. ”Excuse me, ladies!” sa en röst när vi lagt oss. Det var en hovmästarklädd mansperson som skulle hämta något i den ena frysboxen och gentilt nog inte verkade höja ett ögonbryn ens åt vårt läger. Jag hade sällan känt mig mindre som en ”lady” under mitt nästan 23-åriga liv, men erfarenheter gör en rik, som bekant, och på den tågluffen – min första – håvade jag in en förmögenhet i den valutan.

Min dyraste hotellövernattning – hittills – ägde rum i november 2017, på Keio Plaza Hotel i Shinjuku i Tokyo. HA och jag, två medelålders bibliotekarier, hade bokat ett av tre Hello Kitty Princess-rum. ”Yes, ni ska bo i ett Hello Kitty-rum”, sa hotellreceptionisten när vi checkade in. ”Hello Kitty Princess”, förtydligade HA för säkerhets skull. Möbleringen, utsikten över en skog av skyskrapor, frukosten på rummet – allt var en japansk dröm. Urbant, kitschigt, roligt, kawaii. Det är ingen överdrift att kalla det ett minne för livet, en upplevelse som bidrar starkt till min erfarenhetsbank, efter att den grävt ett stort hål i plånboken.

Mitt budskap här är förstås att de billiga och de dyra boendealternativen är bra på olika sätt, men båda har också sina nackdelar. Att låga priser kan innebära stora avkall på bekvämlighet är uppenbart, men beroende på vem man är och vad man gillar kan just det obekväma – fast bildligt talat – vara lyxmiljöernas baksida. Vem ska jag ge dricks och hur mycket? Är det ofint att hindra en bellhop från att bära ens väska, som man utan problem just rullat omkring med över halva stan stan? Dessutom – sådant som självklart ingår på genomsnittliga hotell, som wifi, har jag fått betala för på lyxigare hotell och under en New York-vistelse behövde jag lägga några dollar för att få ta emot ett litet paket som skickats med posten till det fina hotellet jag och JF bodde på nära Times Square. Det hade aldrig hänt hos de rumänska damerna som drev bed and breakfast i Stejărișu.

Jag är alltså bara delvis enig med poddpratarna på den här punkten och detsamma gäller maten. Noma i Köpenhamn togs upp som exempel – tidigare rankad som världens bästa restaurang, fortfarande med hög placering på listan – och nej, jag har aldrig valt att betala så mycket för en matupplevelse och det är inte säkert att jag skulle uppskatta den efter förtjänst, men det händer att jag lägger ganska mycket pengar på god mat, bland annat just i Köpenhamn. Vad som är en dyr restaurang är förstås relativt, men hade målet bara varit att slippa gå hungrig hade jag kunnat betala en bråkdel. Som kontrast kan nämnas de rumänska damernas husmanskost på hemodlade ingredienser. Det var enkelt, bondskt och mättande och den ena av de två rumänerna i vårt rumänsksvenska sällskap på sex personer var eld och lågor när det serverades typiska rätter, sådant som ”ens mamma alltid lagade”. Det var en av de absolut trevligaste middagarna jag upplevt i mitt liv. Vi pratade svenska, rumänska och engelska, bland mycket annat om iakttagelser av svenska fraser ur utifrånperspektiv. Jag skrattade våldsamt.

När det gäller transporter är det ofta priset som styra för min del, men det beror på vilken del av världen jag är i. I Köpenhamn har jag aldrig åkt taxi, där blir det buss de få gånger jag och eventuellt sällskap inte nöjer oss med apostlahästarna, medan Uber i Ho Chi Minh City var så väldigt prisvärt och smidigt att det knappast var värt att välja den krångligare kollektivtrafiken av ekonomiska skäl. Men en gång åkte vi buss, från en förort in till stan, efter att några expats gett oss den information vi behövde. Vi fick vänta länge vid hållplatsen, men till slut så. Stadsbuss i Vietnam – check! Sedan, när vi åkte mellan städer, blev det både minibussar och långfärdsbussar, varav en utgjordes helt av liggplatser.

Återstår prylar. Poddpratet om den saken började med att slå fast att det är onödigt och dumt att köpa saker när man är ute och reser, varpå programledaren nämnde att hon gärna köper små saker som hon har användning för i vardagen, och sedan skulle jag säga att 180-gradersvändningen var fullbordad när hon konstaterade att de kläder och skor hon bar för dagen var köpta på olika resmål. Det var under resan till Kalifornien sommaren 1996, med mamma, pappa och brorsan, som jag på riktigt upptäckte tjusningen i att köpa saker att inkorporera i vardagen hemmavid. Jag hade hunnit bo ett år i en möblerad etta i Norrköping, sista året på gymnasiet, och därefter ett år i den ännu mindre etta i Uppsala, där jag skulle bli kvar i nästan åtta år till. När jag kom hem till den hängde jag upp min kaliforniska kökshandduk, ställde in ett par ekologiska kryddor i det ena av mina två köksskåp och stuvade undan några väskor i olika storlekar som jag hade köpt på en ”garage sale” arrangerad av Los Angeles-polisen.

Till syvende och sist handlar smart spenderande förstås om vad man uppskattar. I podden pratades det till exempel entusiastiskt om barer, klubbar och vin till maten – utgifter som jag över huvud taget inte har. De slantarna lägger jag kanske på en kvälls fine dining istället. Med något annat än vin i glaset.

En sista kommentar om att inte behöva välja bara det ena. Som slutkläm i podden konstateras att det finns två sorters människor, ”de som gillar att åka tillbaka till ställen där de redan har varit, för att de känner att det är tryggt och fint, och så finns det de som säger å, där har jag aldrig varit, dit måste jag åka!” Poddpratarna menar att de tillhör den senare kategorin. Jag tillhör tveklöst både och, och på sätt och vis stämmer kanske det där med tryggt, jag har många gånger återkommit till New York och London, där jag förstår vad folk säger och känner igen mig i miljön, och kanske ännu fler gånger till Köpenhamn, där jag också har rätt bra koll på stan (men inte förstår särskilt mycket av vad folk säger), men framför allt reser jag förstås tillbaka gång på gång för att New York, London och Köpenhamn har mycket att erbjuda som jag tycker om. Jag skulle för övrigt bli väldigt förvånad om varken programledaren eller hennes gäst har några återkommande favoritresmål.

I år får man höra radiokorrespondenterna i radio

En dag så här års brukar jag se till att ha kvällen och gärna hela eftermiddagen fri för att kunna gå på scenprogrammen med en kavalkad av SR:s utrikeskorrespondenter, på Södra teatern i en rad år, därefter på Kulturhuset ett år och senast i Berwaldhallen, under rubriken ”Förstå världen – möt radiokorrespondenterna”. I år blev det förstås inget liveevenemang, men en motsvarande radioprogramkavalkad har i alla fall skapats, med det typiska innehållet från ”korredagen”, som de brukar säga. Det speciella är ju egentligen just att man får se radiomänniskorna livs levande, men ”Förstå världen”-innehållet skiljer sig ändå från de vanliga reportagen från korrespondenterna, på så så sätt att de pratar inte bara en och en utan med varandra och inte bara om de aktuella frågorna i världen utan också om livet som korrespondent. Dessutom är årets kavalkad en av många samtidsanalyser som kommer att finnas kvar från coronaåret 2020. Lyssna här!

Förväxlingstragedi

Den som läst vårens och sommarens inlägg här vet att jag gillar filmcirkelkonceptet, alltså samtal om en gemensam filmupplevelse motsvarande bokcirkelsamtal om en läsupplevelse. Ett mycket enkelt koncept som jag kan rekommendera för alla som vill lägga en extra dimension till sitt filmtittande. Det är egentligen bara en sak man behöver tänka på – se samma film som den eller dem du vill diskutera den med. Medan jag i går kväll uthärdade ett genomperverterat grekiskt samtidsdrama i en småstads sjaskigaste miljöer såg HA en rysk samhällskritisk skildring av två känslokalla föräldrar.

När vi kopplade upp oss för filmprat började vi med att beklaga oss över att vi återigen sett något obehagligt och mörkt. Om barn som far illa, fortsatte HA, och jag började ana oråd. De flesta for illa i härvan som rullades upp i den grekiska lilla staden, men det handlade inte specifikt om barn. När vi för knappt två veckor sedan diskuterade vilken film vi skulle se den här gången nämnde vi både den ryska och den grekiska som intressanta kandidater, men därefter måste vi ha uttryckt oss väldigt oklart. Den möjliga lösningen att växla film – se den respektive osedda filmen för att sedan kunna prata om dem – saboterade vi genom att redogöra för filmernas handling för varandra, med fullt spoilande. Inte ville vi snuvas på tillfället att genast bearbeta de tragiska historier vi tagit del av.

Till nästa gång väger vi upp den här filmcirkelträffen genom att se inte bara samma film utan också en trygg, hederlig, lättsam komedi från 1930-talet.

Dagen före semestern

Sista sommarmorgonen med ansvar för morgonschemat, en tankenöt av högsta svårighetsgraden, som går ut på att Stadsbibliotekets alla bemanningspunkter ska täckas under alla öppettimmar av medarbetare – alltid för få – med rätt kompetens. Det gick ändå bra till slut.

Direkt därifrån till kundtjänsten, fyra timmar med ganska hög intensitet, men i trevligt sällskap i kundtjänstrummet. A.G. klagade med några minuters mellanrum på hur hungrig han var och min medhavda frukost, som jag var för stressad för att äta med det komplicerade morgonschemat på skärmen framför mig och istället tog mellan telefonsamtalen, var alldeles för liten. Kopplade ur telefonen och gick till 7-Eleven. Fotade alla smoothies, så att A.G. kunde välja vilken han ville ha, tog två mackor till mig – sparade en till lunch – och M.S. ville ha en fruktsallad.

Under eftermiddagen hastade jag igenom listan med de mest akuta göromålen – sista chansen, ty min ynka sommarsemestervecka börjar i morgon! Bland annat uppbådade jag sinnesnärvaro nog att publicera all information (hoppas jag) om höstens bokcirkelträffar i serien ”Lysande utsikter”.

Därifrån till Centralbadet för massage hos stans bästa massös, som jag just har räknat ut att jag gått till i drygt nio år. Jag nämnde helt kort att det har gjort ont att vrida huvudet åt sidorna på sista tiden och märkte sedan under massagen att jag fick kraftiga tryck i nacken. Många, särskilt på vänster sida. Det var ganska plågsamt. Nackbearbetningen måste ha tagit tid, för plötsligt var det klart, utan huvud- och ansiktsmassagen. Synd, för den är avkopplande, men då slapp jag olja i håret. ”Det gick inte att lösa upp det spända i nacken”, sa massösen, ”det skulle ha gjort för ont!”

På utvägen passerade jag den gröna gården – där en skylt varnar för fallande päron – och sedan den lilla belamrade skoaffärens skyltfönster. För första gången gick jag in och tittade ordentligt och när jag kom ut hade jag ett par svarta och ett par ljusrosa skor i en påse.

I kväll har jag konstaterat att det är påtagligt enklare att vrida huvudet – åt vänster. Jag är frestad att komma på återbesök på Centralbadet ganska snart, tidigare än höstbesöket jag bokade in.

Lyssnar på resepodd

Jag har upptäckt att jag är långpoddlyssnare. Är avsnittet under 50 minuter är det över för fort, knappt värt att börja. Jag hårdrar det lite, förstås, det finns ett antal poddar i min lista som gör välproducerade avsnitt på kanske en halvtimme och dessutom hinner jag inte lyssna klart på långa avsnitt om jag till exempel lyssnar på väg till jobbet, vilket innebär tråkig uppstyckning, men faktum kvarstår – när en podd jag följer släpper nya avsnitt blir jag gladare ju längre de är.

”Resepodden Tur & Retur” är av den snackiga sorten, i samtals- eller intervjuformat, utan ambitioner att vara särskilt tajt och stringent, men ofta trevlig. Det hjälper så klart att jag är väldigt intresserad av ämnet. Aspekterna på resande växlar en del, så jag väljer och vrakar, ”Att resa med hund i Europa” hoppade jag över, till exempel, men i dagarna har jag lyssnat både på ”Att resa ensam” och ”Yrke: Flygvärdinna”, på en dryg timme respektive en och en halv.

Avsnittet om att resa ensam är ett samtal mellan programledaren och en väninna till henne, båda vana resenärer. De pratar om bättre och sämre sidor av ensamresande utifrån egna erfarenheter och skiljer sig visserligen genom att ha ensamrest i olika åldrar, till olika slags platser, under olika långa tidsperioder och med olika syften, men de känner varandra sedan länge och samtalsformen gör att de dras mot konsensus. Det är alltså inte en objektiv och mångsidigt belysande exposé över fenomenet och när en viss hållning slås fast av den ena talaren är den andra inne på samma spår.

Det gör inget – ”Tur & Retur” är en personligt hållen podd om resor, inte ett samhällsmagasin från SR, och var jag en poddproducerande privatperson skulle jag säkert göra likadant – det är bara min källkritiska sida som inte kan låta bli att reflektera över att det är skillnad på poddar och poddar. Och sådana reflektioner kommer gärna till en när man inte riktigt håller med om innehållet, i det här fallet för att jag helt enkelt har andra intressen och syn på resande än de två personer jag lyssnar på. Till vissa delar, vill säga, där finns mycket igenkänning också.

Något som tas upp, och som är återkommande i podden, är resande för att – i liten skala – prova på ett annat liv, genom att välja ett Airbnb-boende istället för hotell i en främmande stad och skaffa sig vanor, som att gå till ett gym och få ett favoritcafé. Jag är helt med på noterna. Det handlar också ganska mycket om traditionellt sol-och-bad-resande, som inte alls är min kopp te. En anledning att vilja resa som nämns som tämligen självskriven är att vilja komma bort från vardagen. ”Svenskarna reser inte till någonting … dom reser från någonting”, står det i inledningen till min favoritfilm ”Sällskapsresan”. Så har det aldrig varit för mig, jag är alltid hundra procent intresserad av att besöka själva resmålet, inte av att komma bort. Om något är jag nog FOMO-drabbad – ”fear of missing out”, för den som inte hajar klyket – och grämer mig över missade födelsedagsfikor eller någon spännande talare på biblioteket som mina kolleger får ta hand om, medan jag själv högst frivilligt sitter på en restaurang i New York eller ett tåg i Indien. Mer arbetsamma aspekter av vardagen – balkongens sprickande trätrall, ett stort uppdateringsarbete i Stockholmskällans databas – är med största sannolikhet kvar när jag kommer tillbaka. Och svenska väderlekar stör mig inte.

De båda resenärerna i podden är också helt överens om att det borde vara okontroversiellt att under en resa med en eller flera vänner välja att ta en dag eller några timmar för sig själv. Det är något jag kanske bör hålla med om och jag kan acceptera det i teorin. Jag har också, enstaka gånger, varit iväg på resor där jag och resesällskapet skilts åt, men allt beror på hur det görs och även vad det är för slags resa. Det är väl enklare att praktisera ensamtid på en sol-och-bad-vistelse än under krävande strapatser i en oprövad kultur, men oavsett, skulle jag säga, behöver sådant dryftas innan man åker för att förväntningarna ska bli rätt. Reser man helt på egen hand, däremot, är ju friheten total. Den friheten kan, enligt podden, utnyttjas till att röra sig snabbt genom ett museum istället för att gå in på djupet och ”läsa alla lappar”. Återigen – vi är olika.

Sedan önskar jag att jag hade modet att inspireras av de sätt de nämner att man kan träffa folk på, som att bo på hostel, vilket inte längre nödvändigtvis är en plats som befolkas uteslutande av festglada ungdomar, och att man kan komma in i ett lokalt gäng som utövar samma träningsform som man själv. Jag har inte rest mycket ensam, men när jag har gjort det har jag följt samma mönster som när jag reser med sällskap, nämligen redan på hemmaplan bokat konsertbiljetter och guidade turer, markerat butiker jag vill besöka och packat böcker jag vill läsa och sedan sysselsatt mig med detta. Med andra ord är jag inte ens ute efter det som poddpratarna menar är det kanske viktigaste skälet att resa ensam, nämligen den maximala möjligheten att vara spontan. Fast jag hårdrar igen, mellan inbokade aktiviteter finns alltid utrymmen att gå vilse i gränder, impulsköpa fler böcker, fika och annat viktigt. Och då tänker jag på en storstad i väst eller av liknande snitt. På vietnamesisk landsbygd får man vara sjukt flexibel.

Några ord om intervjun med flygvärdinnan också. Jag visste inte att: Det kan hända att en flygplansdörr öppnas i ”armerat” läge av misstag, vilket leder till utlöst rutschkana vilket är jättedyrt. Kapten och styrman äter olika maträtter, i den händelse maten är dålig. Vissa bolag slår på säkerhetsbältesskylten när den ena av piloterna lämnar cockpit för att gå på toaletten. Besättningen måste motsvara en person per femtio säten så snart det finns passagerare ombord, oavsett om det är en enda eller ett fullt flygplan.

Flygvärdinneavsnittet var ett bra exempel på fördelarna med att det får ta tid, det var informationsrikt och pedagogiskt samtidigt som det inte fanns någon anledning att stressa igenom intervjun, så även det personliga hanns med. De nyfikna frågorna hade definitivt kunnat vara mina egna.

Vi resenärer är långt ifrån en homogen grupp, även om själva passionen är gemensam. Jag är hemskt förtjust i att resepassionen har gett upphov till resepoddar och resepoddarna får sedan leva med att jag med min personliga passion plockar isär, analyserar, hissar och dissar. Jag tänkte säga att det särskilt under coronaåret 2020 är lockande att konsumera andras reseerfarenheter, men det är det faktiskt alltid.

Samlar steg i värmen

I dag är en bra stegdag – knappt 20 000, och detta åstadkommet före lunch! Sen lunch, vid halv två, men ändå. Och värmeböljan håller i sig. Under promenerandet lyssnade jag på förra veckans Naturmorgon samtidigt som jag försökte räkna ut hur många steg per dag jag behöver gå under andra halvan av 2020 för att nå mitt dagssnittsmål. Hjärnan höll på att överhettas fullständigt av ansträngningen.

(Så småningom kom jag fram till hur mycket jag behöver promenera i höst för att kompensera för min immobila karantäntillvaro under våren och i mitt just då helt utmattade tillstånd utgick jag ifrån att det blir omöjligt. Även nu under eftermiddagen, när livsandarna så smått har börjat återvända, misstänker jag att det här totalt sett blir ett dåligt stegår.)

Robotdammsugaren

I morse, före öppning, hade vi utrymningsövning på Stadsbiblioteket. Min uppgift var att stå på helspänn i Rotundans informationsdisk och låtsas att jag hade ett helt vanligt pass. Givetvis hade jag lägligt nog påmint mig om var neonvästarna finns och listorna över vilka platser man ska söka av, så när det öronbedövande larmet slogs på drog jag genast västen över huvudet, tog min lista och följde den systematiskt. Mitt i sirenvrålet gick jag runt för att hitta de ”besökare” i form av pappersark som placerats ut på olika ställen och hade under tiden två skuggande personer i hälarna. Ska det letas besökare ska det göras bra och jag var en av de sista som kom ut till samlingspunkten vid Spelbomskans torg. Min chef – den ena av de två skuggorna som följt mitt metodiska sökande – sa att mitt epitet hädanefter är ”robotdammsugaren”. Jag vet inte hur träffande det är, eftersom en robotdammsugare rör sig i blindo och fastnar under soffan rätt som det är, men jag väljer att ta det som beröm.