Romanen Mudbound av Hillary Jordan – Mississippi på svenska – var inte dålig, men ingen favorit. Precis som när jag läst andra halvbra romaner som utspelar sig i ett visst sammanhang i historien, i det här fallet det segregerade södra USA under andra världskriget, uppskattade jag den för inblicken i det historiska skeendet, även om den skönlitterära upplevelsen inte var fantastisk. Det var inte bortkastad lästid, trots allt.

Tillräckligt engagerad blev jag för att vilja se Netflix-filmatiseringen, för jämförelsens skull snarare än längtan att dyka ner i Mississippigyttjan och den ohyggliga diskrimineringen igen. Efter lite övertalning lyckades jag få LW att gå med på att ha den som Distansfilmklubbsfilm.

Jag vet inte om det var mina ojanden efter romanläsningen, filmens trailer eller något annat som fått LW att utgå ifrån att filmen skulle vara ett enda vältrande i förtryck och grymhet, men när hon väl sett den tyckte hon att den trots allt hade vissa nyanser. Det har den, och förutom att visa hur en hårt arbetande och jämförelsevis självständig svart familj hålls nedtryckt av ortens rasister finns flera andra lager och beståndsdelar – lantbruks- och markägarliv, trohet och otrohet, föräldrar och barn, krig och krigserfarenhet och gränsöverskridande vänskap. Och Ku Klux Klan. Förtrycket och grymheten får ändå sista ordet. Nästan.

Under vårt eftersnack kunde jag inte låta bli att redogöra för skillnaderna i förhållande till boken, vad som skurits bort och hur personporträtten förenklats. Vissa osympatiska sidor hade faktiskt slipats till i kanterna, som tittare orkar man väl inte hur depraverade drag som helst.

Jag vet inte om jag kan rekommendera filmen. Den som väljer att se den behöver hur som helst vara på ett gott och stabilt grundhumör.