Distansfilmklubb: Norrmalmstorg (eller: Hur jag började frossa i Norrmalmstorgsdramat)

Även om förra Distansfilmklubbsfilmen L och jag såg, ”Stockholm”, inte satte jättedjupa spår väcktes ett intresse för det verkliga händelseförloppet, alltså Norrmalmstorgsdramat 1973. Det skulle vara intressant att se en spelfilm med något större ambitioner att hålla sig till fakta, sa vi, och hittade snart just en sådan på Öppet arkiv, ”Norrmalmstorg” från 2003. Där fanns också dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat inifrån” från samma år.

Dokumentären hade vi som förberedelsematerial och i förrgår följde vi Distansfilmklubbsformen – startade spelfilmen samtidigt på varsitt håll och diskuterade den i videochatt efteråt. Även om den här gestaltningen inte är lika fantasifull som den amerikanska versionen har filmskaparna inte kunnat låta bli att lyfta fram och skruva till en och annan komisk aspekt av det bisarra rånet och lagt till och dragit ifrån lite här och var för att förstärka och komprimera, men i stora drag är det det verkliga skeendet som skildras. Som dokumentär kryddning visas också en del autentiska TV-klipp från det hårdbevakade dramat. Filmen är made-for-TV men med en bra uppsättning skådisar, som Torkel Petersson, Shanti Roney och Tuva Novotny, och kanske var jag allra mest imponerad av Shanti Roneys 70-talsfrisyr, stylad till en autentiskt ostylad look, som på en tonåring som just stigit upp ur sängen.

Hade de valt att vara ännu mer verklighetstrogna hade de gjort frisyren ännu mer ovårdat spretig. Så såg Clark Olofsson såg ut på den tiden, men så var hans framtoning också så typisk för sin tid att den verkar närmast parodisk, åtminstone på några decenniers avstånd. Själva anledningen till att jag gärna ville se ”Stockholm” var att jag för en tid sedan såg dokumentären ”Clark – en rövarhistoria” och ville ha den i färskt minne för att kunna jämföra dikt – en ganska löst verklighetsbaserad spelfilm – och verklighet – eller vad man nu ska kalla den kritiserade dokumentären.

Det är svårt att definiera Clark Olofssons roll i Norrmalmstorgsdramat, dithämtad av polisen efter att rånaren Janne Olsson begärt det. Enligt gisslan hade Clark en positiv inverkan genom att han lugnade ner stämningen på insidan, men i och med att han lierade sig med Janne Olsson kan han väl inte betraktas som något annat än en inbjuden medrånare. Anledningen till att ”Clark – en rövarhistoria” kritiserats, och även anmälts men friats, är att den låter en livsstilskriminell breda ut sig och försvara sina handlingar utan mothugg. Den glorifierade självbilden från 60-70-tal hänger kvar hos den utsläppta kåkfararpensionär som porträtteras – och till och med begår brott medan kameran rullar.

Att bankrånets natur och färgstarka personligheter har gjort det till en ännu pågående mediesensation är inte konstigt, men det har ändå varit en intressant upptäckt hur enkelt det är att ta del av de inblandades personliga upplevelser, utöver allmänna skildringar och analyser. Jag var inte född när det hände, men det ligger ännu inte alltför långt tillbaka i tiden, huvudrollsinnehavarna är i livet, de har varit talföra genom åren och media har gett dem utrymme. Det är framför allt Clark Olofsson och en av kvinnorna i gisslan, Kristin Enmark, som uppmärksammats och delat med sig och det är också främst de två som befäst det fenomen som fick namnet Stockholmssyndromet.

Bara genom att kolla fritt tillgängligt public service-material har jag alltså – efter amerikanska ”Stockholm” – sett två dokumentärer och en spelfilm och därutöver lyssnat på P1-dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat”, OBS-essän ”Fyrtio år sedan Norrmalmstorgsdramat” och ”Kvinnan bakom Stockholmssyndromet” i Morgonpasset i P3. Alla bjuder de på någon ny vinkel och några nya detaljer. Det är svårt att sluta när man väl kommit igång.

Eftersom rånet blev serietidningsartad spänningsunderhållning redan när det ägde rum och både förövare och offer fått en märklig hjältestatus sedan dess är det viktigt att påminna sig om att förövarna var förövare och offren offer. Det spelar ingen roll att Clark Olofsson lyckades snacka sig ur en fällande dom och att Kristin Enmark i telefon med Olof Palme från banken hävdade att hon litade på rånarna och hellre ville släppas fri tillsammans med dem än att polisen skulle storma lokalen. Både uttryckligen och mellan raderna visar rapporteringen och historierna att båda parter får leva med obehagliga konsekvenser efter rånet.

Särskilt efter att ha hört en vän till mina föräldrar berätta om vilka men hon fick som bankpersonal vid ett rån för många år sedan har jag fått mycket stor respekt för psykologiska konsekvenser av hot. De rånare som hävdar att de aldrig skadade någon – för att de aldrig använde sitt vapen – pratar i nattmössan. Det är sådant man behöver tänka på när man tar del av historierna om brott och brottslingar, inklusive sådana som tror att de är gentlemannatjuvar eller till och med Robin Hood.

Distansfilmklubb: Stockholm

Ja, den är based on an absurd but true story, det stämmer väl, den som känner till Norrmalmstorgsdramat kan utan problem se att ”Stockholm” med Ethan Hawke och Noomi Rapace bygger på det bankrånet, som i sanning var absurt. Men rånarnas och gisslans relationer och beteende och – framför allt – själva ”stockholmssyndromet” är synnerligen fantasifullt skildrat.

L och jag såg den i går kväll och under distansfilmklubbssnacket efteråt kunde vi ge oss hän åt det som irriterade, som att skådespelarna – alla engelsktalande – har de mest märkliga uttal av svenska namn och andra ord och att själva bankbyggnaden, om det ens var en riktig byggnad, knappast står i Stockholm och definitivt inte vid Norrmalmstorg. Men förutom de våldsamma och alltför löjliga och tillspetsade bitarna år jag lov att medge att både Ethan Hawke och Noomi Rapace gjorde underhållande insatser.

Distansfilmklubb: American Factory

I går kopplade Distansfilmklubben upp sig igen. L och jag såg den här gången en dokumentär, ”American Factory” från 2019, inspelad på och kring en fabrik i Ohio, tidigare General Motors, därefter Fuyao, efter ett kinesiskt uppköp. Där tillverkas bilglas av amerikansk och kinesisk personal.

Grupperna kunde förstås inte vara mer olika. Kineserna är disciplinerade, välorganiserade och skickliga, till priset av att vara hårt styrda och osjälvständiga och dessutom långt ifrån sina familjer, och amerikanerna, som borde uppleva fördelen att befinna sig på hemmaplan, stämplas som ineffektiva och tvingas finna sig i både sänkta löner och en arbetskultur de inte förstår sig på. Den som väljer att revoltera behandlas inte nådigt.

Vi såg också en bonusfilm på tio minuter där paret Obama, som har gått in i filmproduktionsbranschen, pratar med de två filmarna bakom dokumentären, som också är ett par. Samtalet var mest ett ömsesidigt hyllande och gav inte någon vidare inblick i filmskapandet, men i alla fall en kort bakgrund till parets initiativ att göra dokumentären.

Det var också det vi pratade om när själva filmklubben drog igång – motiv, blick, bakomliggande historia. Som svensk tittare står man ideologiskt närmare amerikanerna, men kanske särskilt vad gäller arbets- och företagskultur är vi snarare en tredje punkt i förhållande till USA och Kina, med platta organisationer och hög arbetsmoral. För oss är alltså hela bunten – arbetsgivare och arbetstagare av båda nationaliteter – främmande fåglar, samtidigt som perspektivet är amerikanskt. Vissa kineser kommer till tals och vi följer med in på möten specifikt för kinesiska medarbetare, men ambitionen är knappast objektivitet. Det vore för övrigt en svår konst att inför västerländska ögon skildra en företagsfest under några amerikaners besök på Fuyao i Kina på ett kulturellt begripligt sätt. Filmarna föll istället för frestelsen att visa en av de amerikanska företagsrepresentanterna blankögd av för mycket risvin och intervjua honom under de omständigheterna. Han – och vi – har just sett sång- och dansbegåvade medarbetare framföra musikaliska hyllningar till Fuyaos företagsanda i en poppigt dunkande show och djupt rörd uttrycker amerikanen sin insikt: ”We are one.”

”American Factory” är långt ifrån en solskenshistoria, men den är inte heller alltför besvärande mörk. En tillgängligt framställd samtidsskildring.

Distansfilmklubb: The Boy Who Harnessed the Wind

Skolbibliotekarien Mrs Sikelo, spelad av Noma Dumezweni.

Distansfilmklubben – L och jag – har haft ett nytt möte. Den här gången såg vi ”The Boy Who Harnessed the Wind”, om den fattiga men tekniskt begåvade skolpojken Wiliam Kamkwamba i Malawi, som på egen hand lär sig bygga ett vindkraftverk av skrot och på så sätt förser familjen med ström under en period av svår fattigdom och svält. I själva verket lär han ha varit i tjugoårsåldern när han väl byggde sitt första vindkraftverk, men han visade prov på teknisk uppfinningsrikedom även innan dess.

Jag minns att det pratades om hans självbiografi med samma namn för ett antal år sedan i bibliotekskretsar, med tanke på att det var i skolbiblioteket William hittade inspirationen och kunskapen. Och det är ju så självklart – att utnyttja vindkraft är en urgammal teknik och med hjälp av en dynamo från en cykel och enkelt byggmaterial kunde en yngling skapa livsnödvändig ström till familjen, men han var (nästan bokstavligen) tvungen att uppfinna hjulet, eftersom det som fattades var grundläggande kunskap. Vikten av skolgång och böcker kan inte nog understrykas! Kunskap, hur elementär den än är, måste delas för att komma till nytta.

L och jag pratade om dramaturgin, budskapen och samhällsskildringen – filmen är långt ifrån bara biografisk, den utgår ifrån William och historien om svälten, skolbiblioteket och som slutkläm ett ståtligt, egensnickrat vindkraftverk, men det är mycket annat som kläms in i eller inramar berättelsen. Byliv, familjeliv, ekonomisk kamp, politisk kamp, vänskap, äktenskap, kroppsarbete, missväxt, korruption, kulturarv, samhällsutveckling, religion – pedagogiskt paketerat för en västerlänning, men fint, inte tillgjort.

Eftersom framställandet av religion och tro alltid drar till sig min uppmärksamhet kunde jag inte låta bli att göra en hastig analys av hur olika trosinriktningar och religiösa uttryck vävs in i historien. Traditionell naturreligion (som oinsatt i ämnet kan jag inte definiera det bättre än så) finns med i form av en grupp utklädda personer som dansar och utför ceremonier vid speciella tillfällen, som vid prominenta personers död. William och de andra lyser upp när de dansar fram. En av två män vars begravningar skildras är muslim, vilket såvitt jag märkte bara framkom just vid begravningen, och då i form av klädedräkt. Framställningen var neutralt lågmäld, men värdig, och mannen som dött var en ledare och självuppoffrande hjältegestalt. I filmens början ska William, hans föräldrar och syster äta tillsammans och pappan ber kristen bordsbön. Min spontana tanke är att man här faktiskt visar en kristen familj – dessutom filmens huvudpersoner – på ett okonstlat och okritiserat sätt. Men andra och sista gången pappan börjar be, vilket är vid en måltidsscen långt senare, avbryter mamman bestämt. Strax därefter förklarar hon, i ett möte med rektorn i den lokala skolan, att hon och hennes man när de gifte sig bestämde att de aldrig, som tidigare generationer, skulle be för maten – att den ska räcka under svälten – för de är moderna människor, och nu vädjar hon om att hennes son ska få undervisning trots att familjen inte kan betala skolavgiften.

Sammanfattningsvis visas de båda tidigare religionerna upp i samband med ceremonier och får en fin och värdig traditionsbärande roll. Kristendomen praktiseras istället som konkret övertygelse i vardagen och avfärdas till förmån för moderna generationers förtröstan på kunskap. Till att börja med tyckte jag förstås att det var tråkigt att filmen föll in i det här vanliga mönstret, men så läste jag också på Wikipedia-sidan om William Kamkwamba två omnämnanden av kristen tro: ”According to his autobiography, ‘The Boy Who Harnessed the Wind’, his father had been an aggressive man who changed after becoming a Christian.” Och William Kamkwamba: ”became a student at African Bible College Christian Academy in Lilongwe”, mellan vanlig skolgång och studier vid African Leadership Academy och Dartmouth College i USA. För mig låter det här som en ung man med läshuvud, som växt upp med minst en kristen förälder, sannolikt själv är kristen och pluggar vidare på universitetet, utan motsättning.

Fröken April – för dig som vill bada i pasteller och glam

Tipsades av kollegan J om ”Fröken April” från 1958, med favoriten Gunnar Björnstrand. I går såg jag den, det är färgglatt, fnissigt, farsartat – fantastiskt. Se bara på balettflickorna ovan, i varsin pigg färgställning på klänning och skor, på väg till jobbet på Operan.

Sedan uppskattade jag förstås att Gunnar Björnstrand spatserade längs Norr Mälarstrand, där strandpromenaden trots åren som passerat och den nyliga upprustningen var sig lik, och att inledningspotpurriet, som visade senvinter och vår i Stockholm, bland annat hade en kort sekvens från Kungsgatan i regnväder.

”Fröken April” hade premiär 3 november på Saga och jag kan föreställa mig premiärpubliken när jag läser en recension i Svenska Dagbladet från dagen efter. Här om Jarl Kulle, som gjort sitt ”stora genombrott som filmaktör”: ”Han är helt överdådig i sin divaparodi, en ganska inskränkt och utomordentligt självbelåten charmör, som hanterar toreadorkappan och kamelhårsulstern med samma överdådiga svajighet, framkallande luftdrag som ställer äldre herrars glesa hårtestar på ända. Bara hans uppsyn är nog för att ideligen utlösa skrattsalvor hos en förtjust publik.”

Vill du se något finstämt och genomtänkt med hög kvalitet – se något annat. Vill du se ett drömmigt nostalgiskt Stockholm på 1950-talet – se den här, flera gånger!

Meryl Marathon

I går hade L och jag distansfilmklubb – Netflix-tittande på varsitt håll – och bestämde oss för ett ”Meryl Marathon”.

Först såg vi ”The Laundromat”, om läckan av Panamadokumenten 2016, en lektion i det globala ekonomiska fiffel som pågår runtomkring oss. Meryl Streep spelar en lite småvimsig dam som drabbas av en ekonomisk förlust på grund av mygel inom och långt bortom ett försäkringsbolag, vilket hon bestämmer sig för att gå till botten med, och utöver ramberättelsen visas tablåer från olika delar av världen där mer mygel sker. Ciceroner och föreläsare genom det komplexa fifflet är knösarna Mossack och Fonseca – spelade av Gary Oldman och Antonio Banderas – som tillsammans bildade toppen av Panamapyramiden. Löst based on a true story, med andra ord.

Efter att ha videochattat (i brist på bättre ord, vad heter det egentligen?) i Messenger om filmens kvaliteter färdades vi bakåt i tiden, dels för att film nummer två var äldre och dels för att den utspelade sig under växlande perioder under 1900-talet. En något yngre Meryl Streep spelar i ”The Iron Lady” Margaret Thatcher som stigande politisk stjärna, som tuff premiärminister och som demenssjuk gammal dam efter makens död. Hans bortgång skildras inte i filmen, däremot närvarar maken som hallucination på ett först lustigt och sedan oerhört sorgligt sätt. Alexandra Roach – som också är med i Sanditon, som jag börjat följa – spelar en ung Margaret, handelsbodsinnehavarens dotter som slår sig fram i den helt mansdominerade politiska sfären.

Och så växlade vi till Messenger igen och pratade. Det var förstås svårt att inte recensera politiken, tiden och Thatcher själv, men vi kunde ändå få till lite fördjupning av att dela och jämföra intryck och omdömen.

För mig som tycker att bokcirkeln är historiens bästa och enklaste koncept för intellektuellt utbyte är det här egentligen en självklar form. Att kalla det filmklubb och ha digital kontakt specifikt för att diskutera det vi sett gör det hela strukturerat och därför just fördjupande. Svårare än så är det inte, ändå krävdes coronaisolering för att vi skulle komma på tanken att ha distansfilmklubb.

Josefin & Florin

Jag såg aldrig ”Josefin & Florin” när den gick på bio, men så snart den kom på Cineasterna gjorde jag slag i saken. Det har visst skrivits en hel del om sexbarnsmamman Josefin som träffade den rumänska tiggaren Florin i Göteborg när hon var 37 och han 21, men jag hade inte hört talas om den relationen innan jag såg filmaffischen på stan och blev nyfiken på vad dokumentären om paret hade att säga, om den skulle dra några slutsatser eller ha något budskap när det gäller Sverigeresande rumänska tiggare.

Om man ser filmen som ett relationsdrama med speciella sociala omständigheter eller en inblick i de sociala omständigheterna utifrån en relation är nog upp till var och en. Det recensenterna är överens om är att den på ett fint sätt lyfter upp människorna, som motpol till den mer teoretiska samhällsdebatten, och själva konfliktlinjen kan sägas vara av ett annat slag än det förväntade. SVT:s recensent nämner att tiggarna på Sveriges gator sedan tidigare skildrats i Sara Olaussons dokumentära grafiska roman Det kunde varit jag (som jag brer ut mig kring här) och spelfilmen Till drömmarnas land och konstaterar sedan: ”Josefin & Florin har samma patos för de utsatta (den är gjord i samarbete med Amnesty) men målar upp en helt annan bild av Sverige, där motsättningarna inte går mellan svenskar och andra, utan mellan de som har och de som inte har.”

Jag kan på sätt och vis hålla med – att Florin kommer från knappa förhållanden är uppenbart, att Josefin också upplevt fattigdom och hunger görs tydligt och deras ekonomiskt pressade och lantliga levnadssätt kontrasteras mot Svenssonlivet runtomkring. Trots åldersskillnad och varsin nationalitet och kulturell bakgrund har de alltså formats av liknande villkor och på något plan kanske det spelar in i deras förening, men det filmen inte visar mig är hur Josefin och Florin, som gifter sig med kulturkrockande buller och bång, egentligen passar ihop.

Man kommer inte ifrån att det är en film om en livssituation präglad av allsköns svårigheter och jag försöker göra tankeexperimentet att byta ut Florin och hans familj mot en svensk utblottad ung man och hans utblottade pappa och syskon. Jovars, det kanske går. Även en svensk yngling skulle kunna känna Florins frustration över att inte kunna försörja familjen, liksom Florin skulle han kunna sakna fallenhet och intresse för studier, hans pappa och bror skulle kunna flytta in i hans nya familjs hus i brist på bättre alternativ och hans syster skulle kunna vara gravid, ha alkoholproblem och be om pengar även om hon hörde av sig från en svensk by och inte en rumänsk.

Men nu råkar de alltså komma från Rumänien och en rumänsk fattigdom, som har andra förtecken än en svensk, och deras främsta sysselsättning i Sverige är tiggeri. Det mest slående och mest värmande i filmen är Josefins sätt att omfamna den ganska håglösa Florin, den ganska jobbiga pappan och hela den avvikande kulturen. Hon älskar Florin, ser de härliga aspekterna av den kultur han för med sig och har lugnt och stoiskt överseende med den krävande släkten, både när hon öppnar famnen och sin egen tunna plånbok och när hon tvingas säga nej.

Och nej säger hon med bestämdhet mitt i sitt harmoniska lugn, för hon är inte hunsad. Är pengarna slut så är de, hur ömmande systerns situation än är. När Florins frustration når en bristningsgräns och han försvinner iväg till Rumänien förklarar Josefin tålmodigt att det i ett svenskt äktenskap inte är normalt att mannen, utan att prata med sin fru, drar iväg till sitt hemland på obestämd tid.

Känslan av hopplöshet blir uppenbar när Florin sitter på arbetsförmedlingen och via tolk får reda på att han inte kommer att tilldelas ett jobb utan behöver söka tjänster själv och på SFI-lektionen ter sig den svenska grammatiken som ett enda stort mysterium och hans motivation att tränga igenom det är lika med noll. Utifrån sådana scener får Florin och hans släkt i någon mån stå som representanter för de rumäner som lämnar landet i jakt på pengar att skicka hem och genast stöter på motstånd som får modet att sjunka, men så kommer en kort sekvens där en bror boende i Tyskland är på besök. Han har fått ett jobb och är helt på det klara med att utbildning är den viktigaste nyckeln till framgång, men Florin är fast i inställningen att i de slags fysiska jobb han är ute efter är teoretiskt kunnande värdelöst.

Släkten i Rumänien som ständigt frågar efter ekonomisk hjälp får också viss nyansering så småningom, när det går upp för dem att Florin inte precis gift sig till pengar, utan fått en svensk hustru som själv hankar sig fram med mycket små marginaler. Det borde Florin ha varit tydlig med på en gång, påpekar den gravida systern. Å andra sidan måste familjemedlemmarna som får husrum hos Josefin och Florin direkt ha insett att parets tillgångar är starkt begränsade.

En DN-artikel från i höstas fyllde i luckorna för mig. Där brer Josefin ut sig lite mer om hur det var i början av deras bekantskap, de hade så roligt och så mycket att prata om, Florin var spontan och bjöd på sig själv och släktingarna utgjorde en gemenskap som hon hade saknat. I filmen finns det uppsluppna bröllopet med, men därefter får de praktiska och ekonomiska problemen stort utrymme i skildringen, och medan Josefins kärlek tar sig uttryck i ömhet och generositet är Florin mest upptagen med sin otillräcklighet.

Artikeln avslöjar också att äktenskapet är brutet och Florin har rest tillbaka. Den ena förklaringen är den som Florin uttrycker i filmen, nämligen stressen som släktens krav innebar, att paret aldrig lämnades i fred. Den andra handlar också om krav. ”Det gick liksom inte”, säger Josefin. ”Han kunde inte klara ett liv i Sverige.” Vägen till arbete – som försörjning och grund för värdighet – var för krånglig och svår.

Ska jag ta upp någon invändning mot filmen som sådan blir det tempot, som man hade kunnat skruva upp en aning utan att göra avkall på känslan, djupet och äktheten i dokumentationen av parets vardag. SVT-recensenten konstaterar att det inte är ”spännande hela tiden, ibland till och med helt händelselöst, men det är nog oundvikligt när man följer en kärleksrelation dokumentärt”. I övrigt består recensionen mest av lovord, men hon ger den inte mer än 3 poäng av 5. Jag ger den en 4:a.

(Utöver artiklar och recensioner finns också ett 14 minuter långt radioinslag där filmmakarna och Josefin intervjuas.)

Vi har filmkväll och är flexibla

Inför biopremiären av Downton Abbey-filmen i höstas lånade jag kollegan M:s dvd-samling med alla sex Downton Abbey-säsonger och de fyra julspecialavsnitten. Ambitionen var att hinna se om hela rasket före premiärbiobesöket, och jag kom ganska långt, men inte hela vägen, och när jag väl sett filmen slog jag av på takten och har småtittat då och då ända fram till för någon vecka sedan. Därefter lämnade jag alla filmer på M:s skrivbord precis innan jag gick på min lilla ledighet för att åka till Tallinn.

När jag kom tillbaka hade M skrivit i ett mail att det finns fler dvd:er att låna, som hennes nyinköpta exemplar av Hitchcock-filmen ”I sista minuten” med Cary Grant (”North by Northwest” från 1959). Jag skrev då att jag och min filmpolare L, som ofta ser 40-50-60-talsfilmer, just hade bokat in en träff då vi skulle se ”State of the Union” med Katharine Hepburn från 1948, och att vi under alla dessa år som vi regelbundet tittat på film aldrig valt en Hitchcock, vad jag kan minnas. M svarade bestämt att det var en allvarlig lucka som vi borde göra något åt.

I kväll kom jag över till L med en ask Coop-semlor, upplagd för presidentvalssatir från 40-talet. Vi skapade varsin extravagant kopp varm choklad, med ett överdåd av toppingalternativ, slog oss ner framför TV:n och satte igång den inspelade filmen – som visade sig vara ett barnprogram från Nickelodeon. Något hade gått snett och filmen gick inte att se på något annat sätt som vi hade tillgång till. En film som däremot fanns inspelad var ”I sista minuten”. Så det blev 50-talsthriller istället, med rappa repliker, perfekta frisyrer och en del pangpang. Filmens presidentinslag begränsades till slutscenen, med livsfarlig klättring nerför ansiktena på Mount Rushmore.

Blindspotting

Jag minns inte längre varför, men jag hade gjort en anteckning om att se ”Blindpotting”, om killen som avtjänat ett fängelsestraff och som ständigt riskerar att åter gripas eller till och med dödas i en konfrontation med polisen, inte för att han inte sköter sig, utan för att han är svart i en stökig del av Oakland. Nu har jag sett den, på Netflix, och vet inte riktigt vad jag ska säga, om jag kan rekommendera den eller inte.

Anledningar att inte se den: Den är överdriven och tillrättalagd. Så länge det är humor mellan huvudpersonen Collin och hans vita bästa polare Miles kan jag köpa det, många komedier funkar utmärkt med stiliserat skådespeleri och klyschigt händelseförlopp, men det svänger snabbt och blir allvarligt samhällskritiskt. En förtryckt person som i desperation hotar en översittare till livet uttrycker knappast sina hotelser perfekt rytmiskt och rimmande som en väloljad estradpoet. Och symboliken med blinda fläckar blir bara för töntig när den är så uppenbar. Och det är för mycket utdraget våld i närbild. En åldersgräns på 13 år är för generöst.

Anledningar att se den: Det finns ett underhållningsvärde, i humorn och relationerna och den brutala krocken mellan ghettoromantik och gentrifieringens aningslösa hipsters, men framför allt – frustrationen över orättvisan och fördomarna som kostar människoliv skiner igenom med all önskvärd tydlighet. Det gör ont i hela kroppen.