Man hinner mer på två turer till Uppsala än på en

För tio dagar sedan var jag i Uppsala, där jag skulle ha träffat gamla kursaren EM för den årliga mockabakelsen. Det blev ingen EM, för hon var sjuk, och det blev ingen mockabakelse, för sådana finns inte längre i Ofvandahls utbud. EM har sedermera blivit frisk. Ofvandahls är det sämre med.

Jag mötte i alla fall EM:s man vid hans jobb och gjorde det honungsköp från hans biodling som också blivit årligt, bockade av mina standardstopp i stan och uträttade några ärenden. På Stadsbiblioteket ställde jag upp datorn på ett bord för att jobba lite, men fick svårt att koncentrera mig på skrivarbetet när en lite sliten och trött man i en fåtölj började snarka. Jag tog på mig personalrollen – ränderna går knappast ur under lediga dagar – och väckte honom, han bad så hemskt mycket om ursäkt och två minuter senare sov han igen. Efter fikat på Ofvandahls, där jag fick lov att acceptera en sigillbakelse, gjorde jag ett nytt försök på bibblan, satt ett tag i ett lugnt och tyst rum med min text och gick sedan vidare till en särskild biblioteksdator där den annars låsta delen av den förträffliga databasen ”Svenska dagstidningar” var tillgänglig. Efter att databasens avsändare Kungliga biblioteket under en period haft hela härligheten upplåst fick jag blodad tand och när nu Stockholms stadsbibliotek – min egen arbetsplats – inte betalar för tjänsten får man passa på när man kommer till ett bibliotek som gör det. I det här fallet var jag nyfiken på samtida recensioner av Ingrid Bergman-filmen ”På solsidan”, som HA och jag såg vid vår senaste filmcirkel. Recensenternas reaktioner var ungefär lika dämpade som våra. ”Den har Molanderfilmernas nästan traditionellt eleganta, luxuösa inramning och bereder på så vis åskådaren en känsla av ett visst välbehag”, skriver till exempel signaturen Jerome i DN 4 februari 1936, men konstaterar att människorna inte har ”levande konturer”, att fröken Bergman saknar ”den teknik och den mogenhet som uppgiften fordrar” och att regissör Gustaf Molander ”är mäktig större och bättre filmer än denna”. (Alla är barn i början, även fröken Bergman.)

I dag var jag i Uppsala igen. EM hade frågat om hon skulle kolla mockabakelseutbudet i övriga Uppsala, men det tyckte jag inte alls, sällskapet och platsen smäller högst, trots att det är ”den årliga mockabakelsen” vi pratar om när det gäller det sena födelsedagsfika jag har att se fram emot varje år. Så vi satt i vanlig ordning och fikade och pratade på Ofvandahls och tog sedan en minnestriggande promenad, den här gången till slottet, där vi läste litteraturvetenskap i slutet av förra seklet.

Distansfilmklubb: Det nya livet

Nu har vi sett Tom Alandhs dokumentärfilm ”Det nya livet” från 2004, om Pias fortsatta kamp mot drogmissbruk och en osäker boendesituation. Egentligen tyckte jag nog bättre om den första filmen om Pia, ”Det svåra livet”, som LW och jag såg vid vårt förra Distansfilmklubbmöte, men det var intressant att träffa dem igen två, tre år senare, Pia, Gunnar, Pias mamma Ann-Mari och vid det här tillfället också dottern Jenny och väninnan Ami, med flera personer i Pias närhet. Ami står för filmens förvandlingsnummer, när hon får nya tänder. Hon förändras från en till synes tandlös gumma med insjunket ansikte till en mycket fräschare person med fullt garnityr, ny hållning och tydligare tal.

Ett nytt fokus i filmen, och ett nytt fokus i Pias liv, får man anta, är konsten. Pia har ärvt konstnärligt anlag från sin mor och även Ami målar, de går på kurs och är representerade på en konstutställning. Vi får också se Pia och Ann-Mari tillsammans mer än i förra filmen och kan lägga ett par små nya pusselbitar till Pias bakgrund, men mestadels är det ändå mer av samma sak som sist – Pias chanser och misslyckanden, som följer på varandra under filmens tillblivelse, och mammans reaktioner på dessa.

Jag kommer att tänka på Hostage, en dokumentär grafisk roman av min favoritserietecknare Guy Delisle, om en hjälparbetare som blir kidnappad och hålls fången i Tjetjenien. Jag blir aldrig uttråkad när jag läser Guy Delisles böcker, jag uppskattar dem från början till slut, inklusive Hostage, men jag märkte att den bitvis var ovanligt långsam och repetitiv. Det slog mig först efteråt att det var en självklarhet – berättelsens tempo och innehåll skulle matcha en kidnappad mans upplevelser. Det är händelsefattigt att hållas fången under lång tid.

Jag försöker tänka på samma sätt om ”Det nya livet”, där ett par år har gått sedan sist, men det mest bara fortsätter att vara mer av samma sak. Om det är livets stora drag som ska skildras, och det ska göras uppriktigt, är det så det ser ut för de flesta av oss, tyvärr också för många som försöker bryta ett destruktivt mönster.

På sätt och vis finns det ett större hopp om ett ordnat liv i den här delen, men också mer sorg. LW ville gärna se den tredje filmen med en gång – hur ska det gå? – men vi nöjde oss med en och har nu tre filmer kvar.

Filmcirkel: På solsidan

Efter senaste filmcirkelns katastrofala misslyckande såg HA och jag den här gången ”På solsidan” med Ingrid Bergman från 1936. Det främsta problemet med det valet var att vi inte hade så mycket att säga under cirkelpratet. En komedi med tämligen krystad handling, om ett omaka äktenskap där slitningar uppstår. Hur mycket saknar den unga kvinnan sitt bohemiska liv bland glada vänner och flörtiga herrar? Gifte hon sig bara för pengar? Man kan inte beskylla relationsdramat för att vara helt konventionellt, det har bitvis oväntade och lite märkliga ingredienser, men det var inte heller särskilt tillfredsställande. Personligen tyckte jag bäst om en scen i början, när den medellösa men levnadsglada Eva (Ingrid Bergman) varit på pantbanken och därifrån får skjuts med vännen Olle (Einar Axelsson). När de sitter där i bilen och pratar låter samtalet så otvunget, kanske till och med lite fritt i förhållande till manus. Jag vill gärna tro att jag har tjuvlyssnat på två stockholmare mitt i vimlet 1936.

Att min nya TV går att vinkla är för övrigt en sensation för mitt filmtittande.

Förväxlingstragedi

Den som läst vårens och sommarens inlägg här vet att jag gillar filmcirkelkonceptet, alltså samtal om en gemensam filmupplevelse motsvarande bokcirkelsamtal om en läsupplevelse. Ett mycket enkelt koncept som jag kan rekommendera för alla som vill lägga en extra dimension till sitt filmtittande. Det är egentligen bara en sak man behöver tänka på – se samma film som den eller dem du vill diskutera den med. Medan jag i går kväll uthärdade ett genomperverterat grekiskt samtidsdrama i en småstads sjaskigaste miljöer såg HA en rysk samhällskritisk skildring av två känslokalla föräldrar.

När vi kopplade upp oss för filmprat började vi med att beklaga oss över att vi återigen sett något obehagligt och mörkt. Om barn som far illa, fortsatte HA, och jag började ana oråd. De flesta for illa i härvan som rullades upp i den grekiska lilla staden, men det handlade inte specifikt om barn. När vi för knappt två veckor sedan diskuterade vilken film vi skulle se den här gången nämnde vi både den ryska och den grekiska som intressanta kandidater, men därefter måste vi ha uttryckt oss väldigt oklart. Den möjliga lösningen att växla film – se den respektive osedda filmen för att sedan kunna prata om dem – saboterade vi genom att redogöra för filmernas handling för varandra, med fullt spoilande. Inte ville vi snuvas på tillfället att genast bearbeta de tragiska historier vi tagit del av.

Till nästa gång väger vi upp den här filmcirkelträffen genom att se inte bara samma film utan också en trygg, hederlig, lättsam komedi från 1930-talet.

Distansfilmklubb: Sense and Sensibility

Jag ville se ”Florence Foster Jenkins” med Meryl Streep och Hugh Grant, LW ville se ”School of Rock” med Jack Black. Det blev ”Sense and Sensibility” från 1995 (så jag fick igenom Hugh Grant, i alla fall). Har vi sett den förr? Ja, ett antal gånger. Hittade vi nya vinklar? Jajamän. Skrattade vi åt Mrs Jennings och Sir John Middleton? Absolut, i alla fall jag.

Filmcirkel: En vit, vit dag

Det var jag som ville se en isländsk film i HA:s och min filmcirkel i går och nog fick jag en ordentlig dos Island i ”En vit, vit dag”. Och det är lätt att se konstnärliga kvaliteter i den mjölkiga stillheten, det hårda arbetet, de nedtryckta känslorna, en karg vardag som förgiftas av sorg och vrede när både en olycka och ett smärtsamt avslöjande drabbar den mest isländska av isländska män, den åldrade men ännu vitala polisen Ingimundur – men ändå blev jag inte nöjd.

Kanske var jag bara på fel humör, för jag lyckades inte landa någon annanstans än i frågan vad filmupplevelsen egentligen skulle ge mig. Att det stämningsfulla var smått obehagligt och att spänningsinslagen var avgjort obehagliga kunde jag leva med, men … belöningen var för liten. Isländskheten och relationen mellan Ingimundur och barnbarnet Salka är vad jag tar med mig. Och så spelar det förstås in att jag fått för mig att jag skulle se en thriller. ”En vit, vit dag” är ingen thriller. Det är ett kärvt och bistert drama för den som är sugen på Svindlande höjder fast på en annan vindpinad plats och i en tid med polisstationer och psykoterapeuter. Hos HA – och många recensenter – gick den i alla fall hem.

Distansfilmklubb: Clueless

Kvällens distansfilmklubbsfilm är kanske den mest lättsamma vi tittat på hittills – men har man inte sett ”Clueless” har man väl missat en av 90-talets filmklassiker? Så luckan är härmed tilltäppt.

Jag gillade: 1. Att huvudpersonen Cher, spelad av Alicia Silverstone, levererar humoristiska standardrepliker på ett imponerande humoristiskt sätt. Och att skådespelarna överlag håller sig över skämskuddegränsen, trots att det är en tonårsfilm med tonårshandling och en hel del år på nacken. 2. Att ”loosely based on Jane Austen’s 1815 novel Emma” faktiskt stämmer, mer än jag trodde. 3. Att den nya, töntiga tjejen på skolan nämner ”coke” och menar kokain, medan de populära tjejerna som tar sig an henne som sitt lilla projekt utgår ifrån att de pratar om Coca-Cola.

Under filmklubbssnacket kunde vi inte låta bli att kolla skådespelaråldrar på IMDB. Skillnaden mellan verklig och spelad ålder är kanske inte fullt så dramatisk som i den ännu mer klassiska high school-filmen ”Grease”, men ändå anmärkningsvärd.

Distansfilmklubb: Satyagraha

Hur ofta ser jag filmer på hindi? Även om de i allmänhet gör ett på tok för överspänt intryck på nordisk filmpublik är det kul att det finns ett visst utbud på Netflix. LW och jag i Distansfilmklubben såg i kväll ”Satyagraha” (uttalat något i stil med satt-ja-gra). Jag kände inte igen ordet, men det är tydligen vad Mahatma Gandhi kallade sin icke-våldsfilosofi, ”sanningens väg” på sanskrit.

En av skådespelarna var i alla fall bekant, nämligen Amitabh Bachchan, den äldre mannen till vänster i bild. Hösten för snart två år sedan bodde AE och jag fyra nätter på Royal Residency Hotel i Gorakhpur i nordöstra Indien och åt frukost varje morgon i dess restaurang Shahansha, vilket lär syfta på actionfilmen ”Shahensha” från 1988, där Amitabh Bachchan spelar en dubbelnatur, både polis och bov, om jag förstått saken rätt. Restaurangens väggar var tapetserade med bilder från hans filmer från olika decennier. Hans utseende har förstås förändrats över tid, från svarthårig yngling till svarthårig medelålders man med vitt skägg och svartbågade glasögon till salt-och-peppar-looken i ”Satyagraha” från 2013, med betoning på salt, men han är alltid lätt att känna igen.

Den här gången spelar han den pensionerade läraren Dwarka, en man med starkt rättspatos och självuppoffrande hjältemod. Huvudperson är dock hans sons bästa vän Manav – längst till höger – som gör en hastig moralisk resa från pengahungrig player till politisk aktivist mot stadens korrumperade styre. Det är också filmens hela konflikt och budskap – den ohederliga lokala makthavaren är inte lite ohederlig och folket måste gå samman och göra hårt motstånd, men inte så hårt att det går överstyr. Det gör det, förstås.

LW och jag pratade en hel del om igenkänning utifrån våra respektive Indienvistelser, något jag ju kan riktigt vältra mig i, men den här gången gällde mina starkaste associationer inte bara verklighetens Indien utan också diktens. Den som nog kan kallas huvudperson i Aravind Adigas Last Man in Tower, som HA och jag läste nyligen, är Masterji, en principfast man som liksom Dwarka är pensionerad lärare och änkling och bryr sig mer om andra värden en pengar. Vidare indisk kulturkonsumtion får utvisa om det här är standardattribut hos en stoisk hjälte.

”Satyagraha” har inga ambitioner att röra sig inom trovärdighetens ramar och det händer till och med att karaktärerna brister ut i sång på bästa Bollywoodmanér. Den har fått etiketten ”Inspiring” av Netflix. Jodå. Överspelad till tusen, men det är en fin, sedelärande och uppmuntrande historia om civilkurage.

Distansfilmklubb: Spelling the Dream

Finns det ens stavningstävlingar för barn och unga i Sverige? I USA är det ju en stor grej och kvällens Distansfilmklubbsfilm ”Spelling the Dream” handlade om sådana – och mer specifikt om att många av de tävlande som gör riktigt bra ifrån sig har indiskt ursprung.

Även om själva tävlingarna är ett spritt och populärt fenomen måste elitstavningsbarnen och deras familjer och livsstil utgöra en mycket smal nisch, och det är det som gör sådana här filmer sevärda. Hur är det att ägna all sin fritid åt att studera svåra ord? Hur gör man det på snabbast möjliga sätt? Hur kan föräldrar och syskon hjälpa till?

En lagom rolig, intressant och annorlunda feel-good-film om stenhårda proffs vars karriär tar slut senast vid 15 års ålder.

Åberg berättar – jag sitter klistrad

Jag har varit fascinerad av ”Sällskapsresan” under större delen av livet, på senare år har intresset ökat ytterligare och inför, under och efter Teneriffaresan i februari blev kurvan brantare än någonsin. Det har länge varit en sport i familjen att upptäcka nya detaljer i filmen – något som trots allt blir svårare och svårare när man har sett den en miljon gånger – och jag är förstås störtförtjust i extramaterialet på dvd:n. Så här långt efteråt, nu när flera av huvudrollsinnehavarna gått bort, har jag inte precis förväntat mig nyproducerad behind-the-scenes-information, så lyckan var stor när det visade sig att dokumentären ”Lasse Åberg – en ängslig gosses memoarer” i två delar innehåller ett samtal om inspelningen 1979 med Sven Melander (Berra), Lottie Ejebrant (Majsan) och Lasse Åberg själv (Stig-Helmer) och kommentarer från Ted Åström (Lasse) och filmmusikens upphovsman Bengt Palmers. Mest generella reflektioner, men ändå.

Screen Shot 2020-06-21 at 20.00.07 PM

Därefter behandlas övriga Sällskapsresefilmer, som jag tycker nästan lika mycket om (minus ”Hälsoresan”, som jag inte gillar alls). Här ses Nalle – Jan Waldekranz – från ”Snowroller”, som han hade tagit sig ut om han fortfarande jobbade med vintersportcharter och hamnat på fel plats under fel säsong.