Vi har filmkväll och är flexibla

Inför biopremiären av Downton Abbey-filmen i höstas lånade jag kollegan M:s dvd-samling med alla sex Downton Abbey-säsonger och de fyra julspecialavsnitten. Ambitionen var att hinna se om hela rasket före premiärbiobesöket, och jag kom ganska långt, men inte hela vägen, och när jag väl sett filmen slog jag av på takten och har småtittat då och då ända fram till för någon vecka sedan. Därefter lämnade jag alla filmer på M:s skrivbord precis innan jag gick på min lilla ledighet för att åka till Tallinn.

När jag kom tillbaka hade M skrivit i ett mail att det finns fler dvd:er att låna, som hennes nyinköpta exemplar av Hitchcock-filmen ”I sista minuten” med Cary Grant (”North by Northwest” från 1959). Jag skrev då att jag och min filmpolare L, som ofta ser 40-50-60-talsfilmer, just hade bokat in en träff då vi skulle se ”State of the Union” med Katharine Hepburn från 1948, och att vi under alla dessa år som vi regelbundet tittat på film aldrig valt en Hitchcock, vad jag kan minnas. M svarade bestämt att det var en allvarlig lucka som vi borde göra något åt.

I kväll kom jag över till L med en ask Coop-semlor, upplagd för presidentvalssatir från 40-talet. Vi skapade varsin extravagant kopp varm choklad, med ett överdåd av toppingalternativ, slog oss ner framför TV:n och satte igång den inspelade filmen – som visade sig vara ett barnprogram från Nickelodeon. Något hade gått snett och filmen gick inte att se på något annat sätt som vi hade tillgång till. En film som däremot fanns inspelad var ”I sista minuten”. Så det blev 50-talsthriller istället, med rappa repliker, perfekta frisyrer och en del pangpang. Filmens presidentinslag begränsades till slutscenen, med livsfarlig klättring nerför ansiktena på Mount Rushmore.

Blindspotting

Jag minns inte längre varför, men jag hade gjort en anteckning om att se ”Blindpotting”, om killen som avtjänat ett fängelsestraff och som ständigt riskerar att åter gripas eller till och med dödas i en konfrontation med polisen, inte för att han inte sköter sig, utan för att han är svart i en stökig del av Oakland. Nu har jag sett den, på Netflix, och vet inte riktigt vad jag ska säga, om jag kan rekommendera den eller inte.

Anledningar att inte se den: Den är överdriven och tillrättalagd. Så länge det är humor mellan huvudpersonen Collin och hans vita bästa polare Miles kan jag köpa det, många komedier funkar utmärkt med stiliserat skådespeleri och klyschigt händelseförlopp, men det svänger snabbt och blir allvarligt samhällskritiskt. En förtryckt person som i desperation hotar en översittare till livet uttrycker knappast sina hotelser perfekt rytmiskt och rimmande som en väloljad estradpoet. Och symboliken med blinda fläckar blir bara för töntig när den är så uppenbar. Och det är för mycket utdraget våld i närbild. En åldersgräns på 13 år är för generöst.

Anledningar att se den: Det finns ett underhållningsvärde, i humorn och relationerna och den brutala krocken mellan ghettoromantik och gentrifieringens aningslösa hipsters, men framför allt – frustrationen över orättvisan och fördomarna som kostar människoliv skiner igenom med all önskvärd tydlighet. Det gör ont i hela kroppen.

MDLXXXIX Noir & Blanc på Dansmuseet och Monsieur Chocolat på Victoria

Efter gudstjänsten i Korskyrkan sprang – bokstavligen – Sofia och jag iväg för att hinna till Dansmuseet och veckans visning av utställningen ”Noir & Blanc – den svarta vågen i 1920-talets Paris”. 13.00 på söndagar kan man bli vallad i lokalerna av en guide som berättar om bilderna och utställningsföremålen, som var av mycket blandad art. Det var foton, reklam, afrikanska masker, statyetter, kläder, filmklipp, varav vissa med ljud, alltihop i en vackert ljussatt underjordisk lokal.

”Louis Armstrong och hans Hot Harlem Band – Vid pianot hans hustru Alpa” står det i utställningens informationsblad. Med Alpa menar de Alpha, född Smith, Louis Armstrongs fru nummer tre av fyra. Men det är inte hon, det är Lil Harding, fru nummer två. Och bandet är King Oliver’s Creole Jazz Band.

Tidstypiskt mode är alltid roligt, särskilt när det är äkta vara.

Trots att många av namnen och fenomenen från den här tidiga jazzeran var bekanta visste jag inte mycket om hur hett det afrikanska och afroamerikanska var i Paris just då. Joséphine Baker tog upp en ansenlig del av utställningen, den amerikanska, lätt mörkhyade artisten som gjorde succé i Frankrike och senare blev fransk medborgare. I en presentationstext på väggen stod att hon spelade ”en viktig roll” i strävan mot ”kvinnors rätt att uttrycka sin sexualitet”, men det guiden berättade om var hur jobbigt hon tyckte det var att uppträda topless. Utan att vara påläst på Joséphine Baker tror jag mer på guiden, att det han berättade motsade utställningstexten och att det inte är ovanligt med en sådan typ av tillrättaläggande vinkling, inte nu och kanske inte heller då. När kvinnor visas upp avklädda offentligt blir vi på ett effektivt sätt fråntagna vår värdighet, och jag är övertygad om att vi inte har något att vinna på en påklistrad frigörelseetikett i sådana sammanhang, tvärtom. När det gäller Joséphine Baker visades hon i utställningen både upp halvnaken enbart iklädd ett slags nät av glittrande stenar – alltså som klassisk pinuppa – och topless i den numera ikoniska kjolen av bananer – vilket väl snarare var ett svar på Paris intresse för naturbarnet från Afrika. Det senare ser vi i dag som klockren, osund exploatering. Det förra – tja, det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om man i det fotot väljer att se en stark, vacker kvinna som vågar gå emot frigida hämningar och visa upp sig. Utställningshäftet har den bilden på framsidan. Det gjorde mig illa till mods redan från början och jag tar guidens ord som en bekräftelse på den magkänslan.

Och det fanns mer att bli nedslagen av, särskilt historien bakom den musik och den dans som skildrades, där det framgick hur de växt fram utifrån de amerikanska slavarnas desperata situation, för att inte tala om skärmen där man kunde se och höra Billie Holiday sjunga den gruvliga ”Strange Fruit”.

På en av väggarna fanns tre stora fotografier av Rafael Padilla, en kubanskfödd mörkhyad man som såldes som slav i sin barndom, hamnade i Spanien, flydde från sin ägare och så småningom började uppträda som clown. I Paris gjorde han stor succé under artistnamnet Chocolat. Vi fick höra att det gjorts en film om hans liv, ”Monsieur Chocolat”, som verkade intressant och som går på bio just nu.

När visningen var över och vi hade tittat så mycket vi ville åt vi en sen lunch på restaurangen som sitter ihop med museet, Bistro Rolf de Maré – trivsamt, franskt – och pratade vidare om filmen. Det vore kul att se den. Vi tittade på klockan. Den skulle snart börja på Victoria. Vi samlade snabbt ihop oss och jag upptäckte att jag saknade mina handskar, så vi gick och letade på museet men utan resultat, strunt i dem, vi sprang, för andra gången i dag, längs gatan för att ta tunnelbanan från Gamla stan till Medborgarplatsen. In på Victoria kom vi med andan i halsen, jag hittade mina handskar i handväskan, vi betalade snabbt och gick in i salongen, där vi på en rad längre fram såg en kvinna som varit på samma visning som vi.

Filmen var både gripande och hemsk, jag kan inte bestämma mig för om hoppet eller hopplösheten vägde tyngst. Den beskrev framför allt relationen mellan Rafael Padilla och George Footit, den clown han bildade en framgångsrik duo tillsammans med, och var väldigt estetiskt tilltalande som kostymdrama i Paris under la belle époque. Den starkaste känslan efteråt var – helt enligt filmskaparnas avsikt, förmodligen – att man fått ta del av ett människoöde som, trots att det fallit i glömska, var fullständigt banbrytande i sin samtid och dessutom rena rama äventyrsberättelsen, men den fantasin sprack lite i sömmarna efter läsning på Wikipedia, där det framgår att Rafael Padillas liv och verk modifierats ganska kraftigt, för filmdramaturgins skull, får man anta. Som ganska många gånger tidigare undrar jag varför. Blir det en bättre historia när vi får se den unga Rafael bevittna hur hans pappa i butlerkostym behöver le under tiden han drabbas av slavägarfamiljens översittarfasoner än om vi får veta hur det faktiskt låg till, att Rafael växte upp hos en fattig kvinna i Havannas slum utan något minne av sina biologiska föräldrar? För den som undrar är IMDb:s huvudsakliga ”plot keywords” för filmen ”clown”, ”circus”, ”bare chested male”, ”archive footage” och ”tuberculosis”, i den ordningen.

Men det som satt sig på hjärnan efter dagens upplevelser är ett barndomsminne. Efter att ha sett masken ovan på utställningen gjorde mitt huvud en koppling till The Muppet Show-avsnittet med Harry Belafonte som gäst, sänt första gången 1979 och inspelat på video någon gång under min uppväxt. Och när den här låten väl satt sig så sitter den.

MMCDXC Love and Friendship and popcorn

Love and Friendship på Saga med fellow Austenite Maria! Det är alltså fråga om en helt ny filmatisering av kortromanen Lady Susan, som Jane Austen skrev när hon var 18-19 år, med andra ord under 1790-talets första hälft. I enlighet med det hade filmens damer korsettliv med ett annat slags midja än de empireklänningar som syns i andra Jane Austen-filmer. Tack för korrekt modeåtergivning, filmmakarna!

Boken – en brevroman – är skruvad i sig och filmen tar ut svängarna ännu mer, med en parodiskt ointelligent och gladlynt Sir James, och även Charles Vernon och Mr De Courcy den äldre är högst välvilliga men lätt enfaldiga. Lady Susan är precis så beräknande och falsk som hon ska och dottern Frederica mild och vän. Det är roligt på ett vasst sätt och ändå snällt. Salongen skrattade ganska högt. Den mest popcornvänliga underhållningsfilm jag sett på länge.

MMCDXXXIV Inför Vietnam 1 (och inför Rumänien)

I kväll hade Jenny H och jag vår tredje inför-resan-träff, varav en var en oplanerad bonus.

Redan när vi bokade vår vinterresa till Vietnam i mitten av maj var vår plan att ha ett antal träffar för att sporra oss till research om det för oss väldigt främmande landet. Den första träffen ägde rum för en månad sedan, det var då precis ett halvår innan vi åker, och förutom rätt oseriös språkträning med hjälp av Google Translate såg vi den vietnamesiska filmen ”När solen står som högst” från 2000, om tre systrar och deras komplicerade familjeliv. Inte särskilt praktiskt informativ, kanske, men väldigt snygg. I kväll såg vi en tidigare film av samma regissör, ”Doften av grön papaya” från 1993, ett slags Askungesaga som om möjligt var ännu snyggare, och kompletterade med en Youtube-video där en kille åker runt en dag i Ho Chi Minh City och testar maträtter. Förr eller senare kommer vi att vilja, eller framför allt behöva, se något om Vietnamkriget, ett kapitel som inte går att bortse ifrån.

Eftersom det dessutom äntligen blivit bestämt att vi tillbringar en vecka i Rumänien i höst hade vi också häromsistens en rumänsk filmkväll, då vi såg ”Gadjo dilo” eller ”Främlingen” från 1997, en ganska vulgär film i flera avseenden, och en skildring av romskt byliv som vi hade behövt få verifierad av någon insatt. Kanske gav det isolerade, grovhuggna och till synes planlösa men ofta glada vardagslivet en representativ bild, kanske var det överdrivet, gammalmodigt, sällsynt, kanske på pricken, vi vet inte. Konflikten mellan romerna och de icke-romska rumänerna i samma trakt blev nog i filmen ovanligt dramatisk, men är, vad vi förstått, sorgligt utbredd.

Fler förhandsinblickar i rumänska stads- och landsbygdsförhållanden skulle absolut inte skada, men eftersom vi reser med biståndsorganisationen Hjärta till hjärta tror jag att vi kan räkna med att få relevant information på vägen, och själva tanken är också att vi informerar oss på plats, under besöken vid diverse stödjande projekt. I Vietnam kommer vi att vara våra egna ciceroner.

På bilden syns omslaget till ”När solen står som högst”, kiwibitar och moccafudge från Holland.

MMCCCLXXX Omtumlad av Tjuvheder

medium_f9e4ff2edcf458b5fd487d78d80b8b7b-tjuvheder-poster

Jag hade lånat hem ett av de just nu väldigt eftertraktade dvd-exemplaren av Tjuvheder från bibblan och i sent i går såg jag den. När filmen var slut hade försommarsolen gått ner över det Stockholmslandskap som befolkas av välbärgade Strandvägsfamiljer, oss kommunanställda i mindre men bekväma bostäder och den grupp människor som fastnat i missbruk och hemlöshet och lever i gemenskap samtidigt som fullt inbördeskrig pågår, på härbärgen, i husvagnsläger och i allsköns undanskymda stadsmiljöer.

Jag ska bespara er en recension – det finns mycket skrivet om filmen, bara att googla – men det går inte att se Tjuvheder utan att göra reflektioner över ett och annat. Till att börja med den uppenbara onda cirkeln. Här finns en grupp människor med stora utgifter, på grund av eget missbruk eller, vilket förekommer i filmen, skulder med extrema räntor till någon överordnad i hierarkin, och inga lagliga inkomster. Självklart körs bilen på bensin slangad från någon annans bil, läppstiftet har hamnat i ens ficka på ett Åhléns där man ännu inte är portad och de tjocka sedelbuntarna som vandrar från hand till hand vill man som utomstående inte ens veta hur de uppbringats. Det är en livsstil byggd på andra människors tillgångar, allt från de skattekronor som finansierar tak-över-huvudet-garantin till de eldrivna verktyg som försvinner från trädgårdarna hos dem som har det tvivelaktiga nöjet att bo nära ett husvagnsläger.

Men det snyltande livet är inget att avundas, om någon nu trodde det. Och jag med min oinitierade blick begriper inte ens den jakt på stora pengar som oavbrutet pågår. Den som står högst i rang bland filmens skildrade gestalter kan med hjälp av hot, våld och kraftigt utblandade droger driva in 50.000 på ett kick. Vad använder han pengarna till? Han ser ut att leva i lika stor misär som alla andra, med den skillnaden att han brukar mer våld, och är säkerligen lika känd av polisen och utsatt för lika stor press från egna överordnade. Är drogbranschen bara en enda lång kedja av människor, där det först en bra bit upp finns personer med större inkomst än utgifter och bara i toppen finns sådana som kan leva gott på de pengar som slutligen landar i deras knä? Och i så fall – hur mycket vinner man, som en liten, utbytbar, nedsliten kugge i maskineriet, på att hålla sig under radarn? I filmen skildras en alltid närvarande stress inför spanande poliser och i slutet finns en kortkort scen från en steril miljö som föreställer en anstalt eller kanske ett häkte. Det är torftigt, och naturligtvis styrt och ofritt, men också rent och ordnat, som bjärt kontrast till all smuts, från den skräpiga husvagnsparkeringen och sunkiga hem till nerklottrade förortsmiljöer. Jo, jag vet, det finns starka magneter som håller människor fast, eller drar dem tillbaka – drogberoendet, kompisarna, ouppklarade affärer, medfödda psykiska funktionsnedsättningar eller skador från en tuff barndom som försvårar ett ordnat vuxenliv – men när jag i filmen ser anstalten, poliserna och myndighetspersonerna som lärt känna de utsatta individerna åtminstone till namnen, personalen på dagverksamheter och boenden och det uppsökande teamet på stan kan jag inte låta bli att tänka att alla alternativ till det destruktiva livet på samhällets baksida vore bättre och det går inte att säga att ingen bryr sig.

Men jakten på pengar, droger och något slags uppehälle bara fortsätter och omgivningen fortsätter att betala priset. Lyckas jag skydda min egendom är det någon annan som blir av med sin, varenda dag i vår stad. Även dagverksamheten, som erbjuder värme, gemenskap och diverse resurser, utnyttjas i filmen, och förmodligen i verkligheten, av sitt klientel som en central för skumraskaffärer. Visst visar Tjuvheder upp en fin och mänsklig sida av samhällets olycksbarn, samhörighet och ömsesidig hjälp, men gentemot omvärlden, och sig själva, naturligtvis, är de rena förödelsemaskinerna.

Det är klart att ingen söker sig till baksidan, det är en plats man hamnar på, och särskilt med tanke på att ett ungt par i filmens husvagnsläger väntar barn är det inte alls svårt att föreställa sig att somliga, på ett eller annat sätt, föds in i extremt svåra omständigheter, men ändå kan jag bli fullständigt förbluffad av vissa återkommande ingredienser i utstötta människors beskrivningar av sin uppväxt. En av dem läste jag i en DN-artikel om inspelningen av Tjuvheder. Med jämna mellanrum hör jag i predikningar, någon enstaka gång i min egen kyrka eller någon annan jag besöker här i Sverige och ganska ofta i amerikanska predikningar jag lyssnar på, att ”du har kanske alltid fått höra att du inte duger och att du inte är bra på någonting”. Det där har alltid låtit så överdrivet i mina öron och jag undrar hur många som kan känna igen sig. Vad är det för monster till föräldrar och övriga medmänniskor som gör att det finns de som växer upp med den erfarenheten och sedan fortsätter att leva med den? DN-artikeln handlade bland annat om att många framför kameran i Tjuvheder är amatörer, personer ur den värld som skildras, som Jan Mattsson, som spelar just den där skurken som tvingar fram 50.000 kronor med brutala metoder. Till artikelförfattaren säger han att han ”har varit” sin rollfigur, och på kommentaren att han nu fått chansen att upptäcka sin skådespelartalang svarar han: ”Ja! Du vet, jag har fått beröm, det har aldrig hänt förut.”