Feelgood-genren, vare sig det gäller böcker eller film, är sällan min kopp te, men det kanske är en motsvarande kick jag får när jag svävar iväg till associationer och minnen, bland annat knutna till olika platser. Rörstrandsgatan och gatorna runtomkring hör till den kategorin, och jag inbillar mig att en promenad där är som när någon annan sätter på en favoritfilm med lyckligt slut.
Dessutom var det en extra tjusig solnedgång i kväll.
Lagerstatus för Whittard-produkter i mitt teskåp såg inget vidare ut. Fraktavgiften till Sverige på Whittards hemsida såg ganska hög ut. Den självklara lösningen: Sambeställning med andra som gillar Whittard.
Efter att ha kastat ut frågan på Facebook fick jag fyra medkunder och nu har våra förpackningar med teer och chokladpulver anlänt. Förutom trygg påfyllning av förrådet med Afternoon Tea och English Rose, liksom återupptagen lagerhållning av Rocky Road Hot Chocolate, fanns det en ny chokladsort som jag inte kunde låta bli att beställa, Mocha Hot Chocolate. Stark kaffesmak, passar extra bra med vispgrädde.
Den årliga födelsedagsfesten med tårtbuffé hemma hos A i Solna sköts upp några veckor, när det blev uppenbart att fester är en dålig idé, och när nu läget inte är bättre har den ställts in helt och hållet. Eftersom födelsedagsbarnet fyller 42 namngav han festen utifrån det berömda citatet ur Liftarens guide till galaxen, vilket i sin tur innebar att Facebook-notisens automatiska tillägg ”har ställts in” skapade den mest talande frasen jag sett i coronatid.
Jag må vara ohändig, men låter jag det stoppa mig? Nej. Jag beställde ett lack och en pensel på nätet, helt på måfå, och satte igång att måla mitt skadade och fläckiga bord. Det har fått en spännande ådring och några nya skavanker och är mer bohemian chic än någonsin, men jag är på det hela taget nöjd.
Kunde inte låta bli att uppleva det bästa av två världar genom att ta med laptopen till en bänk vid Norr Mälarstrand och med lurar delta i kvällens föreläsning i ”Stockholm i litteraturen”, medan solen sken, vattnet glittrade och kungsholmsbor (med flera, förmodligen) flanerade längs strandpromenaden.
Sedan blev det lite kyligt att sitta still, jag fortsatte lyssna på hemvägen, upp i hissen, vid köksbänken medan jag gjorde te och sedan på schäslongen. Det finns fördelar med distansundervisning och dem ska man utnyttja.
Efter scoutböckerna från 1950-talet har jag fortsatt min självpåtagna uppgift att ersätta de trista grå rutorna på biblioteket.se, där det står ”Omslag saknas”, med scannade bokomslag. Jag är helt osystematisk. Just nu satsar jag på resehandböcker från magasinet – det är ju de äldre böckerna som är bildlösa på hemsidan – och jobbar mig inte igenom signum efter signum, utan plockar ut böckerna med de snyggaste, roligaste eller intressantaste omslagsbilderna.
Boken ovan, till exempel, Om Ni reser till London av Sigge Hommerberg, har inte bara ett klatschigt omslag, den är också riktigt underhållande. Av teckningsstilen att döma hade jag definitivt gissat 1950-tal, men den är faktiskt från 1971, vilket gott och väl räcker för att turisttipsen ska ha hunnit få en ordentlig nostalgisk patina.
Fotot tog jag till Stadsbibliotekets Instagram-konto, där jag också skrev in några urklippta rader från avsnittet om att resa med Londons kollektivtrafik:
Jag är inte helt säker på att mina medmänniskors intresse för gamla resehandböcker är lika stort som mitt, men oj vad frestad jag blir att ha något slags högläsning eller på annat sätt tvinga på folk de charmiga texterna.
Jag ska inte inbilla mig att jag kan Stockholms innerstad på mina fem fingrar. En knapp halvtimme hemifrån mig, i Vasastan, inte långt ifrån Solnagränsen, råkade jag i dag vandra in på den lilla Väringatäppan, som jag aldrig sett förr. Förutom att jag kom i samspråk med en person på kanske ett och ett halvt var det inte många som störde läsningen i solen.
I går hade LW och jag distansfilmklubb – Netflix-tittande på varsitt håll – och bestämde oss för ett ”Meryl Marathon”.
Först såg vi ”The Laundromat”, om läckan av Panamadokumenten 2016, en lektion i det globala ekonomiska fiffel som pågår runtomkring oss. Meryl Streep spelar en lite småvimsig dam som drabbas av en ekonomisk förlust på grund av mygel inom och långt bortom ett försäkringsbolag, vilket hon bestämmer sig för att gå till botten med, och utöver ramberättelsen visas tablåer från olika delar av världen där mer mygel sker. Ciceroner och föreläsare genom det komplexa fifflet är knösarna Mossack och Fonseca – spelade av Gary Oldman och Antonio Banderas – som tillsammans bildade toppen av Panamapyramiden. Löst based on a true story, med andra ord.
Efter att ha videochattat (i brist på bättre ord, vad heter det egentligen?) i Messenger om filmens kvaliteter färdades vi bakåt i tiden, dels för att film nummer två var äldre och dels för att den utspelade sig under växlande perioder under 1900-talet. En något yngre Meryl Streep spelar i ”The Iron Lady” Margaret Thatcher som stigande politisk stjärna, som tuff premiärminister och som demenssjuk gammal dam efter makens död. Hans bortgång skildras inte i filmen, däremot närvarar maken som hallucination på ett först lustigt och sedan oerhört sorgligt sätt. Alexandra Roach – som också är med i Sanditon, som jag börjat följa – spelar en ung Margaret, handelsbodsinnehavarens dotter som slår sig fram i den helt mansdominerade politiska sfären.
Och så växlade vi till Messenger igen och pratade. Det var förstås svårt att inte recensera politiken, tiden och Thatcher själv, men vi kunde ändå få till lite fördjupning av att dela och jämföra intryck och omdömen.
För mig som tycker att bokcirkeln är historiens bästa och enklaste koncept för intellektuellt utbyte är det här egentligen en självklar form. Att kalla det filmklubb och ha digital kontakt specifikt för att diskutera det vi sett gör det hela strukturerat och därför just fördjupande. Svårare än så är det inte, ändå krävdes coronaisolering för att vi skulle komma på tanken att ha distansfilmklubb.
H och jag, som förhöll oss ordentligt svala till Nina Wähäs roman Testamente under våra båda bokcirkelträffar om den (rapporterat här och här), är ju utan tvekan i minoritet i det läsande Sverige. Efter att ha läst de gränslöst översvallande recensionerna blev jag nästan full i skratt när jag hörde att boken fått Sveriges Radios Romanpris till råga på allt rosande.
Av pristagarna i de två andra kategorierna borde jag i alla fall känna igen Johan Jönsson – jag minns hans framträdande på Stadsbibblans Poesimässa i fjol, då han läste ur den nu prisade diktsamlingen – men är det bara jag som tycker de ser ut som samma person före och efter ett besök hos frisören?
Jag kollar listan över vinnare av Sveriges Radios Romanpris, från första utdelningen 1994 fram till i dag, och konstaterar att Testamente är den enda jag läst. Till och med Jonas Hassen Khemiris vinnarbok är oläst, det år priset gick till honom var det för den enda av hans romaner som fortfarande ligger i min TBR-hög.
När jag råkade titta på signum Rh i magasinet såg jag en rad små näpna scoutböcker, de flesta med neutral biblioteksbindning, men med en fin gammal omslagsbild innanför pärmen. Jag behövde inte kolla, jag var säker på att att de på biblioteket.se presenterades med en grå ruta där det står ”Omslag saknas”. Det gick ju inte att låta bli, jag var tvungen att scanna dem och göra dem synliga för världen.
Insatsen var en ytterst liten droppe i havet, men nu gillar jag att okynnessöka på gamla scoutböcker för att se de fina bilderna. Alla ovan är från 1950-talet.
Theomis 