Sally

TV-serien Sally är mer knäpp än rolig, egentligen, men när SVT nu visar den igen måste jag ju titta lite. Första avsnittet sändes ursprungligen i januari 1999 och ett halvår senare började jag läsa till bibliotekarie. Finns dock inget samband. Jag minns att en för Sally typisk pose – händerna i sidorna så högt upp som möjligt och ena benet lite onödigt långt framsträckt framför det andra – ett tag var populär bland några vänner på bibliotekarieutbildningen.

Guldfeber

Nu har jag sett klart de tre delarna i dokumentärserien Guldfeber på SVT Play, om ”stölderna på Myntkabinettet”, och egentligen om överdriven samlariver och stölder av sällsynta dyrbarheter överlag. Och om Myntkabinettet. Det är klart att det finns braskande inslag och djupt sorgliga aspekter, men en true crime-serie fri från mord och fysiska övergrepp, det är ändå uppfriskande.

En kollega och underordnad till den chef som står anklagad för stora stölder säger när hon blir intervjuad att han är en ”idiot” som föll för frestelsen, han kunde ju ha haft ett så bra liv. Det lät hårt när hon sa det, de båda hade ändå haft en nära kollegial relation, men det sammanfattar ju det man så ofta tänker när en respekterad person åker dit för en brottslig handling och på ett ögonblick blir klandervärd och patetisk i omvärldens ögon. Hur kan det vara värt det?

Historien om brotten och brottslingen är tragisk, på flera plan, men visst är den spännande att följa, det ska jag inte hymla med, och som bonus gläntas det på dörrar till dolda världar, samlarnas, handlarnas, ordnarnas. Inget kan slå Timmermansorden i elegans och kvalitet, menar en av dess medlemmar, det är Sveriges finaste sällskap för herrar. Jag respekterar traditioner, och kvalitet kan ju i somliga sammanhang vara något objektivt jämförbart, men vad som är finast är ju ändå upp till betraktaren. Så är det med mycket i de här kretsarna, även värdet hos de historiska mynt som står i centrum för intrigen.

Poliserna i serien gillar jag nog mest, en kvinnlig och en manlig, som hämtade ur en deckare. Kompetenta, kanske lite för sympatiska och jordnära för att platsa i fiktionens värld. De kommer helt enkelt från verkligheten.

Sanditon som TV-serie – ett första intryck

När vännen M skrev att skådespelarna är för snygga i Sanditon tyckte jag att det var en lite märklig kommentar, i vilken TV-serie är skådespelarna inte snygga? Okej, det finns undantag, men man förväntar sig trots allt ogenomsnittligt vackra människor framför kameran, inte minst i kostymdramer.

Nu har jag sett första avsnittet och förstår vad hon menar. Nog för att Jane Austen skrev rosenkantade historier där hjältinnan segrar på slutet, men – som jag gärna påpekar när folk glömmer bort det – det är ju den vassa samhällsblicken och humorn som gjort henne odödlig. Synd då med filmatiseringarna som trycker för hårt på frasande klänningstyg, darrande ljuslågor, fnissande flickor och tvålfagra herrar. Det fnissas lite för kokett i det här avsnittet och minspel och gester gör somliga till ett slags seriefigurer, särskilt hjältinnan, Charlotte, men framför allt är det den tvålfagre Sidney som bara är för mycket. Love and Friendship, filmatiseringen av Lady Susan, var ett slags moderniserad tolkning som jag tyckte fungerade för att den var gjord med glimten i ögat, men här – otidsenlig musik, vågade scener och den framsvepande Sidney …

Men detta är obligatorisk tittning. Till skillnad från fallet Pride and Prejudice har jag ingen referensversion på näthinnan som jag kan jämföra undermåliga efterföljare med och som gör att jag helt enkelt inte behöver se dem (jag säger bara BBC-versionen från 1995 kontra Kiera Knightley-versionen från 2005, olika ligor, fråga vilken austenite som helst). Jag plöjer på. Sju avsnitt kvar.

Running From COPS

900x900bb-75På sista tiden har jag lyssnat extra mycket på amerikanska poddserier i genren undersökande journalistik, lite braskande, som amerikanskt rapporterande gärna blir, men övervägande bra och informativt. Häromdagen lyssnade jag klart på Running From COPS, sex avsnitt och ett bonusavsnitt från april och maj i fjol.

COPS syftar här på reality-TV-serien som sedan 1989 visar polisarbete på gatorna i en lång rad amerikanska städer, ofta tufft och stökigt. Serien må vara långlivad och populär, men långt ifrån oproblematisk. Hur mycket realitet finns kvar när avsnitten redigerats ihop? Hur pressade är poliserna att skapa spännande situationer, när de har ett TV-team flåsande i nacken? Hurdana blir landets poliskårer när vissa poliser dragits till yrket efter att ha växt upp med COPS som TV-underhållning? Vad händer med bilden av de – ofta små – städer vars problem med kriminalitet är det enda som visas upp för omvärlden? Och en fråga nog många tittare ställer sig: Behöver TV-bolaget de uthängda men odömda brottslingarnas tillstånd till medverkan? Och i så fall – hur får de dem att skriva på?

Podden innehåller samtal med poliser, TV-folk och filmade gripna vars eventuella skuld avgörs långt senare och vars ansikten syns på TV år efter år i repriser. Där hörs också lokalpolitiker som valt att förbjuda den här typen av samverkan mellan polis och TV-team under pågående polisärt arbete. Kritiska politiker har för övrigt inte bara COPS att bekymra sig för – sedan 2016 finns också omåttligt populära Live PD, som även de filmar actionfyllda polisingripanden. Som namnet antyder är det – mestadels – fråga om direktsänd TV.

Svaret på frågan om tillstånd är ja, de filmade måste godkänna sin medverkan. Ska man tro poddens rapportering handlar det dock om underskrifter framtvingade antingen under hård press eller med missvisande lockelser om ett fördelaktigare läge i den kommande processen på polisstationen. Personer som är berusade eller i en psykiskt utsatt situation är inte heller vid sina sinnens fulla bruk när underskriften efterfrågas. Flera personer som intervjuas i podden vidhåller att de aldrig skrev på.

Det här med obligatoriska underskrifter gäller COPS, men för Live PD är det annorlunda. Det programmet räknas nämligen som nyhetsrapportering istället för underhållning, vilket innebär att skyddande av utsatta personers identitet inte är nödvändigt.

COPS är en sensationsbaserad underhållningsserie i dokumentärkostym och man behöver förstås ställa sig frågan om Running From COPS hör hemma i samma fack. Det skulle inte passa dess agenda att hitta alltför reko TV-poliser och -producenter eller att konstatera att serien väcker samhällsengagemang och empati hos tittarna. Hur det än är med den saken lyckas podden vara en nyttig övning i problematisering och ett gott exempel på hur en populärkulturell företeelse kan betraktas från många relevanta sidor.

MMCDLXXIII Ab Fab från början

Den som kan sitt Ab Fab, alltså Absolutely Fabulous, alltså Helt hysteriskt, känner igen vinjetten. Nu visas serien från början på 7:an, lagom till att långfilmen kommit till svenska biografer. Det är långt ifrån min favorit, men jag kan samtidigt inte värja mig. Det är brittiskt. Det är 90-tal. Det är mer hysteriskt än fabulous. Jag måste titta.

MMCCX Hälsorapport

Plus: Har i eftermiddag simmat på åter öppnade Kronobergsbadet. Eftersom jag har galet dålig kondis och en synnerligen långsam simstil, som ändå gör mig fullständigt utmattad, är tio vändor i 25-metersbassängen lagom, och då vilar jag ändå en eller kanske två minuter när jag kommer till den grunda änden, både för att hämta andan och för att vänta in en plats i rundsimningen där jag inte ligger precis före någon snabb person. Det är klart att jag borde pressa mig en aning mer, men det är också ganska skönt med ett så måttligt pass att jag på sisådär 40 minuter går hemifrån, duschar och byter om, simmar, duschar och byter om och går tillbaka. Men så bor jag också väldigt nära.

Minus: Var tidigare i dag på Birka-Gott på Rörstrandsgatan. Länge sedan sist. Kom ut med en välfylld påse, mest lakrits, som nu är nästan slut.

Minus: Det har blivit mycket TV-serietittande nu runt nyår. Efter att ha kollat klart på julkalendern blev det Fröken Frimans krig och nu pågår Gentlemen & Gangsters. Andra avsnittet sändes i kväll, men jag ser att alla fyra redan finns på SVT Play.

Plus: Under det mesta av tittandet sitter jag och balanserar på min julklappspilatesboll. I dag invigde jag samtidigt mina New York-strumpor med bra grepp undertill och med aloeextrakt. Eller var det sheasmör? Minns inte, köpte ett par av varje. ”Det där tror jag inte på”, sa mamma när jag berättade om mina hudvårdande strumpor, och hon har nog rätt. Men kanske det har något slags … placeboeffekt? Rätt söta är de i alla fall, i all sin knasighet. Möss med renhorn. Ja.

MMCLXXIV Hjärnorna bakom Fröken Frimans krig

I förrgår satt teamet bakom Fröken Frimans krig – producenten, manusförfattaren, kostymskaparen och regissören – på rotundans scen på Stadsbiblioteket, visade förhandsglimtar från säsong 2 som sänds i jul och gav oss en del inside information. Varför instrument som banjo ingår i TV-seriens musik? För att kompositören ser Clint Eastwood i Dagmar Friman. Vad som händer med Birger, den gamla hästen som skadades i benet i första säsongen? Han blir kvar, med Emmy – Maria Kulle – vid sin sida, som för övrigt bredvid den populära Birger känner sig lite som en statist. Om det blir en tredje säsong? Ja, det är bestämt. En fjärde? ”Vi har fått en försiktig förfrågan.”

Ewa Mark, som tagit fram kostymerna, hade med sig flera ”inspirationspannåer”, som gällde de olika huvudrollerna, och om man ska tro de uppsatta klippen har Toras look inspirerats av Anne på Grönkulla. Varje huvudroll har fått en specifik färg – Dagmar Friman är roströd, till exempel – och vi fick också veta en del om inställningen till verkliga förhållanden under 1900-talets första år. Det betonades att serien inte är dokumentär. Vanligt folk hade inte så mycket kläder och gick alltså ofta i samma plagg, vilket man hållit fast vid i serien, men å andra sidan är det överlag mer färg och mönster än verklighetens ofta svarta kläder. Damhattarnas placering har också moderniserats på så sätt att de skjutits framåt och neråt på ett ”tufft” sätt istället för att sitta högt upp och ”flyta ovanpå”.

Samma dag las de tre avsnitten i första säsongen upp på SVTPlay.

MMCLXI Fröken Frimans krig – i väntan på andra säsongen

Onsdag 2 december kommer manusförfattare, producent, regissör och andra bakom Fröken Frimans krig till Stadsbiblioteket och Lena och jag är redo efter att ha sett om första säsongens tre avsnitt i ett svep. Eftersom kycklingsoppan inte var riktigt klar när Lena kom hade jag lite juligt clementinpyssel som hon kunde roa sig med, och till fikat kom gårdagens medtagna operaservetter till återanvändning.