Etikettarkiv: TV-serier

Slutgiltigt omdöme om The Comey Rule

Då var fjärde och sista avsnittet av ”The Comey Rule” slut (här är första intrycket för två veckor sedan). Jag är nog rätt målgrupp för serien, som låter en återuppleva hela förloppet kring FBI-chefen James Comey i samband med utredningarna av Hillary Clintons problematiska mejllagring, relationen mellan Comey och Trump och avskedandet via nyhetssändning. En inte alldeles sund inställning, kanske, men jag måste erkänna att jag ser stort underhållningsvärde i dramat, som jag sedan tidigare slukat både i realtid via media och i Comeys självbiografi A Higher Loyalty, som jag läste när den kom för två år sedan och som TV-serien också bygger på.

Därmed inte sagt att jag älskade serien och det är två slags ingredienser jag hade velat ha mindre av. Den ena är den amerikanska glasyren, som jag möjligen kan förlåta när det gäller frekventa ”I love you, dad”-kramar i familjen Comey, men som stör i andra sammanhang. I min recension av första avsnittet nämner jag ramberättelsen, eller vad man nu ska kalla de korta inslagen som utspelar sig i seriens nutid medan resten blickar tillbaka. Jag vet inte vad vi ska få ut av den unga praktikantens tu-man-hand-möten med ett par av personerna i dramat, men riktigt sentimentalt blir det när han bondar med Sally Yates, då avsatt som justitieminister av Trump, och får höra stora ord om demokratins beständighet symboliserad av byggnaderna på Pennsylvania Avenue, direkt efter att han tjänstvilligt har erbjudit sig att hämta hennes favoritläsk Diet Coke. Känslosam musik i bakgrunden.

Den andra mindre välsmakande ingrediensen är vissa överdrivna personporträtt, med Trump som det mest extrema exemplet. Visst, han pratar ju så där, skrytsamt och med sina egna associationskedjor, som kan ta samtalet – eller monologen – vart som helst, för att inte tala om vanan att nämna sig själv i tredje person med jämna mellanrum. Det är faktiskt svårt att bedöma om hans repliker är tillskruvade eller ej. Men när man väljer att under den beryktade middagen för två i Vita huset visa Donald Trump hängande över bordet medan han glufsar i sig sin glass samtidigt som ”Jim” sitter beskedligt mittemot med händerna i knät och inte rör sin efterrätt – då har man gjort historien partisk genom parodi. Och det vill jag hävda även om Trump råkar vara en glufsig glassätare i verkliga livet.

I övrigt visas skeendet kronologiskt, om än i varierande tempo, med FBI-lokaler, Vita huset, justitiedepartementet och Comeys hem som de främsta miljöerna. Skådespelarna liknar originalen i varierande grad och presenteras alla med namn i bild, så att vi ska hänga med.

När detta utspelade sig på riktigt, 2016, var åsikterna om Comeys agerande extremt splittrade och jag märker att detsamma gäller själva serien, till och med efter att jag läst två artiklar om den i samma tidning. Nog för att New York Times två texter är olika till sin natur – den första är en intervju med James Comey och Jeff Daniels, som spelar honom, den andra en recension – men medan den intervjuande journalisten gör en välvillig tolkning tycks recensenten applicera sina upprörda tolkningar av verklighetens händelseförlopp på TV-serien. Eller? Är det mina ögon som är grumlade?

Den allmänna uppfattningen verkar hur som helst vara att besluten kring mejlutredningarna påverkade valet till Trumps fördel. Med alla brister i kompetens och personlighet hos de båda kandidaterna i 2016 års amerikanska presidentval begriper jag faktiskt inte hur felaktig mejlhantering ansågs vara så betydelsefullt, trots att det utreddes på FBI-nivå till skillnad från de mer skvallerpressbetonade – men allvarliga – skandalerna som haglade på andra sidan. Jag är öppen för förklaringar.

Har börjat titta på The Comey Rule

Redan någon gång i somras hörde jag talas om den kommande serien ”The Comey Rule”, om James Comey och debaclet som började med FBI:s undersökning av Hillary Clintons möjligen lagbrytande mejlvanor. Serien är producerad av Showtime och skulle visas i dess strömningstjänst, som inte är tillgänglig i Sverige. Kanske någon av de just nu tre strömningstjänster jag hat abonnemang hos också tar in den, tänkte jag, och började bevaka. Inte ett knyst någonstans. 27 september – premiärdatumet – närmade sig och i mina favoritpoddar om amerikansk politik duggade reklaminslagen om serien tätt, men bara där. ”Vem kan utmana Trump?”, som jag följer på SVT Play, är också en Showtime-produktion, så vem vet, de kanske skulle kunna köpa in ”The Comey Rule” också, tänkte jag, för alla oss USA-politikjunkies. Jag var precis på väg att mejla iväg en ödmjuk förfrågan, men tog först ett dubbelkollande svep och kors i krösamoset, HBO visar serien!

Hämtpizza är en inte alltför ofta förekommande lyx i det här hushållet, hämtkaffe i hemmet är ytterst sällsynt och kombinationen har aldrig inträffat – förrän nu. Jag lekte Manhattanite i kväll och bredde ut mig på schäslongen med en rejäl slice, svepte min pumpkin spice-latte macchiato som efterrätt och tittade på första avsnittet.

Jag är inte så förtjust i skådespelaren som spelar FBI-chefen Comey, och det har mest att göra med utseendet och hur han för sig. Han gör inte alls rätt intryck, stel, för gubbig och överdrivet välpressad, och hans min påminner om huvudpersonens i ”Falsk identitet”, spionserien där mästerspionen alltid går runt med ett tvetydigt halvleende. En min som förvirrar människor, lär han ut till en ny rekryt.

Tyvärr är också de andra karaktärerna ganska stela, för att inte tala om miljöerna, men det kanske hör till. Det tycks också finnas en krystad ramberättelse med en ung praktikant som möter personerna i dramat när tiden gått och Comey både hunnit få sparken och skriva sin bok A Higher Loyalty. Men det är okej, innehållet är intressant och det är kul att kolla hur lämpliga skådisar de hittat till i övriga roller, som Rod Rosenstein, Andrew McCabe, Robert Mueller och Loretta Lynch. Donald Trump är jag extra nyfiken på, han har inte dykt upp än. Jag kunde inte sätta fingret på var jag sett Comeys fru förut, alltså skådespelerskan, men nu har jag kollat – det är ju Jennifer Ehle! Elizabeth Bennett i ”Pride and Prejudice” från 1995.

Det ska också bli intressant att se vilken bild som målas upp av James Comey och hans beslut och agerande och möjliga påverkan på valet 2016. Om jag kommer att ha plats i hjärnan att ta in den informationen, vill säga, min mediekonsumtion om valet 2020 tar upp väldigt mycket utrymme.

Distansfilmklubb: Giftattacken i Salisbury

När LW och jag bestämde oss för att se ”Giftattacken i Salisbury” i vår Distansfilmklubb trodde vi att det var en dokumentärserie och det var först när vi väl skulle sätta igång häromdagen som vi insåg att det var en dramatisering. Besvikelsen gick fort över – serien är bra. I kväll såg vi andra halvan, del 3 och 4.

Måltavlan Sergei Skripal och dottern Yulia, de som föll ihop på en parkbänk och var de ursprungliga offren i giftattacken, har mycket små roller och den internationella skandalen likaså. Fokus ligger på polisarbetet i Salisbury, hur invånarna reagerar och hur det går till när ytterligare tre personer förgiftas, de två som kommer i kontakt med parfymflaskan där giftet finns och en av poliserna som arbetar med fallet. Välspelad, lågmäld diskbänksrealism, där det med all önskvärd tydlighet framgår hur en illvillig gärning får många ringar på vattnet. Salisburyborna är rädda, men samtidigt obenägna att acceptera hur polis och myndigheter utför sitt jobb. Sonen till hälsovårdsmyndighetens chef, som har en av arbetets tyngsta roller, förstår inte att mamma arbetar tills hon blir helt utschasad och är så märkligt hemlighetsfull. Och kanske fanns det ett hopp om att Dawn var på väg mot bättre kontakt med sin dotter, när giftet, helt slumpmässigt, tog hennes liv.

Trots att omständigheterna är fruktansvärda finns elementet brittisk oglamourös vardag, som jag älskar att vältra mig i, och överlag är det trovärdigheten som är den stora behållningen, både i familjerelationerna och i den desperata kampen för att skydda staden från en av de farligaste substanser som finns. Well done, både verklighetens och fiktionens hjältar.

Läs också DN:s fina recension.

Äntligen kan jag lägga Sanditon åt sidan

Ingen kan säga att jag inte gav ”Sanditon” en ärlig chans, TV-serien som inleds med och bygger vidare på Jane Austens romanfragment från 1817. Jag gav visserligen upp mitt i kampen och det blev en nästan halvårslång paus efter att jag stängt av mitt i avsnitt 5 i våras, strax innan den unga hjältinnan Charlotte ställer upp i den i övrigt helmanliga cricketmatchen. Jag fattar, jag fattar, den ödmjuka men företagsamma fattiga flickan från landet är samtidigt en Pippi Långstrump-figur, stark, rättrådig, egensinnig och bra på det mesta, hon bryter mot konventioner och slår alla med häpnad. Priset blir förstås att Charlottes hjältinneinsatser inte är ett dugg mer trovärdiga än när en manlig hjälte släcker en eldsvåda, stoppar ett slagsmål och fångar en tjuv innan TV-serieavsnittet slutar med att han klättrar upp i ett träd och plockar ner en kattunge. I Charlottes fall räddar hon hela staden Sanditons turistortsplaner från att gå i stöpet, förutom att hon står upp för de förfördelade, visar att beläsenhet är bättre än pengar, charmar stadens ungkarlar och tar hem cricketsegern åt sitt lag.

Omkring henne finns en rad sidohistorier med ett persongalleri som kan kallas färgstarkt. Eller grällt. Charlotte saknar Pippis käcka sturskhet – hennes lagom kavata frispråkighet i godhetens namn gör henne kanske snarare till en mer dämpad Anne på Grönkulla – men bland de mer utlevande bifigurerna har vi de lustiga, de ondskefullt intrigerande, de bortskämda, de driftiga och de hutlöst förmögna. De är klichéer, men de beter sig inte alltid som väntat, de kan till och med byta läger under seriens gång, och flera av dem står för frekventa skabrösa inslag. Eftervärlden har förstås ingen aning om hur romanen hade fortsatt om Jane Austen inte blivit sjuk och dött, men vi kan vara helt bombsäkra på att den inte liknat TV-serien från 2019.

Det hindrar visserligen inte somliga recensenter från att påstå att det här är något Jane Austen hade kunnat skriva om hon levt i dag. Ett anakronistiskt, överspänt mischmasch kryddat med incest? Nog för att hon har sina egna mönster och stereotyper, som de morska hjältinnorna och lyckliga sluten, men de förutsägbara elementen i det här manuset är istället starkt kopplade till politisk korrekthet i vår egen tid – vilket är synd, med tanke på att Jane Austen i original har mycket att säga som vi fortfarande kan läsa som progressivt – och när fyndig ironi ersätts med sarkasm, tokrolig men snäll humor med fars och ekivoka blinkningar, samtidens orättvisa samhällsordning med 2000-talets vänsterborgerliga ideal, ja, då är avståndet till Jane Austen ganska stort.

Seriens olyckliga slut har upprört många, men vid det laget brydde jag mig inte ett dugg om huvudpersonernas fortsatta öden. Sorgligast av allt var upptäckten att det faktiskt är samma man, Andrew Davies, som står bakom ”Sanditon”-serien och storfavoriten bland Jane Austen-filmatiseringar, ”Pride and Prejudice”-serien från 1995. Törs man ens hoppas på att det finns någon ny Austen-intresserad serieskapare där ute med mer originaltrogen inriktning?

Sally

TV-serien Sally är mer knäpp än rolig, egentligen, men när SVT nu visar den igen måste jag ju titta lite. Första avsnittet sändes ursprungligen i januari 1999 och ett halvår senare började jag läsa till bibliotekarie. Finns dock inget samband. Jag minns att en för Sally typisk pose – händerna i sidorna så högt upp som möjligt och ena benet lite onödigt långt framsträckt framför det andra – ett tag var populär bland några vänner på bibliotekarieutbildningen.

Guldfeber

Nu har jag sett klart de tre delarna i dokumentärserien Guldfeber på SVT Play, om ”stölderna på Myntkabinettet”, och egentligen om överdriven samlariver och stölder av sällsynta dyrbarheter överlag. Och om Myntkabinettet. Det är klart att det finns braskande inslag och djupt sorgliga aspekter, men en true crime-serie fri från mord och fysiska övergrepp, det är ändå uppfriskande.

En kollega och underordnad till den chef som står anklagad för stora stölder säger när hon blir intervjuad att han är en ”idiot” som föll för frestelsen, han kunde ju ha haft ett så bra liv. Det lät hårt när hon sa det, de båda hade ändå haft en nära kollegial relation, men det sammanfattar ju det man så ofta tänker när en respekterad person åker dit för en brottslig handling och på ett ögonblick blir klandervärd och patetisk i omvärldens ögon. Hur kan det vara värt det?

Historien om brotten och brottslingen är tragisk, på flera plan, men visst är den spännande att följa, det ska jag inte hymla med, och som bonus gläntas det på dörrar till dolda världar, samlarnas, handlarnas, ordnarnas. Inget kan slå Timmermansorden i elegans och kvalitet, menar en av dess medlemmar, det är Sveriges finaste sällskap för herrar. Jag respekterar traditioner, och kvalitet kan ju i somliga sammanhang vara något objektivt jämförbart, men vad som är finast är ju ändå upp till betraktaren. Så är det med mycket i de här kretsarna, även värdet på de historiska mynt som står i centrum för intrigen.

Poliserna i serien gillar jag nog mest, en kvinnlig och en manlig, som hämtade ur en deckare. Kompetenta, kanske lite för sympatiska och jordnära för att platsa i fiktionens värld. De kommer helt enkelt från verkligheten.

Sanditon som TV-serie – ett första intryck

När vännen MS skrev att skådespelarna är för snygga i ”Sanditon” tyckte jag att det var en lite märklig kommentar, i vilken TV-serie är skådespelarna inte snygga? Okej, det finns undantag, men man förväntar sig trots allt ogenomsnittligt vackra människor framför kameran, inte minst i kostymdramer.

Nu har jag sett första avsnittet och förstår vad hon menar. Nog för att Jane Austen skrev rosenkantade historier där hjältinnan segrar på slutet, men – som jag gärna påpekar när folk glömmer bort det – det är ju den vassa samhällsblicken och humorn som gjort henne odödlig. Synd då med filmatiseringarna som trycker för hårt på frasande klänningstyg, darrande ljuslågor, fnissande flickor och tvålfagra herrar. Det fnissas lite för kokett i det här avsnittet och minspel och gester gör somliga till ett slags seriefigurer, särskilt hjältinnan, Charlotte, men framför allt är det den tvålfagre Sidney som bara är för mycket. ”Love and Friendship”, filmatiseringen av Lady Susan, var ett slags moderniserad tolkning som jag tyckte fungerade för att den var gjord med glimten i ögat, men här – otidsenlig musik, vågade scener och den framsvepande Sidney …

Men detta är obligatorisk tittning. Till skillnad från fallet Pride and Prejudice har jag ingen referensversion av Sanditon på näthinnan som jag kan jämföra undermåliga efterföljare med och som gör att jag helt enkelt inte behöver se dem (jag säger bara BBC:s Pride and Prejudice-filmatisering från 1995 kontra Kiera Knightley-versionen från 2005, olika ligor, fråga vilken austenite som helst). Jag plöjer på. Sju avsnitt kvar.

Running From COPS

900x900bb-75På sista tiden har jag lyssnat extra mycket på amerikanska poddserier i genren undersökande journalistik, lite braskande, som amerikanskt rapporterande gärna blir, men övervägande bra och informativt. Häromdagen lyssnade jag klart på Running From COPS, sex avsnitt och ett bonusavsnitt från april och maj i fjol.

COPS syftar här på reality-TV-serien som sedan 1989 visar polisarbete på gatorna i en lång rad amerikanska städer, ofta tufft och stökigt. Serien må vara långlivad och populär, men långt ifrån oproblematisk. Hur mycket realitet finns kvar när avsnitten redigerats ihop? Hur pressade är poliserna att skapa spännande situationer, när de har ett TV-team flåsande i nacken? Hurdana blir landets poliskårer när vissa poliser dragits till yrket efter att ha växt upp med COPS som TV-underhållning? Vad händer med bilden av de – ofta små – städer vars problem med kriminalitet är det enda som visas upp för omvärlden? Och en fråga nog många tittare ställer sig: Behöver TV-bolaget de uthängda men odömda brottslingarnas tillstånd till medverkan? Och i så fall – hur får de dem att skriva på?

Podden innehåller samtal med poliser, TV-folk och filmade gripna vars eventuella skuld avgörs långt senare och vars ansikten syns på TV år efter år i repriser. Där hörs också lokalpolitiker som valt att förbjuda den här typen av samverkan mellan polis och TV-team under pågående polisärt arbete. Kritiska politiker har för övrigt inte bara COPS att bekymra sig för – sedan 2016 finns också omåttligt populära Live PD, som även de filmar actionfyllda polisingripanden. Som namnet antyder är det – mestadels – fråga om direktsänd TV.

Svaret på frågan om tillstånd är ja, de filmade måste godkänna sin medverkan. Ska man tro poddens rapportering handlar det dock om underskrifter framtvingade antingen under hård press eller med missvisande lockelser om ett fördelaktigare läge i den kommande processen på polisstationen. Personer som är berusade eller i en psykiskt utsatt situation är inte heller vid sina sinnens fulla bruk när underskriften efterfrågas. Och flera personer som intervjuas i podden vidhåller att de aldrig skrev på.

Det här med obligatoriska underskrifter gäller COPS, men för Live PD är det annorlunda. Det programmet räknas nämligen som nyhetsrapportering istället för underhållning, vilket innebär att skyddande av utsatta personers identitet inte är nödvändigt.

COPS är en sensationsbaserad underhållningsserie i dokumentärkostym och man behöver förstås ställa sig frågan om podden ”Running From COPS” hör hemma i samma fack. Det skulle inte passa dess agenda att hitta alltför reko TV-poliser och producenter eller att konstatera att serien väcker samhällsengagemang och empati hos tittarna. Hur det än är med den saken lyckas podden vara en nyttig övning i problematisering och ett gott exempel på hur en populärkulturell företeelse kan betraktas från många relevanta sidor.

MMCDLXXIII Ab Fab från början

Den som kan sitt Ab Fab, alltså Absolutely Fabulous, alltså Helt hysteriskt, känner igen vinjetten. Nu visas serien från början på 7:an, lagom till att långfilmen kommit till svenska biografer. Det är långt ifrån min favorit, men jag kan samtidigt inte värja mig. Det är brittiskt. Det är 90-tal. Det är mer hysteriskt än fabulous. Jag måste titta.