MDXVII Aprilviolerna

Han blandade sig med de övriga gästerna. Han växlade några artiga ord med en liten prinsessa, vars pappa var en stor brännvinsbrännare. Han pratade en stund med en ung norsk diktare som inte var klädd i frack, ty han hade ingen, och som hade fått det excentriska infallet att besöka Stockholm, fast han inte hade något Nobelpris att hämta – han var för ung och i synnerhet för fattig till det. Han stötte på en svartskäggig litteraturprofessor med en näsa av gammal österländsk adel och diskuterade Beowulfproblemet med honom. Och mittunder denna diskussion kände han plötsligt en kraftig hand på sin skuldra, vände sig om med ett nervöst ryck och såg professor Grendel, som sade:

– Äntligen har jag hittat henne! Jag skall säga docenten, att hon hör inte till dem som man tar på den hylla där man har satt henne! Men här är hon, och håll till godo! Docenten Jerneld – min hustru!
– Men käre August, sade professorskan, inte behövs det någon presentation. Du vet ju att docenten Jerneld och jag är så gott som barndomsvänner. Och till Jerneld:
– Vad du är dig lik, Stefan, och vad det är roligt att se dig igen! Jag har tänkt på dig ibland, kan du tro!

I detsamma förkunnades: Supén är serverad!

På kvällens läsecirkelkursträff pratade vi om Hjalmar Söderbergs novell Aprilviolerna, som börjar med en fest i en våning på Östermalm,”i hörnet av Floragatan och Karlavägen”, där huvudpersonen Jerneld minglar och, ja, blir uppraggad av en annans fru. Det är en kort berättelse, men ytterst finurlig och sofistikerat litterär. Första gången Helena och jag diskuterade den med andra var när vi satt med två andra kolleger i stadsbibliotekariens rum en onsdagseftermiddag i våras och spelade in en cirkelpodd. Jag minns inte vad tidsmålet var, men definitivt kortare än det blev, och då bröt vi ändå just på grund av att tiden hade runnit iväg, inte för att diskussionen led brist på bränsle. Podden finns på SoundCloud och novellen på Litteraturbanken.

MMCCCXCIII Hjalmar Söderbergs Stockholm

Vårt Söderberg-tema på Sturebibblan är över, men jag kan inte sluta plöja Söderberg-relaterad litteratur. Den här lilla boken på 99 sidor, Hjalmar Söderbergs Stockholm av Bure Holmbäck, går igenom Söderbergs Stockholmsskildringar utifrån olika ämnesmässiga rubriker. Jag har hittills bland annat läst om restauranger, gator och parker och kvar har jag exempelvis havs- och väderskildringar, även om vädret ofta är helt dominerande också i citaten som utspelar sig i stadens parker.

Ett lättsamt lästips för den som vill komma lite djupare in i Hjalmar Söderbergs värld utan att smälla i sig en avancerad litteraturvetenskaplig studie.

MMCCCLXII Det närmaste Hjalmar Söderberg jag någonsin kommit

I går började officiellt Sture biblioteks Hjalmar Söderberg-vår med konceptet ”bokcirkel inför publik”. Två av oss Sture-kolleger, Helena och jag, förstås, och Linn Bäckström från Novellix utgjorde en bokcirkelpanel och var efteråt ganska överens om att upplägget funkade bra – först presentation av Söderberg-våren och sedan av Novellix Söderberg-utgivning, därefter en sammanfattning av novellen, diskussion oss tre emellan om olika aspekter på berättelsen och ett bildspel med sekelskiftesfoton som visade de förekommande Stockholmsmiljöerna. Sedan släppte vi in vår lilla publik, jag vet inte exakt hur många de blev, kanske tolv. Att ha läst novellen i förväg var frivilligt, det var helt okej att komma och lyssna annars också, men alla utom två eller tre personer hade läst den och flertalet ville bidra till samtalet. Det gillar vi skarpt. Och Helena, som är den av oss som mest och bäst läser in symbolik i litteratur och i allt möjligt annat, konstaterade förstås vid mitt fotoarrangemang med novellen och fatet med överbliven bjudchoklad att vi under Söderberg-våren har ”tre praliner kvar”.

Den första av dem slukade vi i morse. Då besökte vi Thielska galleriet före öppningsdags, vilket innebar att vi fick kliva in genom den här lilla sagodörren varpå vi blev insläppta genom huvudentrén av en man som gick och sopade utanför. Där inne hade vi stämt möte med Patrik Steorn, intendent, som vi intervjuade i Söderberg-rummet, om sakerna som finns i det gästrum där Söderberg bodde i perioder hemma hos paret Thiel och om vänskapen och mecenatskapet mellan Hjalmar – eller Hjalle – och Ernest.

9789178431724_largeUnder den senaste veckan eller så har jag läst Söderberg-biografin En ganska spräcklig ängel, som till stora delar bygger på brev. Den säger inte mycket om den litteratur han producerade men desto mer om Hjalmar Söderberg själv och hans kvinnor och barn, och för den som är intresserad av hans privatliv, i Stockholm och Köpenhamn och på diverse badorter, kan boken verkligen rekommenderas. Den är förhållandevis nätt och lättläst. Bland annat beskrivs hur Hjalle och hans danska hustru Emilie bor i en lägenhet med utsikt mot Ørstedsparken, min favorit bland Köpenhamns parker, och av intendenten fick vi veta att den lilla chiffonjén i Söderberg-rummet kommer från dödsboet, alltså lägenheten i Köpenhamn. Varken Helena eller jag kunde låta bli att peta lite på den.

Enligt uppgift var Söderberg inte så förtjust i det här porträttet målat av Gerda Wallander. Det var för likt.

Efter intervjun med Patrik Steorn, enkelt inspelad med en iPhone, satt Helena och jag kvar i rummet på varsin museipall vid ett lågt bokskåp där vi la mobilen och spelade in oss själva när vi pratade om fyra Söderberg-historietter, ”Tuschritningen”, ”Spleen”, ”En kopp te” och ”Duggregnet”. Eftersom den käre Hjalmar och jag har så olika livsåskådningar var det inte alldeles okomplicerat att relatera till missmodet över livets meningslöshet, vältrandet i ovissheten och maktlösheten och den allmänna nedstämdhet och då och då framsprängande galenskap som karakteriserar hans huvudpersoner. Men det gör det inte till sämre litteratur.

Det var svårt att fatta sig kort och Stadsbibliotekets stackars ljudtekniker kommer att få uppgiften att klippa ihop och klippa bort och förtäta där det plötsligt blir tyst – vi är inga proffsiga pratare i den meningen – men vi hoppas att det i slutänden blir en hjälpligt lyssningsbar podd.

Efter att ha avslutat inspelningen tog vi ett litet varv i de folktomma rummen och när vi gick ut hade Thielska galleriet just öppnat för dagen.

MMCCCLIII Vi stadsromantiker

Staden. Martin fick tårar i ögonen. Han hade ofta tänkt på staden den sista tiden och undrat om allting var sig likt därhemma. Ty om vintern längtade Martin efter sommarens gröna gräs och smultronen i skogen; men då en rad af sommardagar hunnit gå och grönskan icke längre var ny och maskrosorna på gräsplanen stodo gråa af landsvägens damm, då drömde han åter om stadens tindrande lyktor, om julen och snön och om vinterdagens gråskymning framför den tända brasan.

Under balkongläsningen av en bok om Hjalmar Söderberg råkade jag på en del av citatet ovan, ur Sommardagar – fragment af en ofullbordad roman. Har nu hittat den på Projekt Runeberg och ser att den citerade texten står allra sist i den ofullbordade romanen. Den där Martin – jag förstår honom precis.

MMCCCL Hjalmar Söderberg i fyra doser

För två och en halv vecka sedan gjorde jag ett snabbt besök hos Novellix på Tjärhovsgatan, framför allt för att köpa ett exemplar av en novell som vi hade en för lite av till deltagarna i läsecirkelledarkursen samma kväll, men dessutom pågick ett välbesökt releaseevenemang för de nya Hjalmar Söderberg-Novellixerna. Vi på Sture bibliotek har blivit bortskämda av Novellix i åratal. Den novell jag tänkt köpa skänktes istället till biblioteket och själv fick jag den sprillans nya fina asken med Söderberg-novellerna.

Och nu är det grundlig läsning som gäller, inför våra aktiviteter kring samtliga berättelser i asken, tre noveller och en samling med fyra historietter. I praktiken, för oss som jobbar med detta, blir det cirklande om allihop, även om det utförs i olika former – två gånger som podd, en gång som läsecirkel inför publik (17 maj) och så en vanlig hederlig läsecirkel, förhoppningsvis utomhus (26 maj).

Vad gäller livsåskådning står jag och den käre Hjalmar långt ifrån varandra, jag har svårt att förhålla mig till hans ståndpunkter och möjliga budskap, men hans språk, det är ljuvligt. Och Stockholmsskildringarna. Så länge jag betraktar hans verk som rena skönlitterära produkter går det bra, och att få fördjupa sig i texterna och tiden – 1890-tal till 1920-tal – är riktigt härligt.