MDCCCXXII Egen högläsning

De senaste par åren har jag läst ganska mycket högt för mig själv. Mina egna alster har jag alltid läst högt, men nu är jag min egen uppläsare av romaner och fackböcker, Bibeln, en och annan tidningsartikel. Nu senast Kjell Albin Abrahamsons reportagebok Ukraina, Ukraïna. Nästan varje gång dyker en tidig svenskalärares ord upp i bakhuvudet – när man sitter och läser ska man inte röra på läpparna och inte heller höra texten i huvudet. Sådant var tecken på att man ännu inte hade förmågan att läsa flytande. Vad skulle hon säga om mitt mässande?

Nu har jag jobbat med text och litteratur i ganska många år – jag vet att jag kan läsa, bombis – och ändå blir jag bekymrad över mitt eget beteende under den där lilla sekunden då lärarspöket hoppar fram. Det kan ju inte vara normalt att hellre läsa högt än tyst. Längre tid tar det också.

Men läser jag – bra – skönlitteratur på svenska upplever jag rytmen bättre när jag hör den, och på sätt och vis bestämmer över den. Läser jag på engelska förstår jag lite bättre. Läser jag facklitteratur lägger jag mer på minnet (inbillar jag mig, i alla fall).

Kanske inte något för alla, men för mig har läsningen fått en ny dimension. Undrar hur jag kommer att förnya läsupplevelsen härnäst.

MDLXV Jag älskar böcker, men samlar inte på dem

20140528-233606-84966373.jpg
Tack och adjö till den här högen böcker, som nu hamnat hos Stadsmissionen.

För en tid sedan fick jag frågan om jag inte önskade att jag bodde större så att ett rum kunde avsättas som bibliotek. Frågeställaren utgick nog ifrån att så var fallet. Jag hade förstås tänkt på min relation till böcker många gånger tidigare, men när jag så här konkret skulle svara på frågan stod det extra klart – nej, det skulle jag inte prioritera. Plats i hemmet att samla böcker och bokhyllor på ett mer överskådligt och sammanhållet sätt – ja. Bibliotek – nej. Det skulle uppmuntra till ett boksamlande som jag är ganska säker på att jag vill undvika, hur frestande det än kan te sig ibland.

De böcker jag läser ut är för det mesta biblioteksböcker som jag då lämnar tillbaka på en gång. Är det böcker jag äger tar jag ofta med dem till Stadsmissionen. Därmed utgörs min brokiga boksamling av olästa böcker eller sådana jag vill ha kvar för att jag fått dem i present eller för att de är signerade eller speciella på något annat sätt. Den som skannar av mina bokryggar – de som inte står i skåp eller är gömda på annat sätt – får alltså inte precis en representativ bild av min litterära smak. (Inte den som kollar mina lästa böcker på exempelvis Boktipset heller, eftersom jag ofta läser de böcker jobbet kräver att jag läser, men å andra sidan tilltalas jag av idén att inte alltid välja sin läsning själv. Men det är ett helt eget ämne som jag får ta upp en annan gång.)

Att jag gärna gör mig av med böcker har förstås med platsbrist att göra, men det beror ännu mer på att fysiska böcker blir mindre och mindre betydelsefulla för mig. Älskar inte en bibliotekarie att omge sig med böcker? Jo, på sätt och vis, men jag kan ju inte tillgodogöra mig innehållet genom att titta på dem. Den som tror att man kan göra det borde testa att just jobba som bibliotekarie. På ett litet bibliotek, som Sture bibliotek, kan jag tycka att jag har full koll på beståndet, eftersom jag hela tiden ser böckerna, lär mig känna igen dem och ganska ofta har läst om dem – tills någon besökare ber om boktips och jag inser att det är väldigt få av alla dessa bekanta böcker som jag mer ingående kan beskriva och säga vad jag har för åsikt om. Nämligen de jag läst.

Jobbet som bibliotekarie har säkert också gjort sitt till för att jag ska undvika att samla på mig ett privat bokbestånd. Böcker är ju till för att läsas! De ska inte samla damm, hellre gå vidare till nästa läsare.

Nu ska jag läsa lite till i den tjocka romanen Fältöversten. Tjock om man läser den som fysisk bok, alltså. Jag har min i mobilen. E-böcker är förträffligt.

MCCXXIII Kartan och landskapet

houellebecq-michel-kartan-och-landskapetAv sommarens läsecirkelböcker var det Kartan och landskapet av Michel Houellebecq jag misstänkte skulle vara allra svårast, men på grund av de förväntningarna kändes det ändå överraskande enkelt att ta sig igenom den. Den kastar sig mellan genrer och svävar ibland ut i långa, ofta cyniska monologer om konst, livsfilosofi och politik, men om man höll tungan rätt i mun under läsningen var den egentligen inte svår att förstå. Därmed inte sagt att jag penetrerat alla lager, jag har snarare en stark känsla av att ha nuddat vid tolkningar och insikter i Houellebecqs värld som jag sedan inte kunde klämma fram när vi väl satt och diskuterade boken på Sture bibliotek. Ingen gav läsupplevelsen ett särskilt högt betyg, uppfattningen var i bästa fall blandad. Huvudpersonerna irriterade med sin ytlighet och totala brist på livsglädje, texten krävde hög läskoncentration och själva handlingen gick inte att greppa.

Jag tror man kan säga att gruppens åsikter utgick ifrån att romanen skulle vara mer som en roman och den visade sig vara alltför annorlunda. Den har belönats med det prestigefyllda franska Goncourt-priset och hyllats av recensenter för sitt språk och intressanta innehåll, och även om man inte håller med för fem öre (eller säg för tio euro, den mycket måttliga Goncourt-prissumman) finns det gott om aspekter att vända och vrida på. I korthet handlar boken om konstnären Jed Martin som möjligen är född samma år som jag, 1977, och som läsaren får följa under 2010-talet, i tillbakablickar till barndomsår och konstnärskarriärens början och fram till efter hans död, jag försökte räkna efter och fick bokens nutid till tidigast 2082. Jed lever i en närapå total ensamhet, som kanske är självvald och kanske betingad av ofrivilliga omständigheter i hans liv, men han gör vissa försök att närma sig sin far och så småningom även en karaktär vid namn Michel Houellebecq, som är författare och lever ett lika ensamt liv. Det är framför allt dessa tre eremitiska karaktärer som bjuder läsaren på sina uppfattningar om konsten och livet. Spelplatsen är för det mesta centrala Paris, vilket gör att Kartan och landskapet har beskrivits som en samtids- och framtidsvariant av den klassiska konstnärsromanen i klassiska parisiska miljöer.

Men uppbyggnaden är allt annat är klassisk och kanske är det mer intressant att prata om budskap än handling. Vad vill Houellebecq säga om det närapå relationslösa livet och inslag som dödshjälp, mord för pengar och utbredd prostitution – är det dit mänskligheten är på väg? Är det en sorglig, ömkansvärd eller bitter skildring? Är det något han förespråkar? Hur hänger ensamhet och konstnärligt utövande ihop?

Att boken inbjuder till långtgående tolkningar och att kulturförståsigpåare älskar att ge sig på dem är uppenbart. Därmed vill jag säga två saker. För det första att en debutant aldrig hade fått samma överväldigande positiva bemötande för exakt samma bok, eftersom uppfattningarna och tolkningarna av innehållet helt och hållet bygger på författarens redan etablerade ställning som provokatör. Med tanke på att ingen i läsecirkelgruppen hade läst något annat av Houellebecq och inte heller var pålästa på honom som person försökte vi låta romanen stå för sig själv, vilket inte förståsigpåarna har gjort. För det andra vill jag starkt rekommendera att man läser boken först och recensionerna sedan. I sin iver att plocka isär och sammanfatta avslöjar recensenterna samtliga avgörande vändningar, de delar av innehållet som ska överraska och faktiskt göra läsningen till en skönlitterär upplevelse.

MCLXXX Från en värld till nästa, och nästa igen

I förrgår läste jag ut Den hemliga gästen, som lärde mig en del om restauranglandet Sverige ur krogrecensentperspektiv. Därefter har jag hunnit med favoritserietecknaren Guy Delisles Anteckningar från Jerusalem, om hans år i den märkliga, fascinerande, konfliktfyllda, heliga staden. Och nu har jag börjat på Johannes Anyurus En storm kom från paradiset, om hans pappa, den ugandiske stridspiloten.

Vad blir det härnäst? Det kan bli … vad som helst! Precis vad jag vill!

Tolv år i biblioteksbranchen och ingen mättnadskänsla än.

CMLXXXIII Bokuppsättning

20130123-174927.jpg
Att sätta upp böcker på ett större bibliotek borde vara den allra bästa arbetsuppgiften – man får koll på vad som lånas ut, tar i och läser på böcker som man inte känner till, sätter in böckerna i hyllan och gör andra upptäckter (”jaha, vi har visst fem böcker till av den här författaren som jag aldrig hört talas om”), får tillfälle att plocka med böcker som står fel och lär sig över huvud taget mer om hela bibliotekets bestånd.

Men så är det ju ganska tråkigt. Det tar alltid längre tid än man tror, det är trångt i hyllorna, böcker måste flyttas runt för att man ska kunna klämma in den där 700-sidorsromanen, och ibland är det lite klurigt och tidsödande bara att läsa av den alfabetiska ordningen utifrån bokryggarna.

När man sitter i vuxeninformationen på Östermalms bibliotek ingår det i passet att sätta upp skönlitteratur från bokvagnar som står parkerade i närheten. Bibliotekets bestånd är ganska brett och det finns en hel del äldre litteratur, så på vagnarna står alltid en viss andel titlar som inte är bekanta för mig över huvud taget, men de flesta väcker i alla fall något slags associationer, ibland flyktiga, ibland starka. Tre exempel från en av dagens vagnar: Solomons sång – ”den här gjorde jag och några till ett arbete kring på Litteraturvetenskap B 1996 och jag kan inte ens tala om vad den handlar om längre”. Lila hibiskus – ”den här fick jag låna och anmodades läsa av Eva i somras och visserligen sa jag att det kunde komma att dröja, men det borde verkligen inte ha dröjt så här länge”. Stolthet och fördom – ”tänk att jag har så många själsfränder i min närhet som också insett den här bokens storhet, så pass att vi samlades ett stort gäng hos Lotta för ett år sedan och maratontittade på den klassiska TV-serien från 1995, och snart ses vi några stycken på samma plats för att se Mansfield Park”.

Och några mer generella: ”Jaså, reservationskön för den här har tagit slut”, ”läser folk den här gamla klassikern fortfarande”, ”vilket snyggt nytt omslag till den här, då kanske den börjar lånas efter förtjänst”, ”jaha, så det är han som skrivit den här”, ”den här struntserien skulle jag aldrig få för mig att läsa”, ”den här gillade jag”, ”den här var inte så bra som alla sa” eller den tveklöst vanligaste ”den här borde jag verkligen läsa”.

DCXCI Läsa på tid

Puh! Läste Jonathan Franzens Freedom/Frihet (första fjärdedelen på engelska, resten på svenska) fram till tjugo över ett i natt, satte klockan på fyra och fortsatte då. Att läsa med deadline är ruskigt effektivt – jag vill inte gärna leda en läsecirkel och behöva sitta och fejka att jag har koll på hur boken slutar – men det är ansträngande när boken är på över 600 sidor och inte har låtit sig läsas tidigare än sedan några dagar. Nåväl. Kvällens litterära salong är avklarad och på grund av extrastort intresse ska samma bok avhandlas vid ytterligare en salong om tio dagar.