Viss brist på tyngd och nyans, men jag är nöjd

Din tentamen är välskriven och bjuder på flera intressanta analyser. Du har en fin känsla för texttolkning som kommer fram särskilt väl i svaret på fråga 2. Jag önskar dock att du arbetat mer med kursens facklitteratur. Det hade kunnat ge mer tyngd och nyans åt dina resonemang. Betyg: B.

Det är helt okej med mig att det inte blev toppbetyg på hemtentan i ”Stockholm i litteraturen”, inte för att jag inte lade ner engagemang på skrivandet, men den kom till i ett pressat läge och lämnades in för sent. Mest är jag glad över att den ändå togs emot.

Fråga 1 gick ut på att beskriva flanörinslagen i tre av kursens skönlitterära texter från varsitt sekel. Jag valde den inte så lite krystade trion ”Fredmans epistel n:o 48” (1769) av Bellman, Förvillelser (1895) av Söderberg och Mannen på balkongen (1967) av Sjöwall-Wahlöö och försökte visa hur de alla låter läsaren veta precis var händelseförloppet utspelar sig genom regelbundna omnämnanden av specifika platser i Stockholm. Fråga 2 erbjöd inga alternativ, uppgiften var att jämföra Artur Lundkvists dikt ”Staden” (1927) och Johannes Anyurus dikt ”Tid: en sång om Trojas murar” (2003). Det var ju roligt att just den texttolkningen blev lyckad, diktanalys är inte mitt specialområde.

I båda fallen gjorde jag mitt bästa för att inkorporera hänvisningar till facklitteraturen, framför allt den huvudsakliga fackboken i litteraturlistan, Alexandra Borgs En vildmark av sten : Stockholm i litteraturen 1897-1916, men gav upp efter att gång på gång konstaterat att de relevanta partierna egentligen bara i sin tur var hänvisningar till andra litteraturvetares verk. Så jag håller med om att den delen var ganska halvhjärtad.

Det är roligt att lära sig nya saker och det är tillfredsställande att bocka av uppgifter. De romaner jag läst under kursen finns nu i min Goodreads-lista och snart trillar väl högskolepoängen in. Det var det!

Förortsskildringen Klass

Inför sista föreläsningen i ”Stockholm i litteraturen” kunde vi välja mellan att läsa Still av Hassan Loo Sattarvandi och Klass av Elise Karlsson. Min kurslitteraturbokcirkelkompis H och jag valde gemensamt den av de två förortsskildringarna som inte verkade handla om droger, nämligen Klass. Cirkeln hade vi i förrgår.

En SVT-skribent skriver att Klass ”utforskar förorten, universitetet och resan däremellan” och hade jag bara läst den formuleringen hade jag säkert kunnat bli sugen på boken även om den inte var kurslitteratur. Nu kan jag konstatera att beskrivningen stämmer, men det var inte en bok för mig. Jag tycks nämligen ha stora empatiproblem när det gäller romaner om unga kvinnor som ältar, velar och inte kommer någonvart.

Hon är fast, Hélène, i ett slags psykologisk förortsfälla och även i begränsningen som kommer av att hon varit utstött i skolan. Bara det hade varit tillräckliga hinder i en skildring av en ung människas väg till och genom universitetsstudier, men här skruvas handlingen till av två extra element. Det ena är att Hélène visserligen har en ickesvensk förälder, men till skillnad från dem hon växt upp med i Rinkeby har hon nordiskt utseende. Alltså upplever hon att hon sticker ut hemma i sin förort och på universitetet smälter hon in till utseendet, men är på insidan en förortstjej som känner sig främmande bland medelklasstudenterna. Det andra tillskruvandet är att en lärare Hélène hade på högstadiet har skrivit en bok om sin tid med klassen i Rinkeby och när den nu ska publiceras blir Hélène och en av hennes gamla klasskamrater på förhand upprörda över den bild de förväntar sig att få se etablerad som sanning, lärarens bild av dem och platsen de kommer ifrån. På flera sätt ställs alltså frågor om vem som får och kan representera och definiera förorten.

De frågorna i sig är intressanta och meningsfulla och jag har egentligen ingenting emot premisserna, men det finns definitivt svagheter i händelseförloppet, särskilt kring boken om skolklassen. Hélène och klasskompisen som, på varsitt sätt, bävar inför en snedvriden beskrivning av sig själva, bestämmer att Hélène i den coolare kompisens namn ska skriva en motskrift som avslöjar hur det egentligen var och de räknar med att deras bok ska göra succé. Den planen, i kombination med hur Hélène genom att förföra lärarens pojkvän kommer över hennes bokmanus före publiceringen, tillhör de mer orimliga inslagen och personligen är jag inte heller så förtjust i den skrivprocess som följer. Hélène bearbetar lärarens manus genom att spränga in sina egna erfarenheter och perspektiv och det hela blir ett övertydligt sätt att visa att förortsrepresentanten själv kan ta över tolkningsföreträdet.

Så långt var H och jag ganska överens, men skildringen av huvudpersonens inre liv och handlingar, eller brist på handlingar, var det jag som hade problem med. Den enkla förklaringen är att jag inte känner igen mig och därför inte förstår, Hélène är formad av erfarenheter jag inte har haft och hennes personlighet, värderingar, hur hon analyserar sin omgivning – de flesta av hennes egenskaper är raka motsatsen mot mina egna. Att drabbas av osäkerhet och skylla sina tillkortakommanden på andra är en naturlig följd av att själv ha blivit förfördelad och jag får dåligt samvete av att jag låter mig provoceras av det som nog ska ses som allmänt mänsklig svaghet, men kan inte låta bli att med viss upprymdhet nicka åt DN-recensentens krassa tolkning:

[Hélènes] bild av andra människors världar är den där sortens aggressiva abstraktion som man håller sig med en bit upp i åren, och sedan förhoppningsvis mjukar upp; föreställningen att alla andra är på ett visst sätt, alla andra är ytliga/självsäkra/lyckliga.

Det är en aning trångt att som läsare vara inlåst i jagberättarens syn på världen, eftersom man kan ana vidden av hur en ung, depressivt färgad självupptagenhet styr hennes blick.

Nog för att jag är ganska fast i min uppfattning – inte ens cirkelsamtalet fick mig att vekna, vilket faktiskt händer ibland – men jag försöker förstå. Jag har lyssnat på två författarintervjuer om boken och en radiorecension, utöver de recensioner jag läst. Nu blir jag inte klokare på boken, men om kursen ville få mig att reflektera över förortsskildrande litteratur är väl syftet uppnått.

Mannen på balkongen

Jag hade bara läst en av tio i sviten ”Roman om ett brott” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, nämligen Den vedervärdige mannen från Säffle, så det gladde mig att den som valts ut till kursen ”Stockholm i litteraturen” var en annan, Mannen på balkongen från 1967. Det är den tredje i serien och antagligen den som tydligast skildrar Stockholm, den läsare som kan Vasastan, framför allt, kan enkelt följa i förövarens och polisernas spår.

Under gårdagens distansbokcirkel med H – som återigen ställer upp som diskussionskompis kring en av mina kursböcker – pratade vi om staden, tiden, polisväsendet. Brotten är grymma, en flickmördare går lös, men trots mördaren, en brutal rånare i en biroll och allmänt fokus på samhällets förfall skvallrar många detaljer om en mer oskuldsfull tid och en stad som verkar ha vimlat av poliser. Mördaren slår till i parker och att han lyckas välja platser och tidpunkter då ingen polispatrull håller uppsikt tycks vara oerhört förvånande. I övriga sammanhang genom boken, när någon i stans vimmel behöver anmäla något otillbörligt, finns alltid en konstapel i närheten.

Vi gillade boken båda två. Stilen är torrt rapporterande, men jakten är ändå en jakt, en kamp mot klockan och irrelevanta stickspår, och genom dialoger och interaktion lär vi känna poliserna, Martin Beck, Gunvald Larsson och de andra. I utgåvan från Piratförlaget finns lite bonusmaterial i slutet, som förteckningen över poliser ovan.

Lite svamligt men engagerat är pratet mellan tre Sjöwall Wahlöö-fans i ”Podd om ett brott” – jag började lyssna på avsnittet om Mannen på balkongen för att få lite extra kött på benen när jag hade ett par kapitel kvar, men stängde av för att lyssna vidare senare när jag upptäckte att slutet avslöjas – men den som är nyfiken på de politiska aspekterna av historien och vilka starka känslor läsare kan få för respektive polis rekommenderas att lyssna. Då och då beskrivs detaljer ur handlingen en aning felaktigt, men det kan man leva med.

Karin Boyes Astarte

Ur ett brev från Karin Boye till Astartes danska översättare.

”Är det den med skyltdockan?” frågade kollegan J när jag sa att jag skulle börja läsa Karin Boyes roman Astarte från 1931. Det sa jag att det var, för det var ungefär det jag fått reda på av snabb research inför läsningen av boken som kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen”. Därför var jag inställd på att en skyltdocka skulle stå i centrum för alltihop, rentav vara huvudperson, och nog för att historien är udda, men centralfigurerna är ändå människor.

Precis som med Hjalmar Söderbergs Förvillelser gick H med på att ha Astarte som cirkelbok innan den tas upp på kommande föreläsning på min kurs och vi diskuterade den i förmiddags. Det var, som alltid, bra att få prata om den efter läsningen, men ingen av oss uppskattade den eller såg riktigt dess förtjänster. På sätt och vis är det en Stockholmsskildring, men mest på ett filosofiskt plan. Det handlar om konsumism, modernitet, ytlighet, kvinnligt och manligt, social och intellektuell status, småstads- och storstadsliv – Karin Boye passar på att stoppa in ämne efter ämne i tablåerna som beskriver ett antal ungdomar och vuxna vars vägar korsas, men som inte hålls ihop av en samlad intrig.

I sin samtid beskrevs romanen av recensenterna, givetvis manliga, som en liten ”damroman”, som uppehåller sig vid mode och liknande fenomen, men även om vanan att läsa politiskt och symboliskt laddade romaner såg annorlunda ut 1931 och bokens djup och budskap gick recensenterna förbi undrar jag hur den kunde läsas som något lättsamt. Personligen uppfattade jag den som överlastad av ideologiska reflektioner och skulle som recensent inte ge den något högt betyg, men som underhållningslitteratur skulle den än mindre hålla måttet.

Jag tar med mig en insikt av läsningen och kan nästan garantera att det inte är något Karin Boye hade kunnat ana skulle ha någon vidare betydelse för framtida läsare. Ynglingen Tage står på Sankt Eriksbron och ser ljusreklam och Kungstornens restauranger – på den här tiden var det Sveriges högsta skyskrapor och det var väl inte så mycket i vägen för sikten, trots att de ligger en bra bit bort – och bara det ger mig en schyst tidsreseupplevelse, men så står det också att ”bron skakade av spårvagnsdån och ett norrgående tåg djupt nedanför 
svepte in honom i ett fuktigt moln av vit ånga”. Jag måste ha gått över Sankt Eriksbron många gånger medan tåg passerat där nedanför och att det fanns ånglok vid den här tiden är heller ingen nyhet, men just det här var ett fenomen jag varken läst om tidigare eller hade räknat ut själv. En klockren ögonblicksskildring levandegör Karin Boyes Stockholm för mig. Symboliken i den klassklättrande Tages ärelystna spejande över staden, och kanske också tågets framfart där nere, blir genast mindre intressant.

Föreläsningen finns där jag finns

Kunde inte låta bli att uppleva det bästa av två världar genom att ta med laptopen till en bänk vid Norr Mälarstrand och med lurar delta i kvällens föreläsning i ”Stockholm i litteraturen”, medan solen sken, vattnet glittrade och kungsholmsbor (med flera, förmodligen) flanerade längs strandpromenaden.

Sedan blev det lite kyligt att sitta still, jag fortsatte lyssna på hemvägen, upp i hissen, vid köksbänken medan jag gjorde te och sedan på schäslongen. Det finns fördelar med distansundervisning och dem ska man utnyttja.

Lovande digital start på kursen ”Stockholm i litteraturen”

Nu har den börjat, kursen ”Stockholm i litteraturen”. Den första föreläsningen hölls online i går. Så roligt! Höjdpunkten kan ha varit när den kursansvarigas valp började skälla – i bild – och hon lämnade datorn för att ge den ett ben.

Vi fick en presentation av ämnet och vad vi förväntas lära oss av kurslitteraturen, och själva föreläsningen om den epok vi börjar med, Bellmans tid, får vi ta del av i form av en kommenterad PowerPoint. Vi studenter kunde ställa frågor och komma med glada tillrop (jo, faktiskt!) via chatt.

Så vi tillämpar ”social distansering” (ett begrepp få av oss använde fram till för ett par veckor sedan), men som åhörare på första föreläsningen i en kvällskurs på 7,5 poäng hade vi knappast känt sig så fria att fråga och kommentera om vi hade suttit i en föreläsningssal ute på Frescati, och vi hade definitivt inte fått träffa valpen hemma hos kursansvarig lärare.