Trodde väl aldrig att jag skulle säga det, men jag saknar den flera dygn långa valvakan. Inte för att det är stiltje på CNN och inte heller i SR:s rapportering, trots att det inte har sänts USA-podd i dag (de har varit så flitiga att jag faktiskt haft svårt att hinna lyssna på allt, mellan övriga nyhetssändningar). Trump passar på att göra sig lite extra historisk genom att inte erkänna sig besegrad och har just sparkat försvarsministern.
Etikettarkiv: Sveriges Radio
Fanatisk valobservatör
Under arbetstid är jag ganska disciplinerad, kollar bara notiser, men all övrig tid – CNN. Om inte USA-podden sänder, den går alltid först. Bästa nyhetsappen just nu har visat sig vara den från NBC, som har tydligast valstatistik.
I år får man höra radiokorrespondenterna i radio
En dag så här års brukar jag se till att ha kvällen och gärna hela eftermiddagen fri för att kunna gå på scenprogrammen med en kavalkad av SR:s utrikeskorrespondenter, på Södra teatern i en rad år, därefter på Kulturhuset ett år och senast i Berwaldhallen, under rubriken ”Förstå världen – möt radiokorrespondenterna”. I år blev det förstås inget liveevenemang, men en motsvarande radioprogramkavalkad har i alla fall skapats, med det typiska innehållet från ”korredagen”, som de brukar säga. Det speciella är ju egentligen just att man får se radiomänniskorna livs levande, men ”Förstå världen”-innehållet skiljer sig ändå från de vanliga reportagen från korrespondenterna, på så så sätt att de pratar inte bara en och en utan med varandra och inte bara om de aktuella frågorna i världen utan också om livet som korrespondent. Dessutom är årets kavalkad en av många samtidsanalyser som kommer att finnas kvar från coronaåret 2020. Lyssna här!
Klart den tog hem lyssnarnas romanpris
H och jag, som förhöll oss ordentligt svala till Nina Wähäs roman Testamente under våra båda bokcirkelträffar om den (rapporterat här och här), är ju utan tvekan i minoritet i det läsande Sverige. Efter att ha läst de gränslöst översvallande recensionerna blev jag nästan full i skratt när jag hörde att boken fått Sveriges Radios Romanpris till råga på allt rosande.
Av pristagarna i de två andra kategorierna borde jag i alla fall känna igen Johan Jönsson – jag minns hans framträdande på Stadsbibblans Poesimässa i fjol, då han läste ur den nu prisade diktsamlingen – men är det bara jag som tycker de ser ut som samma person före och efter ett besök hos frisören?
Jag kollar listan över vinnare av Sveriges Radios Romanpris, från första utdelningen 1994 fram till i dag, och konstaterar att Testamente är den enda jag läst. Till och med Jonas Hassen Khemiris vinnarbok är oläst, det år priset gick till honom var det för den enda av hans romaner som fortfarande ligger i min TBR-hög.
Fågelmatning och mossor
Naturmorgon är bäst en ledig lördag, men har man bara orken att lyssna från 6.10 (eller allra senast från andra passets början, 7.03) är en jobblördag med Naturmorgon trots allt bättre än en jobblördag utan.
Det var dessutom ett extra bra program i dag, dels delen om fågelmatning och dels de återkommande inslagen från fältreportern om mossor (jag märker med glädje att jag nog börjar bli en del av Naturmorgon-familjen, när dagens mest hänförande rapportering är om fågelmatning och mossor!). Intervjun med fågelexperten handlade om att slå hål på myter, om att fåglar mår dåligt av okokta riskorn (de tål torra korn av allehanda slag), att saffransbröd förgiftar dem (en talgoxe behöver sätta i sig kanske femtio medelstora lussekattsdegar för att giftet ska ha en chans) och att alltför frestande matning kan göra fåglarna så tjocka att de inte orkar flyga (det är tvärtom, extra hull är extra flygbränsle). Det intressanta med mossorna var själva mossigheten, man såg tydligt framför sig de fina miljöer de växer i. De beskrevs som anpassade för lite ljus och ett svalt, fuktigt klimat och jag identifierade mig direkt. Jag måste vara en mänsklighetens mossa.
Jag har också lärt mig vad mossan heter som jag skar ut en bit av och satte i en kruka, när den spontant brett ut sig i en balkonglåda. Det är björnmossa, samma som på bilden ovan.
MMCXV Söndagsintervjun med Åsne Seierstad
Två mediefavoriter – Martin Wicklin och Åsne Seierstad – i samma program. Fast med Åsne i fokus, förstås. Måste säga att jag blev lite överraskad av att hennes privata jag verkar skilja sig en hel del från det professionella, men hur som helst är hon en av mina favoritjournalister som förvaltar och förmedlar sina upplevelser och intryck så att vi på hemmaplan nästan kan känna att vi är på plats där det händer.
Ett intressant spår i samtalet var det om skönlitterär stil i reportage med sanningsanspråk, vilket ju också blev hastigt aktualiserat när det avslöjades att Nobelpriset i litteratur går till Svetlana Aleksijevitj (något som P1:s Medierna för övrigt tycktes ha svårt att smälta att döma av frågorna som ställdes i senaste avsnittets inslag om huruvida Nobelpriset gått till journalistik). För Åsne Seierstad är det en icke-fråga. Hon skriver reportage och om personer som uttalar sig om hennes böcker får för sig att innehållet låter påhittat är det de som blandat ihop det traditionellt skönlitterära språket med fiktion.
MMLVIII Radiokorrespondenterna på Södra Teatern 2015
Så har årets stora radiokorrespondentevenemang ägt rum (här i Stockholm i alla fall, korrespondenterna ska under de kommande veckorna beta av resten av Sverige). Tidigare år har jag varit ledig och köat utanför Södra Teatern, den här gången kom jag lagom till första seminariestarten efter den inledning och presentation på Stora scenen som jag missade. 16.15 började seminarier på fyra scener och jag gick direkt till den där jag bedömde att det var lättast att få plats, nämligen Kägelbanan. Där avlöste korrespondenterna varandra i kvartslånga samtal, här Lotten Collin som berättar om cykelolyckan hon var med om i São Paulo – när hon skulle rapportera om cykeltrafiken i São Paulo (reportaget finns att höra här).
Jag höll mig till Kägelbanan ända till åttatiden, då alltihop var slut, förutom när Maria Persson Löfgren, Johanna Melén och Thella Johnson pratade i Södra bar under rubriken ”Ryssen kommer” för en hopträngd, angelägen publik. Nu presenterade jag dem bakochfram, från höger till vänster, i taltidsordning. Maria Persson Löfgren fick eller tog nästan alla frågor, från moderatorn och publiken, vilket var naturligt både med tanke på hennes långa erfarenhet och förmåga att formulera insiktsfulla svar. Inget ont alls om den yngre generationen korrar, de gör utmärkta radioinslag, men gör sig bäst med manus, i mitt tycke, medan deras äldre kolleger är överlägsna i spontana sammanhang. Staffan Sonning, Kristian Åström och Margita Boström var av samma anledning en fröjd att höra i intervjufåtöljen på Kägelbanan, och tre undantag bland de yngre är Lotten Collin, Anna Landelius och David Carlqvist. (Uppdelningen i yngre och äldre gör jag för övrigt helt på känsla, gissar att de förra är under 40 och de senare över 50.)
Här hittas en lång lista med poddavsnitt från dagen, framöver kanske kompletterad med avsnitt inspelade i andra städer.
MMXVIII Hédi Frieds Sommar i P1
Nu har jag efterhandslyssnat på Hédi Frieds sommarprat, om hennes tid i Auschwitz och Bergen-Belsen, vad som hände före och vad som hände efter. Det enda som gör lyssnandet uthärdligt är vetskapen om att hon sitter livs levande i en radiostudio i Stockholm 2015.
2002 besökte Jenny F, Helen och jag Auschwitz, som ett stopp på vår tågluff. För att göra upplevelsen verklig för mig själv, lyckas koppla bort vår trivsamt äventyrliga tågresa, läste jag i förberedelsesyfte Hédi Frieds Skärvor av ett liv – vägen till och från Auschwitz på färden genom Europa och var, om jag minns rätt, klar med boken precis innan vi skulle resa mot Oświęcim, som det stod på skyltarna. Auschwitz heter staden på tyska.
Hédi Frieds bok gavs ut 1992 och en nyutgåva kom senast 2009. Den tar upp det hon berättade om i Sommar-programmet, men det fina med att läsa boken är att den, naturligtvis, innehåller mycket mer, och det fina med att lyssna på Sommar-programmet är att den livshistoria hon där berättar sträcker sig in på 2000-talet. 2004 kom hon för första gången tillbaka till Auschwitz och gick runt i det museum som lägret förvandlats till. Hon beskriver hur svårt det var att ta till sig det hon såg i montrarna, fångars tillhörigheter och avrakade hår. Två år tidigare tittade Jenny, Helen och jag in i samma montrar. De obehagskänslor jag kan tänka tillbaka på måste ha varit så ytliga i jämförelse.
Lyssna gärna på en av få som finns kvar i livet och kan dela med sig av sina erfarenheter av koncentrationsläger. För övrigt uppskattar jag mycket att bilder tas på Sommar-värdarna vid inspelningen och läggs ut på SR:s sajt, särskilt i det här fallet.
MCMXXXIX Uigurer
Det tog flera promenader till och från jobbet, både för att programmet var så långt och för att jag spolade tillbaka om och om igen när jag tappade tråden, men nu har jag kommit igenom radiodokumentären ”Spionfallet på kinesiska ambassaden”. Eftersom jag vanligtvis inte lyssnar just på P3:s dokumentärer – jag är ju P1-människa – var jag oförberedd på att själva pratet skulle varvas med blandade poplåtar, vilket gjorde programmet extralångt (118 minuter, som jag nu ser gått ner till 74 på sr.se, måste vara en musikfri version) och dessutom orsakade sådana upprepningar som man känner igen från amerikanska TV-program, som på grund av extremt täta reklamavbrott hela tiden återkommer till samma fraser om vad programmet just tagit upp, i fall man glömt det medan man tittat på mascara, tvättmedel och blänkande bilar.
Men om man bortser ifrån vissa formbrister, i min smak, var det ett intressant sammandrag av ett skeende som åtminstone delvis rapporterats i media, om hur en man i Stockholm som misstänks vara agent åt den kinesiska underrättelsetjänsten grips av Säpo och så småningom döms för grov olovlig underrättelseverksamhet. Historien är engagerande i sig, men själva ögonöppnaren var att det handlade om flyktingspionage mot folkgruppen uigurer.
I somras såg jag utställningen ”Living Shrines” på Fotografiska, vilket var bilder på uigurernas helgedomar i Taklamakanöknen i västra Kina. Att döma av bilderna och historien om hur fotografen tagit sig till området var det här en mycket avlägsen plats och jag bara antog att också folkgruppen var avskuren från resten av världen, tills jag i radiodokumentären fick höra om ”Uiguriska utbildningsföreningen”. De håller till på Husingeplan i Tensta. Jag har säkert sett en och annan uigur på stan. Vem vet, det kanske gick runt några svenskuigurer på Fotografiska samtidigt som jag och tittade på bilderna föreställande deras heliga platser.
MDCLIX Radiokorrespondenterna på Södra Teatern 1: Proffsen pratar
Det här är ett av årets bästa arrangemang. En lång rad proffs på sina respektive bevakningsområden, geografiska och ämnesmässiga, delar med sig, och de gör det gruppvis i trekvartslånga seminarier. En enda korrespondents perspektiv är ju intressant att lyssna på i radio, och här får man tre, fyra stycken åt gången.
Det är tur att allt går att ta del av i efterhand, eftersom seminarierna krockar. De jag valde att gå på hade rubrikerna ”Murar mot migration – Europa och USA stänger in sig”, ”Rysk roulette i Europa – spelet om Ukraina” och ”Världen bara ett klick bort – amatörreportern utmanar proffsen”. Seminariet om migration tog framför allt upp de stora risker flyktingar tvingas ta, hur det ofta slutar i katastrof och hur politiker, polis och andra ansvariga skyller på varandra. Det om amatörjournalistik handlade snarare om lurendrejeri av olika slag, om falska fotografier och lömska lobbyister, vilket visserligen var nog så intressant.
Mest såg jag fram emot seminariet om Ukraina. Ovan ses Jenny Sanner Roosqvist (Norden och Baltikum), Daniel Alling (Tyskland), Kristian Åström (ekonomi) och Maria Persson Löfgren (Ryssland), som alla fick representera sina områdens perspektiv på skeendena i och kring Ukraina, vilket hade alla förutsättningar att bli ett nyanserat och upplysande samtal, vilket det på sätt och vis blev, men tyvärr tyckte jag att moderatorn drog ner upplägget genom att ha en humoristisk approach. Många ämnen och sammanhang vinner på att lättas upp, men här blev istället korrespondenterna styrda och avbrutna i onödan, och Ukraina-konflikten i sig bör heller inte skojas bort.
I efterhand lyssnar jag gärna på exempelvis seminarierna ”Miljardärer och oligarker – färre äger mer i finanskrisens spår” och ”Övervakad reporter – om att arbeta i diktaturländer”.
Theomis 