I februari skaffade jag en ny mobil och beställde ett fodral till den. I förrgår, drygt fem månader senare, fick jag ett meddelande om att mobilfodralpaketet var framme i Sverige. Eller i alla fall ett paket från Kambodja, som jag tror och hoppas innehåller mitt mobilfodral. I dag skulle jag och brorsan köpa grädde på Coop i Haga Centrum i Örebro. Ut klev jag ur bilen och ut trillade min fodrallösa mobil, rätt ner i asfalten. Sprickor på baksidan, vid kameralinserna. Såvitt jag har märkt beter sig kamerafunktionerna som de ska och jag försöker att inte tänka på hur fult det är och hur mycket pengar som flugit sin kos inför nästa mobilbyte.

Sedan åkte vi till föräldrarna och åt tårta och jag läste i en ”kontaktbok” som de hittat i gömmorna, den lilla anteckningsbok som mina lärare skrev meddelanden i till mamma och pappa när jag gick på Magdalenaskolan i Uppsala. Det var en humörhöjare. ”Hon skriver svenska som en vuxen redan. Vad måtte det bliva av ett sådant barn?” Jag gick i tvåan. Visserligen står det också att jag inte tycktes ”gilla matte något vidare, där går det lite långsammare”. Och: ”Ibland pratar hon lite för mycket med Jonathan på lektionerna. På tisdag d. 18.3 har jag samlat kvarsittningstid för dem som fått ”pinnar”. Sandra får 20 min kvarsittning.” Nog för att jag inte minns det som att jag hundra procent av tiden var ”snäll, flitig och duktig” och ”en ideal elev” – autentiska citat! – men kvarsittningen för att ha pratat med klasskompisen hade jag definitivt förträngt.

Vi hade inte gjort upp några exakta planer för min dygnslånga Örebrovistelse, men det viktiga var att fira brorsonens födelsedag i går och att plocka bär med mamma i dag, och så blev det. Med trollfrisyr efter gårdagens våldsamma bollkastande i poolen mellan mig, brodern och brorsbarnen – jag hade inte med mig min varmluftsborste, enda räddningen – vaknade jag i brorsfamiljens gästrum, som jag börjar betrakta som mitt, och vi åt altanfrukost i fint sommarväder, som jag börjar betrakta som en självklarhet i Ekeby-Almby. Sist vaknade brorsonen, som hade varit uppe till efter midnatt. Han föddes 1 augusti 2009 klockan 23.54 och satt under gårdagskvällen på golvet och byggde Harry Potter-lego medan nedräkningen till födelseögonblicket pågick. Sedan firade han att han fyllde elva år genom att dansa i sin nya badponcho i sex minuter medan han kastade presentsnören över huvudet och rundade matbordet.

Dagen efter var han trött och stannade hemma medan vi andra åt Margaretatårta hos föräldrarna för att efterskottsfira de tre av oss som heter i Margareta i andranamn. I år var Margaretatårtan en citronkladdkaka, dekorerad av brorsdottern.

Brorsfamiljen åkte sedan hem för att ta emot ytterligare övernattande gäster, medan mamma och jag ägnade större delen av eftermiddagen och kvällen åt att plocka blåbär i en fenomenal blåbärsskog och hallon i ”hallonhimlen”, snår med vilda hallon som inte precis bara vi känner till, men där det är ett väldigt bra bärår. I blåbärsskogen såg vi en annan plockare och några förbipasserande som promenerade, rastade hundar och kom på mountainbikes, men i hallonhimlen var vi ensamma. Det är nämligen inte alla som som förstår – inte mamma heller – att det var ett ultimat bärplockarväder. Mysigt duggregn, nästan bara som en dimma, härliga höstdofter och samtidigt ganska varmt. Koftan blev fuktig och jag fick svepa in mig i min torra sjal på det svala tåget hem, och trollfrisyren var trolligare än någonsin, men det var det värt. Jag fick mammas hallon, några röda vinbär hon hittade i buskagen och en del av hennes blåbär, så nu har jag ett schyst litet lager att frysa in. Dessutom hade de små salladsplantorna jag tittade på hemma hos föräldrarna för några veckor sedan växt till en monstruös djungel, så sallad fick jag också med mig, en rejäl påse.

Eftersom pappa inte orkar särskilt långvariga utflykter i naturen numera blir det bara korta turer även för mamma och själv är jag väldigt sällan på skogsutflykt. Vi som brukar prata oavbrutet gick i dag, liksom vid tidigare bärplockningstillfällen, tyst och plockade på varsitt håll. Tiden gick väldigt fort. Vi är för lite i skogen.