MDCVIII Inget ger julstämning som amerikansk nostalgireklam

En typ av underhållning som jag har upptäckt passar bra under julklappsinslagning är Youtube-spellistor med amerikansk TV-reklam från 80-talet, gärna på jultema, men även annan går bra. Det minner om den lilla del av min barndom som var amerikansk. Kalifornisk. En del av reklamfilmerna känner jag igen för att de råkade fastna på video och har spelats upp av mig och min bror om och om igen, långt efter att barndomen tog slut. Andra är obekanta men väcker lika mycket nostalgi ändå.

Nackdelen är att det är lite för lätt att absorberas av reklamen för Fred Flinta-flingor, barnkläder och kommande musikprogram med Dolly Parton. Paketen ovan är till pappa och brorsan, men nu har jag ingen aning om vilket som är till vem.

MDLXXIII Minnena består, prylarna mals ner

Föräldrarna har tömt ett förråd och plötsligt var det dags för mig att göra mig av med min barndoms och skolgångs prylar. Men det gällde att titta ordentligt i högarna med ointressanta mattestenciler och långa listor över musik på olika skivor. Bland annat hittade jag det lilla gröna häftet ”Aktuellt från Filadelfiaförsamlingen, Uppsala, nr 3 1987, årgång 26”. Det hade ju inte specifikt med mig att göra, men innehöll den lilla texten ovan, om att kamrer Sporrenstrand med fru och barn skulle flytta till Los Angeles. Mammas uppsyn är inte representativ, men pappa från 80-talet känner jag väl igen. Fina minnen tränger upp till ytan, av hur jag och brorsan hängde på Pingstkyrkans expedition, hittade spännande saker i olika rum och störde de övriga som rörde sig där och som vi hade att göra med i diverse sammanhang. Min barnkörledare Birgitta, till exempel.

Dockklänningen fick jag ganska härliga vibbar av, men den rök tillsammans med andra, bland annat den zebrarandiga, som satt på den första Sindy-docka (billigare än Barbie och med flickigare utseende) som jag köpte för egna pengar. Den kostade 59.90 i Gottsunda centrum och hade röda skor till sin zebramönstrade klänning. Jag sparade och sparade och till slut var den min. Studentskylten skulle gå samma väg som dockkläderna var det tänkt, men mamma, som skjutsade mig till Östberga återvinningscentral, sa ifrån.

Sedan tog vi en repa på stan för att se julbelysningen som just tänts och tog en fika på Bageri Petrus med ett och ett halvt bakverk var.

MDLXXII Vinnes ej vacker stil, återlemnas afgiften

skrif-skola

Kungliga bibliotekets tidningssöksida, tidningar.kb.se, är en guldgruva. Om jag förstått saken rätt är alla texter som publicerats senast år 1900 tillgängliga att läsa i fulltext, ur dagstidningar från hela Sverige, inklusive de rikstäckande. Och slår man upp precis vilken sida som helst i en 1800-talstidning hittar man något intressant. Annonserna är fantastiska. Den här 15 timmar långa kursen i skönskrifning vid Mosebacke trappor skulle jag anmäla mig till bums.

MMCDVII Östgötaturné

Med jämna mellanrum är både föräldrarna och brorsan i Östergötland, i trakterna på och kring Vikbolandet där vi bodde från det att jag fyllde elva fram till att vi droppade av – jag flyttade hemifrån när jag var sjutton, brorsan flyttade hemifrån några år senare och slutligen sålde föräldrarna villan och flyttade hit till Stockholm. Det är nio år sedan och jag hade inte varit där sedan dess – fram till nu. Att åka och titta på huset där vi bodde och den gamla stugan på samma tomt, farfars barndomshem och vår sommarstuga när jag var liten, var helt uteslutet. Pappa och brorsan har en annan inställning, men mamma och jag vägrar. Vi vill minnas det som det var, inte som det blivit med de nya husägarna. Under dagens östgötaturné, som jag önskade mig av föräldrarna i födelsedagspresent, åkte vi hastigt förbi den lilla väg som går upp till huset – jag skärmade av utsikten med händerna och stirrade ut genom bilfönstret åt andra hållet – men såg mycket annat i omgivningen där i Östra Ny, som den grisskära kyrkan och det lilla hus som var pappas första hem, bara några hundra meter från där vi bodde.

Jag är stadsmänniska och att bli kvar på Vikbolandet fanns inte i min föreställningsvärld, samtidigt som jag alltid tyckt att utarmningen av byarna – som tidigare var hela samhällen – är så sorglig. I Östra Ny fanns förr om åren all möjlig service, varav mataffären fanns kvar när jag var liten, men även om det som fanns är borta har bygden inte dött ut. Vissa i min generation har faktiskt stannat kvar, och förutom att det är liv i stugorna har nya specialiserade gårdsbutiker öppnat lite här och där, som varenda stadshipster skulle uppskatta.

Första stoppet på turnén var Vilbergen i Norrköping, där vi hälsade på Ivan och Birgitta. Ivan är pappas kusin, också född vikbolänning, och en stor del av samtalet över vaniljhjärtan och finska kanelbullar rörde minnen av hus och människor vid den gamla kvarnen, vid vägen mot Tjugentorp, före fotbollsplanen men efter Örtomtavägen, vid skolan, vid den gamla skolan, vid den ännu äldre skolan och så vidare och så vidare.

Egentligen stod inte Söderköping på min önskelista, trots sin oslagbara charm, men när vi passerade kunde vi inte låta bli att gå runt i några få minuter. Här ligger Diana, som går längs med Göta Kanal mellan Stockholm och Göteborg.

Här står vi i en åker vid Mogata och studerar landskapsblomman blåklint.

Lunch på Stegeborgs hamnkrog. Vackert väder när vi kom …

… sedan inträffade detta.

Uteserveringen tömdes på folk, men vaddå, det fanns ju tak! Vi satt kvar. Jag gick in och knyckte en lykta, personalen kom och satte på infravärmen.

Pappa och hamburgaren.

Det blev inte mycket mer regn, men väl moln i olika kulörer, och lite åska i bakgrunden.

Plötsligt dök Diana upp igen. De kunde inte komma mycket närmare restaurangen.

Själva borgruinen är ändå rätt stilig i gråväder.

Nästa höjdpunkt var Visätter kalkongård. Själva kalkonerna hörde vi kackla inifrån sitt hus, men de djur vi ville titta på var alpackorna.

De är inte särskilt blyga.

Det här är Idun, i regntyngd lugg.

När vi ringde upp och sa att vi ville handla i butiken och titta på alpackorna skickades en av familjens söner på cykel för att möta oss. Han släppte in oss i hagen där honorna gick.

Och här är den lilla alpacka vi helst ville träffa – fyra dagar gammal.

Pappa fick äran att bjuda på lördagsgodis.

Nästa stopp var Sänkdalens gård, vars glass jag senast såg på Vintervikens trädgårdscafé.

Här strövar mjölkproducenterna.

Gårdsbutiken skulle enligt uppgift ha mycket generösa öppettider, 9-21 varje dag.

Och det var ingen konst att hålla öppet, förstod vi när vi gick in i det garderobsstora rummet med en frysbox full av läckra glassbägare och en kaffeautomat på en bänk. Ovan ses kassan. Här har man förtroende för kunderna.

Parkering för traktens ungdom.

Och så hade vi sparat det kanske bästa till sist – ICA i Östra Husby! I Östra Husby, Vikbolandets centralort, ligger min gamla högstadieskola, men minnena från ICA-butiken härstammar framför allt från de år då jag kom hem till mamma och pappa på någon liten sommarvistelse och – ännu viktigare – till jul. När jag frammanar en inre bild av butiken är den fylld av julstjärnor.

Slutligen vill jag upplysa om fenomenet saltgurka. När jag hör någon i Stockholm, eller på en annan ej östgötsk ort, prata om saltgurka menar vederbörande i nio fall av tio ättiksgurka. Så här, mina vänner, ser saltgurka ut. Den kan vara vit, som här, eller grön. Och så smakar den salt, inte sött.

MMCCCLXXIV Flit i fyra färger

Milda Merkurius! För 21 år sedan, när jag var nybliven student, måste något slags grundskoleränder fortfarande ha suttit i. Jag känner igen de illustrerade anteckningarna när jag ser dem – och nu råkade jag se dem på grund av skåpsrensning – men oj vad detta känns avlägset. Hoppas jag lärde mig något om Sveriges befolkning under 1800-talet. Mer än eventuella historiekunskaper saknar jag min förlorade handstil.

MMCCCLXXV Makedonsk gammal kyrka i solnedgång

Av någon anledning blev jag i dag påmind om när Annika och jag, under vårt kringluffande på Balkan tio dagar i maj 2010, bodde över två nätter i ett rum med vidunderlig utsikt över Ohrid-sjön och Makedoniens mest fotograferade kyrka. Jag önskar att jag hade namnet på stället vi bodde på. Det var ett privat hem där två eller kanske tre rum på övervåningen hyrdes ut. Vi hittade adressen i vår guidebok, en Bradt, om jag minns rätt, men det bebodda området nära sjön bestod av ett virrvarr av små gångvägar och trappor, så det var inte så enkelt som att leta upp gatuadressen på en karta. Men vi frågade oss fram, det fanns ett ledigt rum, vi betalade det måttliga priset och upptäckte pangutsikten.

Minnet fick mig att öppna Google Maps i mobilen och titta efter en kyrka vid Ohrids strand. Den var lätt att hitta. Och till min förtjusning kom den helt till sin rätt i street view-läge, där fotografen råkat eller valt att dokumentera promenaden längs den stenlagda gångvägen i gyllene solnedgång.

Det finns en liten svensk Wikipedia-text om den 700 år gamla Sankt Johannes kyrka i Kaneo.

MMCCCXXXIV Mina första resor

”Nu är jag på en parkeringsplats i den där lilla staden i Portugal!” eller något liknande kan pappa säga rätt som det är, vilket betyder att han har fått en plötslig minnesbild från en vistelse på avlägsen ort.

Mina föräldrars reslust har gått i arv, antingen i form av en biologiskt betingad nyfikenhet på omvärlden eller som ett resultat av tidig och frekvent exponering för främmande platser eller både och, och inte bara reslusten utan också en stark dragning till nostalgi. Minnen från resor är ett aldrig sinande samtalsämne i min familj.

Därför är det konstigt att jag inte har bättre koll på min egen resehistoria. I dag kom den här bilden i ett mail från mamma, tagen under samma resa som den här, nämligen den till Mallorca 1978. Jag har ett otal gånger fått höra att jag besökte Akropolis som väldigt liten, men jag var ändå tvungen att fråga. Jo då, min första resa utomlands gick till Aten, min andra till Mallorca. Men min tredje och fjärde och så vidare kan jag inte redogöra för. Någon av dem, kanske båda, gick förmodligen till Köpenhamn.