Familjetid och tysta timmar i skogen

I februari skaffade jag en ny mobil och beställde ett fodral till den. I förrgår, drygt fem månader senare, fick jag ett meddelande om att mobilfodralpaketet var framme i Sverige. Eller i alla fall ett paket från Kambodja, som jag tror och hoppas innehåller mitt mobilfodral. I dag skulle jag och brorsan köpa grädde på Coop i Haga Centrum i Örebro. Ut klev jag ur bilen och ut trillade min fodrallösa mobil, rätt ner i asfalten. Sprickor på baksidan, vid kameralinserna. Såvitt jag har märkt beter sig kamerafunktionerna som de ska och jag försöker att inte tänka på hur fult det är och hur mycket pengar som flugit sin kos inför nästa mobilbyte.

Sedan åkte vi till föräldrarna och åt tårta och jag läste i en ”kontaktbok” som de hittat i gömmorna, den lilla anteckningsbok som mina lärare skrev meddelanden i till mamma och pappa när jag gick på Magdalenaskolan i Uppsala. Det var en humörhöjare. ”Hon skriver svenska som en vuxen redan. Vad måtte det bliva av ett sådant barn?” Jag gick i tvåan. Visserligen står det också att jag inte tycktes ”gilla matte något vidare, där går det lite långsammare”. Och: ”Ibland pratar hon lite för mycket med Jonathan på lektionerna. På tisdag d. 18.3 har jag samlat kvarsittningstid för dem som fått ”pinnar”. Sandra får 20 min kvarsittning.” Nog för att jag inte minns det som att jag hundra procent av tiden var ”snäll, flitig och duktig” och ”en ideal elev” – autentiska citat! – men kvarsittningen för att ha pratat med klasskompisen hade jag definitivt förträngt.

Vi hade inte gjort upp några exakta planer för min dygnslånga Örebrovistelse, men det viktiga var att fira brorsonens födelsedag i går och att plocka bär med mamma i dag, och så blev det. Med trollfrisyr efter gårdagens våldsamma bollkastande i poolen mellan mig, brodern och brorsbarnen – jag hade inte med mig min varmluftsborste, enda räddningen – vaknade jag i brorsfamiljens gästrum, som jag börjar betrakta som mitt, och vi åt altanfrukost i fint sommarväder, som jag börjar betrakta som en självklarhet i Ekeby-Almby. Sist vaknade brorsonen, som hade varit uppe till efter midnatt. Han föddes 1 augusti 2009 klockan 23.54 och satt under gårdagskvällen på golvet och byggde Harry Potter-lego medan nedräkningen till födelseögonblicket pågick. Sedan firade han att han fyllde elva år genom att dansa i sin nya badponcho i sex minuter medan han kastade presentsnören över huvudet och rundade matbordet.

Dagen efter var han trött och stannade hemma medan vi andra åt Margaretatårta hos föräldrarna för att efterskottsfira de tre av oss som heter i Margareta i andranamn. I år var Margaretatårtan en citronkladdkaka, dekorerad av brorsdottern.

Brorsfamiljen åkte sedan hem för att ta emot ytterligare övernattande gäster, medan mamma och jag ägnade större delen av eftermiddagen och kvällen åt att plocka blåbär i en fenomenal blåbärsskog och hallon i ”hallonhimlen”, snår med vilda hallon som inte precis bara vi känner till, men där det är ett väldigt bra bärår. I blåbärsskogen såg vi en annan plockare och några förbipasserande som promenerade, rastade hundar och kom på mountainbikes, men i hallonhimlen var vi ensamma. Det är nämligen inte alla som som förstår – inte mamma heller – att det var ett ultimat bärplockarväder. Mysigt duggregn, nästan bara som en dimma, härliga höstdofter och samtidigt ganska varmt. Koftan blev fuktig och jag fick svepa in mig i min torra sjal på det svala tåget hem, och trollfrisyren var trolligare än någonsin, men det var det värt. Jag fick mammas hallon, några röda vinbär hon hittade i buskagen och en del av hennes blåbär, så nu har jag ett schyst litet lager att frysa in. Dessutom hade de små salladsplantorna jag tittade på hemma hos föräldrarna för några veckor sedan växt till en monstruös djungel, så sallad fick jag också med mig, en rejäl påse.

Eftersom pappa inte orkar särskilt långvariga utflykter i naturen numera blir det bara korta turer även för mamma och själv är jag väldigt sällan på skogsutflykt. Vi som brukar prata oavbrutet gick i dag, liksom vid tidigare bärplockningstillfällen, tyst och plockade på varsitt håll. Tiden gick väldigt fort. Vi är för lite i skogen.

Distansfilmklubb: Clueless

Kvällens distansfilmklubbsfilm är kanske den mest lättsamma vi tittat på hittills – men har man inte sett ”Clueless” har man väl missat en av 90-talets filmklassiker? Så luckan är härmed tilltäppt.

Jag gillade: 1. Att huvudpersonen Cher, spelad av Alicia Silverstone, levererar humoristiska standardrepliker på ett imponerande humoristiskt sätt. Och att skådespelarna överlag håller sig över skämskuddegränsen, trots att det är en tonårsfilm med tonårshandling och en hel del år på nacken. 2. Att ”loosely based on Jane Austen’s 1815 novel Emma” faktiskt stämmer, mer än jag trodde. 3. Att den nya, töntiga tjejen på skolan nämner ”coke” och menar kokain, medan de populära tjejerna som tar sig an henne som sitt lilla projekt utgår ifrån att de pratar om Coca-Cola.

Under filmklubbssnacket kunde vi inte låta bli att kolla skådespelaråldrar på IMDB. Skillnaden mellan verklig och spelad ålder är kanske inte fullt så dramatisk som i den ännu mer klassiska high school-filmen ”Grease”, men ändå anmärkningsvärd.

The Fatal Weakness – ett familjedrama från 1947

För sju år sedan såg LW och jag pjäsen ”A Picture of Autumn”Mint Theater i New York. Sedan dess har jag inför varje New York-besök kollat repertoaren på Mint Theater men inte en enda gång lyckats pricka in någon av deras ganska glesa och korta spelperioder – förrän våren 2020, då det till och med fanns två pjäser att välja mellan de dagar JH och jag skulle vara i New York. Sedan kom coronan.

Men coronan ligger också bakom – antar jag – att vi som får nyhetsbreven från the Mint har bjudits in till ett begränsat gläntande på arkivsskåpsdörren. Jag valde att se en uppsättning från 2014, ”The Fatal Weakness”, som alltid på den här teatern en 1900-talspjäs som mer eller mindre fallit i glömska, närmare bestämt en som ursprungligen sattes upp 1947. Det är en stillsam och inte svart, kanske, men gråspräcklig komedi om en kvinna, tämligen välbärgad, som från flera håll får antydningar om att hennes man bedrar henne med ”a rather plain little woman”. Scenografin är halva nöjet, för att inte tala om kläderna – trots 1940-talsestetiken påminde huvudpersonen om Blanche i Pantertanter, där hon rakryggat sveper fram i något glänsande och dyrt.

Att sitta hemma i Stockholm med New York-teater på skärm är en ganska klen tröst, kanske, men så mycket bättre än inget. Och som insnöad nostalgiker är jag ju överlycklig över en teater som återskapar äldre pjäser på ett tidsenligt sätt. Vi som tittar är fria att tolka innehållet med våra samtida referensramar – vi har nog inget val – men tar del av skådespelet i en välgjord tidskapsel.

Åberg berättar – jag sitter klistrad

Jag har varit fascinerad av ”Sällskapsresan” under större delen av livet, på senare år har intresset ökat ytterligare och inför, under och efter Teneriffaresan i februari blev kurvan brantare än någonsin. Det har länge varit en sport i familjen att upptäcka nya detaljer i filmen – något som trots allt blir svårare och svårare när man har sett den en miljon gånger – och jag är förstås störtförtjust i extramaterialet på dvd:n. Så här långt efteråt, nu när flera av huvudrollsinnehavarna gått bort, har jag inte precis förväntat mig nyproducerad behind-the-scenes-information, så lyckan var stor när det visade sig att dokumentären ”Lasse Åberg – en ängslig gosses memoarer” i två delar innehåller ett samtal om inspelningen 1979 med Sven Melander (Berra), Lottie Ejebrant (Majsan) och Lasse Åberg själv (Stig-Helmer) och kommentarer från Ted Åström (Lasse) och filmmusikens upphovsman Bengt Palmers. Mest generella reflektioner, men ändå.

Screen Shot 2020-06-21 at 20.00.07 PM

Därefter behandlas övriga Sällskapsresefilmer, som jag tycker nästan lika mycket om (minus ”Hälsoresan”, som jag inte gillar alls). Här ses Nalle – Jan Waldekranz – från ”Snowroller”, som han hade tagit sig ut om han fortfarande jobbade med vintersportcharter och hamnat på fel plats under fel säsong.

Just in Time – min favoritjazz

I går gjorde jag en paj med lök och oliver och lyssnade på Justin Robinson-skivan ”Just in Time”. Jag vet inte exakt varför, men lök- och olivpaj förknippar jag med Uppsala och med min syster, förmodligen för att hon gjorde en sådan någon gång när jag var och hälsade på henne på Dragarbrunnsgatan, i den lilla lägenhet som jag själv sedan skulle komma att bo i i nästan nio år. Att ”Just in Time” påminner om min Uppsala-tid är desto mer givet, jag köpte den efter provlyssning i lurar på en skivbörs, möjligen på Sysslomansgatan. Det var 90-tal och Spotify-eran var fortfarande en bra bit bort. Efter att ha fötts upp på jazz fusion hade jag fått smak för jazzigare jazz och arrangerade min egen utbildning i genren genom slumpvisa skivköp.

Jag kollar ”Just in Time” på Allmusic.com och informeras om att stilen är ”hard bop” eller ”post bop” och att låtarna spelades in 13 och 14 augusti 1991. Det är en märklig tanke att den här skivan ens fanns innan jag fick tag på den några år senare och att andra lyssnare förknippar den med andra platser och sammanhang. Få med studentliv i Uppsala, gissningsvis.

Något jazzlyssnarproffs kommer jag aldrig att bli, men av någon anledning lyssnade jag på just de här åtta låtarna så flitigt att jag lärde mig alla krumbukter utantill och den inte alldeles lättillgängliga musiken blev lika självklar i mina öron som vilka radioplågor som helst. Jag kan spela upp bitar av skivan i huvudet när jag vill. Vad jag egentligen tyckte om den i början – när den låg på en av platserna i min rassliga cd-växlare för fem skivor – har jag glömt. Jag utgår ifrån att lyssnandet då var mer intressant än njutbart, men nu och sedan länge är Justin Robinsons debutskiva en musikalisk motsvarighet till comfort food.

Sally

TV-serien Sally är mer knäpp än rolig, egentligen, men när SVT nu visar den igen måste jag ju titta lite. Första avsnittet sändes ursprungligen i januari 1999 och ett halvår senare började jag läsa till bibliotekarie. Finns dock inget samband. Jag minns att en för Sally typisk pose – händerna i sidorna så högt upp som möjligt och ena benet lite onödigt långt framsträckt framför det andra – ett tag var populär bland några vänner på bibliotekarieutbildningen.

Fröken April – för dig som vill bada i pasteller och glam

Tipsades av kollegan J om ”Fröken April” från 1958, med favoriten Gunnar Björnstrand. I går såg jag den, det är färgglatt, fnissigt, farsartat – fantastiskt. Se bara på balettflickorna ovan, i varsin pigg färgställning på klänning och skor, på väg till jobbet på Operan.

Sedan uppskattade jag förstås att Gunnar Björnstrand spatserade längs Norr Mälarstrand, där strandpromenaden trots åren som passerat och den nyliga upprustningen var sig lik, och att inledningspotpurriet, som visade senvinter och vår i Stockholm, bland annat hade en kort sekvens från Kungsgatan i regnväder.

”Fröken April” hade premiär 3 november på Saga och jag kan föreställa mig premiärpubliken när jag läser en recension i Svenska Dagbladet från dagen efter. Här om Jarl Kulle, som gjort sitt ”stora genombrott som filmaktör”: ”Han är helt överdådig i sin divaparodi, en ganska inskränkt och utomordentligt självbelåten charmör, som hanterar toreadorkappan och kamelhårsulstern med samma överdådiga svajighet, framkallande luftdrag som ställer äldre herrars glesa hårtestar på ända. Bara hans uppsyn är nog för att ideligen utlösa skrattsalvor hos en förtjust publik.”

Vill du se något finstämt och genomtänkt med hög kvalitet – se något annat. Vill du se ett drömmigt nostalgiskt Stockholm på 1950-talet – se den här, flera gånger!

Garanterat föråldrade resehandböcker

Efter scoutböckerna från 1950-talet har jag fortsatt min självpåtagna uppgift att ersätta de trista grå rutorna på biblioteket.se, där det står ”Omslag saknas”, med scannade bokomslag. Jag är helt osystematisk. Just nu satsar jag på resehandböcker från magasinet – det är ju de äldre böckerna som är bildlösa på hemsidan – och jobbar mig inte igenom signum efter signum, utan plockar ut böckerna med de snyggaste, roligaste eller intressantaste omslagsbilderna.

Boken ovan, till exempel, Om Ni reser till London av Sigge Hommerberg, har inte bara ett klatschigt omslag, den är också riktigt underhållande. Av teckningsstilen att döma hade jag definitivt gissat 1950-tal, men den är faktiskt från 1971, vilket gott och väl räcker för att turisttipsen ska ha hunnit få en ordentlig nostalgisk patina.

Fotot tog jag till Stadsbibliotekets Instagram-konto, där jag också skrev in några urklippta rader från avsnittet om att resa med Londons kollektivtrafik:

  • ”Ta undergrounden, det är den bästa och enklaste sak i världen.”
  • ”Dörrarna öppnas automatiskt.”
  • ”Way out är utgången. Antingen åker man upp på rullande trappor eller i hiss.”
  • ”Och nu ska vi åka buss. Hoppa med upp! Ska vi sätta oss där uppe eller där nere? Aj, ni ska röka. All right, då måste vi sitta där uppe. Det är förbjudet att röka här nere. Förresten så har man en bra mycket bättre utsikt från andra våningen.”

Jag är inte helt säker på att mina medmänniskors intresse för gamla resehandböcker är lika stort som mitt, men oj vad frestad jag blir att ha något slags högläsning eller på annat sätt tvinga på folk de charmiga texterna.

Melodifestivalen 1987

När morgonstjärnan brinner och skuggorna försvinner
närmar du dig land, styrs ditt skepp i hamn.
När stormen är över är allt du behöver se
stjärnan som tänds för dig.

Konversationen med den något yngre Instagram-kontakten började handla om Melodifestivaler från förr och jag rekommenderade den från 1986. Den hade hon ingen koll på, sa hon, det var ju året hon föddes. Jag nämnde ”Dover-Calais” med Style, ”ABC” med Anna Book och ”Kärleken är evig” med Lena Philipsson. ”Jaha, dem kan jag ju!” Misstänkte det – det var ett riktigt klassiskt år.

Jag inspirerade säkert mig själv mer än henne och gick genast till Öppet arkiv för att kolla Melodifestivalutbudet. Just 1986 har jag sett så väldigt många gånger, så jag klickade fram 1987, som jag har sett väldigt många men något färre gånger. Efter att ha sjungit med i ”Alexandra” med Sound of Music och den mer bortglömda, poppigt dansbandsklingande ”Nya illusioner” med Annika Jonsson bräkte jag på tillsammans med Cyndee Peters om morgonstjärnan. Och sedan vidare, med Arja Saijonmaa och Robert Wells … Det var så mycket bättre förr. Hälsningar från 70-talisten.