Sally

TV-serien Sally är mer knäpp än rolig, egentligen, men när SVT nu visar den igen måste jag ju titta lite. Första avsnittet sändes ursprungligen i januari 1999 och ett halvår senare började jag läsa till bibliotekarie. Finns dock inget samband. Jag minns att en för Sally typisk pose – händerna i sidorna så högt upp som möjligt och ena benet lite onödigt långt framsträckt framför det andra – ett tag var populär bland några vänner på bibliotekarieutbildningen.

Fröken April – för dig som vill bada i pasteller och glam

Tipsades av kollegan J om ”Fröken April” från 1958, med favoriten Gunnar Björnstrand. I går såg jag den, det är färgglatt, fnissigt, farsartat – fantastiskt. Se bara på balettflickorna ovan, i varsin pigg färgställning på klänning och skor, på väg till jobbet på Operan.

Sedan uppskattade jag förstås att Gunnar Björnstrand spatserade längs Norr Mälarstrand, där strandpromenaden trots åren som passerat och den nyliga upprustningen var sig lik, och att inledningspotpurriet, som visade senvinter och vår i Stockholm, bland annat hade en kort sekvens från Kungsgatan i regnväder.

”Fröken April” hade premiär 3 november på Saga och jag kan föreställa mig premiärpubliken när jag läser en recension i Svenska Dagbladet från dagen efter. Här om Jarl Kulle, som gjort sitt ”stora genombrott som filmaktör”: ”Han är helt överdådig i sin divaparodi, en ganska inskränkt och utomordentligt självbelåten charmör, som hanterar toreadorkappan och kamelhårsulstern med samma överdådiga svajighet, framkallande luftdrag som ställer äldre herrars glesa hårtestar på ända. Bara hans uppsyn är nog för att ideligen utlösa skrattsalvor hos en förtjust publik.”

Vill du se något finstämt och genomtänkt med hög kvalitet – se något annat. Vill du se ett drömmigt nostalgiskt Stockholm på 1950-talet – se den här, flera gånger!

Garanterat föråldrade resehandböcker

Efter scoutböckerna från 1950-talet har jag fortsatt min självpåtagna uppgift att ersätta de trista grå rutorna på biblioteket.se, där det står ”Omslag saknas”, med scannade bokomslag. Jag är helt osystematisk. Just nu satsar jag på resehandböcker från magasinet – det är ju de äldre böckerna som är bildlösa på hemsidan – och jobbar mig inte igenom signum efter signum, utan plockar ut böckerna med de snyggaste, roligaste eller intressantaste omslagsbilderna.

Boken ovan, till exempel, Om Ni reser till London av Sigge Hommerberg, har inte bara ett klatschigt omslag, den är också riktigt underhållande. Av teckningsstilen att döma hade jag definitivt gissat 1950-tal, men den är faktiskt från 1971, vilket gott och väl räcker för att turisttipsen ska ha hunnit få en ordentlig nostalgisk patina.

Fotot tog jag till Stadsbibliotekets Instagram-konto, där jag också skrev in några urklippta rader från avsnittet om att resa med Londons kollektivtrafik:

  • ”Ta undergrounden, det är den bästa och enklaste sak i världen.”
  • ”Dörrarna öppnas automatiskt.”
  • ”Way out är utgången. Antingen åker man upp på rullande trappor eller i hiss.”
  • ”Och nu ska vi åka buss. Hoppa med upp! Ska vi sätta oss där uppe eller där nere? Aj, ni ska röka. All right, då måste vi sitta där uppe. Det är förbjudet att röka här nere. Förresten så har man en bra mycket bättre utsikt från andra våningen.”

Jag är inte helt säker på att mina medmänniskors intresse för gamla resehandböcker är lika stort som mitt, men oj vad frestad jag blir att ha något slags högläsning eller på annat sätt tvinga på folk de charmiga texterna.

Melodifestivalen 1987

När morgonstjärnan brinner och skuggorna försvinner
närmar du dig land, styrs ditt skepp i hamn.
När stormen är över är allt du behöver se
stjärnan som tänds för dig.

Konversationen med den något yngre Instagram-kontakten började handla om Melodifestivaler från förr och jag rekommenderade den från 1986. Den hade hon ingen koll på, sa hon, det var ju året hon föddes. Jag nämnde ”Dover-Calais” med Style, ”ABC” med Anna Book och ”Kärleken är evig” med Lena Philipsson. ”Jaha, dem kan jag ju!” Misstänkte det – det var ett riktigt klassiskt år.

Jag inspirerade säkert mig själv mer än henne och gick genast till Öppet arkiv för att kolla Melodifestivalutbudet. Just 1986 har jag sett så väldigt många gånger, så jag klickade fram 1987, som jag har sett väldigt många men något färre gånger. Efter att ha sjungit med i ”Alexandra” med Sound of Music och den mer bortglömda, poppigt dansbandsklingande ”Nya illusioner” med Annika Jonsson bräkte jag på tillsammans med Cyndee Peters om morgonstjärnan. Och sedan vidare, med Arja Saijonmaa och Robert Wells … Det var så mycket bättre förr. Hälsningar från 70-talisten.

MDCXLI Anne of Green Gables Super Feast

IMG_0075

Hur entusiastiska kan två medelålders kvinnor bli inför en filmkväll med ett antal Anne på Grönkulla-avsnitt i ett vardagsrum i Nacka? Det finns inga gränser. Jag hade med mig min mysigaste långkofta och choklad från Hotel Chocolat, Maria stod för resten av sötsakerna, vi tände ljus, gjorde Fortnum & Mason-te och svävade iväg till det sena 1800-talets Prince Edward Island.

Ah.

Gårdagens Anne of Green Gables Super Feast kommer att gå till historien.

IMG_0076

MDCVIII Inget ger julstämning som amerikansk nostalgireklam

En typ av underhållning som jag har upptäckt passar bra under julklappsinslagning är Youtube-spellistor med amerikansk TV-reklam från 80-talet, gärna på jultema, men även annan går bra. Det minner om den lilla del av min barndom som var amerikansk. Kalifornisk. En del av reklamfilmerna känner jag igen för att de råkade fastna på video och har spelats upp av mig och min bror om och om igen, långt efter att barndomen tog slut. Andra är obekanta men väcker lika mycket nostalgi ändå.

Nackdelen är att det är lite för lätt att absorberas av reklamen för Fred Flinta-flingor, barnkläder och kommande musikprogram med Dolly Parton. Paketen ovan är till pappa och brorsan, men nu har jag ingen aning om vilket som är till vem.

MDLXXIII Minnena består, prylarna mals ner

Föräldrarna har tömt ett förråd och plötsligt var det dags för mig att göra mig av med min barndoms och skolgångs prylar. Men det gällde att titta ordentligt i högarna med ointressanta mattestenciler och långa listor över musik på olika skivor. Bland annat hittade jag det lilla gröna häftet ”Aktuellt från Filadelfiaförsamlingen, Uppsala, nr 3 1987, årgång 26”. Det hade ju inte specifikt med mig att göra, men innehöll den lilla texten ovan, om att kamrer Sporrenstrand med fru och barn skulle flytta till Los Angeles. Mammas uppsyn är inte representativ, men pappa från 80-talet känner jag väl igen. Fina minnen tränger upp till ytan, av hur jag och brorsan hängde på Pingstkyrkans expedition, hittade spännande saker i olika rum och störde de övriga som rörde sig där och som vi hade att göra med i diverse sammanhang. Min barnkörledare Birgitta, till exempel.

Dockklänningen fick jag ganska härliga vibbar av, men den rök tillsammans med andra, bland annat den zebrarandiga, som satt på den första Sindy-docka (billigare än Barbie och med flickigare utseende) som jag köpte för egna pengar. Den kostade 59.90 i Gottsunda centrum och hade röda skor till sin zebramönstrade klänning. Jag sparade och sparade och till slut var den min. Studentskylten skulle gå samma väg som dockkläderna var det tänkt, men mamma, som skjutsade mig till Östberga återvinningscentral, sa ifrån.

Sedan tog vi en repa på stan för att se julbelysningen som just tänts och tog en fika på Bageri Petrus med ett och ett halvt bakverk var.

MDLXXII Vinnes ej vacker stil, återlemnas afgiften

skrif-skola

Kungliga bibliotekets tidningssöksida, tidningar.kb.se, är en guldgruva. Om jag förstått saken rätt är alla texter som publicerats senast år 1900 tillgängliga att läsa i fulltext, ur dagstidningar från hela Sverige, inklusive de rikstäckande. Och slår man upp precis vilken sida som helst i en 1800-talstidning hittar man något intressant. Annonserna är fantastiska. Den här 15 timmar långa kursen i skönskrifning vid Mosebacke trappor skulle jag anmäla mig till bums.

MMCDVII Östgötaturné

Med jämna mellanrum är både föräldrarna och brorsan i Östergötland, i trakterna på och kring Vikbolandet där vi bodde från det att jag fyllde elva fram till att vi droppade av – jag flyttade hemifrån när jag var sjutton, brorsan flyttade hemifrån några år senare och slutligen sålde föräldrarna villan och flyttade hit till Stockholm. Det är nio år sedan och jag hade inte varit där sedan dess – fram till nu. Att åka och titta på huset där vi bodde och den gamla stugan på samma tomt, farfars barndomshem och vår sommarstuga när jag var liten, var helt uteslutet. Pappa och brorsan har en annan inställning, men mamma och jag vägrar. Vi vill minnas det som det var, inte som det blivit med de nya husägarna. Under dagens östgötaturné, som jag önskade mig av föräldrarna i födelsedagspresent, åkte vi hastigt förbi den lilla väg som går upp till huset – jag skärmade av utsikten med händerna och stirrade ut genom bilfönstret åt andra hållet – men såg mycket annat i omgivningen där i Östra Ny, som den grisskära kyrkan och det lilla hus som var pappas första hem, bara några hundra meter från där vi bodde.

Jag är stadsmänniska och att bli kvar på Vikbolandet fanns inte i min föreställningsvärld, samtidigt som jag alltid tyckt att utarmningen av byarna – som tidigare var hela samhällen – är så sorglig. I Östra Ny fanns förr om åren all möjlig service, varav mataffären fanns kvar när jag var liten, men även om det som fanns är borta har bygden inte dött ut. Vissa i min generation har faktiskt stannat kvar, och förutom att det är liv i stugorna har nya specialiserade gårdsbutiker öppnat lite här och där, som varenda stadshipster skulle uppskatta.

Första stoppet på turnén var Vilbergen i Norrköping, där vi hälsade på Ivan och Birgitta. Ivan är pappas kusin, också född vikbolänning, och en stor del av samtalet över vaniljhjärtan och finska kanelbullar rörde minnen av hus och människor vid den gamla kvarnen, vid vägen mot Tjugentorp, före fotbollsplanen men efter Örtomtavägen, vid skolan, vid den gamla skolan, vid den ännu äldre skolan och så vidare och så vidare.

Egentligen stod inte Söderköping på min önskelista, trots sin oslagbara charm, men när vi passerade kunde vi inte låta bli att gå runt i några få minuter. Här ligger Diana, som går längs med Göta Kanal mellan Stockholm och Göteborg.

Här står vi i en åker vid Mogata och studerar landskapsblomman blåklint.

Lunch på Stegeborgs hamnkrog. Vackert väder när vi kom …

… sedan inträffade detta.

Uteserveringen tömdes på folk, men vaddå, det fanns ju tak! Vi satt kvar. Jag gick in och knyckte en lykta, personalen kom och satte på infravärmen.

Pappa och hamburgaren.

Det blev inte mycket mer regn, men väl moln i olika kulörer, och lite åska i bakgrunden.

Plötsligt dök Diana upp igen. De kunde inte komma mycket närmare restaurangen.

Själva borgruinen är ändå rätt stilig i gråväder.

Nästa höjdpunkt var Visätter kalkongård. Själva kalkonerna hörde vi kackla inifrån sitt hus, men de djur vi ville titta på var alpackorna.

De är inte särskilt blyga.

Det här är Idun, i regntyngd lugg.

När vi ringde upp och sa att vi ville handla i butiken och titta på alpackorna skickades en av familjens söner på cykel för att möta oss. Han släppte in oss i hagen där honorna gick.

Och här är den lilla alpacka vi helst ville träffa – fyra dagar gammal.

Pappa fick äran att bjuda på lördagsgodis.

Nästa stopp var Sänkdalens gård, vars glass jag senast såg på Vintervikens trädgårdscafé.

Här strövar mjölkproducenterna.

Gårdsbutiken skulle enligt uppgift ha mycket generösa öppettider, 9-21 varje dag.

Och det var ingen konst att hålla öppet, förstod vi när vi gick in i det garderobsstora rummet med en frysbox full av läckra glassbägare och en kaffeautomat på en bänk. Ovan ses kassan. Här har man förtroende för kunderna.

Parkering för traktens ungdom.

Och så hade vi sparat det kanske bästa till sist – ICA i Östra Husby! I Östra Husby, Vikbolandets centralort, ligger min gamla högstadieskola, men minnena från ICA-butiken härstammar framför allt från de år då jag kom hem till mamma och pappa på någon liten sommarvistelse och – ännu viktigare – till jul. När jag frammanar en inre bild av butiken är den fylld av julstjärnor.

Slutligen vill jag upplysa om fenomenet saltgurka. När jag hör någon i Stockholm, eller på en annan ej östgötsk ort, prata om saltgurka menar vederbörande i nio fall av tio ättiksgurka. Så här, mina vänner, ser saltgurka ut. Den kan vara vit, som här, eller grön. Och så smakar den salt, inte sött.

MMCCCLXXIV Flit i fyra färger

Milda Merkurius! För 21 år sedan, när jag var nybliven student, måste något slags grundskoleränder fortfarande ha suttit i. Jag känner igen de illustrerade anteckningarna när jag ser dem – och nu råkade jag se dem på grund av skåpsrensning – men oj vad detta känns avlägset. Hoppas jag lärde mig något om Sveriges befolkning under 1800-talet. Mer än eventuella historiekunskaper saknar jag min förlorade handstil.