Sally

TV-serien Sally är mer knäpp än rolig, egentligen, men när SVT nu visar den igen måste jag ju titta lite. Första avsnittet sändes ursprungligen i januari 1999 och ett halvår senare började jag läsa till bibliotekarie. Finns dock inget samband. Jag minns att en för Sally typisk pose – händerna i sidorna så högt upp som möjligt och ena benet lite onödigt långt framsträckt framför det andra – ett tag var populär bland några vänner på bibliotekarieutbildningen.

Guldfeber

Nu har jag sett klart de tre delarna i dokumentärserien Guldfeber på SVT Play, om ”stölderna på Myntkabinettet”, och egentligen om överdriven samlariver och stölder av sällsynta dyrbarheter överlag. Och om Myntkabinettet. Det är klart att det finns braskande inslag och djupt sorgliga aspekter, men en true crime-serie fri från mord och fysiska övergrepp, det är ändå uppfriskande.

En kollega och underordnad till den chef som står anklagad för stora stölder säger när hon blir intervjuad att han är en ”idiot” som föll för frestelsen, han kunde ju ha haft ett så bra liv. Det lät hårt när hon sa det, de båda hade ändå haft en nära kollegial relation, men det sammanfattar ju det man så ofta tänker när en respekterad person åker dit för en brottslig handling och på ett ögonblick blir klandervärd och patetisk i omvärldens ögon. Hur kan det vara värt det?

Historien om brotten och brottslingen är tragisk, på flera plan, men visst är den spännande att följa, det ska jag inte hymla med, och som bonus gläntas det på dörrar till dolda världar, samlarnas, handlarnas, ordnarnas. Inget kan slå Timmermansorden i elegans och kvalitet, menar en av dess medlemmar, det är Sveriges finaste sällskap för herrar. Jag respekterar traditioner, och kvalitet kan ju i somliga sammanhang vara objektivt jämförbart, men vad som är finast är ju ändå upp till betraktaren. Så är det med mycket i de här kretsarna, även värdet hos de historiska mynt som står i centrum för intrigen.

Poliserna i serien gillar jag nog mest, en kvinnlig och en manlig, som hämtade ur en deckare. Kompetenta, kanske lite för sympatiska och jordnära för att platsa i fiktionens värld. De kommer helt enkelt från verkligheten.

Sanditon som TV-serie – ett första intryck

När vännen M skrev att skådespelarna är för snygga i Sanditon tyckte jag att det var en lite märklig kommentar, i vilken TV-serie är skådespelarna inte snygga? Okej, det finns undantag, men man förväntar sig trots allt ogenomsnittligt vackra människor framför kameran, inte minst i kostymdramer.

Nu har jag sett första avsnittet och förstår vad hon menar. Nog för att Jane Austen skrev rosenkantade historier där hjältinnan segrar på slutet, men – som jag gärna påpekar när folk glömmer bort det – det är ju den vassa samhällsblicken och humorn som gjort henne odödlig. Synd då med filmatiseringarna som trycker för hårt på frasande klänningstyg, darrande ljuslågor, fnissande flickor och tvålfagra herrar. Det fnissas lite för kokett i det här avsnittet och minspel och gester gör somliga till ett slags seriefigurer, särskilt hjältinnan, Charlotte, men framför allt är det den tvålfagre Sidney som bara är för mycket. Love and Friendship, filmatiseringen av Lady Susan, var ett slags moderniserad tolkning som jag tyckte fungerade för att den var gjord med glimten i ögat, men här – otidsenlig musik, vågade scener och den framsvepande Sidney …

Men detta är obligatorisk tittning. Till skillnad från fallet Pride and Prejudice har jag ingen referensversion på näthinnan som jag kan jämföra undermåliga efterföljare med och som gör att jag helt enkelt inte behöver se dem (jag säger bara BBC-versionen från 1995 kontra Kiera Knightley-versionen från 2005, olika ligor, fråga vilken austenite som helst). Jag plöjer på. Sju avsnitt kvar.

DCCXXXI Macken

Är hos föräldrarna i Storvreten och skulle ha målat i kväll, men det råkade bli en väldig massa mat och fika och två Macken-avsnitt på SVT Play med pappa i stället. Vilken nostalgi! Älskar den beigea kunden som aldrig lyckas få brödernas uppmärksamhet. 1986, då Macken gick på TV, var jag nio år och jag minns att jag tyckte det var kul. Jag minns också att jag uppfattade det som en lång serie, men tydligen finns det bara sex avsnitt. Ska absolut se de återstående.