MDLXX Kan det inte se ut så här på mitt nästa pass i rotundans infodisk?

Jag har blivit ombedd att sätta ihop ett bildspel med gamla Stockholmsbilder till Stadsbibliotekets entréplan och har suttit och bläddrat och bläddrat i Stockholmskällan. Den här favoriten stannade jag vid länge, tagen av Lennart af Petersens någon gång på 40-talet i Stadsbibblans rotunda. Möblerna! Lampetterna! Vågorna i håret! Det var bättre förr.

MMCCXLV Våra fördomar om deras fördomar

Har tillbringat större delen av dagen här uppe på Kungsklippan, på Stadsarkivet. Svåra frågor om Stockholmskällan har avhandlats, om att applicera dagens värderingar på historiskt material. Frågar man mig hittar man visserligen förlegade föreställningar som lyser igenom i vårt äldre databasinnehåll och mår bra av att tas upp till diskussion, men dels bör vi akta oss för att skriva om historien och dels lever vi i en mycket ängslig tid, där ”Vi gillar olika” och ”Gör inte skillnad på människor” basuneras ut i välvillig motsägelsefullhet.

Eftersom vi är så snabba att demonisera det förflutna kan jag tycka att det är riktigt bra att ett av den svenska barnlitteraturens mest kända exempel på användandet av n-ordet har Astrid Lindgren som upphovskvinna. Alla vet hur hon såg på människors rättigheter och lika värde, särskilt barns, och att hon var sällsynt skicklig på att skildra deras värld. Det var alltså varken fråga om illvilja eller slarv. Det främsta skälet till att det blev så fel är att sättet vi pratar om hudfärg på, och vilka formuleringar som anses nedvärderande, har förändrats. Dagens gäst på vår mötesdag på Stadsarkivet föreläste om hur personer med funktionsnedsättning syns, eller inte syns, i museers material och tog upp exempel på hur barn och unga med psykisk eller kognitiv funktionsnedsättning – ”sinnesslöa”, med tidens språkbruk – hanterades vid förra sekelskiftet. Det var upprörande historier, men jag ville inte köpa dem rakt av utan att i alla fall försöka ta på mig samtidens glasögon. Viss behandling av barnen var utan tvekan en konsekvens av skandalös avhumanisering och annan utfördes sannolikt i uppriktig tro att man såg till barnens bästa. Okunskap kan ställa till med mycket elände, och medvetenheten om det, och om normers föränderlighet, bör göra att vi inte sätter oss på särskilt höga hästar. Vi vet att vi kommer att dömas av vår framtid.

    Till exempel kommer framtiden att undra hur jag hade mage att sätta ett sådant kränkande ord som ”funktionsnedsättning” på pränt.

    MMCCXXXI Mer litteratur på Stockholmskällans Facebook-sida

    Screen Shot 2016-01-24 at 19.51.07 PM

    Det är riktigt kul att efter ett antal års uppehåll vara med och uppdatera Stockholmskällans Facebook-sida igen. Facebook-sidor i stort är mycket mer etablerat nu och det finns många stockholmshistoriskt intresserade där ute. Inte sällan vill de vara med och kommentera och diskutera, bidra med egna minnen, säga emot – de är helt enkelt väldigt stimulerande att ha att göra med.

    Anledningen till att jag ville vara med och publicera uppdateringar var att jag känner ett ansvar för att göra den stockholmshistoriska litteraturen mer synlig, den del av databasens innehåll som vi inom Stockholms stadsbibliotek jobbar med. Strindberg var ett givet tema i dag och tidigare har jag skrivit om jazzklubben Gazell Club på Österlånggatan, i och med att den förekom i TV-serien Gentlemen & Gangsters, de fräsiga frisyrerna på 60-talets mods, Stockholms biohistoria och annat, med lämpliga tips på lånbara böcker.

    Följ oss gärna!

    MMCXLIII Varför kan det inte bara funka?

    Screen Shot 2015-11-06 at 22.18.28 PM

    Man kan ju inte lyckas jämt. Publikmässigt var kvällen en succé, kollegan Cecilia, som hjälpte till med det praktiska under föredraget om Vasastans historia, räknade till 78 personer i programhörnan på Stadsbibblans entréplan – att programmet kom med på DN:s På stan-sida hjälpte säkert – men ljudet från mikrofonen strulade och datorn som är kopplad till programhörnans skärm vägrade både att visa Stockholmskällans kartjämförelsefunktion och en stumfilm som jag hade tänkt avsluta föredraget med. Lenas recension lydde att Östermalmsföredraget för några veckor sedan verkade mer förberett. Ja, det hade hon rätt i, det la jag nog totalt två och en halv dag på, medan Vasastansföredraget fick en och en halv … Flera personer kom i alla fall fram och ställde frågor och kommenterade saker och ting efteråt och jag kunde glädja mig åt att den dumma datorn – som kvällens ljudtekniker hastigt och lustigt bytte ut mot en annan vars uppkoppling plötsligt dog varpå vi bytte tillbaka – gick med på att visa det zoombara fotot föreställande Odenplan 1902. Det fick bli själva avrundningen på föredraget, och när jag zoomade in med kommentaren att det nästan gick att läsa vad det stod på reklampelaren hörde jag ett par åhörare läsa halvhögt från reklamaffischerna. Det var ett uppmuntrande tecken på att de trots allt fortfarande var vakna.

    MMLXXXII Stockholms framtid : idealism och ekonomi

    Framsida_Stockholms_framtid-1905532087I dag har jag lagt in en litteraturtipspost i Stockholmskällan om en skrift med rubriken Stockholms framtid : idealism och ekonomi. Riktigt underhållande läsning som jag aldrig hade hittat om jag inte gått runt och rotat på måfå i Stadsbibliotekets Stockholmsmagasin. Klistrar in beskrivningstexten:

    Fredagen 5 april 1907 höll arkitekten Wilhelm Klemming (som bland annat ritade Centralbadet) ett föredrag inför Samfundet S:t Erik. Han ansåg att stockholmare visar ”utomordentlig likgiltighet” när det gäller stadens framtid. Vi stockholmare kan ”arga upp oss ibland”, om någon drastisk oönskad förändring sker, men ”någon bestående lifaktighet äro vi uppenbarligen ej fallna för”.

    Det Klemming var så upprörd över var att bebyggelsen i och kring Stockholm tog för liten hänsyn till natur och grönska. Till exempel propagerade han för ”skyskrapare”, hus som är så höga att visa lägre hus kan gallras bort och lämna plats för planteringar.

    Texten är intressant både som exempel på tidens tankar kring stadsplanering och för sin känslosamma ton och högljudda åsikter, som kan jämföras med dagens röster om förändringar i Stockholms stadsbild. Så här kraftfullt kunde Klemming uttrycka sig: ”Det måste skära en hvar i själen att se huru en härlig natur måste vika för samhällen af den vidunderligaste oskönhet. Sådana samhällen äro exempelvis ett par af de norra förstäderna. Man har där lyckats fullständigt utrota alla spår af en vacker natur. De få kvarvarande träden synas dö ut rent af utaf vämjelse.”