Som tur är ska vi prata mer om Testamente

På tisdagar deltar jag i onlineföreläsningar och på söndagar i onlinegudstjänster, i förrgår var jag med en stund på brorsans socialt distanserade 40-årsfirande via FaceTime och i går hade H och jag FaceTime-bokcirkel, första tillfället av två om Nina Wähäs Testamente.

Jag är rädd att jag var ganska onyanserad och ska bättra mig till nästa gång. Mer än något annat har det att göra med språket. Amatörverk av personer som har en spännande och viktig historia att berätta – flyktingars flykt, brottslingars väg ut – kan jag läsa med stor behållning utan att besväras något vidare av vare sig klyschor eller språkliga missar. Det överseendet har jag inte när jag läser det som amerikaner kallar ”literary fiction”, böcker vars försäljningsargument helt enkelt är hög litterär kvalitet.

Att Testamente ibland utbrister i engelska uttryck är förstås ingen miss: ”De skulle alltid vara förenade, like it or not.” ”Ett annat släkte, all together.” Men varför? Man kan väl säga att företeelsen passar med tiden för bokens tillkomst – den gavs ut tidigt 2019 – men berättelsen är en tillbakablick på 1900-talet, mest 1980-talets början, men som längst tillbaka till sent 1920-tal. Är det för att vi inte ska glömma att berättaren, som annars håller sig ganska osynlig, hör hemma i en annan tid? Jag skulle nog inte ha något emot greppet om jag såg syftet, men när stilen i övrigt ska ta en tillbaka till dåtidens isolerade tornedalska lantbruksliv undrar jag varje gång vad det är för poäng jag inte förstår. När sedan en av personerna i det tidiga 1980-talet, visserligen mer världsvan än de andra, godkänner sin bondska mammas nya friare med ett ”It’s a keeper!” har greppet gått över från konstigt till fel.

Ännu mindre försonligt inställd är jag till de uttryck som är uppenbart direktöversatta från engelska till smått förvrängd svenska, eller bara delar av meningar som lånat engelsk grammatik. Lägg till detta felaktigt använt bildspråk (”snöbollseffekten” är inte att i efterhand se en liten händelses roll i ett större skeende) och allmänna små stilbrott, där vissa ord sticker ut i en i övrigt enhetlig stil. När jag sedan börjar haka upp mig på talspråkssyntax och smärre upprepningar som hade kunnat snyggas till har jag kanske gått för långt. H försökte ta mig ur tunnelseendet och påpekade att felaktigt bildspråk också kan vara ett medvetet grepp. Jo, kanske. Men jag blir inte övertygad om att så är fallet.

Vi tänkte båda på Karin Smirnoffs Jag for ner till bror när vi läste om lantbruksfamiljen långt upp i norr med en pappa som misshandlar fru och barn psykiskt och fysiskt. En skillnad är att den familj Nina Wähä skildrar består av mamma, pappa och inte två utan tolv barn, eller fjorton, beroende på hur man räknar. Istället för att stirra på ord hade jag ju kunnat fundera lite mer på vad syskonens olika livsval representerar, hur mamman gör sin radikala resa, hur familjerelationer förändras från generation till generation och vad som går att säga om pappans förvandling från nittonårig soldat med charmen i behåll till vedervärdig tyrann. Jag är inte blind för den myllrande värld som målas upp, med symbolik, utveckling och budskap, men blir liksom för stolt för att att låta romanen öppna de dörrarna åt mig när jag inte gett hantverket godkänt.

Innan vi har vår andra bokcirkelträff ska jag läsa ett par recensioner och se om jag trots allt knuffas över tröskeln. Jag vet, inte minst utifrån bibliotekets milslånga reservationskö, att det är en omåttligt populär roman.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s