Nu har vi pratat klart om Testamente

En uppföljning om Nina Wähäs Testamente, som jag diskuterade med H för andra gången i går (här skrev jag av mig efter vår första digitala bokcirkelträff). Nu hade H läst till slutet och vi kunde prata om flera överraskande drag som kommer sent i boken. Eftersom jag nämner ett par av dem nedan kommer här en

SPOILERVARNING!

När vi konstaterat att varken H eller jag blivit jätteförtjust i boken sökte vi fram några recensioner och läste valda stycken högt. För vi visste det ju från början – hyllningarna vet inga gränser. Expressens rubrik: ”Hon är så bra att jag blir vansinnig”. Och: ”Jag är fullkomligt uppslukad ända från start”, säger Aase Berg i DN, ”för Wähä kan verkligen skriva.” Och vidare i DN-recensionen: ”Det viktigaste är språket, som ofta bryter fram i överrumplande stringens.” Tycke och smak är ju helt individuellt, och tydligen också uppfattningen om språklig stringens och kvalitet överlag.

Under vårt första boksamtal skrattade H när jag, som ett slags eftergift efter att jag ondgjort mig över just språkkvaliteten, sa att boken kan fungera som diskussionsunderlag för vidare funderingar på hur livet förändrats, eller inte, under de senaste generationerna i ett tornedalskt lantbrukssamhälle. Det där med ”diskussionsunderlag” tyckte hon var en riktig sågning. Det var inte menat att vara alltför drygt och elakt, mest uppriktigt, och även nu efter vårt senaste samtal håller jag fast vid det. Ämnena som behandlas är inte alls ointressanta, men det är för många och viktiga aspekter runtomkring som drar ner min upplevelse och därmed min öppenhet för att ta till mig berättelsen som en analys i sig själv.

Aase Berg tar faktiskt också upp en aspekt som hon tycker drar ner trovärdigheten, nämligen själva det testamente pappan skrivit och som familjen och vi läsare får ta del av i slutet av boken, där han framstår som mycket verbal och klarsynt. I bokens början skildras alltså pappan som en fåordig sadist som terroriserar och traumatiserar den familj som man sedan följer, och förutom att den extrema personlighet som presenterats inte stämmer överens med testamentets innehåll förvånas jag av att pappans roll så snabbt blir så förminskad. Från att ha etablerats som den tyranniska mörka skugga som faller över allt och alla i den stora familjen – om än på mycket olika sätt för de olika barnen – blir han mest en del av det lantliga, gammalmodiga och isolerade liv som syskonen i olika grad bryter med. Tills strålkastaren plötsligt vänds mot honom som förövare igen och han mördas under diffusa omständigheter.

I en intervju i Sydsvenskan säger Nina Wähä att hon tror att alla familjer är fulla av elände och att man gör klokt i att ta ”kontroll över sin berättelse” och därmed bearbeta den. Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, men det här är ytterligare ett av de tillfällen då jag blir påmind om en kommentar från Dr Phil. Eftersom jag bara har sett några enstaka avsnitt (om ens det, enstaka halva kanske – vill gärna framhålla detta) vet jag inte om det är en standardreaktion från hans sida eller ej, men det var ett svar till en kvinna med pågående elände i sin familj, av en riktigt svår art. När hon som ett konstaterande av något självklart sa att hemska saker pågår i alla familjer sa Dr Phil nej, så är det inte. Det finns gradskillnader i elände. Vardagsbekymmer och slitningar i relationer är vanligt, grova övergrepp är ovanligt.

Inte för att jag tror att Nina Wähä fullt ut vill normalisera en sadistisk familjefar, däremot passar det liksom in i vår tids klyschor. Det traditionella livets attribut är här en stor syskonskara, en våldsam pappa, en kuvad mamma och en flagrant dubbelmoral. När barnen närmar sig vuxen ålder flyttar de flesta ifrån sin hembygd och det finns inte så mycket stabilitet och värderingar att ta med sig, utan vägen som möjligen kan leda till lycka är normbrytandets, nya livsstilar som indikerar att det traditionella livets ramar var ett fängelse. Det gäller även mamman, som inte bara behöver lämna det destruktiva äktenskapet utan också börja dejta och älska sin kropp. Hade inte kontakten med männen skett via annons och brev hade det varit en historia direkt från utgivningsåret 2019, snarare än tidigt 1980-tal.

Som om jag inte hade dissat nog undrar jag genom läsningen varför det behöver vara hela tolv syskon plus två som dött. ”Ni måste dessvärre lära känna dem allihopa”, informerar och beklagar berättaren på första sidan. Även en syskonskara på, säg, åtta hade varit stor, kunnat inbegripa många personlighetsdrag, livsval och öden och varit 33 procent enklare att hålla isär. Men eftersom jag till skillnad från den stora majoriteten inte tycks vara mottaglig för bokens företräden ska jag avhålla mig från vidare förbättringsförslag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s