1960-talets Vasastan och Norrmalm

Jag fortsätter det månatliga uppdaterandet av bildspelet med foton från Stockholmskällan på Stadsbibliotekets entréplan och under maj är temat 1960-tal. I Stockholmskällan finns ju material från hela Stockholms stad, från Farsta till Kista, men jag har valt bilder från Vasastan och Norrmalm, miljöer som finns hyfsat nära biblioteket och känns igen av många. Här syns en buss på Odenplan, Per Anders Fogelström i en bokhandel på Odengatan, en dam på Sergelgatan och en restaurang på Centralen.

Fröken April – för dig som vill bada i pasteller och glam

Tipsades av kollegan J om ”Fröken April” från 1958, med favoriten Gunnar Björnstrand. I går såg jag den, det är färgglatt, fnissigt, farsartat – fantastiskt. Se bara på balettflickorna ovan, i varsin pigg färgställning på klänning och skor, på väg till jobbet på Operan.

Sedan uppskattade jag förstås att Gunnar Björnstrand spatserade längs Norr Mälarstrand, där strandpromenaden trots åren som passerat och den nyliga upprustningen var sig lik, och att inledningspotpurriet, som visade senvinter och vår i Stockholm, bland annat hade en kort sekvens från Kungsgatan i regnväder.

”Fröken April” hade premiär 3 november på Saga och jag kan föreställa mig premiärpubliken när jag läser en recension i Svenska Dagbladet från dagen efter. Här om Jarl Kulle, som gjort sitt ”stora genombrott som filmaktör”: ”Han är helt överdådig i sin divaparodi, en ganska inskränkt och utomordentligt självbelåten charmör, som hanterar toreadorkappan och kamelhårsulstern med samma överdådiga svajighet, framkallande luftdrag som ställer äldre herrars glesa hårtestar på ända. Bara hans uppsyn är nog för att ideligen utlösa skrattsalvor hos en förtjust publik.”

Vill du se något finstämt och genomtänkt med hög kvalitet – se något annat. Vill du se ett drömmigt nostalgiskt Stockholm på 1950-talet – se den här, flera gånger!

Terapeutisk promenad

Feelgood-genren, vare sig det gäller böcker eller film, är sällan min kopp te, men det kanske är en motsvarande kick jag får när jag svävar iväg till associationer och minnen, bland annat knutna till olika platser. Rörstrandsgatan och gatorna runtomkring hör till den kategorin, och jag inbillar mig att en promenad där är som när någon annan sätter på en favoritfilm med lyckligt slut.

Dessutom var det en extra tjusig solnedgång i kväll.

Läspaus på Väringatäppan

Jag ska inte inbilla mig att jag kan Stockholms innerstad på mina fem fingrar. En knapp halvtimme hemifrån mig, i Vasastan, inte långt ifrån Solnagränsen, råkade jag i dag vandra in på den lilla Väringatäppan, som jag aldrig sett förr. Förutom att jag kom i samspråk med en person på kanske ett och ett halvt var det inte många som störde läsningen i solen.

Hyllning på beställning

Ni vet statyn av Gustav III på Skeppsbron, nedanför Slottsbacken? Jag har läst på lite om den. I give you:

Historien bakom Gustav III:s staty
eller
Anledningen till att vi inte har en äreport från 1700-talet vid Norrtull

1790. Ryska kriget är över.

Gustav III: Nu tågar jag, er segrande konung, in i Stockholm!
Stockholms borgerskap: —
Överståthållare Sparre: Hörni, borgerskapet, ni måste hylla kungen. Res en äreport vid Norrtull.
Stockholms borgerskap: Okej.
Gustav III: En äreport vid Norrtull! Vad är det för trams! Jag vill ha en staty, gjord av Sergel och betald av borgerskapet. Av marmor. Nej, vänta, brons.
Sergel: Nu är den klar! Jag är sjukt nöjd med ansiktet, det är på pricken.
Gustav III: Finemang! Var ska den stå?
Palmstedt: Här, här, här, här eller här!
Gustav III: Nej. Nej. Nej. Absolut inte. Nej.
Adelcrantz: Här?
Gustav III: Nej.
Palmstedt: Här då?
Gustav III: Nej.
Sergel: Jag håller med kungen. Inte bra.
Gustav III: Desprez tycker att den ska stå på en cirkelformad avsats vid Skeppsbron. Taget!
De andra: Desprez? Vem har frågat honom?
Gustav III: Jag. I hemlighet.

PANG! Maskeradbalen 1792. Kungen är död. Några år passerar.

De nya makthavarna: Okej, vi har inte jobbat så mycket med det här statyprojektet på sista tiden. Vi kan väl säga åt Palmstedt att han tar tag i det.
Palmstedt: Absolut! Jag tänker mig en balustrad och en strandmur …
Sergel: Suck, vilka dåliga idéer.

1808. Statyn avtäcks.

Hedvig Elisabet Charlotta: Vilken fantastisk ceremoni! Och vilken fest! Kungen [Gustav IV Adolf] på bra humör, det är han aldrig annars, och hela natten vill han partaja. Men fyrverkeriet vid slottet var ett misslyckande.
Årstafrun: Mycket folk, kul att träffa bekanta. Men fyrverkeriet var inget vidare.
Sergel [plötsligt anspråkslös]: Var icke Gustav III en stråle av det eviga ljuset! Den bild jag gjort av honom är smörja, men vi ha hans bild i våra hjärtan, och där ska den leva så länge vi ha en droppe blod i våra ådror. Skål!*

*Hans egna ord. Övriga mina.

Fri tolkning ur Krigens och hjältarnas Stockholm i skulpturer och minnesstenar (1998) av Bengt Järbe.

Statyfoto: Oleg Yunakov.

Östermalmshallen återinvigd

Så var Östermalmshallen öppen igen efter renoveringen. Jag råkade se någon rad om återinvigning på Facebook och jag råkade ha tid att komma förbi, så det var inget jag räknat ner till, men jag kunde ju låtsas vara en stamkund som äntligen får återuppta min rutin att köpa mat i Hallen. Mest frekventa besök gjorde jag under åren på Sture bibliotek, då det blev en del ta-med-luncher och några enstaka sitta-ner-luncher.

Det som slog mig mest var just de fina restaurangdelarna på flera håll i lokalen, väldigt inbjudande och flotta för att vara insprängda i en saluhall.

Jag kommer tillbaka.

La Tonteria och Magnolia

Om Stockholm ska kallas storstad i fråga om restaurangutbud är en högst relativ fråga, men nog måste man vara en flitig uteätare om man ska hålla sig à jour med alla större och mindre matställen, de hippa dagsländorna och de traditionstyngda institutionerna, de vid restaurangstråken och de avsides. Trots att jag rör mig regelbundet i alla innerstans stadsdelar och äter ute emellanåt märker jag ganska ofta att ställen som hamnar på tipslistor eller nämns av vänner som favoriter är sådana jag aldrig hört talas om.

I dagarna har jag testat två ställen som var nya för mig, tapasrestaurangen La Tonteria, med diskret läge på Rådmansgatan, ett kvarter från Tegnérlunden, och östasiatiskt inriktade Magnolia i Blecktornsgränd, nära Mariatorget.

La Tonteria skymtar jag på hemvägen från jobbet, men även om dess existens inte var en nyhet hade jag inte undersökt den närmare förrän det var dags att bestämma födelsedagsrestaurang till efterskottsfirande av J. Vi gillar tapas, J som tidigare Barcelonabo och S och jag som uteätare i allmänhet, och har testat hyfsat mycket av vad Stockholm har att erbjuda i den vägen (inte minst under vår tid som mer systematiska tapastestare), så med visst jämförelsematerial beställde vi pimientos de Padrón, patatas con alioli och andra klassiker. Ett stort plus, om man frågar mig, var att det som skulle vara varmt kom in jättevarmt. Jättevarmt är besvärligt om man beställt en soppa till lunch, men bra när det gäller smårätter som ska delas under en långsam måltid. Det var smakrikt och plockvänligt och vi fick till en bra mix enbart från den vegetariska delen av menyn. Miljön fick också väl godkänt, det var nästan helt fullt, men stimmighet och ljudvolym hölls på en acceptabel nivå och att det var två (jag tror inte att det var fler) avdelade rum, istället för en enda större lokal, gav en gemytlig känsla.

En annan J och jag åt dagen efter – i går kväll – på Magnolia. I Blecktornsgränd har jag då och då gått upp till Söderhöjdskyrkan, men sällan till kvarteret efter, där det annars är svårt att missa uteborden på platåer längs med grändens trappa.

Nog för att det var upplyst och grant på uteserveringen och bord och stolar stod framme, men det var in i värmen alla ville, fler än vad det fanns plats för. Det var Krogveckans näst sista dag (satsningen som i år pågick i två och en halv vecka) och bra pris på varmrätt och antingen för- eller efterrätt. Jag hade redan innan jag kom dit bestämt mig för gyozorna till förrätt och J ville ha deras specialitet, en fluffig bao. Båda blev nöjda. Gyozorna var lika goda som de i Tokyo. Som varmrätt valde jag portabello med risnudlar, som tyvärr bara fick smak av sichuanpepparsåsen och inte mycket mer. Lite salt hjälpte, men jag åt mer för att jag var hungrig än något annat. J, som valde lax, tyckte också att förrätten överträffade varmrätten. Men vi hade trevligt ändå och bokade under sittande måltid in en brunch på en hotellrestaurang.

Skräpåtervinning utan bil – Roslagstulls återbruk

Det var mörkt när jag promenerade från jobbet längs med den trafikerade Cederdalsgatan med en påse skräp hemifrån, på väg till en återvinningsstation inne i ett berg. Det hade nog känts tillräckligt märkligt och klaustrofobiskt att ta sig in där med bil, som gående kände jag mig dessutom fullkomligt felplacerad, som om jag lurats ut på E4:an eller en landningsbana på Arlanda, trots att jag höll mig på en uppmärkt liten trottoar och det inte inte precis var någon rusning.

En bit in i grottan uppenbarade sig en disk för mottagning av återbrukbara saker. Jag som skulle slänga mina prylar hänvisades ännu längre in. Där, bland containrar av olika modeller, rörde sig några gubbar i knallorangea arbetskläder och en och annan skräpbärare kom och gick. Miljön där inne på Roslagstulls återbruk kändes fortsatt underlig, även om funktionen var densamma som på återvinningsstationer ute i det fria, där jag ändå är hyfsat hemtam vid det här laget, men de knallorangea var hjälpsamma och jag blev av med allt jag kommit med, gamla nagellack, trasigt glas, missfärgade tallrikar i plast och annat specialskräp. Nu när jag inte har bilskjuts särskilt nära tillhands får jag nog anledning att komma tillbaka.

En soldos ingen ville missa

J och jag behövde lite sol och några tusen steg och gick direkt från gudstjänsten i Korskyrkan till Djurgårdsfärjan, trängde oss ombord, åkte över och gick på luftiga gångvägar bort till Rosendal, där vi återigen befann oss i ett tätt kluster av stockholmare och Stockholmsbesökare. Solabstinensen är stor. (Och själv saknar jag snön mycket mer än solen. Det är tidig februari och jag har ännu inte gett upp hoppet.)