Etikettarkiv: Internet

Föreläsningen finns där jag finns

Kunde inte låta bli att uppleva det bästa av två världar genom att ta med laptopen till en bänk vid Norr Mälarstrand och med lurar delta i kvällens föreläsning i ”Stockholm i litteraturen”, medan solen sken, vattnet glittrade och kungsholmsbor (med flera, förmodligen) flanerade längs strandpromenaden.

Sedan blev det lite kyligt att sitta still, jag fortsatte lyssna på hemvägen, upp i hissen, vid köksbänken medan jag gjorde te och sedan på schäslongen. Det finns fördelar med distansundervisning och dem ska man utnyttja.

MCDLIV Internetberoende (och bokberoende, musikberoende och promenadberoende)

ZELDA_535_WEB
En Facebook-vän länkade till den här seriestrippen på Lina Neidestams hemsida. Många gånger har jag haft den oskriven i huvudet de senaste åren. Självklart har den inte fått stå okommenterad, varken på hemsidan eller i Facebook-inlägget, och den vanligaste reaktionen är att de flesta säkert slöscrollar på Facebook eller spelar något meningslöst spel.

Nu är inte jag en av kidsen på bilden, utan tillhör den stora gruppen gårdagens ungdom, som just börjat plugga på universitetet när mobiler blev allmänt spridda bland vanligt folk. Fyra år in på min studietid skaffade jag min första mailadress. Sedan de smarta telefonerna kom har jag haft en eller annan sådan framför nosen en större och större del av dagen. Smartphoneanvändandet – hur och hur mycket – skiljer sig förstås mellan åldersgrupper, men det är verkligen inte en ungdomsföreteelse. Den äldre mannen på bilden lär ha många jämnåriga omkring sig med en smartphone i kavajfickan eller surfplatta i handväskan.

Vissa ser internet och internet-uppkopplade apparater som neutrala verktyg och att det är helt upp till oss som individuella brukare att nyttja tekniken på ett gynnande eller skadligt sätt, för oss själva och för varandra. Andra uppfattar att tekniken i sig har inneboende egenskaper som påverkar brukaren och att det alltså inte är bara är brukaren som påverkar. Jag är anhängare av den första linjen. Jag tycker inte att vi ska skylla på tekniken när något gått snett efter att vi eller andra använt oss av den. Min favoritjämförelse är den med helt vanliga telefoner, som spreds snabbt, särskilt i Sverige, i slutet av 1800-talet. Samma fråga – ett skadligt nytt inslag i det framrusande moderna samhället, där vi nu inte längre skulle samtala ansikte mot ansikte, eller ett revolutionerande kommunikationshjälpmedel?

Lyssna gärna på Mediernas inslag (12 minuter) om internetberoende och behandling av densamma. Räddning eller bluff? Den kritiska partens jämförelse med segling var den förlösande kommentaren under mitt lyssnande, eftersom den beskriver mina åsikter ganska mitt i prick. I ett självtest som citerades fanns frågor om hur ofta man kollar sociala medier och e-post och om man till exempel kollar mobilen i sängen innan man stiger upp. Det frekventa användandet kan tyda på beroende. Men motsvarande frågor kan appliceras på vilken företeelse som helst. Om man seglar mycket och tänker på segling när man vaknar – är man i farozonen för seglingsberoende?

Jag misstänker att hela frågan är mycket subjektiv, att det har att göra med rädsla för nya företeelser och vanor som vi inte kan veta något om konsekvenserna av kombinerat med personliga erfarenheter och kanske fördomar. Den som ser en familjemedlem uppslukas av Facebook-chatt kanske önskar att den tiden skulle ägnas åt något betydligt mer hälsosamt, som ett seglingsintresse. Den vars närstående lägger massor av tid och pengar på segelbåten kanske tänker att mer kontakt med bekanta skulle hämta tillbaka personen till verkligheten.

När jag ses på tunnelbanan med mobilen framför mig kan det mycket väl vara så att jag slöscrollar på Facebook (men jag spelar aldrig spel, där går min gräns). På Facebook ser jag sådant som mina familjemedlemmar, kolleger, gamla klasskompisar och närmaste vänner väljer att dela med sig av och senaste nytt från diverse bibliotek, musiker, restauranger i Stockholm och publikationer i New York. Eller också ägnar jag mig åt nästan vad som helst av det nämnda i seriestrippens textbubblor, om inte åt att ha kontakt med andra människor så åt e-böcker och radiodokumentärer. Jag bekymrar mig väldigt sällan för att det jag ägnar mig åt i cyberrymden kan inverka menligt på mitt liv och vardag.

Ibland får jag hejda impulsen att ta upp mobilen när jag befinner mig i sällskap med andra som är värda min fulla uppmärksamhet, istället för att jag kollar upp vilka filmer skådisen vi pratar om varit med i eller ser om någon lajkat Instagram-bilden på bullarna vi äter. Jag hoppas och tror att jag ganska sällan gör mig skyldig till större övertramp. Pika mig gärna om det händer.

Samtidigt skulle jag lätt kunna lista hundra, eller flera hundra, sociala händelser som varit djupt berikande och som aldrig varit möjliga utan internet.

Tack för att du läste. Klicka dig nu vidare och skriv något uppmuntrande till en Facebook-vän som bor långt borta, kanske tvärsöver planeten.

CCLV Informationshotet

En deltagare i sociala medier-kursen Delning som jag jobbar med skriver angående kursavsnittet om Google att hon mer eller mindre lagt sitt liv i deras händer, på gott och ont. Gott: Bra tjänster, praktiskt med allt samlat hos en aktör. Ont: Man kan inte undgå att avslöja en hel del om sig själv. Men: ”Visst är jag medveten om att Google samlar in min surfningshistorik och annat för att kunna rikta annonserna, men det har jag faktiskt inga större problem med, det är trots allt det som gör att alla dessa användbara tjänster kan vara gratis”, skriver kursdeltagaren (som inte är någon gröngöling bland sociala medier, utan en IT-bibliotekarie som även håller egna kurser).

För en vecka sedan såg jag det engelska programmet ”Du är registrerad” i serien Världen på Kunskapskanalen. Om jag förstod upplägget rätt (trots omvänd kronologi och allmän rörighet) handlade det om att en man vid namn David Bond började fundera på det faktum att dotterns förskola ville ha tillåtelse att registrera data om henne. Det är väl helt oskyldigt, tyckte frun, det är klart att de måste kunna samla vissa uppgifter om barnen. Sådant här är riskfyllt, tyckte David, sparad information om henne och om hurdan hon är kan slå tillbaka senare i livet. David Bond börjar undersöka vilken information som finns, både om dottern och om honom själv, i diverse databaser och bestämmer sig för att utföra ett experiment, nämligen att försöka försvinna i en månad och ha två detektiver efter sig som plockar upp hans informationsspår.

Trots att det här låter som ett jätteintressant grepp för att avslöja hur mycket omvärlden kan ta reda på om oss blir det tyvärr pannkaka av hela den dramaturgiska idén, om man frågar mig. Om uppgiften hade varit just att gömma sig i en månad skulle David förstås ha stängt av mobilen och lagt den i en byrålåda, provianterat ordentligt i en affär nära sitt hem, köpt en tågbiljett med kontanta medel och tältat i skogen i en trakt där han aldrig tidigare varit. Istället använder han mobilen, besöker sina föräldrar och öppnar till och med ett mail från deckarna och går in på en webbsida de lagt upp (killen kan inte ha sett ett enda 24-avsnitt). Men snart blir han paranoid av skräck för att bli upptäckt, så han börjar resa runt i Europa. Någonstans mitt i programmet säger han dock något intressant – experimentet går ut på att han ska försöka leva ungefär som vanligt, men ändå förhindra informationsläckage. Det är ju en helt annan sak. Men det är svårt att kombinera med en flykt från två detektiver, med tanke på att uppgifter som var hans föräldrar bor står i telefonkatalogen och inte har så mycket att göra med signaler från mobilen, inloggningar på Facebook från internetcaféer, registrerade inköp i webbutiker och myndigheters register, sådant han egentligen var rädd för. Och här kommer spoilern: Till slut åker han dit. Hans fru är gravid och en av detektiverna ringer mödravårdscentralen, låtsas vara David och frågar vilken dag och tid de ska dit på kontroll. Sköterskan lämnar ut uppgifterna, och detektiverna hoppas att David ska komma till kontrollen, vilket han gör.

Programmet visar också intervjuer dels med personer som råkat väldigt illa ut, till exempel för att deras uppgifter blivit kapade, och dels med experter som pratar om faran med för detaljerade register över privatpersoner. Men medan dramats slutsats blir ”det går inte att gömma sig” borde det ha varit ”det finns personer som med onda avsikter kan utnyttja uppgifterna” och ”även skyddade uppgifter kan kommas åt på otillåtna sätt”. När David upptäcktes hade inte detektiverna hittat honom genom att ta del av offentliga uppgifter, utan genom att, om än temporärt, kapa Davids identitet.

Det är alltså mycket mer intressant att prata om information i rätt eller fel händer. Mycket elände kan inträffa om information felaktigt lämnas ut eller på annat sätt nås av illvilliga personer, men i programmet sas inget alls om vikten av information i rätt händer. Vi skulle till exempel inte kunna bedriva biblioteksverksamhet om vi inte fick hålla reda på folks personuppgifter och vad de lånar, för att inte tala om sjukvården, rättsväsendet och alla möjliga delar av samhället.

Och sedan har vi de privata aktörerna. Exempelvis berättar vi massor om oss själva för Google och Facebook och alla andra webbtjänster vi använder. Jag vill inte förminska riskerna och jag kan inte se in i framtiden och förutspå vad som rimligen skulle kunna ske om personlig information om vanligt folk i större utsträckning kommer i skurkars händer, men vad är det man till vardags bekymrar sig för? Dels att sådant man skriver på nätet kan ses av vem som helst och dels att uppgifter i stil med nätbeteende och preferenser sparas. Det första problemet har bara en lösning och den är enkel – var försiktig med vad du skriver på nätet. Oavsett begränsande inställningar är det bara att räkna med att alla kan se allt och att agera därefter. Att ens historik sparas har att göra med det Delning-deltagaren skrev, alltså att ta fram riktade annonser, vilket är priset för tjänster vi inte betalar reda pengar för.

Det här är viktigt. Många agerar som om de här tjänsterna – eftersom väldigt många använder dem och vi inte betalar för dem – är någon typ av mänskliga rättigheter. Det är klart att något slags etiska regler ska följas av aktörerna, men i övrigt ingår vi avtal när vi använder tjänsterna och har ingen rätt att klaga på villkoren.

Vi kan väl slå fast på en gång att ingenting är gratis. I de här fallen betalar användaren genom att avslöja så pass mycket om sig själv att aktören i fråga kan lista ut vilka varor och tjänster man kanske skulle vara beredd att lägga pengar på. En annan självklarhet är att det är företaget bakom tjänsten och inte användaren som skriver reglerna. Fotografiska får inte visa nakenbilder på Facebook, eftersom det strider mot reglerna. Punkt. Jag begriper inte att så många kan bli så upprörda över det. Fotografiska och mängder av andra verksamheter har i Facebook en oerhört kraftfull marknadsföringskanal som inte kostar mer än tiden det tar att fylla sidan med innehåll, så det minsta de kan göra är väl att acceptera villkoren.

Självklart finns det andra slags databaser där man hamnar utan att kunna styra det själv, men jag möter så ofta en så stor skepsis mot webbtjänsterna och, som många antar, deras hänsynslösa datainsamlande att jag tycker det är dags att ta ett steg tillbaka och upplysa om att det är användaren som förser tjänsten med information. Det är helt upp till dig om du vill släppa ifrån dig den. Och om du gör det, alltså gör bedömningen att Facebook eller Google eller någon annan aktör är ”rätt händer” för din information, kan du ta del av väldigt intressanta tjänster, och oavsett vad man tycker om saken är de ofta uppbyggda på det sättet att de blir bättre för användaren ju mer information de får.