MDLXX Kan det inte se ut så här på mitt nästa pass i rotundans infodisk?

Jag har blivit ombedd att sätta ihop ett bildspel med gamla Stockholmsbilder till Stadsbibliotekets entréplan och har suttit och bläddrat och bläddrat i Stockholmskällan. Den här favoriten stannade jag vid länge, tagen av Lennart af Petersens någon gång på 40-talet i Stadsbibblans rotunda. Möblerna! Lampetterna! Vågorna i håret! Det var bättre förr.

MDXXI Hälsar på hos frimurarna

Redan i våras fick jag tipset av kollegan Salomon att man kunde anmäla intresse för en unik visning av Bååtska palatset, som ligger bakom Grand Hotel och sedan 1874 är Frimurarordens stamhus. Intresset var tydligen enormt, det utökades till tre visningar och trots det fick jag bara en reservplats – men i slutänden fick jag komma med på det tillfälle som gick av stapeln i morse.

Jag kan inte påstå att jag numera vet allt om Frimurarordern, tvärtom, hemlighetsmakeriet består, däremot var det både intressant att höra själva palatsets historia och gå runt i lokalerna där frimurare rört sig de senaste 140 åren. Rummet ovan, som används i ceremoniella sammanhang, var det enda vi fick fotografera i. Minst sagt fantasieggande.

I övrigt var den kanske mest intressanta uppgiften att trappstegens mått i huvudtrapphuset är anpassade för damer i krinolin.

MMCCCLXXVIII Två hemliga rum

I dag jobbar jag, förra lördagen gick jag runt i hemliga rum. Under en dag vart fjärde år gör Statens fastighetsverk annars låsta rum tillgängliga för allmänheten och här i Stockholm, under 2016 års upplaga av ”Hemliga rum”, kunde man bland annat besöka Västra stallet och Kronobageriet.

Östra och Västra stallen på Östermalm är ombyggda sedan länge, så att tänka sig huset fullt av hästar och hö krävde en del fantasi. Att se två pållar som blev ompysslade ute på gården hjälpte till med den saken.

Det intressanta låg framför allt i vetskapen om att tillfället var unikt – har man inte specialkännedom om Västra stallet är det inte jättelätt att frammana historiens vingslag när lokalerna är så omgjorda. Men informationsbladen gjorde sitt till …

… och en del rekvisita här och var.

Sedan gick jag den korta promenaden till det som tidigare var Musikmuseet, snart ska bli Scenkonstmuseet och från början var Kronobageriet, där det bakades bröd från mitten av 1600-talet till mitten av 1900-talet.

Jag kom precis lagom till att en 20 minuter lång föreläsning skulle börja. Den var väldigt givande och stärkte mig i min redan bergfasta övertygelse om att föreläsningar, visningar, introduktioner eller vilken annan fördjupningsform som helst som erbjuds i kulturella eller kulturhistoriska sammanhang ska utnyttjas, om alternativet är att  enbart se sig omkring på egen hand.

Kronobageriet

Bland annat handlade det om att Kronobageriet var en tidig byggnad i det område kring Nybroviken som planlades på 1600-talet, att vattenlinjen då låg nära byggnaden och att den med sin bolmande skorsten var en viktig del av stadsbilden. (Bilden ovan är från 1860-talet och jag har knyckt den från Stockholmskällan. I bakgrunden sticker Hedvig Eleonora kyrka upp och huset till vänster står väl ungefär på Dramatens plats.)

Och om föreläsaren inte hade nämnt mjölsäcksrutschkanan hade jag förmodligen missat den när jag senare såg mig runt i lokalerna.

Vi besökare fick också smaka bröd bakat på traditionellt recept – dock inte i huset, utan av Fabrique. Receptet kunde man ta med sig hem om man ville och på samma blad fanns bakgrundsfakta hämtade från Brödinstitutet. Jag citerar (med några språkfel rättade och andra lämnade, hälsar språkpolisen): ”Ankarstock är ett mjukt surdegsbröd, som är bakat på torkad råg. Benämningen Ankarstock finns nämnt första gången 1669 i en äldre brödförteckning. 1752 infördes ankarstocken som militärt bröd och blev en av två brödtyper (en hård och en mjuk) som enligt Kungl. Majestäts förordningar skulle ersätta skeppsskorporna. Ankarstocken blev statusbrödet då det främst var avsett för befäl. Det beslöts att varje bröd skulle väga 1,7 kg och vara två dagars brödranson åt en soldat. Bröden bakades på Kronobagerierna och recepten var strängt reglerade. När det var krigssituationer hann Kronobageriet i Stockholm inte baka tillräckligt och då fick stadens invånare också leverera bröd. På så sätt kom recepten på brödet ut till allmänheten. Att brödet kallas ankarstock beror på att brödet hade formen av den stock som är tvärgående på ett ankare.”

Fabrique har jag förtroende för, så när det gäller brödets smak skyller jag på receptet. Det var inte det läckraste jag ätit. Tycker lite synd om befälen.

Snart kommer ju huset att öppnas för allmänheten igen, när museet är redo för invigning nästa år, men det kändes ändå speciellt att gå runt och titta på de få bevarade detaljerna och kika ut genom fönstren. Lite tråkigt är det kanske att huset invändigt inte minner något lite mer om fornstora dar, men huvudsaken är att det står kvar och används.

MMCCCLV Hej 1500-talet!

500 år, eller knappt, har passerat sedan någon stockholmsfamilj åt mat från kokkärlet som den här skärvan kommer ifrån. Vi pratar Gustav Vasa. Stockholms blodbad. Jag vet att det är nörderi på hög nivå, men jag är fullständigt fascinerad. Någon har tillverkat den, någon har bränt sig på den, diskat den, skrapat ur det sista av soppan …

Det var enormt intressant att följa med på den visning som Stadsmuseet arrangerar i samband med utgrävningarna vid Södermalmstorg. Den återkommande visningen äger rum på onsdagar kl. 14.00, en svår tid för de flesta, tyvärr, fram till 22 juni.

Här visas ett upptäckt kök, tillkommet kring år 1600, vars golvplattor och två eldstäder, tror jag, syns på bilden. Till vänster, där det neonklädda gänget står, syns en stenlagd gata, ett överraskande fynd, eftersom man inte trodde att det var så pass stadslikt på Södermalm vid den här tiden.

På den här bilden syns Gamla stan i bakgrunden till höger och en flik av Södermalm längst till vänster. Det gulmarkerade huset skulle kunna vara det vars kök nu lagts i dagen.

Photos-3

För två och ett halvt år sedan, i november 2013, var jag på en liknande visning. Då fick vi titta och känna på den här dekorativa biten från en 1500-talskakelugn, framgrävd i samma område (jag skrev om det här).

Helst studerar jag visserligen 1800-talets Stockholm och kanske 1700-talets, 1600-talet går möjligen att relatera till tack vare den stadsplanering som gjordes då och som la grunden till innerstadsdelarnas utseende i dag och ännu mer med hjälp av 1600-talspalatsen som finns kvar, men 1500-talet känns så oerhört avlägset och annorlunda. Bara det att Sverige var katolskt i början av seklet och att Stockholm hade kloster, för att inte tala om att så många i ledande ställning i stan var tyskar – jag har svårt att tänka tanken att den tidens stockholmare levde i samma stad som jag. Förutom att de naturliga gränserna och formerna, innerstadens öar, var desamma – fast mindre – finns inte så mycket annat påtagligt att känna igen sig i.

Att hålla i en bit av ett vardagsföremål som några 1500-talsstockholmare använt gör det lättare att inse att vi faktiskt trampar omkring på samma plats. Just vid Södermalmstorg är så väldigt mycket förändrat och dagens gatunivå väldigt mycket högre, men det finns ju trots allt andra bevarade platser. Mitt Stortorget var deras Stortorget, och till och med slottet ligger på samma ställe, även om deras var borgen Tre Kronor.

De flesta förändringar sker ju långsamt. Stockholmslivet i dag är ju ungefär likadant som Stockholmslivet i går, och pratar man om gårdagen i tillräckligt många led hamnar man på 1500-talet. Och ännu längre bort.

MMCCCLII Lunchtalare på Templet

Ytterligare en dag när jag, som i allmänhet är riktigt väderokänslig, faktiskt tänker tanken att jag haft tur som prickat in en sådan här skön dag att vara ledig. Just i det här fångade ögonblicket gick solen i moln över Humlan, men det gjorde ingenting, jag satt där och tog igen mig en stund efter att ha pratat om Östermalms historia inför en grupp daglediga på Frälsningsarméns Templet på Östermalmsgatan. Om jag förstått det rätt kommer tre grupper vid lunchtid på tisdagarna – ett kärngäng som går stavgång innan de äter sopplunch och därefter lyssnar på föredrag, eventuellt några som stannar kvar efter att ha varit på dagverksamheten Kafé i gemenskap och vem som helst som sett annonsering om arrangemanget, till exempel i Östermalmsnytt, som jag tipsade om föredraget, och som gav det en liten ruta på sidan 4 i lördags. Jag tror faktiskt att den kan ha haft en viss genomslagskraft. Det var ungefär 30 personer som lyssnade.

Roligast var nästan att få tillfälle under lunchen att prata med Daniel, ansvarig för den sociala verksamheten på Templet och tidigare pastor i Korskyrkan. Då fick jag bland annat veta att de varje torsdag och fredag förmiddag på Kafé i gemenskap erbjuder gratis herrklippning och rakning och att det är två nyanlända killar som på så sätt får utöva sina färdigheter. Win-win.

Själva föredraget gick helt okej, de lyssnade så snällt och ställde inte alltför svåra frågor, som annars är det mest utmanande inslaget, och jag är väldigt glad att jag valde bort bedövning hos tandläkaren i morse.

Utöver tandläkarbesöket ägnade jag förstås morgon och förmiddag åt föredragsförberedelser, så det är först under eftermiddagen och nu i kväll som jag varit ledig på min lediga dag. I övrigt har den varit väldigt jobblik. Men på pluskontot, bokstavligen, kommer ett litet arvode så småningom, och dessutom fick jag friska upp mina kunskaper om hur Ladugårdslandet blev Östermalm. När jag fick frågan häromsistens om när Östermalm blev en ”fin” stadsdel var jag tvungen att tänka till och svarade några år fel, insåg jag efter att ha tänkt till lite mer. Nu har jag hyfsad koll ett tag igen.

MMCCCXXIX Små glimtar av Gamla stans historia inför liten publik

Vi kan väl säga så här – jag gjorde mitt bästa. Föredraget genomfördes. Det var kul att vara på Tranströmerbiblioteket, jag har bara några enstaka gånger haft ärenden dit i tjänsten, annars har jag tittat in då och då som besökare i samband med träningen i samma hus och gått på en del program. Nu höll jag alltså ett själv, mitt föredrag om Gamla stans historia, för lite drygt tio personer, varav en blev ordentligt upprörd för att en annan satte sig framför henne och en annan – onykter – flikade in underliga kommentarer under föredragets gång, trots tillsägelser. Men vi gamla bibliotekarierävar är luttrade, det var ingen större fara.

Lena var på plats, mamma kom sent efter att ha suttit i bilkö men kompenserade med att ha med en fin blomma, två kolleger från Stadsbiblioteket var där och stöttade. Bäst var att allt var så ordnat när jag kom och att tekniken funkade. Sämst att jag inte riktigt fick kontakt med åhörarna – jag har kommit fram till att det nog berodde på att jag satt på en hög stol istället för att stå, det blev mer formellt. Men väldigt skönt att sitta parkerad med datorn framför sig, den brukar, på andra bibliotek, hamna på någon opraktisk plats dikterad av sladdlängd.

Men det finns ju oändligt mycket att säga om Gamla stans historia, jag fick döda massor av darlings. Nu måste jag hitta andra sammanhang att berätta om ”avgrundens folk” – de som bodde på Österlånggatans ungkarlshotell – och Strindbergs utforskande av Storkyrkans vind.