När jag blev ombedd att hålla en ”ämnesordsskola” under höstens digitala stormöte för kollegerna som jobbar med Stockholmskällan tänkte jag att det räcker med en kort stund, det skulle vara ett långt möte med en massa annan information och då orkar man nog bara ta till sig de mest grundläggande råden för ämnesordssättning, och de är inte alltför komplicerade. Hur jag nu kunde tänka så. Allt är ju viktigt – de formella reglerna kring former på ord och namn, vilka ämnesord som använts i tidigare inlagda poster, vilka ämnesord som man kan tro är bra, men som stjälper mer än hjälper … Under den tid jag fick i schemat på gårdagens möte blev det en kort men kompakt ämnesordsskola i racerfart.
Jag behövde ett konkret exempel och valde ett foto från 13 september 1952 föreställande invigningen av Årsta kyrkas klockstapel, vars post i databasen inte hade så jättebra ämnesord. (Jag hoppas och tror att det är en av alla poster från Stadsmuseet som körts in i Stockholmskällans databas i en massöverföring och att ämnesorden sattes av någon museimedarbetare för många år sedan.) Hur beskriver man bilden bäst i ämnesordsform? I vilka sammanhang blir en användare nöjd med att få just den här bilden som träff vid en sökning?
När jag tänker efter gick jag aldrig in och bättrade på ämnesorden efteråt, det borde jag göra. Man är ju trots allt ämnesordsansvarig!
Tur med vädret även dag två under Sandras kulturfestival. Här är utsikten från Barnhusbron på hemvägen från stadsvandringen ”Östermalm 1885”.
Eftersom jag vid olika tillfällen hållit föredrag om Östermalms tidigaste historia, det vill säga tiden då stadsdelen bytte namn till Östermalm efter att ha hetat Ladugårdslandet, fanns det en del underlag till en möjlig stadsvandring i mina samlingar, även om det mest kunde användas idémässigt. Konceptet och själva vandringen behövde jag skriva från scratch. När jag hade funderat och skrivit ett tag blev jag påmind om att 1885 ju är det år jag gillar mest i Östermalms- och Stockholmshistorien av flera anledningar, så varför inte låta hela vandringen handla om det året? Det blev något av en halvmesyr, kanske, eftersom jag hade börjat i en annan ände, men när tanken väl satt sig var det roligt att leta fram exempel på vad som hände just 1885. En bra bit in i processen upptäckte – eller återupptäckte – jag att Staffan Tjerneld gjort precis samma sak i boken Hundra år på Östermalm. Det är nog framför allt därifrån mitt intresse för år 1885 kommer – men vem kan hålla reda på alla Stockholmshistoriska källor man stött på genom åren? Hur som helst blev cirkeln liksom sluten.
Precis som när jag har skrivit mina historiska föredrag som glad amatör fick slumpmässiga fynd och associationer styra, trots att jag egentligen i sådana här skrivprocesser vill ta ett större grepp om tiden om platsen och därefter plocka ut det mest intressanta. Men på grund av tidsbrist och infall inkorporerade jag till min egen förvåning skådespelerskan Bertha Tammelin med sin försvagade syn, cykelmodellen Rover II och August Strindbergs satiriska reportage om Stockholm i en fransk tidskrift, bland många andra spridda detaljer.
Inte heller den här gången hade jag provpromenerat min runda, men innan jag skyndade till mötesplatsen såg jag i alla fall till att passera de punkter jag tänkt mig stoppen på, vilket ledde till att jag kastade om två av dem. Det funkade bra, blev lite långrandigt på sista stoppet, kanske, men det finns ju så mycket spännande att berätta. Gruppen verkade i alla fall nöjd.
När jag satt bakom informationsdisken på Stadsbibblans entréplan i kväll kom en man fram och berättade att han för länge sedan skrev ett somrigt kåseri i Dagen och att han just tagit några kopior av den tryckta texten. Han tyckte absolut att jag och min kollega skulle läsa den och räckte över ett papper. Tyvärr finns det inte med något datum på den kopia jag tog mig friheten att fota av, men utifrån formgivningen och det faktum att skribenten nämner sina träskor – sjuttiotal? Hur som helst verkar inte Stockholms innerstad ha förändrats ett smack. I vyerna som beskrivs figurerar en Djurgårdsfärja, röda bussar, Stadshusets klockspel, flanörer på Katarinahissens gångbro och ännu ålderdomligare inslag, som kyrktornen och själva vattnet kring öarna. Beskrivningen av ett godståg vid Södra station gjorde visserligen inte ett så nutida intryck och ”trafikkarusellen” vid Slussen är inte fullt så karusellik längre men annars – här kryper decennierna fram. Precis som det ska vara i en gammal stad.
Jag fortsätter det månatliga uppdaterandet av bildspelet med foton från Stockholmskällan på Stadsbibliotekets entréplan och under maj är temat 1960-tal. I Stockholmskällan finns ju material från hela Stockholms stad, från Farsta till Kista, men jag har valt bilder från Vasastan och Norrmalm, miljöer som finns hyfsat nära biblioteket och känns igen av många. Här syns en buss på Odenplan, Per Anders Fogelström i en bokhandel på Odengatan, en dam på Sergelgatan och en restaurang på Centralen.
Tipsades av kollegan J om ”Fröken April” från 1958, med favoriten Gunnar Björnstrand. I går såg jag den, det är färgglatt, fnissigt, farsartat – fantastiskt. Se bara på balettflickorna ovan, i varsin pigg färgställning på klänning och skor, på väg till jobbet på Operan.
Sedan uppskattade jag förstås att Gunnar Björnstrand spatserade längs Norr Mälarstrand, där strandpromenaden trots åren som passerat och den nyliga upprustningen var sig lik, och att inledningspotpurriet, som visade senvinter och vår i Stockholm, bland annat hade en kort sekvens från Kungsgatan i regnväder.
”Fröken April” hade premiär 3 november på Saga och jag kan föreställa mig premiärpubliken när jag läser en recension i Svenska Dagbladet från dagen efter. Här om Jarl Kulle, som gjort sitt ”stora genombrott som filmaktör”: ”Han är helt överdådig i sin divaparodi, en ganska inskränkt och utomordentligt självbelåten charmör, som hanterar toreadorkappan och kamelhårsulstern med samma överdådiga svajighet, framkallande luftdrag som ställer äldre herrars glesa hårtestar på ända. Bara hans uppsyn är nog för att ideligen utlösa skrattsalvor hos en förtjust publik.”
Vill du se något finstämt och genomtänkt med hög kvalitet – se något annat. Vill du se ett drömmigt nostalgiskt Stockholm på 1950-talet – se den här, flera gånger!
Ur ett brev från Karin Boye till Astartes danska översättare.
”Är det den med skyltdockan?” frågade kollegan J när jag sa att jag skulle börja läsa Karin Boyes roman Astarte från 1931. Det sa jag att det var, för det var ungefär det jag fått reda på av snabb research inför läsningen av boken som kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen”. Därför var jag inställd på att en skyltdocka skulle stå i centrum för alltihop, rentav vara huvudperson, och nog för att historien är udda, men centralfigurerna är ändå människor.
Precis som med Hjalmar Söderbergs Förvillelser gick H med på att ha Astarte som cirkelbok innan den tas upp på kommande föreläsning på min kurs och vi diskuterade den i förmiddags. Det var, som alltid, bra att få prata om den efter läsningen, men ingen av oss uppskattade den eller såg riktigt dess förtjänster. På sätt och vis är det en Stockholmsskildring, men mest på ett filosofiskt plan. Det handlar om konsumism, modernitet, ytlighet, kvinnligt och manligt, social och intellektuell status, småstads- och storstadsliv – Karin Boye passar på att stoppa in ämne efter ämne i tablåerna som beskriver ett antal ungdomar och vuxna vars vägar korsas, men som inte hålls ihop av en samlad intrig.
I sin samtid beskrevs romanen av recensenterna, givetvis manliga, som en liten ”damroman”, som uppehåller sig vid mode och liknande fenomen, men även om vanan att läsa politiskt och symboliskt laddade romaner såg annorlunda ut 1931 och bokens djup och budskap gick recensenterna förbi undrar jag hur den kunde läsas som något lättsamt. Personligen uppfattade jag den som överlastad av ideologiska reflektioner och skulle som recensent inte ge den något högt betyg, men som underhållningslitteratur skulle den än mindre hålla måttet.
Jag tar med mig en insikt av läsningen och kan nästan garantera att det inte är något Karin Boye hade kunnat ana skulle ha någon vidare betydelse för framtida läsare. Ynglingen Tage står på Sankt Eriksbron och ser ljusreklam och Kungstornens restauranger – på den här tiden var det Sveriges högsta skyskrapor och det var väl inte så mycket i vägen för sikten, trots att de ligger en bra bit bort – och bara det ger mig en schyst tidsreseupplevelse, men så står det också att ”bron skakade av spårvagnsdån och ett norrgående tåg djupt nedanför svepte in honom i ett fuktigt moln av vit ånga”. Jag måste ha gått över Sankt Eriksbron många gånger medan tåg passerat där nedanför och att det fanns ånglok vid den här tiden är heller ingen nyhet, men just det här var ett fenomen jag varken läst om tidigare eller hade räknat ut själv. En klockren ögonblicksskildring levandegör Karin Boyes Stockholm för mig. Symboliken i den klassklättrande Tages ärelystna spejande över staden, och kanske också tågets framfart där nere, blir genast mindre intressant.
I går kom tjänstlediga kollegan M in på biblioteket och berättade om sina pågående studier, bland annat en uppsats han skriver i litteraturvetenskap. Där stod vi i rotundan, bokstavligen omringade av tusentals böcker, och den bok han skriver om är den som låg framför mig på disken, Hjalmar Söderbergs Förvillelser, som är kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen” och som jag skulle ha digital bokcirkel med H om just i går.
Tematiken M skriver om rör ekonomi och estetik – pappan som spelar bort pengar, reklamen för kaffesurrogat på ridån på operan (!), inköp av flärdfullt röda handskar – men som många andra före mig intresserade jag mig mest för Tomas Webers flanerande i centrala Stockholm. 19-20-åriga Tomas Weber, hans tjejer, hans familjs sociala umgänge, hans brist på pengar och brist på meningsfull sysselsättning är egentligen ganska ospännande och språket, det som gör Söderberg till Söderberg, har inte samma stuns här som i senare verk. På så sätt var det något av en besvikelse, men råkar man vara sekelskiftes- och Stockholmsromantiker är det förstås en fröjd att följa med från handskbutiken på Arsenalsgatan i inledningen (”En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan.”) och vidare över Norrmalm och Östermalm, fram och tillbaka, med detaljerat beskrivna promenadvägar. Det talas om en mekanisk verkstad ”ute på Kungsholmen”, men så långt sträcker sig inte herr Webers promenader. Han är visserligen på väg till Karolinska institutet, strax bortom dagens Stadshus, för att söka rätt på en studiekamrat, men stöter ”oförmodadt” på honom redan ”i viadukten under järnvägen”. Så är det oavbrutet, det går inte långa stunders söderbergskt flanerande mellan mötena med bekanta. Och det är för övrigt inte bara Kungsholmen som beskrivs som perifert, Tomas Weber tar också en spårvagn från trakten kring Norra Bantorget ”tillbaka till stadens centrum”.
Vill man gå samma vägar som Tomas Weber kan man enkelt notera de omkring 200 omnämnandena av gator och platser (jag gjorde en lista under läsningen, jag vet att det tyder på en osund fascination), men det var bara samtidens stockholmska läsare som verkligen kunde se omgivningarna framför sig, för även om det finns miljöbeskrivningar är huvudpersonens visuella intryck inte fullt så viktiga för Söderberg att rapportera om som själva adresserna.
Tur då att Stockholmskällan finns, för den som blir sugen på att titta på foton från 1890-talets mitt. Inte för att jag direkt tog mig tid att slå upp miljöerna under läsningen – jag hade ju en deadline i form av bokcirkel och var fullt upptagen med att lista alla nämnda platser – men i början av romanen står att från ”Operabyggnaden ljödo hammarslag och grundläggarsång” och jag mindes att jag hade sett någon bild på vårt nuvarande operahus under uppbyggnad. Den var jag tvungen att slå upp. Förvillelser gavs ut 1895, fotot är från 1896.
Ur Stadsmuseets samling, okänd fotograf.
Den som vill läsa Förvillelser kan förstås låna ett biblioteksex, men hela texten finns också på Litteraturbanken, att läsa direkt eller ladda ner som EPUB-fil.
I går, innan jag ringde 1177, hade jag helt seriösa förhoppningar om att få höra att mina luftvägssymtom är så försvinnande små och så många veckor gamla att jag genast skulle kunna styra kosan mot biblioteket, men så blev det inte. Min jobba-hemifrån-period förlängs.
Just i dag hade jag visserligen suttit hemma ändå, för mötesfria tisdagar är Stockholmskälledagar. Jag saknar kollegerna, men det är något visst att kunna fokusera helt framför skärmen. Lunchen slevade jag i mig samtidigt som jag svarade på mail och till slut insåg jag att jag rivit av en tolvtimmarsdag, och då räknade jag inte stunden på slutet, när jag inte kunde ge mig innan jag hittat Fredrika Bremers bostadsadress på 1850-talet. Några digitala källor jag hittade gav vissa ledtrådar, men bäst information stod i en bok i min egen bokhylla. Bra att ha en liten stockholmianasamling.
Förutom påfyllning och redigering i Stockholmskällans databas gick jag loss i KB:s just nu fritt tillgängliga tidningsarkiv och skrev ihop några nostalgiskt betonade Facebook-inlägg till Stadsbibblans sida, bland annat om bibliotekets första tid i slutet av 1920-talet. Nu kanske det mest är jag som inte kan få nog av bilder som den här, men titta bara!
Helt fullt på invigningsdagen för mer än 90 år sedan – inga coronaregler där inte – då fint folk som statsråd, direktörer och prins Eugen lyssnade på tal och levande musik. (Helt oavsett corona får vi absolut inte möblera så där i dag, de tänkte inte alltför noga på utrymningsmöjligheterna på den tiden.) Bilden är från en artikel i Svenska dagbladet, söndagen 1 april 1928.
I morgon är det inte Stockholmskälledag och jag ska vara till större nytta i nuet – svara på kundtjänstfrågor – men i dag har jag stormtrivts i den bästa kombination som finns, Stockholms historia och digitala tjänster i skön harmoni.
Man skulle, som sagt, kunna fylla hela dagarna med digitalt publicerad kultur nu i coronatider och först i dag har jag tittat in på stängda Stadsmuseet, som sänder små livefilmer, eller bjuder in till ”livefika”. En tidigare Stockholmskällekollega filmade en annan tidigare Stockholmskällekollega, som presenterade den sovande Katarina Bökman, en av många väldigt naturtrogna dockor i museets utställningar. Den verkliga Katarina Bökman var gift med bokbindare Hans Bökman och när han dog, i samband med Stockholms blodbad, gifte hon om sig med en man som tog över inte bara Hans hustru, utan också hans affärsverksamhet. När hon även miste make nummer två gjorde hon samma sak en gång till. Fenomenet, populärt på 1500-talet, kallas ”änkekonservering”.
Theomis 