Lovande digital start på kursen ”Stockholm i litteraturen”

Nu har den börjat, kursen ”Stockholm i litteraturen”. Den första föreläsningen hölls online i går. Så roligt! Höjdpunkten kan ha varit när den kursansvarigas valp började skälla – i bild – och hon lämnade datorn för att ge den ett ben.

Vi fick en presentation av ämnet och vad vi förväntas lära oss av kurslitteraturen, och själva föreläsningen om den epok vi börjar med, Bellmans tid, får vi ta del av i form av en kommenterad PowerPoint. Vi studenter kunde ställa frågor och komma med glada tillrop (jo, faktiskt!) via chatt.

Så vi tillämpar ”social distansering” (ett begrepp få av oss använde fram till för ett par veckor sedan), men som åhörare på första föreläsningen i en kvällskurs på 7,5 poäng hade vi knappast känt sig så fria att fråga och kommentera om vi hade suttit i en föreläsningssal ute på Frescati, och vi hade definitivt inte fått träffa valpen hemma hos kursansvarig lärare.

Kurs på distans – ännu en coronaanpassning

Jag hade sett fram emot att åka till universitetet på tisdagskvällar och gå på föreläsningar under kursen ”Stockholm i litteraturen” från och med nästa vecka, men så blir det alltså inte. Det kommer många mail av den här typen just nu, sådana som berör mig specifikt, som det här, och mängder av uppdateringar från biografer, museer och andra kulturaktörer jag får nyhetsbrev från och som stänger eller förändrar sin verksamhet, för att inte samla människor i dessa tider då vi behöver hålla fysisk distans.

Jag kanske är sällsynt blödig, men det faktum att universitetsrektorn inleder mailet med ”Kära studenter och medarbetare” istället för att formellt och fyrkantigt gå rakt på smittskyddsinformationen väckte omedelbar vi-känsla istället för besvikelse. Läget är jobbigt, men vi gör vad vi kan.

MCDXLV Stockholms historia, 15 hp

20140213-010049.jpg
Det blir tufft men kul att kombinera jobbet med en kurs i Stockholms historia på universitetet. Några tankar efter första föreläsningen.

– Ljuvlig känsla att komma in i hörsalen (rätt ful men funktionell) full av studenter i blandade åldrar. Efter sex år som Uppsala-student tog det mer än ett år som förvärvsarbetande i Stockholm att komma över att jag inte längre pluggade.

– Under Uppsala-tiden fanns det inget Facebook, Twitter eller Instagram att kolla och uppdatera under bensträckaren på tio minuter. Inte bloggade jag heller. (Fast egentligen gjorde jag det, skrev dagbok utformad för att kunna läsas av andra. Det fanns bara inget enkelt sätt att publicera den.)

– Delar av det föreläsaren pratade om, om Stockholms äldsta historia, visste jag faktiskt sedan innan. Han talade dessutom mycket varmt om ett av mina skötebarn, nämligen Stockholmskällan.

– På morgonen hemma funderade jag på om jag skulle ta med datorn eller inte. Antecknar studenter på egen dator nuförtiden? Men jag packade aldrig ner den, och inte hade jag något annat att anteckna med och på, utöver mobilen, så för säkerhets skull knyckte jag med mig både block och penna från Stadsmuseet (ska återbördas, givetvis, minus två blad). Jag såg ingen med dator, däremot ett antal kollegieblock. Old school.