Sanditon som TV-serie – ett första intryck

När vännen M skrev att skådespelarna är för snygga i Sanditon tyckte jag att det var en lite märklig kommentar, i vilken TV-serie är skådespelarna inte snygga? Okej, det finns undantag, men man förväntar sig trots allt ogenomsnittligt vackra människor framför kameran, inte minst i kostymdramer.

Nu har jag sett första avsnittet och förstår vad hon menar. Nog för att Jane Austen skrev rosenkantade historier där hjältinnan segrar på slutet, men – som jag gärna påpekar när folk glömmer bort det – det är ju den vassa samhällsblicken och humorn som gjort henne odödlig. Synd då med filmatiseringarna som trycker för hårt på frasande klänningstyg, darrande ljuslågor, fnissande flickor och tvålfagra herrar. Det fnissas lite för kokett i det här avsnittet och minspel och gester gör somliga till ett slags seriefigurer, särskilt hjältinnan, Charlotte, men framför allt är det den tvålfagre Sidney som bara är för mycket. Love and Friendship, filmatiseringen av Lady Susan, var ett slags moderniserad tolkning som jag tyckte fungerade för att den var gjord med glimten i ögat, men här – otidsenlig musik, vågade scener och den framsvepande Sidney …

Men detta är obligatorisk tittning. Till skillnad från fallet Pride and Prejudice har jag ingen referensversion på näthinnan som jag kan jämföra undermåliga efterföljare med och som gör att jag helt enkelt inte behöver se dem (jag säger bara BBC-versionen från 1995 kontra Kiera Knightley-versionen från 2005, olika ligor, fråga vilken austenite som helst). Jag plöjer på. Sju avsnitt kvar.

CCL Människor helt utan betydelse

Har du läst Johan Klings Människor helt utan betydelse? Förra sommaren höll vi två läsecirklar kring den på Sture bibliotek. Det var väldigt intressant, och värt … tiden, jag vill inte säga besväret, att läsa den två gånger och gå in på djupet. På ytan är det en stockholmsskildring, en modern Doktor Glas, om en man som går omkring i stan en sommardag och grubblar över sina egna misslyckanden, dyster, paranoid och framför allt osäker. Det är också en skildring av Stockholms mediefolk, en glassig värld av ryggdunkanden och utfrysning och NK-shopping. Och så berättelsen om ett förhållande som kanske, men bara kanske, håller på att gå i kras. Vid andra läsningen har man mer på fötterna och ser händelserna i ett annat ljus. Var kommer den unge mannens osäkerhet ifrån? Nycklarna finns där.

Så här ett år senare har jag sett novellfilmen (tack, Anna, för tipset). Jag fick lite av den där ”just det, så här ser det ut i verkligheten”-känslan som jag fick för första gången när jag läste Bert-böckerna i 13-14-årsåldern och några år därefter såg Bert-serien på TV. Hans föräldrar var ju inte alls så där obegripligt konstiga och knäppa som han hade beskrivit dem, ändå var de precis som han hade beskrivit dem. Och så förstod jag – han hade ju filtrerat dem genom sin 14-åriga hjärna och skickat över bilderna till min 14-åriga hjärna. Och även i vuxen ålder och med alla förutsättningar att se samtliga beskrivna miljöer i Johan Klings bok framför mig låg filtreringen i vägen och en filmatisering gav mig ett nytt perspektiv. Vissa detaljer var förstås inte med och andra hade lagts till, men jag kände igen mig. I boken får man Magnus värld inifrån, i filmen Magnus värld utifrån, om än med honom själv som ett slags ofrivillig ciceron. Man får till och med höra honom tänka.

Se gärna filmen (knappt en halvtimme lång) och läs ännu hellre boken. Och vill du diskutera dina intryck är jag den första att ställa upp.