I går kom tjänstlediga kollegan M in på biblioteket och berättade om sina pågående studier, bland annat en uppsats han skriver i litteraturvetenskap. Där stod vi i rotundan, bokstavligen omringade av tusentals böcker, och den bok han skriver om är den som låg framför mig på disken, Hjalmar Söderbergs Förvillelser, som är kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen” och som jag skulle ha digital bokcirkel med H om just i går.

Tematiken M skriver om rör ekonomi och estetik – pappan som spelar bort pengar, reklamen för kaffesurrogat på ridån på operan (!), inköp av flärdfullt röda handskar – men som många andra före mig intresserade jag mig mest för Tomas Webers flanerande i centrala Stockholm. 19-20-åriga Tomas Weber, hans tjejer, hans familjs sociala umgänge, hans brist på pengar och brist på meningsfull sysselsättning är egentligen ganska ospännande och språket, det som gör Söderberg till Söderberg, har inte samma stuns här som i senare verk. På så sätt var det något av en besvikelse, men råkar man vara sekelskiftes- och Stockholmsromantiker är det förstås en fröjd att följa med från handskbutiken på Arsenalsgatan i inledningen (”En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan.”) och vidare över Norrmalm och Östermalm, fram och tillbaka, med detaljerat beskrivna promenadvägar. Det talas om en mekanisk verkstad ”ute på Kungsholmen”, men så långt sträcker sig inte herr Webers promenader. Han är visserligen på väg till Karolinska institutet, strax bortom dagens Stadshus, för att söka rätt på en studiekamrat, men stöter ”oförmodadt” på honom redan ”i viadukten under järnvägen”. Så är det oavbrutet, det går inte långa stunders söderbergskt flanerande mellan mötena med bekanta. Och det är för övrigt inte bara Kungsholmen som beskrivs som perifert, Tomas Weber tar också en spårvagn från trakten kring Norra Bantorget ”tillbaka till stadens centrum”.

Vill man gå samma vägar som Tomas Weber kan man enkelt notera de omkring 200 omnämnandena av gator och platser (jag gjorde en lista under läsningen, jag vet att det tyder på en osund fascination), men det var bara samtidens stockholmska läsare som verkligen kunde se omgivningarna framför sig, för även om det finns miljöbeskrivningar är huvudpersonens visuella intryck inte fullt så viktiga för Söderberg att rapportera om som själva adresserna.

Tur då att Stockholmskällan finns, för den som blir sugen på att titta på foton från 1890-talets mitt. Inte för att jag direkt tog mig tid att slå upp miljöerna under läsningen – jag hade ju en deadline i form av bokcirkel och var fullt upptagen med att lista alla nämnda platser – men i början av romanen står att från ”Operabyggnaden ljödo hammarslag och grundläggarsång” och jag mindes att jag hade sett någon bild på vårt nuvarande operahus under uppbyggnad. Den var jag tvungen att slå upp. Förvillelser gavs ut 1895, fotot är från 1896.

Den som vill läsa Förvillelser kan förstås låna ett biblioteksex, men hela texten finns också på Litteraturbanken, att läsa direkt eller ladda ner som EPUB-fil.