Jag må vara ohändig, men låter jag det stoppa mig? Nej. Jag beställde ett lack och en pensel på nätet, helt på måfå, och satte igång att måla mitt skadade och fläckiga bord. Det har fått en spännande ådring och några nya skavanker och är mer bohemian chic än någonsin, men jag är på det hela taget nöjd.
Kunde inte låta bli att uppleva det bästa av två världar genom att ta med laptopen till en bänk vid Norr Mälarstrand och med lurar delta i kvällens föreläsning i ”Stockholm i litteraturen”, medan solen sken, vattnet glittrade och kungsholmsbor (med flera, förmodligen) flanerade längs strandpromenaden.
Sedan blev det lite kyligt att sitta still, jag fortsatte lyssna på hemvägen, upp i hissen, vid köksbänken medan jag gjorde te och sedan på schäslongen. Det finns fördelar med distansundervisning och dem ska man utnyttja.
Biblioteksbesökaren som gladde mig mest: Killen vars bokcirkel ville läsa klassiker med upplyftande innehåll. Det de läst hittills var så deppigt, och så här i deppiga tider behövde de något muntrare. En rolig utmaning. Han lämnade biblioteket med Norrtullsligan och En piga bland pigor.
Biblioteksbesökaren som bekymrade mig mest: En äldre herre som behövde upprätta ett visst formellt dokument och undrade vilken samhällsinstans man vänder sig till. Svaret är att det inte finns någonstans att vända sig, om man inte råkar ha råd att anlita en jurist. Hade han varit tjugo år yngre hade han förmodligen hittat och kunnat använda den information som finns på nätet om det saken gällde, skrivit sitt dokument själv och bett ett par vänner vara vittnen, men de förmågorna och resurserna fanns inte. Det är så orimligt att det inte finns någonstans att gå med ett sådant ärende, och vart blir man hänvisad om man ringer Stockholms stad? Biblioteket. Jag gick förstås så långt jag kunde, skrev ut lämplig information och försökte ge råd, men hade inga förkunskaper och förstås ingen förpliktelse som bibliotekarie att ta mig an ärendet mer än så. När ska Norrmalm – och många andra stadsdelar – få medborgarkontor med kompetenta samhällsvägledare att skicka alla dessa medborgare till?
Biblioteksbesökaren som förbryllade mig mest: Tonåringen som skulle skriva ett skolarbete och ville läsa i äldre tidningar om det ämne hon skulle behandla. Hur gamla då? Det spelade ingen roll, gamla. Inte böcker då? Nej. Så varför just gamla tidningar? Det var lite oklart, men jag misstänkte att hon ville (eller hade fått i uppgift att) ta reda på hur man skrivit om och förhållit sig till just det här ämnet genom tiderna. Jag sa att vi tyvärr bara har relativt nya tidningar och att hon får vända sig till Kungliga biblioteket, men förslagsvis börja med att leta och läsa artiklar deras tidningsdatabas. Jo, hon hade fått det tipset av någon annan också, men hon behövde tryckta källor.
Här kommer den förbryllande sidan av saken. Det är inte första gången en elev kommer med tydliga instruktioner från läraren att tryckta källor ska användas, samtidigt som syfte och definitioner inte är alldeles glasklara. Har läraren förklarat skillnaden mellan Wikipedia och Dagens Nyheter, men utan att eleverna riktigt begripit att det är avsändaren som skiljer källorna åt snarare än själva mediet? Eller har läraren haft anledning att förenkla det hela och bara bestämt att information ska hämtas från en pappersprodukt, för att helt eliminera osäkra webbkällor? Eller vet inte läraren att en prasslig DN och dn.se har samma avsändare och att samma bok inte sällan går att läsa antingen mellan två pärmar eller i mobilen? I fallet med KB:s tidningsdatabas, där man har gamla inscannade tidningssidor framför sig på skärmen, är det extra tydligt att det handlar om digitaliserade tryckta produkter, och för övrigt har man väl under många år kunnat gå till KB för att läsa tryckta artiklar och serverats inte papper utan något annat medium, som mikrofilm. Källan är fortfarande densamma.
Men om den äldre generationen behöver lära sig att scrolla och svajpa kanske tonåringarna behöver lära sig vända blad, vad vet jag.
Efter scoutböckerna från 1950-talet har jag fortsatt min självpåtagna uppgift att ersätta de trista grå rutorna på biblioteket.se, där det står ”Omslag saknas”, med scannade bokomslag. Jag är helt osystematisk. Just nu satsar jag på resehandböcker från magasinet – det är ju de äldre böckerna som är bildlösa på hemsidan – och jobbar mig inte igenom signum efter signum, utan plockar ut böckerna med de snyggaste, roligaste eller intressantaste omslagsbilderna.
Boken ovan, till exempel, Om Ni reser till London av Sigge Hommerberg, har inte bara ett klatschigt omslag, den är också riktigt underhållande. Av teckningsstilen att döma hade jag definitivt gissat 1950-tal, men den är faktiskt från 1971, vilket gott och väl räcker för att turisttipsen ska ha hunnit få en ordentlig nostalgisk patina.
Fotot tog jag till Stadsbibliotekets Instagram-konto, där jag också skrev in några urklippta rader från avsnittet om att resa med Londons kollektivtrafik:
Jag är inte helt säker på att mina medmänniskors intresse för gamla resehandböcker är lika stort som mitt, men oj vad frestad jag blir att ha något slags högläsning eller på annat sätt tvinga på folk de charmiga texterna.
Jag ska inte inbilla mig att jag kan Stockholms innerstad på mina fem fingrar. En knapp halvtimme hemifrån mig, i Vasastan, inte långt ifrån Solnagränsen, råkade jag i dag vandra in på den lilla Väringatäppan, som jag aldrig sett förr. Förutom att jag kom i samspråk med en person på kanske ett och ett halvt var det inte många som störde läsningen i solen.
I går hade LW och jag distansfilmklubb – Netflix-tittande på varsitt håll – och bestämde oss för ett ”Meryl Marathon”.
Först såg vi ”The Laundromat”, om läckan av Panamadokumenten 2016, en lektion i det globala ekonomiska fiffel som pågår runtomkring oss. Meryl Streep spelar en lite småvimsig dam som drabbas av en ekonomisk förlust på grund av mygel inom och långt bortom ett försäkringsbolag, vilket hon bestämmer sig för att gå till botten med, och utöver ramberättelsen visas tablåer från olika delar av världen där mer mygel sker. Ciceroner och föreläsare genom det komplexa fifflet är knösarna Mossack och Fonseca – spelade av Gary Oldman och Antonio Banderas – som tillsammans bildade toppen av Panamapyramiden. Löst based on a true story, med andra ord.
Efter att ha videochattat (i brist på bättre ord, vad heter det egentligen?) i Messenger om filmens kvaliteter färdades vi bakåt i tiden, dels för att film nummer två var äldre och dels för att den utspelade sig under växlande perioder under 1900-talet. En något yngre Meryl Streep spelar i ”The Iron Lady” Margaret Thatcher som stigande politisk stjärna, som tuff premiärminister och som demenssjuk gammal dam efter makens död. Hans bortgång skildras inte i filmen, däremot närvarar maken som hallucination på ett först lustigt och sedan oerhört sorgligt sätt. Alexandra Roach – som också är med i Sanditon, som jag börjat följa – spelar en ung Margaret, handelsbodsinnehavarens dotter som slår sig fram i den helt mansdominerade politiska sfären.
Och så växlade vi till Messenger igen och pratade. Det var förstås svårt att inte recensera politiken, tiden och Thatcher själv, men vi kunde ändå få till lite fördjupning av att dela och jämföra intryck och omdömen.
För mig som tycker att bokcirkeln är historiens bästa och enklaste koncept för intellektuellt utbyte är det här egentligen en självklar form. Att kalla det filmklubb och ha digital kontakt specifikt för att diskutera det vi sett gör det hela strukturerat och därför just fördjupande. Svårare än så är det inte, ändå krävdes coronaisolering för att vi skulle komma på tanken att ha distansfilmklubb.
H och jag, som förhöll oss ordentligt svala till Nina Wähäs roman Testamente under våra båda bokcirkelträffar om den (rapporterat här och här), är ju utan tvekan i minoritet i det läsande Sverige. Efter att ha läst de gränslöst översvallande recensionerna blev jag nästan full i skratt när jag hörde att boken fått Sveriges Radios Romanpris till råga på allt rosande.
Av pristagarna i de två andra kategorierna borde jag i alla fall känna igen Johan Jönsson – jag minns hans framträdande på Stadsbibblans Poesimässa i fjol, då han läste ur den nu prisade diktsamlingen – men är det bara jag som tycker de ser ut som samma person före och efter ett besök hos frisören?
Jag kollar listan över vinnare av Sveriges Radios Romanpris, från första utdelningen 1994 fram till i dag, och konstaterar att Testamente är den enda jag läst. Till och med Jonas Hassen Khemiris vinnarbok är oläst, det år priset gick till honom var det för den enda av hans romaner som fortfarande ligger i min TBR-hög.
När jag råkade titta på signum Rh i magasinet såg jag en rad små näpna scoutböcker, de flesta med neutral biblioteksbindning, men med en fin gammal omslagsbild innanför pärmen. Jag behövde inte kolla, jag var säker på att att de på biblioteket.se presenterades med en grå ruta där det står ”Omslag saknas”. Det gick ju inte att låta bli, jag var tvungen att scanna dem och göra dem synliga för världen.
Insatsen var en ytterst liten droppe i havet, men nu gillar jag att okynnessöka på gamla scoutböcker för att se de fina bilderna. Alla ovan är från 1950-talet.
När vännen MS skrev att skådespelarna är för snygga i ”Sanditon” tyckte jag att det var en lite märklig kommentar, i vilken TV-serie är skådespelarna inte snygga? Okej, det finns undantag, men man förväntar sig trots allt ogenomsnittligt vackra människor framför kameran, inte minst i kostymdramer.
Nu har jag sett första avsnittet och förstår vad hon menar. Nog för att Jane Austen skrev rosenkantade historier där hjältinnan segrar på slutet, men – som jag gärna påpekar när folk glömmer bort det – det är ju den vassa samhällsblicken och humorn som gjort henne odödlig. Synd då med filmatiseringarna som trycker för hårt på frasande klänningstyg, darrande ljuslågor, fnissande flickor och tvålfagra herrar. Det fnissas lite för kokett i det här avsnittet och minspel och gester gör somliga till ett slags seriefigurer, särskilt hjältinnan, Charlotte, men framför allt är det den tvålfagre Sidney som bara är för mycket. ”Love and Friendship”, filmatiseringen av Lady Susan, var ett slags moderniserad tolkning som jag tyckte fungerade för att den var gjord med glimten i ögat, men här – otidsenlig musik, vågade scener och den framsvepande Sidney …
Men detta är obligatorisk tittning. Till skillnad från fallet Pride and Prejudice har jag ingen referensversion av Sanditon på näthinnan som jag kan jämföra undermåliga efterföljare med och som gör att jag helt enkelt inte behöver se dem (jag säger bara BBC:s Pride and Prejudice-filmatisering från 1995 kontra Kiera Knightley-versionen från 2005, olika ligor, fråga vilken austenite som helst). Jag plöjer på. Sju avsnitt kvar.
I går kom tjänstlediga kollegan M in på biblioteket och berättade om sina pågående studier, bland annat en uppsats han skriver i litteraturvetenskap. Där stod vi i rotundan, bokstavligen omringade av tusentals böcker, och den bok han skriver om är den som låg framför mig på disken, Hjalmar Söderbergs Förvillelser, som är kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen” och som jag skulle ha digital bokcirkel med H om just i går.
Tematiken M skriver om rör ekonomi och estetik – pappan som spelar bort pengar, reklamen för kaffesurrogat på ridån på operan (!), inköp av flärdfullt röda handskar – men som många andra före mig intresserade jag mig mest för Tomas Webers flanerande i centrala Stockholm. 19-20-åriga Tomas Weber, hans tjejer, hans familjs sociala umgänge, hans brist på pengar och brist på meningsfull sysselsättning är egentligen ganska ospännande och språket, det som gör Söderberg till Söderberg, har inte samma stuns här som i senare verk. På så sätt var det något av en besvikelse, men råkar man vara sekelskiftes- och Stockholmsromantiker är det förstås en fröjd att följa med från handskbutiken på Arsenalsgatan i inledningen (”En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan.”) och vidare över Norrmalm och Östermalm, fram och tillbaka, med detaljerat beskrivna promenadvägar. Det talas om en mekanisk verkstad ”ute på Kungsholmen”, men så långt sträcker sig inte herr Webers promenader. Han är visserligen på väg till Karolinska institutet, strax bortom dagens Stadshus, för att söka rätt på en studiekamrat, men stöter ”oförmodadt” på honom redan ”i viadukten under järnvägen”. Så är det oavbrutet, det går inte långa stunders söderbergskt flanerande mellan mötena med bekanta. Och det är för övrigt inte bara Kungsholmen som beskrivs som perifert, Tomas Weber tar också en spårvagn från trakten kring Norra Bantorget ”tillbaka till stadens centrum”.
Vill man gå samma vägar som Tomas Weber kan man enkelt notera de omkring 200 omnämnandena av gator och platser (jag gjorde en lista under läsningen, jag vet att det tyder på en osund fascination), men det var bara samtidens stockholmska läsare som verkligen kunde se omgivningarna framför sig, för även om det finns miljöbeskrivningar är huvudpersonens visuella intryck inte fullt så viktiga för Söderberg att rapportera om som själva adresserna.
Tur då att Stockholmskällan finns, för den som blir sugen på att titta på foton från 1890-talets mitt. Inte för att jag direkt tog mig tid att slå upp miljöerna under läsningen – jag hade ju en deadline i form av bokcirkel och var fullt upptagen med att lista alla nämnda platser – men i början av romanen står att från ”Operabyggnaden ljödo hammarslag och grundläggarsång” och jag mindes att jag hade sett någon bild på vårt nuvarande operahus under uppbyggnad. Den var jag tvungen att slå upp. Förvillelser gavs ut 1895, fotot är från 1896.
Den som vill läsa Förvillelser kan förstås låna ett biblioteksex, men hela texten finns också på Litteraturbanken, att läsa direkt eller ladda ner som EPUB-fil.
Theomis 