Jag har helt glömt sammanhanget, men för en tid sedan läste jag om någon hotellrestaurang i något land och började fundera på vilka sådana vi har i Stockholm. Jag känner bara till de självklara och ett fåtal till och började googla. Högt upp i någon lista kom Bonnie’s på Bank Hotel. Jag frågade JF om hon ville testa deras brunch en lördag och det ville hon tillräckligt gärna för att offra en del av gårdagens linedancepass.
Rörelsen i lokalen när vi just kommit dit stod mestadels personalen för, det var bara två sällskap som diskret satt vid sina bord, men det ändrades snart. Efter den lilla research jag gjort hade jag sagt till J att det verkar ganska posh och att gästerna kanske utgörs av ”kostymer”. ”Ja. Eller barnfamiljer”, sa JF. Hon hade mer rätt än jag. Vid en grupp väninnor mitt i mitt synfält stod en barnvagn och vid ett längre bord vid sidan om oss satt ett flertal par med två småttingar som hivades runt i sällskapet. Men stämningen hölls på en milt festlig nivå, inget skrik och spring under kristallkronorna.
Våra klassiska brunchmackor var goda, men det är desserten jag kommer att minnas. Vi funderade länge. Glass? Crème brûlée? Till slut bestämde vi oss för ”Smash the piggy bank”, en dessert för två. Den var en hel liten upplevelse. En bricka med diverse små skålar placerades på en ställning vid vårt bord och de olika ingredienserna spreds ut på ett fat grundat med vaniljparfait. Innan kolasåsen hälldes över skulle JF och jag med gemensamma krafter slå sönder en guldglänsande chokladspargris, fylld med maränger och annan knaprig topping i rött och guld. Det framgår inte riktigt på bilden hur stor portionen är. Vi orkade inte allt.
Utformningen av damrummet (fast här var det damernas och herrarnas i ett) är också en viktig faktor vid utvärdering. Väl godkänt på den punkten med.
Titeln VOGUE, The Arab Issue anspelar på en upplevelse Hajjaj hade när han som engelsktalande hjälpte en vän i vars hus ett stort modemagasin gjorde en plåtning. Då insåg han att ingen av alla som deltog i form av make up-artister, modeller, fotografer m. fl. hade något med Nordafrika att göra. Alla var influgna och den vackra bakgården enbart en exotisk back drop. Då bestämde han sig för att göra en egen modeplåtning full av lokala modeller, design och kulturell kontext. En av serierna som han nu stolt visar på Fotografiska.
Jag måste komma tillbaka! Tog bara en snabb titt på den här utställningen med verk av den marockanska fotografen Hassan Hajjaj, en färgexplosion av modebilder och porträtt som jag med tanke på titeln trodde faktiskt hade att göra med Vouge, men det är tydligen snarare en satir. Och ramar med små konserver! Och kolla tapeten i hissen!
Utställningen visas, som tur är, ända till 7 juni.
De få dagarna med snö i februari fick den psykologiska effekten att jag uppskattar vårigheten i mars på ett helt annat sätt. Vi hoppade inte över någon årstid trots allt, inte riktigt i alla fall.
Så var Östermalmshallen öppen igen efter renoveringen. Jag råkade se någon rad om återinvigning på Facebook och jag råkade ha tid att komma förbi, så det var inget jag räknat ner till, men jag kunde ju låtsas vara en stamkund som äntligen får återuppta min rutin att köpa mat i Hallen. Mest frekventa besök gjorde jag under åren på Sture bibliotek, då det blev en del ta-med-luncher och några enstaka sitta-ner-luncher.
Det som slog mig mest var just de fina restaurangdelarna på flera håll i lokalen, väldigt inbjudande och flotta för att vara insprängda i en saluhall.
För tre veckor sedan ledde jag terminens första träff i läsecirkelserien ”Lysande utsikter”, om The White Tiger av Aravind Adiga, och den här veckan blev det två cirkelträffar, en med kollegan J om årets Stockholm läser-bok, Carina Rydbergs Den högsta kasten (vi har två ytterligare tillfällen inplanerade), och en med privata cirkeln, om Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.
Ska jag rangordna utifrån innehåll uppskattade jag The White Tiger mest av dessa tre väldigt olika romaner, trots en del jobbigt, stötande och politiskt tveksamt innehåll. Den beskriver ett Indien som lever upp till alla ens fördomar om lågkastigas starkt begränsade människovärde, släktens överdrivna äktenskapskontroll, fiffel och fusk för att överleva dagen eller tjäna ännu några miljoner rupier. Men så är den också så där underhållande som jag hoppades att den skulle vara. Skruvad och bitsk.
Kombinationen av igenkänning och det fullständigt främmande var optimal under min läsning. Mina korta men intensiva möten med Indien – två besökta orter är med i boken – gav ett försprång, men det som var bekant var inte bara sådant jag sett och upplevt på plats. Huvudpersonen säger att han utifrån sitt livs historia vill berätta hur man blir en bra indisk entreprenör, och han rör sig från barndomens kontakt med Ganges heliga men omåttligt förorenade vatten (som man sett på TV, även om man inte varit där) till storstadens callcenterkontor (som man också hört talas om i media). Däremellan gör han en klassresa på absurda vägar och gör de mest befängda bekantskaper. De flesta vill honom inte väl och han har själv heller inga problem att offra människor på vägen – bokstavligen.
Styrelserummet var bokat till ett annat möte, så jag fick ta gruppen till det näst bästa rummet på Stadsbibliotekets administrativa plan, nämligen det så kallade ”runda rummet” (det är inte runt, men där finns ett runt bord). Nästan alla var väldigt pratsugna och ungefär halva styrkan hade varit i Indien och ville gärna dela med sig av sina erfarenheter och intryck. Vi pratade mycket om moral och hierarkier mellan människor, social kontroll, manipulation och förtryck. Det är lätt att koka ner bokens handling till den typen av allvarliga frågor, men samtidigt tyckte jag ju att läsupplevelsen var så rolig. Det verkar inte riktigt som att de andra höll med. Jag kanske har konstig humor.
En given koppling mellan The White Tiger och Den högsta kasten är att den senare delvis också utspelar sig i Indien, ungefär halva boken om inte mer, men skildringarna är så enormt olika att jag knappt associerar den ena bokens handling med den andra alls.
Jag och min medledare J har haft svårt att locka folk till våra tre Stockholm läser-cirkelträffar på Stadsbiblioteket – vi konkurrerar både med oss själva och varandra inom Stockholms stadsbibliotek, även om underlaget egentligen borde finnas i Stockholm för ganska många boksamtal – så den här gången hade vi bara två deltagare. Jag är väl bekant med båda, eftersom de var stammisar på Sture biblioteks läsecirkelträffar i flera år.
Det knepigaste med att ha en läsecirkel om romanen Den högsta kasten är att den redogör för verkliga händelser bland verkliga, namngivna – och ofta välkända – personer och därmed inte låter sig diskuteras utifrån vanliga romanfrågeställningar. Varför låter författaren advokaten Rolf vara så avvisande gentemot Carina efter att hon förklarat honom sin kärlek? hade man kunnat fråga, om inte författaren och bokens Carina varit samma person och Rolf en verklig Stockholmsadvokat som liksom Carina under 90-talets mitt frekventerade krogen PA & Co, där de lärde känna varandra. Står det att han var avvisande får man alltså anta att han var det och istället diskutera varför Carina väljer att så öppenhjärtigt beskriva sin olyckliga kärlek, hur mycket av hennes beskrivning av till exempel Rolfs beteende som är hennes subjektiva uppfattning – eller om hon trots allt förvrängt verkligheten för att den ska passa romanen. För Den högsta kasten utger sig inte för att vara en självbiografi eller ett reportage, utan just en roman.
Vi behövde i alla fall inte överrumplas av den genreproblematiken under cirkelns gång, med tanke på att vi cirkelledare skrivit den nya pocketutgåvans bokcirkelfrågor och alltså redan vänt ut och in på boken – grundligt – och formulerat diskussionsämnen som är anpassade till bokens speciella form. Under träffen kom vi bland annat in på bilder och symbolik, som är extra kul att prata om med vana, uppmärksamma läsare. Att episoden om att döda korpar och den om att rädda fjärilar var varandras spegelbilder hade inte gått dem förbi (och det var ett grepp jag reflekterade över först vid andra läsningen).
Även mötet om den tredje boken, Jag for ner till bror, ägde faktiskt rum på Stadsbiblioteket. Hittills har min privata bokcirkel alltid träffats på caféer, men så frågade jag dem om de var intresserade av en visning med påföljande cirkelträff på min arbetsplats, och det var de. Så vi tog en snabb titt på lite inredningsdetaljer och konst och gick i några hemliga utrymmen innan vi pratade om boken – i fina Styrelserummet, förstås.
Jag for ner till bror, första delen i romantrilogin om syskonen Kippo, blev ju enormt hyllad när den kom 2018 och man får en särskild känsla när man väl läst en sådan bok och plötsligt vet vad det är alla snackar om. Efter alla dessa år av cirklande tycker jag fortfarande lika mycket om att dela mina läsintryck och brukar kunna babbla på hur länge som helst, men jag verkar få svårare och svårare att avgöra vad jag egentligen tycker, och det gäller inte minst när jag på förhand tagit del av många andras åsikter. Hur känner jag inför den här historien som forsade fram mellan pärmarna, full av våld, hemligheter och äktsvensk landsbygdsvardag? Jag köpte inte allt, men blev aldrig less. Våldsskildringarna var groteska, men språket imponerade. Vill jag ha mer? Jag vet inte.
Två i gruppen hade redan läst nästa del, men vi höll samtalet till del ett, om Janas återkomst till hemorten Smalånger någonstans i Västerbotten (bara författaren vet var, om ens hon) och hennes utforskande av invånarnas kollektiva minne. Ibland minns de olika och vissa ljuger, men Jana frågar vidare och den historia som rullas upp visar sig vara hennes egen. När nu dessa berättelser ur det förflutna ska komma i dagen, hur ska de nå Jana och oss läsare? Jo, hon hittar inte bara tillbaka till sin bror och sina grannar, hon får också jobb i hemtjänsten och därmed dagliga doser historiskt skvaller. Jag måste erkänna att jag trots all brutalitet lät mig dras med i handlingen, men märker man att man läser vissa omständigheter som författartrick snarare än naturligt händelseförlopp är det trots allt ett tecken på distans.
Under en välfungerande läsecirkelträff är det lika intressant att få bekräftelse som att bli emotsagd och förutsättningen är att alla vill och vågar vara uppriktiga. Den av oss som tyckte minst om boken, och som uppenbarligen inte rycktes med alls, sa att hon skulle ha gett upp på sidan 60 om det inte varit en bokcirkelbok. Den som tyckte mest om boken, en helt ny medlem, hyllade den helt oberörd av den kritik som bland annat kom från mig. Och min kritik blev också bemött av en som såg annorlunda på det beteende bland byborna som jag uppfattade som extremt och knappast trovärdigt. Det extrema i att i Bullerbyaktiga Vaxholm få reda på att en granne går runt beväpnad kan jämföras med samma information i en utsatt betongförort, sa hon för att sätta Smalångers självmordsnormalisering i perspektiv. Det ligger något i det.
Från ett myllrande Indien till Stockholms krogvärld, därifrån till en liten påhittad västerbottnisk ort och vidare vart då? Vart som helst. Det är det fina.
Jag ligger efter med bytet av bildspel på Stadsbibblans entréplan, där jag utlovar att mars månads tema är ”Stockholm i färg”. Anledningen är dålig planering och inget annat, själva jobbet är visserligen tidskrävande, men att se på bilderna är fantastiskt. Jag söker igenom Stockholmskällans foton från 1920- och 30-tal och stoppar in de lämpliga färgbilder jag hittar i bildspelet. De är få, förstås, i förhållande till de stora mängderna i svartvitt, och kvaliteten sisådär. Men titta bara på den här, tagen av Gustaf W:son Cronquist i Tessinparken 1936.
Kanske läser mannen på parkbänken bioannonserna – ”Kameliadamen” med Greta Garbo och ”Moderna tider” med Charlie Chaplin hade svensk biopremiär det här året – eller det senaste om Salaligan, som både begick sitt femte och sista mord och åkte fast under juni månad (och är representerade på Polismuseets utställning som jag såg i söndags). Kanske läser han om den politiska utvecklingen i Europa, men andra världskriget vet han inget om.
Gatan är kantad med toppmodern funkis, men Karlaplans tunnelbanestation, som i dag ligger där i närheten, kom inte till förrän 31 år senare.
Kollegan A ville ta med kollegan E och mig till ett ställe i Söderhallarna som han glömt namnet på. Det var Sébastien på Söder. De hade croissantsemlor. To die for.
I går var jag på Polismuseet och såg utställningen ”Avtryckaren”, som invigdes för ungefär tre veckor sedan och visas ända till december 2021. Det handlar om kameran i polisens tjänst, ”från de första enkla porträtten av fångar till det professionella brottsplatsfotografiet och fram till dagens digitala övervakning och polisens kroppsburna kameror”.
Brott och straff var ett tacksamt område när Stockholmskällan var ny och skulle presenteras för skolklasser och andra, och ett material som tidigt lades in i databasen var Långholmens porträttrullor från sekelskiftet 1900, en fängelseversion av Mina vänner-böcker, där information om fångar fyllts i på rader med förtryckta rubriker. När och var är fången född? Vilket var hans brott och vad fick han för straff? Hurdant hår har han? Kroppsbyggnad? Hy? Särskilda kännetecken? (Jag klickar på måfå och får fram en fånge som utmärker sig genom att vara puckelryggig, en annan är blind på höger öga, flera har tatueringar, som på minst en föreställer sjöjungfrur.)
Dokumenten, inklusive porträttfoton, upprättades i samband med frigivning och avsikten var att upplysa polisen på fångarnas hemorter – tjuven Anders Peter Eriksson sätts på fri fot, håll koll på honom, för nu skickas han hem. Han, liksom våldsverkaren Carl Anton Andersson, rånaren Johan August Lindqvist med flera medfångar i samma fångrulla, släpptes fria från Centralfängelset å Långholmen i februari 1897.
Om man bara lyckas tyda handstilen är det ett enkelt, tydligt källmaterial att använda som underlag, även med unga människor, för att komma tiden och människorna nära. 43-åriga Anders Eriksson, stark och 173 centimeter lång – det skulle kunna beskriva ens granne. Just den här Anders har precis suttit av tre år i fängelse för stöld. Det var femte gången han åkte fast för samma brott. Vad väntar honom när han kommer tillbaka till Lilla Mellösa, i närheten av Flen? Vad hade samma brott gett för straff i dag? Hur såg en fängelsevistelse ut i slutet av 1800-talet?
Klicka och scrolla längst ner för att hitta fången Anders Peter Eriksson, före detta gardist, född 1854.
Porträtten av fångarna och uppgifterna om dem fascinerade mig då, för omkring femton år sedan, och tänker jag på bevarade gamla fotografier av brottslingar är det utan tvekan jag dem jag ser framför mig. Medan de fotografierna kom till hos kriminalvården är museiutställningens bilder polisens, men jag kände igen mig i den del som visade tidiga porträtt. Det handlar om att slå fast signalement och personerna framför kameran sitter inte precis och trivs.
När fångrullorna från Långholmen gjordes tillgängliga på webben fördes diskussioner bland oss i Stockholmskällans arbetsgrupp om vikten av integritet även när handlingar är både historiska och offentliga. Vi vill visa upp materialet, men inte riskera att kränka efterlevande. Hur gamla behöver då rullorna vara? På visningen jag gick på Polismuseet diskuterades inte just den frågan, däremot nämnde guiden att de brottslingar som visades upp, och i större eller mindre utsträckning fick sin brottsliga historia berättad, mestadels hade gjort sig skyldiga till stöld och liknande dåd med lågt sensationsvärde. Tanken var att våldsammare gärningspersoner inte skulle lyftas upp till kändisskap. Å andra sidan gavs den mordiska och redan kända Salaligan från 1930-talet stort utrymme och bland de äldre bilderna och beskrivningarna av bortglömda brottslingar fanns en mördare på ett uppförstorat foto ihop med kommentaren att han var ”ovanligt liten och dum”, en formulering som i våra ögon kanske nedvärderar brottsling och polisväsende i lika stort mått.
Jag är övertygad om att allt material i utställningen, alla fotograferade brottslingar och brottsplatser, den ålderdomliga fotoutrustningen och så vidare, bar på intressanta berättelser som kunde säga mycket om både individer och det samhälle de var en del av, men trots att jag är en van museibesökare och en van läsare fanns ett motstånd när jag kom in i lokalen, där utställningen främst bestod av fritt hängande plakat med bilder varvade med text. Det var som att vandra omkring i en bok. Jag läste lite här och lite där och ville egentligen ta del av historierna på egen hand innan visningen skulle börja, men inget fick riktigt fäste.
Visningen var däremot lätt att följa, guiden berättade fritt, vant och lättsamt om valda delar av utställningen, samtidigt som de begångna brott det handlade om faktiskt togs på hyfsat stort allvar. Det är den balansgång som är viktig för mig – kriminalhistoria är spännande och ofta enkel att paketera till medryckande historier, men den får inte reduceras till skojfrisk underhållning i och med distansen som uppstått när många år gått och de inblandades klädsel, beteende, repliker och annat uppfattas som ålderdomliga. Tar vi del av historien på det sättet – och det förekommer ofta – blir den mer konstig istället för mer begriplig.
Det var säkert 40 personer som trängdes kring guiden, som också berättade att extravisningar fått sättas in på grund av det stora intresset.
För den som undrar – den enda bilden från mitt museibesök som jag har att dela råkar föreställa en färgglad ask med chokladdoppade russin, med ett par av utställningens foton i bakgrunden. Jag tog den för att visa J att jag nu äntligen skulle öppna asken som jag köpte i Kalev-butiken när vi var i Tallinn.
Jag har också en bild på en gren med alkottar från Djurgårdsbrunnsvägen, nära klustret med museer i Museiparken. Det var museiväder.
Jag såg aldrig ”Josefin & Florin” när den gick på bio, men så snart den kom på Cineasterna gjorde jag slag i saken. Det har visst skrivits en hel del om sexbarnsmamman Josefin som träffade den rumänska tiggaren Florin i Göteborg när hon var 37 och han 21, men jag hade inte hört talas om den relationen innan jag såg filmaffischen på stan och blev nyfiken på vad dokumentären om paret hade att säga, om den skulle dra några slutsatser eller ha något budskap när det gäller Sverigeresande rumänska tiggare.
Om man ser filmen som ett relationsdrama med speciella sociala omständigheter eller en inblick i de sociala omständigheterna utifrån en relation är nog upp till var och en. Det recensenterna är överens om är att den på ett fint sätt lyfter upp människorna, som motpol till den mer teoretiska samhällsdebatten om tiggeri, och själva konfliktlinjen kan sägas vara av ett annat slag än det förväntade. SVT:s recensent nämner att tiggarna på Sveriges gator sedan tidigare skildrats i Sara Olaussons dokumentära grafiska roman Det kunde varit jag (som jag brer ut mig kring här) och spelfilmen Till drömmarnas land och konstaterar sedan: ”Josefin & Florin har samma patos för de utsatta (den är gjord i samarbete med Amnesty) men målar upp en helt annan bild av Sverige, där motsättningarna inte går mellan svenskar och andra, utan mellan de som har och de som inte har.”
Jag kan på sätt och vis hålla med – att Florin kommer från knappa förhållanden är uppenbart, att Josefin också upplevt fattigdom och hunger görs tydligt och deras ekonomiskt pressade och lantliga levnadssätt kontrasteras mot Svenssonlivet runtomkring. Trots åldersskillnad och varsin nationalitet och kulturell bakgrund har de alltså formats av liknande villkor och på något plan kanske det spelar in i deras förening, men det filmen inte visar mig är hur Josefin och Florin, som gifter sig med kulturkrockande buller och bång, egentligen passar ihop.
Man kommer inte ifrån att det är en film om en livssituation präglad av allsköns svårigheter och jag försöker göra tankeexperimentet att byta ut Florin och hans familj mot en svensk utblottad ung man och hans utblottade pappa och syskon. Jovars, det kanske går. Även en svensk yngling skulle kunna känna Florins frustration över att inte kunna försörja familjen, liksom Florin skulle han kunna sakna fallenhet och intresse för studier, hans pappa och bror skulle kunna flytta in i hans nya familjs hus i brist på bättre alternativ och hans syster skulle kunna vara gravid, ha alkoholproblem och be om pengar även om hon hörde av sig från en svensk by och inte en rumänsk.
Men nu råkar de alltså komma från Rumänien och en rumänsk fattigdom, som har andra förtecken än en svensk, och deras främsta sysselsättning i Sverige är tiggeri. Det mest slående och mest värmande i filmen är Josefins sätt att omfamna den ganska håglösa Florin, den ganska jobbiga pappan och hela den avvikande kulturen. Hon älskar Florin, ser de härliga aspekterna av den kultur han för med sig och har lugnt och stoiskt överseende med den krävande släkten, både när hon öppnar famnen och sin egen tunna plånbok och när hon tvingas säga nej.
Och nej säger hon med bestämdhet mitt i sitt harmoniska lugn, för hon är inte hunsad. Är pengarna slut så är de, hur ömmande systerns situation än är. När Florins frustration når en bristningsgräns och han försvinner iväg till Rumänien förklarar Josefin tålmodigt att det i ett svenskt äktenskap inte är normalt att mannen, utan att prata med sin fru, drar iväg till sitt hemland på obestämd tid.
Känslan av hopplöshet blir uppenbar när Florin sitter på arbetsförmedlingen och via tolk får reda på att han inte kommer att tilldelas ett jobb utan behöver söka tjänster själv och på SFI-lektionen ter sig den svenska grammatiken som ett enda stort mysterium och hans motivation att tränga igenom det är lika med noll. Utifrån sådana scener får Florin och hans släkt i någon mån stå som representanter för de rumäner som lämnar landet i jakt på pengar att skicka hem och genast stöter på motstånd som får modet att sjunka, men så kommer en kort sekvens där en bror boende i Tyskland är på besök. Han har fått ett jobb och är helt på det klara med att utbildning är den viktigaste nyckeln till framgång, men Florin är fast i inställningen att i de slags fysiska jobb han är ute efter är teoretiskt kunnande värdelöst.
Släkten i Rumänien som ständigt frågar efter ekonomisk hjälp får också viss nyansering så småningom, när det går upp för dem att Florin inte precis gift sig till pengar, utan fått en svensk hustru som själv hankar sig fram med mycket små marginaler. Det borde Florin ha varit tydlig med på en gång, påpekar den gravida systern. Å andra sidan måste familjemedlemmarna som får husrum hos Josefin och Florin direkt ha insett att parets tillgångar är starkt begränsade.
En DN-artikel från i höstas fyllde i luckorna för mig. Där brer Josefin ut sig lite mer om hur det var i början av deras bekantskap, de hade så roligt och så mycket att prata om, Florin var spontan och bjöd på sig själv och släktingarna utgjorde en gemenskap som hon hade saknat. I filmen finns det uppsluppna bröllopet med, men därefter får de praktiska och ekonomiska problemen stort utrymme i skildringen, och medan Josefins kärlek tar sig uttryck i ömhet och generositet är Florin mest upptagen med sin otillräcklighet.
Artikeln avslöjar också att äktenskapet är brutet och att Florin har rest tillbaka. Den ena förklaringen är den som Florin uttrycker i filmen, nämligen stressen som släktens krav innebar, att paret aldrig lämnades i fred. Den andra handlar också om krav. ”Det gick liksom inte”, säger Josefin. ”Han kunde inte klara ett liv i Sverige.” Vägen till arbete – som försörjning och grund för värdighet – var för krånglig och svår.
Ska jag ta upp någon invändning mot filmen som sådan blir det tempot, som man hade kunnat skruva upp en aning utan att göra avkall på känslan, djupet och äktheten i dokumentationen av parets vardag. SVT-recensenten konstaterar att det inte är ”spännande hela tiden, ibland till och med helt händelselöst, men det är nog oundvikligt när man följer en kärleksrelation dokumentärt”. I övrigt består recensionen mest av lovord, men hon ger den inte mer än 3 poäng av 5. Jag ger den en 4:a.
(Utöver artiklar och recensioner finns också ett 14 minuter långt radioinslag där filmmakarna och Josefin intervjuas.)
40-årsfika hos gamla vännen M (eller 10-årsfika – eftersom hon är skottdagsbarn har hon födelsedag vart fjärde år). Hembakt och fotboll är vad man förknippar med henne, och man blev inte besviken.
Fikat hade börjat ganska tidigt på dagen och jag kom först efter jobbet, så gästerna höll på att droppa av och jag satt och fikade med de som återstod, M:s familjemedlemmar och en barnfamilj som jag träffar alldeles för sällan nu för tiden. Barnfamiljen har också katt numera och jag står stand-by som kattvakt vid behov. Hoppas det uppstår snart.
Förutom att det var trevligt och gott slogs jag av det härliga i att man i en församling möts över generationsgränser. M:s mamma och hennes man pysslade och umgicks där i M:s lägenhet och det mest sannolika är att vänners föräldrar är sådana man tar i hand och presenterar sig för, men de här med i Korskyrkan. Jag behövde varken tala om vad jag hette eller vilket jobb det var jag just kommit farande från, med pendeltåg och buss från Vasastan ut till Bromsten i Spånga. När det var dags att gå och M:s mamma erbjöd sig att skjutsa mig till tunnelbanan behövde hon heller inte fråga vilken linje jag bor på. Däremot var det oklart om M:s lilla systerdotter kände igen mig, hon är ett av söndagsskolbarnen och jag vet precis vem hon är, men jag är en av alla kyrkans tanter, och dem kan man ju inte förväntas hålla koll på.
Theomis 